Hur mycket säkerhet behöver vi?
Marcus Fridholm skriver om varför det är så viktigt att inte hålla klaffen. Jag har funderat på det själv många gånger. Det kanske kommer som en överraskning för en del att jag inte har det minsta lust att vara en “offentlig person” med min blogg. Egentligen vill jag mest bara sitta under min korkek och lukta på blommor.
För mig handlar det om att ta mitt ansvar och visa att jag inte går med på en utveckling som drivs av en statsmakt som är rädda för medborgarna. Nej, jag har inte engagerat mig för att jag vill rädda fildelning, även om jag tycker att det är en bra grej för samhället i stort. Fler kvinnor skulle säkert känna detsamma förresten, om inte bilden av Piratpartiet framhävs handla om just bara fildelning.
Leif Nixon påminner mig om “cover your ass”-security som Bruce Schneier i USA skrivit en essä om. Det går ut på att istället för att tänka “hur kan vi skydda befolkningen” så tänker man politiskt “hur kan vi skydda oss själva om något händer”. Det yttrar sig i regleringar som säljs som tryggare för medborgare men i praktiken innebär en tryggare maktposition.
När man ser sig omkring en vanlig vardag är det väldigt mycket rädsla som styr. Det har lett till en politik som ger sken av att den enda möjligheten till trygghet är inskränkningar av rättigheter. Någonstans på vägen har helt enkelt jakten på trygghet för samhället i stort helt övergått i forcering av trygghet för innehavare av makten.
Det får till följd att vi hamnar i en än farligare situation. Att ens livs standard är beroende av statligt godtycke där egenintresset är det dominerande, inte minst påverkat av finansiellt starka särintressen. Det är detta vi som engagerar oss mot kontrollsamhället vänder oss mot. Det behövs balans och proportionalitet.
Det handlar inte om att det är en växande rörelse av människor som vill kunna begå brott obehindrat. Det handlar om att sträva efter en stat där man som medborgare inte behandlas som en brottsling.
Lika lite som jag kan passera en människa som ligger avsvimmad på gatan kan jag tillåta mig vara tyst när så viktiga saker som personlig integritet, yttrandefrihet, rättssäkerhet och demokrati står på spel. Mitt självpåtagna ansvar kanske inte är livsnödvändigt för samhället i stort, men det är viktigt för mig att inte vara den som låter det här ske. Särskilt när jag faktiskt ser tecknen.
Det här är jag inte ensam om. Ett stort tack till den på departementet som läckte ut lagremissen av teledatalagringen (aka datalagringsdirektivet) till wikileaks.
* * *
Andra bloggar om: kontrollsamhället, demokrati, yttrandefrihet, rättssäkerhet, politik, trygghetsnarkomani, piratpartiet, internet, säkerhet
Skrev ganska långt i samma ämne häromdagen, http://calandrella.wordpress.com/2009/05/14/privatlivet-kontra-sakerhet/.
Calandrellas senaste bloggpost..Privatlivet kontra säkerhet
Jag spinner vidare på referenser till USA och att hitta någon avsvimmad på gatan. Var det inte nyligen någon i Staterna som räddade livet på en människa och som tack blev stämd för att under hjärt-lungräddningen ha knäckt ett revben eller två? Jag minns fan inte var jag läste om det här, men det jag undrar är – vill vi ha ett sånt samhälle?
Det är förvisso bara delvis relaterat, men det blir ju också en sorts “cover your ass”-samhälle, där man hellre avstår från att rädda någon.
Joshua_Trees senaste bloggpost..Selektivitet
[...] viktiga inlägg om lagar och sakernas tillstånd: Emma Opassande, Christian om bakgrunder till datalagringen, Amelia funderar, Deeped om bristen på [...]
[...] Emma skriver mycket bra och undrar “Hur mycket säkerhet behöver vi?“. [...]
Halvt off topic så anser jag att det borde diskuteras mer kring EU:s planscher.
“Hur mycket säkerhet behöver vi?” är frågan som om automatisk övervakning automatiskt leder till säkerhet. Det ger en felaktig implikation tycker jag. Känns som att det bara är jag som reagerat över det :/
Frågan borde istället vara “Hur mycket övervakning/kontroll behöver vi?”
(edit: Insåg att fler förundrade sig över detta om man följde länken till bilden, skönt att läsa.)
Alexandras senaste bloggpost..Porr, droger, våldtäkter och oförstörda kvinnor!
Visste ni om att Piratpartiet måste ha 5,5 procent för att komma in i EU-parlamentet?
http://www.svd.se/nyheter/politik/euvalet2009/artikel_2903213.svd
För mig var det nytt. Trodde det var 4% som gällde.
Gäller att jobba hårdare nu.
[...] om detta: SvD, DN, Polisstat, Deepedition (speciellt läsvärd), Opassande, Sugbloggen, Leo Erlandsson, Åsiktskanonen Spara / dela med [...]
[...] opassande [...]
Instämmer i prisandet av läckan som låtit oss ta del av lagrådsremissen. Civilkuraget är inte dött – bara skadeskjutet.
Beelzebjörns senaste bloggpost..Om datalagring och makthavarnas cynism
Litet OT, men jag skulle ändå vilja tipsa om Continuing the Work of Code en artikel av Lessig som är ett svar på ett par andra artiklar publicerade på Cato-institutet som uppmärksammar tiårsjubileet av Lessigs tidigaste inlägg i debatten.
Stämmer det verkligen med 5,5% för ett EU-mandat? Jag undrar jag. Har för mig att det är rätt krångliga regler. Och 4%-spärren gäller än. . . tror jag.
Om det inte framgår sjukt klart och PP landar på 4,9% t.ex. så skulle det bli ett jävla liv. Så . . jag tror nog på 4% gäller fortf.
Jag tror att det är 4% som gäller för om man över huvud taget ska komma på fråga om man ska få komma in. Men sen kan lite olika undantagsregler beroende på hur folk röstar i andra länder avgöra om du kommer in eller inte efter det.
Jag trodde tidigare att det var så att om du har 4% så är du nästan helt säkrad att du kommer in. Och att det bara är teknikaliteter som gör att du i extrema undantagsfall kan falla ur. Men enligt artikeln i svd verkar det som att PP måste ha 5,5% för att ha en chans att komma in.
Någon borde kolla upp det här ordentligt vad som gäller.
Ja, spärren på 4 procent är den som gäller för att partiet skall få delta i mandatfördelningen, och så länge bara ett begränsat antal partier kommer över denna gräns (det var åtta stycken i valet 2004) så kommer i praktiken alla dessa att få åtminstone ett mandat vardera, detta på grund av att den jämkade uddatalsmetoden (division med 1,4 och så vidare) gynnar de mindre partierna.
Svenska Dagbladets formulering om 5,5 procent är missvisande; vad de menar är att 5,5 procent är det genomsnittliga väljarstöd som krävs för varje mandat, eftersom det är 100 procent dividerat med 18 mandat. I praktiken krävs det mer än 5,5 procent för alla mandat utöver det första mandatet för varje parti, eftersom de första mandaten är så “billiga”. Det betyder dock inte att man måste få mer än 9,5 procent för att ta ett andra mandat, utan det hänger som vanligt på konstellationen av alla partier.
Sedan kan tilläggas att om en stor andel av rösterna tillfaller flera partier som hamnar strax under spärren på 4 procent, då blir effekten att den genomsnittliga röstandelen per mandat för de lyckliga partier som ändå tar sig in sjunker. Om exempelvis de röster som inte ger något mandat summerar till 10 procent, då “kostar” varje mandat i genomsnitt bara 90/18=5 procent.
I teorin skulle 32 partier kunna ställa upp i valet, ett av dem få 7 procent och alla de övriga 3 procent vardera. Då blir det bara ett parti som kommer in och får alla 18 mandaten, med ett genomsnittligt väljarstöd på 0,4 procent (eller 10.000 röster) per mandat… Politik och matematik i skön förening!
Det är som sagt ingen slump att makthavarna förbereder sig för oroligheter, och då kan det ju vara behändigt att snabbt kunna se hur olika grupperingar är sammansatta och vilka som utövar mer betydande inflytande i fiendeleden.
[...] en borgfred på Internet. Tanken är att pirater och andra rättshaverister ska lugna ner sin kritik, så att vi får lugn och ro på Internet. I väntan på ett nytt Internet, från början uppbyggt [...]
[...] på Opassande skriver ett mycket bra inlägg “Hur mycket säkerhet behöver vi?”. När man ser sig omkring en vanlig vardag är det väldigt mycket rädsla som [...]
[...] min parafrasera Opassande här: Hur mycket säkerhet behöver vi? och hur mycket säkerhet tycker de som bygger det nya Internet att vi behöver? Mjölet i min påse [...]
Angående gränsen för att faktiskt komma in: här är en simulering jag gjorde, med valmyndighetens egen valsimulator, när den första Synovateundersökningen visade 5,1%. Jag visar de olika stegen för att gå från procentsatser till valresultat, så det borde vara lätt att upprepa för valfri undersökning. I just den här undersökningen blir fördelningen: S 6, M 5, MP 2, V C FP KD PP 1. Notera att V och KD kom med trots betydligt färre röster än PP.
SvD svamlar med andra ord.
[...] vi ses slås i? När ska jag sluta känna mig som en del av en skrikig rabiat minoritet som inte klarar av att vara tyst? När ska de tysta få mål i mun? Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om [...]
[...] ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat [...]
[...] samhälle genomsyras av att man inte ska lita på sina medmänniskor. När man ser sig omkring en vanlig vardag är det väldigt mycket rädsla som styr. Det har lett till en politik som ger [...]