Hur jag nästan blev en näthatare
Jag brukar oftast gå i lite försvarsställning när ämnet näthat kommer på tal. Folk i allmänhet är bra människor — vi vet lite olika om saker, men vi “bryr oss om” och gnetar på bäst vi kan. Det är så jag känner och alltid försöker påminna mig när jag läser kommentarer som upprör mig på något vis.
I det stora hela har jag inte upplevt näthat existera i någon större utsträckning, för jag har ansträngt mig. Jag tänker, “vi har olika sätt att uttrycka oss på”. Tar ett djupt andetag (beroende på graden av upprördhet) och försöker läsa igen, kanske förstå lite bättre. Går jag bet, frågar jag. Någon enstaka gång ventilerar jag den i mitt tycke provocerade ilskan i kommentarsfältet. Men på sistone har jag börjat känna annorlunda.
Låt mig bortse från att online, blir någon enstaka gång för en väldig massa människor, ganska vanligt. Att det på något vis skulle kunna vara matematiskt förklarligt. Varför har det på sistone känts som att folk är fullständigt galna? Kommentarsfälten formligen dräller av översittare och oemottagliga människor som tjatar om att andra ska lyssna, upplever jag det som. Det svinas å det grövsta emellanåt. Genom en möjlighet som egentligen är helt fantastisk — att kunna vara med och påverka.
Har jag fått hybris och tror mig vara bättre än andra? Har jag slutat anstränga mig? Eller, nästan värst, har jag gått in i någon form av svacka och blivit överkänslig? Njae, inte för att jag är supermänniska, men jag känner mig rätt nöjd med tillvaron, trots att några småsaker säkert kunde vara bättre. Men, tvivlet har funnits där det sista halvåret eller så, väldigt irriterande eftersom det då nästan blir självuppfyllande.
Så härom kvällen började en tanke spira, äntligen. Har hur länge som helst, känns det som, funderat på hur jag ska kunna fortsätta ha förtroende för mina medmänniskor. Jobbigt att erkänna, men jag har verkligen mått lite halvpeck pga detta. Helt plötsligt börjar jag förvandlas till en av de där småsinta personerna som demoniserar mänskligheten och hojtar “näthat”? Ironiskt nog — och det är skönt att man kan garva mitt i alltihop — har jag kommit på mig själv med att reagera med näthat för att jag upplever näthatet vara så närvarande. Häpp, liksom.
Att jag hittade ett spår bort, var rena rama flaxen (men har nog att göra med att jag börjat socialisera lite via twitter). Jag insåg att jag, de senaste två-tre åren, ändrat mina nätplatsvanor sakta men säkert. Jag hänger inte på communities längre, i samma utsträckning som jag gjorde förr. Chattarna jag hängt i, handlar om politik och rädsla för kontrollsamhället, tiden för nördigt tv-serieprat el.dyl. har liksom smält bort.
Även om det är ofta roligt, i grunden underbara människor som hänger där, så blir det ibland — ptjaa, ofta faktiskt — ganska “arg” stämning; målmedveten. Som ett jobb, nästan. I bloggarna är jag gäst hos någon, vi är inte i ett gemensamt utrymme. Och så följer jag med mycket mer i tidningarna, på de politiska sidorna framför allt och i kommentarsfälten där.
I det offentliga samtalet om politiska ting är man inte vän med någon annan, generellt sett. Även om säkert flera letar efter likasinnade handlar det sällan om att odla förståelse i politiska sammanhang. Man är inte sällan arg, frustrerad och lägger kanske t.o.m. den där enstaka ilskna kommentaren just där.
Jag har helt enkelt tappat bort mina sociala, mera kärleksfulla, sammanhang online. Det här är säkert självklart för ganska många, men jag har kommit på att jag saknar “community”-känslan. På ett community känner man varandra för att man velat lära känna varandra, inte för att trängas om utrymmet för att märkas.
Samtidigt som jag känner mig lite naiv som inte förstått det tidigare, är jag lite glad. För min första instinkt behöver jag inte omvärdera längre. Folk är bra. Det är inte erat fel att jag irrade bort mig. Fortfarande blir jag lite ledsen när jag läser en del kommentarer, det tog lite tid för mig att komma hit och lär väl ta lite tid innan jag hittar tillbaka till balansen. I boxningsringar slåss man, det är inte konstigt alls. Tricket är att inte bosätta sig där.
* * *
Andra bloggar om: näthat, community, internet, nätkärlek, politik, diskussioner, förståelse, vardag, samhälle
Jag kan inte göra annat än att hänvisa till the Greater Internet Fuckwad Theory:
http://www.penny-arcade.com/comic/2004/03/19/
Det är nått med anonymiteten på nätet som får vissa till synes normala människor att bete sig som svin. Redan mina första erfarenheter av folk på nätet (typ aftonbladets chat och sånt back in the day) va fullt av folk som tyckte den roligaste möjligheten med den nya tekniken va att förolämpa folk.
Nu säger jag inte att alla är så, men jag undrar om det inte finns något förtryckt hos många (dåliga uppväxter eller whatever) som tar sig uttryck som näthat i allmänhet.
.-= Mikael Hedberg´s last blog ..Tala om Lime-policyn =-.
Välkommen till Twitter, vuxenchatten där man väljer och vrakar! /P
.-= Pelletsmaskinen´s last blog ..Realtidskanaler – istället för att springa runt på webben i cirklar =-.
Sinnesjukt att fårskocken till boskaps bloggarna håller käften om detta.
Trasigt folk.
http://www.skp.se/blogg/2009/09/03/morkerman-och-svarta-vatten-2/
Ska börja bojkotta bloggerier.
____________
edit//Mike — den här kommentaren hade varit bra under inlägget där jag skriver om de här planerna. Det verkar som om du redan “bojkottar” bloggeriet eftersom du missat det. Du kommer att hamna på spam om du inte kommenterar inläggen framöver. //emma
Pelletsmaskinen; Twitter är kanon, men fyller inte riiiktigt mitt communitybehov. Kanske lite för att man liksom inte kan följa en dialog i trådform eller så?
Michael Hedberg; jag har iofs inte riktigt tänkt klart, men undrar om inte själva formatet — under tidningar kanske framför allt, upplevs som att det MÅSTE vara svinigt? Jag tror helt enkelt inte att det hänger ihop med anonymiteten per se, utan att själva platsen inspirerar till olika sorters spelregler.
emma, tack för att du finns! Det där var oerhört nyttig läsning!
.-= Mikael Nilsson´s last blog ..The Economist förstår inte medborgarrätt =-.
I mina svartaste stunder tror jag nätet är ett reservat för människor med sociala handikapp. Här kan de göra sig hörda och bli sedda. Skrika ut sin åsikt, tvinga den på andra människor, djävlas med de som inte håller med och få utlopp för sitt uppdämda hat. En boxningsring där de inte kan förlora eller få stryk, utan bara slå, slå och slå tills de inte orkar mer. Och det bästa med allt? de slipper be om ursäkt och se offren i ögonen efteråt.
På ett community får det konsekvenser om du bär dig illa åt. I en anonym värld utan konsekvenser finns ingen moral, inget samvete och bara förlorare.
Insiktsfullt! Gav mig en aha-upplevelse. Så enkel är analogin: i boxningsringar slåss man.
Du kan dessutom trösta dig med att, i och med Piratpartiets framgångar, du har hamnat betydligt högre upp i boxarnas rankinglista.
Piratpartiet utgör numera ett reellt hot mot somligas intressen och då svaras det med grövre arsenal.
Jag är faktiskt förvånad över att inte private eyes har satts på att gräva fram “smaskigheter” eller vad det nu kan tänkas grävas fram gällande Piratpartiets tungviktare. Man har visserligen försökt besudla Falkvinge men utan framgång. (karln uppvisar tydligen den i svensk politik oerhörda fräckheten att umgås med kvinnor!)
Nåja, inför valet 2010 så blir det ännu tuffare boxningsmatcher, var så säker.
Det fina är dock att du numera identifierat dessa som boxningsmatcher. Det är ju nämligen svårare att klara sig om man inte ens vet om att man är med i en boxningsmatch :-)
/Erik S
Mycket klokt resonerat, Emma! En boxare som får klättra ner från ringen och bara vara vanlig i ett community orkar säkert gå många fler ronder i ringen när det gäller också!
får hålla med Mikael Hedberg här, folk blir idioter eller beter sig åtminstone som idioter när dom tror att dom är anonyma på Internet tyvärr :-(
Vet inte vad min reaktion är på detta inlägg. :)
Jag tror jag förstår känslan, lite iaf. Speciellt delen med att allt blev jobb. Tror det varit en av anledningarna till att jag semestrat så länge.
Men nu är jag “hemma” igen :) Och det känns ganska bra.
.-= maloki´s last blog ..No google day =-.
ErikS; *s* vette sjutton om det är ngn tröst! Men visst är det så att påklistrat “värde” av ngt slag gör att man får lite extra stryk. Jag har dock inte upplevt att jag specifikt råkat ut för det, ska sägas. Handlar nog mer om tonen i största allmänhet som jag fått allt svårare för.
Anne; helt riktigt!
Maloki; ja, att vila upp sig emellanåt är nog riktigt klokt faktiskt.
Det viktiga med Internet är inte att lära känna folk, utan att förbättra samhället (må så vara via politiskt bloggande, e-mailande till politiker, kunskaps- eller kulturspridare, datorprogramskodande, eller något annat). Hur kan en försöka ha ett privatliv om politikerna nekar en rätten till det?
.-= Calandrella´s last blog ..Nya SJ-biljetterna kränker mänsklig rättighet? =-.
Så sant faktiskt, jag blev påmind om att jag också saknar communitykänslan. Man har ju bara en begränsad mängd tid och det klart, det blir ju lätt att den läggs på bara politik och “boxningsringen” när man är engagerad.
.-= Mind´s last blog ..Rootkits =-.
Kände igen mig i det där lite faktiskt. Att man arbetar mot ett syfte och vill få så bra resultat som möjligt och det riskerar att man omedvetet hackar på småsaker istället för att snacka skit om ditt och datt… sorry om mina senaste kommentar häromdagen upplevdes så… *kram*
Communities säger du… Så.. när får vi se dig på Facebook? ;-P
Hm, jag upplever att ju fler läsare en blogg har desto galnare kommentarer. Kommentarerna på t ex TorrentFreak är ju skogstokiga för det mesta. Det kan inte vara att de bloggar du läser fått fler och fler läsare, och därmed fler galningar? Eller tycker du att det är en trend överlag, även på mindre lästa bloggar?
.-= h2p´s last blog ..Antitekniska tankar om ett öppet internet =-.
Grejen är h2p att jag nog inte ser det som en trend per se, utan att jag själv vindlat in mig på platser som är “skogstokiga” utan andra alternativ som jämnar ut det! Inom den politiska sfären är det av någon anledning ofta så att man inte “ska” mötas.
Björn O; våga vägra fejjan! :D (och ingen anledning att be om ursäkt, men *kramisar*)
Jag har funderat på om det kan finnas något mer i detta än bara själva anonymiteten. Att fysiskt se eller höra andra människors reaktioner på det man säger aktiverar filtren i hjärnan. Man tvingas instinktivt att stoppa upp och tänka sig för, eller tystna helt. Det finns kanske en uppsjö av människor som har ett djupt behov av att stänga av frontalloberna i några minuter och bara ösa ur sig det som kommer. På samma vis som att det finns folk som längtar efter att dregla till porr nån timme då och då, eller folk som behöver supa sönder sina spärrar ibland. Nu har den här första gruppen äntligen också fått en värld där de kan få sitt behov uppfyllt. Om det så blir rena provokationer från aphjärnan som kommer ut, eller om det är ogenomtänkta troll-argument, fritt framassocierade från en tangent till den riktiga diskussionen, det är kanske bara olika symptom på samma sak. Vi kanske ska fira varje troll som en internets triumf i tillfredsställelse av mänskliga behov i stället?
Så sent som igår diskuterade jag samma ämne med en kompis. Vad är det som gör att det vi brukar kalla “vanligt folk” beter sig som troll så fort dom hamnar bakom ett tangentbord?
Och jag har inga annan teori än att det är väldigt enkelt att vara anonym och därmed kan man uttrycka sig på ett sätt som skulle vara helt främmande om man var tvungen att göra det öppet. Och att näthatet ofta riktar sig mot kvinnor är ingen nyhet heller. Har man dessutom en politisk åsikt är det ännu mer provocerande. Tyvärr.
.-= Eva-Lena´s last blog ..Med sänkt ersättning kommer jobben =-.
Usch,jag får lite dåligt samvete om mitt inlägg ses som ett slag mot anonymitet, eller rent av att folk verkligen ÄR tokiga. När jag skulle förklara lite vad jag menade för en kompis sa jag på ett ungefär; “när man står i en dypöl får man lätt intryck av att världen är lerig”. Den typen av ilska och illa uttryckta åsikter syns egentligen mest på såna ställen som jag (mer eller mindre medvetet) styrt in på. Världen och människor är bättre än så, bättre än att tro att alla tappar all vett och sans för att de är bakom ett tangentbord. Jag är väl ett exempel på det kanske rent av! *kan inte låta bli att garva* Men tro inte att jag tillåtit mig att “hata”, det var nästan det som var problemet. Eller är. Att jag känslomässigt vill ge efter för det men rationellt inser att hela världen kan inte ha förändrat sig. Snarare har jag gjort det. Jovars, det finns ett och annat redigt praktexemplar på renodlad elakhet. Kommentarsfälten på youtube brukar inte vara en lek. Men å andra sidan verkar det vara “det som gäller” på den siten. Hänger man där kanske man får för sig att det är så överallt, men det är det inte. På vilket community som helst är det för det mesta trivsam samvaro för att de som hänger där vill ha det så. Vet inte riktigt om jag är otydlig, men för variation i min egen tillvaro måste jag se till att skaffa det själv. Eller nåt! :)
Jag var också nära att trilla ner i det djupa näthatarmörkret. Men ibland får man backa ett steg. Dårskaperna frodas ju ymnigt i tidningarnas kommentarsfält, på ett sätt som är mindre vanligt i blogkommentarerna (eller hänger jag bara på trevliga bloggar?). Förr när någon skrev någon riktigt upprörande kommentar gick hjärnan igång i 190 och min vilja att formulera något dräpande brann. Men nu börjar jag [försöker jag] spara energi och leverera det mest dräpande svaret: tystnad.
Vad gäller anonymiteten, nja det är knappast grundorsaken till vidrigheterna, möjligen är det en bidragande faktor. IMHO.
OT:
“Hur jag nästan blev en näthatare”
Är det bara jag som kommer att tänka på “På Minuten”? :)
.-= Väderkvarnen´s last blog ..Övervakning är trygghet =-.
lol, men en del av dina inlägg är så bra så man tar sig för pannan.
Alltså i den meningen i hur det definierar grupp-tänkandet å ena sidan, och å andra sidan hur en del out:ar sin hybris.
Jag tror att hade du definierat det du upplever som “näthat” mer konkret så hade inte lika många, som helst vill slippa allt “strul”, känt igen sig. Folk ger upp väldigt mycket i syfte att gruppen ska fungera — can’t we just all get along … syftet blir mer att få gruppen att fungera socialt snarare än vad gruppen kan åstadkomma oavsett individuella motsättningar (vilket praktiskt sett är bättre trots allt, dvs att tillåta “strulet”).
Å andra sidan finns folk som uppvisar någon form av hybris. Äh, dom där knäppgökarna, idioterna, blah blah blah, utan en tanke på att det kan vara dom själva som är just dom där …
Hur somhelst är det väldans intressant dina dom här självransakandesjälvuppfyllande inläggen. I framtiden kommer nog forskare ha en “field day” med alla bloggar. :-)
Det finns en del hat där ute, true, men det finns också väldigt mycket kärlek.
Jag är optimist, så jag tror att det senare har en större andel än det förra. Om inte annat så kan vi alltid jobba för det. <3
.-= Sargoth´s last blog ..En liberalnihilists credo =-.
ST; men tackar! Jovars, strulet måste tillåtas annars går det åt pipan rejält som jag ser det. När mönstren bryts brukar det i allmänhet betyda att utvecklingen går framåt, så man får se det positivt, eller nåt.
Sargoth; precis så, man får inte vända kärleken ryggen.
Min syn på internet är att det är en mängd överlappande sociala rum, med olika koder och stämningar. Såsom varande sociala djur anpassar vi oss alltid i viss mån efter de upplevda koderna, och Aftonbladets sida blir därför lätt grisig – precis som en grisfest på en turistort (anonymt eller inte). Lyckligtvis finns det fler rum, även på turistorten.
De politiska rummen är till hög grad konfliktinriktade, men jag skulle säga att de politiska rummen på internet ofta innehåller mindre av retoriskt fulspel än de politiska rummen off-line. Kanske för att det är så kontraproduktivt att satsa allt (kosta vad det vill) på att vinna nästa poäng i en miljö där allting bevaras.
Jag misstänker att näthat i hög grad har att göra med att man associerar helheten med upplevelser från vissa av de sociala rum nätet rymmer. Inte konstigare än att jag har en del känslor för de fysiska manifestationerna av vissa ångestladdade situationer – framförallt tentasalar (naturligtvis bara de jag tenterat i, andras tentasalar är bara tomma rum).
Så summan blir att se till att röra sig i miljöer som stimulerar och där man för stunden trivs med atmosfären – oavsett om det är grisfesten eller de antika ruinerna.
emma, “Jovars, strulet måste tillåtas annars går det åt pipan rejält som jag ser det.”
Tillåter man inte “tjafset” eller “hat” så börjar folk med självcensurering, och på så viss ger upp det självständigt tänkande/resonerande till fördel för gruppens sammanhållning. Trots att allt det faktiskt negativa tjafset, som veritabla personpåhopp och allt sånt tjafs, och faktiska troll, försvinner med tiden. Jag tror att det är mer negativt att inte tillåta skiten. (Sen behöver man ju inte tillåta vad fan som helst till grova ord … annars lär sig ju inte folk att vara mer, hmm, diplomatiska. :p )
“När mönstren bryts brukar det i allmänhet betyda att utvecklingen går framåt, så man får se det positivt, eller nåt.”
Heh, lite enklare förklaring på ett komplicerat fenomen som faktiskt väldigt många inte vill tro på. I kaos och komplexitetsteorin så lyder det lite som så att i gränslandet mellan det ordnade och det kaotiska sker utvecklingen.
Poängen är att man måste ha tålamod att låta den naturliga balansen uppstå, vilket ju går ganska fort egentligen, även bland bloggkommentatorerna.
Ponera hur “struligt” det är i pp-forumen, som är öppna för alla att läsa och delta i, ändå fungerar det fortfarande.
De som kommenterar får tänka sig för hur de formulerar och uttrycker sig, ifall de vill att just deras kommentar skall bli läst, och kanske påverka, så smånningom.
För det värsta som kan drabba en kommentatör är att inte bli läst, att ingen bryr sig.
Vilka som “trollar” lär man sig efter ett tag, och hoppar över dem.
[...] som gör mig lite förundrad är hur t.ex. opassande fick lite identitetskris, eller att folk faktiskt ö.h.t. tänker tanken att K-märka domäner. Folk jag trodde greppade det [...]