Hem » Nördigt

Svårigheterna att konversera med en nörd

4 November 2008 25 kommentarer

En kvalitet som verkar vara gemensam för de flesta som nördat ur totalt inom något eller några områden verkar vara noggranhet med detaljerna. På konversationsflödets bekostnad. Jag tog upp det i en kommentar, men tycker det är roligt och vill lyfta fram det:

Jag var på middag, värden balanserade fem glas som han skulle duka middagsbordet med. På vägen snubblade han till och utbrast därefter “jag höll på att tappa hälften av glasen!”. En av middagsgästerna sa omgående, “men det går inte!”. Anledningen var (såklart) att det var fem glas, och därför matematiskt omöjligt. Jag höjde genast handen och hojtade “DET DÄR! Det där HATAR jag med nördar!”. Denna gång var det menat som ett skämt, men för den som inte klykar den matematiska referensen, verkar det vara en helt galen kommentar.

Hata är i och för sig ett alldeles för starkt ord, det stämmer egentligen inte, men jag vet inte hur många gånger en konversation haltat betänkligt, för att detaljer måste redas ut — helt i onödan. I någon slags önskan om att inga felaktigheter råkar passera, eller att något kan råkas misstolkas som okunskap, vänds det på varenda ord, tills man helt glömt vad själva konversationen handlade om — på gott och ont. Det intuitiva och spontana riskerar att drunkna i förklaringar och detaljutredning.

I ett “normalt” socialt sammanhang märker man helst inte ord. Gör man det ändå och relaterar till referenser som inte existerar i motpartens sinnevärld, får “den normale” lätt intryck av att konversatören är lite av en idiot:

Det finns en torrentklient som heter μtorrent. Jag rekommenderade den för min bror som säger något helt annat när jag sagt namnet. Eftersom jag är äldre än honom tycker jag självklart att han är lite mindre vetande sådär, ett arv från barndomen, så förklarar jag extra noga “uuuuu, som i Urban”. Självklart betyder det där u-t något och det var det min brorsa hade syftat på — han hade råkat se det någon gång och tecknet i sig skulle han inte drömma om att uttala som “u”. Det kallas “my” tydligen, och i en påföljande diskussion med några vänner får jag dessutom lära mig att Tove Jansson minsann illustrerat lilla My med just “μ”.

Jag gör det själv också — ett utmärkt exempel är Per Agermans artikel i Affärsvärlden som var väldigt bra. Dessvärre kunde jag inte låta bli att påpeka om det jag inte höll med om i artikeln. Om utifall någon skulle läsa den och få för sig att jag på något vis ändrat åsikt i bredbandsavgifts-polemiken, eller så. Det är skitlätt att falla i den fällan, ingen av oss går säker, så fort vi specialiserat oss i ett ämne.

Nördarna går mitt ibland oss, och vi vet aldrig när de slår till — till och med i barnböckerna finns de. Konversationsflödet må genomgå vissa urspårningar innan själva ämnet klarats av, men man lär sig mycket om man är uppmärksam, i alla fall. Även om det innebär viss genans att man inte fattat referensen för att man är helt bakom flötet själv, som det kan visa sig.

Så nästa gång du tycker att någon verkar vara lite trög, kom ihåg att det kanske är du som är den med begränsningarna.

Uppdatering: Klara blev inspirerad av den här postningen, och skriver väldigt intressant om hur det är att uppleva “Konstant kognitiv dissonans“.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,

25 kommentarer »

Skriv en kommentar!

Add your comment below, or trackback from your own site. You can also subscribe to these comments via RSS.

Håll dig helst till ämnet.

Du kan använda de här koderna:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Du kan ha gravatarer här, om du inte har någon kan du regga en på Gravatar.

CommentLuv badge