När fildelning diskuteras är det nästan alltid det där med “hur man ska få betalt” som dryftas. Nätets gungor och karuseller, duger liksom inte alltid för enstaka som försöker sig på att analysera det som händer. Man kan själv inte se några vägar, alltså kan inga vägar finnas, blir slutsatsen som dras allt för ofta. Jag reagerar på en kommentar i den länkade artikeln ovan:

Den stora frågan är om det räcker – kommer fler eller färre att kunna leva på kultur i fortsättningen? [...]
Det vore en snygg ironi om det kommande informationssamhället skulle värdera litteratur, musik och andra kulturuttryck lägre än skräpmat.

Vilka är det som anses vara de som har “rätt” att leva på kulturen i sådan här frågeställning? Frågan är befogad eftersom det upplevelseindustrin fokuserar på är inte artisterna, även om de används som slagträ. Det är den egna positionen av att styra marknaden som är prioriterad.

Har man inte sedan ett par dekader redan, McDonaldifierat musikindustrin med smakligt förpackade och bredspåriga “meals”? Ska man tala om kulturskymning så ska man nog inte glömma likriktningen som skett i syfte att generera optimala vinster. Således är det knappast det man ska oroa sig för.

Samtidigt får jag intryck av att artikelförfattaren viftar bort eclassical.com. Ett framgångsrikt koncept han inte törs tro på vad det verkar — trots att det fungerar. När man avfärdar framgångsrika koncept, för att man inte “tror” på att det kan vara så — ja, då blir det svårt. En författare som nämns expemplifierar hur dåligt det kan gå — en annan som inte nämns i artikeln, Paulo Coelho, redovisar helt andra siffror och erfarenheter.

En bransch måste förändras för att utvecklas, det upplever jag personligen som ett faktum. I processen som uppstår när man ska prova något nytt, ingår att göra misstag. Jag har tidigare talat om hur man varit dålig på att utnyttja kunskap om misstag gjorda, för att undvika de vanligaste fällorna. Det blir för mycket debatt och för lite kunskap när det handlar om nätet. Alltså, vikten av försöka närma sig fildelning och internet utan avsikt att “välja sida”, kommer i skymundan. Alla tvingas till att ta “politiska ställningstaganden” istället.

Resurser saknas att förstå både det positiva och det negativa med att marknadsföra sig online, och agera utifrån det. Dessutom är det så att olika genrer behöver tänka på olika saker. Möjligheter och lösningar ser olika ut för olika sorters kulturella uttryck. Det som är absolut viktigast att förstå, och borde vara en självklarhet, är att inte göra sina potentiella “kunder” till sina fiender.

Aftonbladet, som citeras i artikeln, vill tjäna pengar, och egentligen är det väl inget fel i det. Snarare är det så att när man anser att man måste få “bestämma” hur folk måste betala, trots brist på egna insatser och analyser, så har man förlorat slaget. När man pratar om att förhindra surfare att använda sig av adblock eller dylikt, har man äntrat en domän av att göra sina potentiella kunder till sina fiender.

Istället borde man fundera över varför ens läsare känner sig föranledda att ta till sådana verktyg. Intressant nog har de en betalfunktion på tidningen, som inte nämns i artikeln, för övrigt, som även dessa ramas in av mängder av reklam. Personligen skulle jag fundera på en reklamfri nätversion folk får betala för, t.ex.

Det exemplifierar problemet som i ett nötskal. Man hittar på en lösning som inte fungerar, och blir sedan förbannade på användarna som upplevs svika.

Då landar vi därmed på DRM — kopieringsskydd. DRM innebär att man på olika sätt förhindrar den som köpt låten/filmen eller vad det nu kan vara, att använda den som man vill. Tanken är att man inte ska kunna dela med sig till andra, men konsekvensen är att man inte kan använda den själv som man önskar.

Det är många som köper DRM-skadade filer, och sedan laddar ner samma sak från ett fildelningsnätverk, för att kunna använda filen som de vill. Själv har jag köpt datorspel som inte fungerat vid installation, och letat upp piratkopior online som fungerat. Pirater lagar de trasiga filerna så att man ska kunna använda dem. För det upplevs som trasigt när det inte fungerar — en grundinställning som är viktig att vara medveten om.

Skulle man köpa en cykel, där styret svetsats fast så att det är omöjligt att svänga, skulle den inte sälja. Men av någon anledning fortsätter emellertid fildelare att betala bolagen som gör motsvarande med digitala filer. För att sedan lösa de tekniska problemen själva. Som kuriosa kan jag nämna att dessa filer räknas in som förluster för upplevelseindustrin när de för bok över det som fildelas online.

Betalningsviljan finns, och ärligt talat är jag helt fascinerad över det. Inget har hänt inom upplevelseindustrin som gör att de förtjänar denna lojalitet, faktiskt. Deras räddning är artister som fortfarande älskas av sina fans.

Tvärtom förföljs fildelare, drakoniska lagar planeras att genomföras och den rådande attityden är att man inte ska få välja själv vad man vill lyssna eller se på, och var. Handelsavtal som ACTA genomförs i det tysta för att effektivt inskränka rörelsefriheten och rättssäkerhet för människor, även den som inte fildelat en endaste gång i sitt liv. Privat kommunikation attackeras hårt av upphovsrättslobbyn. Även upphovsrättsinnehavare som inte är anknutna till de fyra stora, avses förhindras att få dela med sig av sina alster online.

I USA har man infört ett utpressningssystem av sällan skådat slag, där människor hotas med dyra rättsliga processer, om de inte betalar böter. Ingen rättslig instans är involverad i urvalet av de som hotas. Beatrice Ask (m) vill införa det systemet här i Sverige också — rättsinstanser anses inte behöva “besväras” med detta. Kommersiella intressen ges egna polisiära och rättsliga rättigheter man som privatperson sällan har möjlighet att stå upp emot.

Så samtidigt som vi sitter med betalningsvilliga fildelare så körs vi över av kommersiella organisationer med benäget stöd från stat och regering. Så ser verkligheten ut — samtidigt som upphovsrättslobbyn säljer en oro för en verklighet som inte existerar. För har man sagt samma sak i tio år, utan att det blivit sant så måste man till slut acceptera att lobbyn inte talar sanning.

I Italien har man beslutat att censurera The Pirate Bay. En alternativ adress har satts upp för de italienska användarna, för att kringgå spärrfiltret. Man passar dessutom på att tipsa om opendns, som inte är censurerat av stater. Beslutet att spärra siten har inte någon rättslig förankring. TPB innehåller mängder av material som delas ut av upphovsrättsinnehavare, ska sägas. Men eftersom de inte “ägs” av någon specifikt bolag, så är de rättslösa, skandalöst nog. Överlag har hetsjakten på den siten gått över alla gränser för vad som är acceptabelt, oavsett hur man ställer sig i fildelningsfrågan.

Författaren till artikeln i GP har inte fel, men han har inte rätt heller. De som fastnat i gamla tankebanor kommer säkert inte att “överleva” övergången från ett system till ett annat. Nya generationer ser möjligheterna dock, förnyar och förändrar, de ser de där vägarna som är så grumliga för andra. Frågan är om en grupps önskemål om att äga marknaden ska vara rättesnöret för framtida utveckling för nya generationer. Priset — förbud mot privatkommunikation och kontroll av datorinnehåll, förbud för artister som inte är kontrakterade till något bolag att söka egna vägar — är alldeles för högt.

* * *

Andra bloggar om: fildelning, the pirate bay, upphovsrätt, privatliv, övervakning, ACTA, spärrfilter, censur, politik, media, aftonbladet

När fildelning diskuteras är det nästan alltid det där med "hur man ska få betalt" som dryftas. Nätets gungor och karuseller, duger liksom inte alltid för enstaka som försöker sig på att analysera det som händer. Man kan själv inte se några vägar, alltså kan inga vägar finnas, blir slutsatsen som dras allt för ...