Ju mer vi diskuterar desto bättre är det
“Vi måste prata om sociogrammen”, skriver Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida. Kommentarer under artiklar i kvällspressen erkänner jag orsakar ofta lite lite magvärk, men det slog mig vilken kvalitetshöjning det blivit i de här frågorna när det diskuteras av läsare. Folk fattar vad det handlar om, och får mig att fundera över hur viktigt det är att verkligen debattera ämnen ordentligt. Det är folkbildande, helt enkelt. Det är således bäst för alla om saker diskuteras mycket och offentligt, inte att debatten lägger sig.
Diskussionerna om förundersökningen för Arbogamorden som lagts upp på siten The Pirate Bay fortsätter. Yrsa Stenius pratar dunkelt i Ekot, offentliga handlingar är tydligen bara till de som “berörs”. Vilka skulle det vara, undrar jag? Är det bara vissa som ska ha rätt att kontrollera att rättsinstanser och myndigheter sköter sig? Christian Engström påpekade att diskussionen borde röra vad som ska vara offentligt, och det är kanske vad Stenius gör. Det där med att offentligt måste vara skilt från vad som publiceras förstår jag helt enkelt inte, är det någon som kan förklara?
Jag blir väldigt orolig över hur det här kan utvecklas till att inskränka offentlighetsprincipen, samtidigt som man i övrigt leder utvecklingen till att alla medborgare ska vara helt genomskinliga för staten. Det har varit på gång länge och det är obehagligt som fanken att tänka sig att andra bestämmer vad som är i “allmänhetens intresse” eller påstår sig kunna veta med säkerhet vad motiveringarna är bakom en vilja att uppsöka information.
Visserligen är faran avblåst (för nu), men tyckte att Joshua_Trees debattartikel i ST var klart läsvärd. Han skriver om bloggregleringarna och mot slutet ställer han frågan — Vad är en blogg?
* * *
Andra bloggar om: sociogram, FRA, kontrollsamhället, the pirate bay, arbogamorden, yrsa stenius, offentlighetsprincipen, bloggreglering, politik, media
Vad jag tror att Yrsa Stenius menar är att offentligt/publicerat varit en reell disktinktion i journalistkretsar innan internet. Vem som helst får begära ut offentliga handlingar (och du behöver inte tala om vem du är för att göra det) men i realiteten har det främst varit berörda och journalister som gjort det. Det har sedan varit redaktionellt beslut om det ska publiceras i tidning/radio/tv.
Internet ändrar spelreglerna. Nu är publicering väldigt lätt för var och en med tillgång till internet, vilket gör att offentligt material också lättare blir tillgängligt. I grunden är det här en positiv utveckling som bör bejakas eftersom det stärker medborgarnas insyn i vad det offentliga gör, och därmed (i det här fallet) rättssäkerheten.
För övrigt har traditionella massmedia större del i att skapa ett intresse av både förundersökningen i allmänhet och bilderna i synnerhet än Pirate Bay har. Per utvecklar den tanken.
IANAL, men jag tolkar det så här:
Det som är offentligt, är tillåtet att var och en medelst en aktiv handling begär ut (mot eventuell administrativ avgift) och således kan tillgodogöra sig (folks personnummer, folks deklarationer är exempel på vad som är offentligt).
Det som är publicerat kan folk med en betydligt mindre ansträngning tillgodogöra sig och sådant når därför betydligt fler personer. Här är det själva publiceringen som är den aktiva handlingen och enligt klassisk gammelmedieprincip så passivt konsumerar läsarna/lyssnarna/tittarna det som publicerats.
Helt klart har, som Mårten påpekar ovan, gränserna mellan konsumtion och publicering mattats ut iom internet. När jag laddar ned något via bittorrent så publicerar jag det samtidigt till andra som vill göra samma sak.
Rasmus på Copyriot har utvecklat detta i flera poster (som jag inte hittar just nu). Internet gör alla till producenter och konsumenter – samtidigt.
Men sammanfattningsvis så tror jag att man i gammeltiden menade:
Offentlig: Tillgänglig för den som medelst ansträngning propsar på att få ut något. Når inte alltid särskilt många.
Publicerat: Något man som passiv konsument av de en-till-många-strukturerade massmedierna bara kan få sig serverat. Når i regel “massorna”.
På förekommen anledning kan man ifrågasätta ordet “massmedia”.
Om jag har en liten tidskrift som bara rör min inriktning som specialintresserad av jordbruksredskap från perioden 1730-1765, så handlar det om en så liten del av den totala mediet tidning, så att kalla det massmedia är nyspråk och ett retoriskt knep.
Jag tycker mediedebatten blivit lite överhettad och alla tjänar på om den kyler ned sig lite.
En tanke som dök upp i #piratpartiet över irc:
Hur hade debatten sett ut om Domstolsverket varit lite mer moderna och själva publicerat sina offentliga handlingar gratis som PDF på sin egen sajt?
24-timmarsmyndigheten, någon?
Jag är lite smått fundersam till tpb killarnas inställning till release av offentliga handlingar igentligen. Har för mig dom skrev nåt i deras blogg om att tpb förundersökningen skulle kunnas “tänkas” läggas ut på tbp med diverse metoder. Men har samtidigt för mig att dom var lite emot det eftersom där fanns känsliga uppgifter om dem…så man kan ju snacka lite om dubbelmoral. Men så är jag inte säker på att jag snackar rätt, så ni får jfgi källförteckningar själva.
I vilker fall som helst så tycker jag 100% att det är rätt av dom att de inte tar bort materialet. Det är på inga vis deras fel. För allt var ju redan offentligt mot en liten summa pengar då förstås. Det är bara uppmärksamheten som förvärrat det hela. Enligt min humla skrev bra om det hela =)
Jag hoppas också att de inte får till en lag tidigt, så att det strular till helt plötsligt med tpb fallet och att få ut undersökningen därifrån (om den inte är ute redan??).
Obs, reklam! :o) Jag har nyss öppnat ännu en blogg, AUNER ILIAN. Där lägger jag in kopior av mina repliker på andras bloggar som har kommentargranskning. Genom att följa AUNER ILIAN kan man få ett begrepp om dessa bloggars policy. Länk på Lûzgannon.
Peter Ingestads last blog post..Skyddsrummet
Visst bidrar gammelmedia till att öka intresset, samtidigt ingår det ju i deras uppdrag att granska hur den här typen av material kan användas/spridas på nätet.
Jag tycker TPB gott kunde ta ner länken (torrenten), av ren hänsyn till de inblandade. Ska man vara mer cynisk kan man säga att TPB behöver all goodwill de kan få. Och nu gör de inte bara felet att de drar på som okänsliga paragrafryttare; dessutom uppträder de arrogant och förolämpande mot en sörjande människa.
charlottes last blog post..Vampyrer vampyrer vampyrer
charlotte: Så du tror inte att så fort den första tagits ort, så kommerpå det upp 3nya? Dom lade ju t.o.m upp enbart bilderna rapidshare…
http://en.wikipedia.org/wiki/Streisand_effect
Det är möjligt. Men de som har TPB skulle ju ändå kunna göra en markering, eller hur?
charlottes last blog post..Vampyrer vampyrer vampyrer
Charlotte,
hur skulle du resonera om domstolen haft sina offentliga handlingar (förundersökningen är ju en sådan) som nedladdningsbara PDF:er på sin webbsida?
Skulle du kalla tingsrätten för arrogant och okänslig då om de vägrat ta bort den offentliga handlingen för att den är just offentlig?
Fast nu tycker jag att det blir orättvist. Att vara schysst, att visa medmänsklighet, är inte avhängigt av att man “har rätt”. Empati kommer i många former och är verkligen inte beroende av att man har en moraliskt bättre utsiktspunkt eller så.
Nu kan man visserligen läsa hos Teflonminne hur det hade gått till i mailväxlingen, vilket ökar min förståelse något. Men min omedelbara reaktion var att tycka att det var onödigt att vifta bort en sörjande familjemedlem. Lite som om de är mobbare, eller nåt.
När man snackar om offentlighetsprincip och rättigheter när det gäller tillgång till en förundersökning, eller tekniska förutsättningar för hur fildelning med bittorrent fungerar — så handlar det om helt andra saker.
Saker som att kunna ha rätt, och kunna fixa att vara någorlunda schysst samtidigt, till exempel. När det gäller skivbolag osv, så skiter jag fullständigt i om det är sårande att få oförskämda brev som svar. Kanske är det dubbelmoral, men det beskriver också den känslomässiga reaktionen, som ställs mot den principiella tycker jag. I fallet med skivbolag sparkar man uppåt — när man sparkar nedåt hamnar man nästan alltid fel.
Precis, det handlar om vanlig jäkla medmänsklighet. Man kan faktiskt böja sig ibland av ren hänsyn.
Tingsrätten och TPB är två helt skilda saker. Men naturligtvis, om tingsrätten körde ut de bilder det handlar om via nätet, och sedan fått propåer från anhöriga om att sluta med det, då hade mina sympatier fortfarande legat på de anhörigas sida. Visst, problemet ligger som Kulturbloggen påpekar i att bilderna aldrig borde ha blivit offentliga – men nu är det ju som det är med den saken. Och vi måste kunna diskutera vad som är moraliskt riktigt i det enskilda fallet, inte bara vad som gäller enligt lag eller vilka abstrakta principer som ska gälla.
charlottes last blog post..Vampyrer vampyrer vampyrer
Emma, jag håller med dig vad gäller tonen i brevväxlingen.
Min poäng var bara att det är inte otänkbart att – utifall svenska myndigheter hade hängt med i teknikutvecklingen – en myndighet kan tillgängliggöra offentliga handlingar i form av nedladdningsbara PDFer.
Ser man det så, så borde diskussionen handla om huruvida man först borde sekretessbelagt just bilderna i den flera tusen sidor långa förundersökningen eller inte. Hur offentliga handlingar distribueras hör inte till diskussionen.
Med det sagt, så är det inte lämpligt att vara otrevlig mot någon som känner sig utsatt pga bristande sekretess i offentliga handlingar.
Huruvida det är lämpligt att vara ohövlig mot skivbolag eller inte låter jag vara osagt ;-)
Och jag ber om ursäkt om min kommentar ovan var arrogant och okänslig.
Din knöl! ;D Nä’rå, jag förstår precis vad du menar, men ibland är det bra att vara övertydlig. När man diskuterar kan det plötsligt bli viktigare att driva hem poänger än att försöka sätta sin i alla olika aspekter av en problematik.
Heh, knöl *skratta lite skämsigt*
Nu när jag gått promenad fram och tillbaka till lokala ICA och tänkt lite mer på det här så kom jag fram till:
Debatten som uppstod med TPB och förundersökningen var nyttig men hamnade lite snett.
Den skadades av missförståndet eller medvetna spydigheten i kommunikationen, vilket stal fokus från det vi borde diskutera.
Vad borde vi diskutera?
I dag är bittorrenttrackers och fildelning ett faktum. Internet har blivit en realitet. Samtidigt har vi myndigheter som inte lika snabbt tagit till sig fördelarna (bland annat ur distributions- och tillgänglighetsperspektiv) med nätet.
Samtidigt har vi känsliga dokument som är offentliga handlingar om de inte sekretessbeläggs. Jag är av uppfattningen att öppenhet är god och det ska mycket goda skäl till att sekretessbelägga (jmf DIs “räd” mot FRA).
Här uppstår ett problem. Om myndigheterna skulle utnyttja webben och nätet till att göra offentliga handlingar tillgängliga på ett snabbt och smidigt sätt, så skulle det – enligt min mening – gagna offentligheten och folket. Men eftersom nätet gör multiplicering (kopiering) och vidaredistribution lätt och ledigt, så kanske man måste tänka till ett slag över vad det får för konsekvenser på sekretessnivån.
Det jag funderar över är om diskussionen uppstod eftersom myndigheterna (och vi andra) inte riktigt tänkt igenom vilka konsekvenser dagens nätbaserade samhälle får på offentlighetsprincipen?
Bör vi ställa lägre krav för att sekretessbelägga känsliga bilder mm pga att det idag, till skillnad från när sekretess och tryckfrihetslagarna skrevs, via användandet av nätet gör spridandet och tillgängligheten mycket bredare?
Jag vet inte om jag skulle svara “ja” på det men det är kanske det vi borde debattera?
Vi vill väl, de flesta av oss, kunna ladda ned offentliga handlingar direkt från myndigheter (de är till för oss och de är som sagt offentliga). Men är priset vi får betala för denna öppnare och mer tillgängliga offentlighetsprincip att vi inte får se hela materialet jämfört med om vi inte haft tillgång till internet?
Sug på den ;-)
Det ligger en styrka i systemet att offentligt material som enbart berör en liten krets, eller folks nyfikenhet, enbart kan nås om man “medelst ansträngning propsar” på att få ut materialet, exempelvis grannens deklaration.
Det som berör allmänintresset (ej allmän-nyfikenhet) borde nog kunna publiceras. Det som Yrsa vill se är nog främst eftertanke vid publicering. Bara för att man har rätt att publicera bilder på mördade barn så innebär inte det att man också borde göra det.
Själv tror jag att det är bra att visst material är svårtillgänligt. Att nu gammelmedia går ut och beklagar sig är annars mycket märkligt. Är det inte så att det är just sådana historier de levt på de senaste åren. Dyker det upp någon Arbogakvinna, eller Eklund, så får allt annat flytta ut ur nyhetstablån för några veckor framåt, vilket kan bli rätt så jobbigt när vi har frågor som FRA att behandla.
Det finns till och med program nu för tiden där journalisterna får rätt att ställa motfrågor, som “Kalla Fakta” och “Uppdrag granskning”. I dessa program får de även analysera materialet, vilket man i dag får se som en framgång(Nu känner jag lugnet komma. Ja, nu känns det mycket bättre).
Svenne:
Det stämmer säkert som du säger att trögheten fungerar som en begränsande faktor. Men det är ju lite motsägelsefullt, att man vill offenliggöra något men “inte om det är för lätt”. Men det är värt att fundera på (och det är ju det jag gör i kommentaren ovan). Idag är som bekant trögheten borta iom internet.
Och visst är det dubbelmoral att gammelmedia profiterar på snaskiga (min värdering) rättsfall men beklagar sig när andra (utan profit!) gör material som rör fallet tillgängligt.
Men kan man kalla det publicering? Att sprida eller dela med sig av en förundersökning är faktiskt inte samma sak som att publicera den på en hemsida. Och bilderna är en mycket liten del av det 2500 sidorna långa dokumentet. Så att säga att någon publicerat bilderna är lite fel tycker jag personligen.
Två frågor till har dykt upp i min förvirrade hjärna sedan förra kommentaren:
1) Om det nu är rätt eller fel att tillgängliggöra förundersökningen, vem är bäst lämpad att fatta beslutet? Admin (som kan vara 14 år eller totalt utan juridisk eller publicistisk erfarenhet vad vi vet) på TPB eller den myndighet som bestämmer vilka delar av förundersökningen som ska vara offentlig eller under sekretess?
2) Det är ett mycket uppmärksammat fall, tack vare gammelmedias drev och fokus på händelsen. Kan den senaste debatten fått hämmande effekt på någon som har goda skäl att vilja läsa förundersökningen då denne eller dessa inte vill få stämpel “ville bara frossa i bilderna från obduktionen”? Och det oavsett om denne eller dessa tänkt begära ut förundersökningen på det gamla sättet (medelst ansträngning propsa) eller helt sonika ladda ned dem från molnet.
Självklar så har Blogge en åsikt i frågan och försöker reda ut begreppen såg jag nu.
‘ “Vi måste prata om sociogrammen”, skriver Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida.’
En del människor lyckas med bedriften att både skrämma upp sig själva och andra, med irrationella saker. (Precis som oss alla andra ångestfyllda människor … innan terapin. :-()
Sociogram, enkel läsning:
http://www.hsaj.org/?fullarticle=2.2.8
Sociogram olika typer av applikationer:
http://www.orgnet.com/cases.html
***
Offentlighetsprincipen är ju en sak, men borde obduktionsbilder (eller för den delen bilder på offer vid brottsplatsen), vilka trots allt är högst personliga, vara fritt fram att föra vidare hur som helst när som helst. Offren har ju inte direkt godkänt publiceringen, utan antas godkänna högst personlig information, inkl bilder, endast för att dom som för att dom som offer anses vara “statlig” egendom.
***
I mitt tycke är webblogs, bloggs, bara en spinoff av den typ av online log som använts i t ex GNU och Open Source Communities för att förmedla nattens kodande, buggfixar, etc.
Nu kommenterar TPB själva affären och ger sin syn på det inträffade (samt ber om ursäkt för tonen i mailet till den anhöriga).
Apropå arbogabilderna. Offentlighetsprincipen är helig och är till för att syna maktens göranden och låtanden. Yttrandefriheten är helig. Etcetera. Omdömeslöshet motverkas inte med inskränkningar av friheterna, utan med debatter som denna.
Jag citerar Daniel Westman, doktorand i rättsinformatik vid Stockholms universitet (Ledare Sydsvenskan 7/9): “Att man får göra något betyder ju inte att man bör eller skall göra det.”
Om man inte förstår att andra människor kan känna lika mycket sorg och glädje som jag själv, ja, då publicerar man arbogabilderna. En sådan empatisk brist kan knappast lagstiftas bort från marknaden.
Offentligt men bara för “berörda” är inte offentligt.
Sedan är det rätt att diskunionen skall handla om vad som skall vara offentlig information i rättsfall som rör privatpersoner, men att inskränka offentlighetsprincipen är ett steg i fel riktning.