Är det skillnad på ett digitalt och ett analogt brev?
Måndagspostning nummer 3 i serien “på riksdagsfronten intet nytt”. Således, inga nyheter vad gäller riksdagsledamöternas benägenhet att besvara de påståenden vi på riksdagssvar.se skickat till dem. Anders Widén skriver dagen till ära ett brev, digitalt visserligen, men ändå ett brev till en riksdagsledamot för att uttrycka sin besvikelse över detta. Josef undrar hur myndigheter i övrigt hanterar digitala brev.
För idag handlar våra inlägg om påstående 3:
Enligt Europakonventionen är det stor skillnad mellan ett brev skrivet på papper och ett elektroniskt brev.
Man kan undra varför det skulle vara skillnad på ett elektroniskt och ett analogt brev. Emellanåt tänker jag att det beror på att man kan avlyssna digitala brev rätt enkelt. Om det fanns ett lika enkelt sätt att skanna pappersbrev och samla ihop för “utvärdering” så skulle man enligt dagens nya lagstiftning kunna göra det.
Men där säger instinkten nej hos de allra flesta. Man öppnar inte och läser andras brev, för att det är fel — inte för att det inte finns lämplig logistik för att genomföra det. FRA-lagen avser emellertid att vara “teknikneutral” vilket innebär att den principiella grundplåten för att få öppna alla brev som passerar Sveriges gränser är på plats.
I Europakonventionen har man tagit beslutet att ett brev är ett brev oavsett om det är digitalt eller analogt. I Sverige tycker man att det är “skillnad” när lagar stiftas. Människors kommunikation är ett smörgåsbord för allsköns informationsinhämtande, och en del kanske är befogad. Men den största delen är det inte.
Som påtalat i förra måndagspostningen; uppgifter om sexualitet, hälsotillstånd, om huruvida man är medlem i en fackförening osv är ju faktiskt laglig valuta för informationshandel. Även om man från FRA och politiskt håll uttrycker det som att man “hoppas inte behöva göra det så ofta” eller i liknande termer och försöker försäkra någon form av skydd i efterhand. Vilken bättre plats att skörda sådana uppgifter från, än privat kommunikation?
Det är svårt att låta bli att undra vad det kommer att innebära i längden. Konsekvensen är redan att en privatperson i Sverige har inte rätt att kommunicera privat. I dagsläget känns det inte alls långsökt att det vid någon tidpunkt måste komma lagstiftning som direkt förbjuder människor att hitta vägar att samtala privat. Det talas redan om att förbjuda kryptering av mail i olika västerländska statsskick. Genom att dölja aspekter av sig själv så blir man per definition farlig.
Det manufakteras alltså terrorister och allsköns kriminella av den här sortens utveckling. Först bevakar man kommunikationen, sedan förbjuder man privat kommunikation, och hej presto, så har man en uppsjö av kriminella att vara rädda för och hålla ögonen på. Det sker med små steg i taget, men verkar vara oundvikligt.
Det värsta är nog egentligen inte att jag sitter och funderar över den här samhällsutvecklingen. Utan att det finns de som säger “det där tror jag inte på” eller “du överdriver”. Reaktionerna mot varningar för hur vi är på väg att krascha vår demokrati är ganska nedslående.
För tre år sedan blev en kollega förbannad på mig och trodde jag ljög om planerna för FRA. Inte sällan anklagas jag för att överdriva eller hitta på, bara för att några lite senare få upprättelse. Men ändå så kopplar vi inte allvaret alltid, och ursäktar det på ett eller annat sätt. Eller så ser vi det, men orkar inte, tror inte att det går att protestera, eller på annat sätt ger upp.
Hur ska vi förbereda oss inför det som kommer att hända? Från politiskt håll har vi väldigt lite stöd för den här oron, breven vi i riksdagssvars-gruppen skickat till dem sedan den 9 oktober besvaras inte ens en gång. Av 349 ledamöter har endast 71 svarat, varav 21 tackat nej till att delta. Procentuellt innebär det att endast 14 procent av de folkvalda har känt förtroende för oss och besvarat frågorna hittills. Beror det på att de inte ser utvecklingen, eller orkar inte de heller engagera sig? Eller är det rent av så att vi framstår som farliga medborgare?
* * *
Andra bloggar om: FRA, riksdagssvar.se, brev, kommunikation, massavlyssning, kontrollsamhället, internet
Ja, ni framstår som farliga, farliga för deras karriär.
Samtidigt som det känns skönt att ibland kunna gråta ut mot olika bloggkollegors axlar — det ger i alla fall tillfällig lindring — så undrar man hur länge vi skall orka stå emot denna flodvåg av ständiga attacker på vår grundlagsskyddade rätt till förtrolig kommunikation.
Särskilt med tanke på hur totalt oförstående våra förtroendevalda är. Hur är dessa människor funtade egentligen? Har de blivit så totalt avskärmade från verkligheten, tack vare sin gräddfil, eller är det enbart en fråga om ren och skär dumhet?
9 miljoner medborgare, och de där 349 är alltså det bästa vi kan åstadkomma? Det torde i alla fall vara uppenbart att det måste vara något annat än folkviljan som fäller avgörandet, för inte kan väl resten av de 9 miljonerna alla vara lika dumma?
Björn Feltens senaste bloggpost..Folk äldre än 40 borde vara döda!
Jag funderar på om jag kanske skulle göra kopior på de brev jag får, räkningar, reklam (kan de faktist få i original också) etc och skicka till FRA så att det säkert får med all kommunikation. Jag är säker på att de skulle uppskatta gesten.
Midnattsvarg, vilken strålande idé!
Kanske även ta skärmdumpar och bara mejla iväg precis allt man gör – och varför inte sända cc till vår kära riksdagsledamöter på en gång!
Anders Widéns senaste bloggpost..Den verkliga världen och tja, regeringens
Jag gillar ordvalet “Även om man från FRA och politiskt håll uttrycker det som att man “hoppas inte behöva göra det så ofta” eller i liknande termer”.
Det är ju lysande. Kanske jag ska åberopa det när jag söker vapenlicens? “Jag hoppas att jag inte behöver skjuta så mycket folk, och i vilket fall som helst ganska sällan.”
Om det duger åt de som skriver lagarna måste det ju duga åt de stackare som ska upprätthålla dem. Då menar jag givetvis riktiga poliser, inte skivbolagsanställda (eller skivbolagsanställda som låtsas vara riktiga poliser – hej Jim!).