Är det förbjudet att känna medmänsklighet och respekt i Sverige idag?
Jag satt en stund och läste inlägg på den amerikanska siten “Gives Me Hope” där människor skickat in historier ur sin vardag, som gett dem hopp om mänskligheten på ett eller annat sätt. Berättelserna varierar men alldeles för ofta är det enstaka vänligheter, inte sällan från främlingar, som ställer upp där staten svikit — inte minst när det handlar om sjuka människor. Sveken har lett till att vanlig grundläggande medmänsklighet ses som något alldeles överväldigande när det faktiskt inträffar.
Jag önskar jag kunde säga att det är något specifikt för USA. Att vi har det bättre. Men på sistone har jag insett att vi slarvat bort något mycket värdefullt här. Respekt för våra medmänniskor. Förtroende för att samhället ställer upp när det kärvar. Det förutsätts regelmässig att vi är elaka skojare som gör allt för att lura staten.
Dagens samhälle genomsyras av att man inte ska lita på sina medmänniskor. Det är viktigare att inte “låta sig luras” än att ställa upp för varandra. Vi måste bevisa oss själva, visa oss “förtjäna” förtroende och respekt av “någons” subjektiva regelverk, innan vi kanske lyssnas på med lite tur. Denna fruktansvärda människosyn färgar av sig överallt och gör mig orolig och förbannad.
Vi har våra politiker som driver fram massavlyssning av svenskar, som uppfostrar oss att inte lita på någon och i längden att bli just de lögnare som vi idag misstänks för att vara. Vi har det faktum att nånstans på vägen har vi börjat anse att de som behöver bidrag av olika slag från staten är detsamma som att vara bidragsberoende. Vi har den ökande främlingsfientligheten där abstrakt missnöje styr och inga konkreta förslag annat än att kasta ut och bränna ner existerar.
Det har gått från ilska när någon utnyttjat systemen till att alla medborgare är lurendrejare. Många skyller på de enstaka som exploaterat systemen och ursäktar sin egen inskränkthet med att andra är det. Jag accepterar inte det argumentet. Om vi inte känner grundläggande respekt för människors rättigheter kommer det att gå åt helvete för oss som samhälle för det innebär att INGEN av oss får den hjälp vi behöver skulle en sån situation uppstå.
Att ogilla de som exploaterar ursäktar inte att ignorera olika samhälleliga behov. Man är inte på något vis i världen en vinnare som tycker det är acceptabelt att utsätta sina medmänniskor för förtryck och lidande.
Varför är det förbjudet att känna medmänsklighet och respekt i Sverige idag? Jag vill verkligen veta varifrån allt detta hat och misstänksamhet kommer från. Varför är den som inte är hjälpsam, den som är vettig? Varför är det dumt att känna medkänsla och empati? Varför anses medborgare inte gå att lita på?
“En dag kommer kanske jag behöva hjälp av samhället.” Så borde alla tänka. Den dagen du behöver hjälp kanske du finner att din egen motvilja mot att känna förtroende för andra människor lagt hinder i vägen för dina egna möjligheter till ett drägligt liv. Vad gör du då?
Jag ifrågasätter starkt den blinda marschen mot ett samhälle där ingen får kosta pengar och där alla ska kontrolleras in i minsta detalj. Är det dit du vill komma? Vill du hellre riskera gå under än att känna empati, för du inbillar dig att det är samma sak som att du låter dig luras?
Samtidigt så finns det andra saker i samhället som visar att vi minsann tror på människors grundläggande hederlighet. En skitsak i sammanhanget kanske, men nåt som jag funderat på är hur allt fler matbutiker låter konsumenterna själva läsa av streckkoder. Där kan det snos hur mkt som helst. Det snos kanske, även om jag aldrig gjort det, men butikerna upplever det tydligen kosta mindre än att ha personal som kontrollerar varje shoppare. Hur kan denna, mest vardagliga händelse av händelser, genomföras på ren och skär förtroendebasis utan att systemet brakar ihop?
För det är den signalen vi får hela tiden. Att systemet brakar ihop om vi känner förtroende för våra medmänniskor. Av någon anledning har det lett till att det är fel att känna förtroende, inte fel på systemet.
* * *
Andra bloggar om: fra, kontrollsamhället, privatliv, sjukförsäkring, misstroende, samhälle, förtroende, medborgarförakt
Jag håller helt med, har pratat om detta med många i min närhet. Det är tydligen skillnad på vem som litar på vem och varför. Jag hoppas att vi kan stoppa utvecklingen innan det blir för sent. Tack för ett mycket tänkvärt inlägg Emma!
/Marit “Leffelini” Deldén
.-= Leffelini´s last blog ..Virtuella poliser ska locka väljare =-.
Jo, jag håller med… det blir inte så konstigt att det finns en grogrund för främlingsfientlighet när det råder ett så hårt samhällsklimat. Samtidigt tycker jag också att utvecklingen i princip har stannat av när det gäller samhällets principer… teknologin och världen utvecklas, men makthavarna verkar inte bekymra sig om utveckling längre, utan bara förvaltning. Skrev lite om det här förut:
http://www.skivadlime.se/2009/07/ett-samhalle-pa-tomgang/
Dessvärre är det nog så att din ljusglimt i scanna-själv-handeln inte är så ljus. Man har löst stöld-problemet med stickprov snarare än förtroende, så man vet aldrig när man tvingas till en kontroll. Och vi vet ju att den som vet om att den övervakas/kan råka ut för kontroll gärna lägger band på sig… det blir ett rent ekonomiskt problem där mängden svinn förmodligen är mycket försumbar jämfört med kostnaden för att ha människor arbetandes i kassor.
Just sådana system är lite intressanta i sammanhanget. Stockholms tunnelbana går t.ex. mot ett mer och mer superkontrollerat insläpp, medan många andra städer/länder har öppna spärrlinjer med kontroller istället. Jag måste säga att jag starkt föredrar den senare modellen där man ser människor som kunder istället för potentiella tjuvar.
.-= Mikael Hedberg´s last blog ..Övervakningens tidslinje: Del 1 – Historik =-.
Varför kan man inte lita på medborgarna? Jo, det är för att de har röstat på och gett makt till S, M och deras anhang.
Vi får exakt vad de förtjänar.
Emma!
Det stora problemet är ju att allt färre bidrar med skattepengar till samhället. Det är en allt mindre del av medborgarna som ska försörja en allt större andel pensionärer, sjukpensionärer, arbetslösa, socialbidragstagare, föräldralediga, barn samt studerande. Till detta kommer en ökande byråkrati, administration och myndigheter, som också betalas med skattepengar.
Detta samtidigt som det skapas allt färre riktiga jobb (jobb som ger nettoskatteinbetalningar). De enda jobb som våra politiker skapas är också finansierade av skattepengar. De kostar ofta mer i skattepengar än vad de genererar.
En allt mindre andel av medborgarna tvingas jobba hårdare och hårdare för att försörja alla de som inte bidrar. Varför ska dessa hårt pressade medborgare känna någon som helst solidaritet med all de som inte bidrar?
Nej, fokus borde istället ligga på att få med de som idag inte bidrar till samhället att börja visa mer solidaritet och all få dem att börja hjälpa till istället för att parasitera på de medborgare som sliter som hundar dag ut och dag in.
.-= Medborgare X´s last blog ..Svininfluensan – en svinaktig bluff! =-.
Medborgare X. Vilka menar du inte bidrar till samhället? Det låter på dej som om du menar precis tvärtom mot vad Emma säger. Sparka inte på dem som ligger, säger Emma, Du verkar säga att man ska sparka hårdare på dem som ligger? eller missförstår jag dej? / Mikke
Medborgare X; jag antar att du är ironisk, men om inte: Så syftet är att “tvinga” folk i arbete för att dra in skattepengar. Skattepengarna ska då användas till…? Sen om man nu är så sjuk att man inte kan dra in skattepengar, ska man kanske ha den goda smaken att lägga sig ner och dö? Det är nämligen konsekvensen av det resonemanget. Vi kanske till och med ska hjälpa till genom att använda lite (inte för mycket gubevars!) av skattepengarna vi drar in till självmordssprutor eller nåt för de som inte kan vara med och bidra? Ursäkta om jag hårdrar det lite, men eftersom du själv inte verkar känna dig främmande för det så antar jag att du accepterar det! ;) Finns det liksom inga nyanser?
Sen har jag inget emot att solidariskt dela med mig till de som inte kan av olika anledningar. Lite egoistiska skäl bakom, till och med, eftersom jag eventuellt kan hamna i den situationen själv där jag behöver hjälp från andra.
Mikael Hedberg; stickprover upplever inte jag som överdrivet i sammanhanget, men förstår vad du menar.
Mikke!
Fokus måste som sagt ligga på att få fler att bidra till samhället. Skapa fler riktiga jobb som ger nettoskatteintäkter och minska alla utgifter för byråkrati, administration och annan skattefinansierad verksamhet som kan avvaras.
Det behövs en växande ekonomi för att folk ska få det bättre och för att välfärden ska utvecklas. Det kan enbart ske genom att en större andel av medborgarna är nettoskattebetalare och mindre andel är bidragstagare respektive försörjer sig på skattefinansiera jobb.
Det är endast en liten liten andel av alla dem som lever på bidrag eller försörjer sig på skattefinansierade jobb som verkligen ligger ner!
.-= Medborgare X´s last blog ..Svininfluensan – en svinaktig bluff! =-.
Emma!
Trots väldens högsta skatter har vi inte världens bästa välfärd. Långt därifrån faktiskt! Vi är heller inte förskonade från fattigdom, uteliggare, dåliga skolor, getton, våldsamma upplopp, gamla som ligger och dör i sin ensamhet, m.m. Tvärtom så har detta ökat dramatiskt de senaste årtiondena.
Enda sättet att råda bot på detta är att det skapas fler jobb som ger nettoskatteinbetalningar samt minskar kostnaderna för administration och byråkrati i samhället (så att de skattepengar som betalas in kommer till direkt nytta för medborgarna).
.-= Medborgare X´s last blog ..Svininfluensan – en svinaktig bluff! =-.
Bra – och modigt – inlägg Emma!
Jag har funderat mycket kring dessa svårmätbara värden som du tar upp i inlägget. Jag är fullkomligt övertygad om att gick det att mäta den faktiska kostnaden av att vi gradvis bygger ett samhälle där allmän respekt, förtroende och välvilja ersätts av svek, misstro och respektlöshet så skulle vi per omgående sluta snacka idiotiska struntsaker som fusk med VAB etc. Hela uppdelningen i “närande och tärande” är för mig obegriplig då det ena i regel förutsätter det andra… Min poäng är i varje fall att även mätt i pengar – som är det enda som räknas numera – så har FRA-, Ipred-, TPB-sveken varit katastrofala förlustaffärer för samhället i stort. Politikerföraktet har eskalerat till sällan skådade nivåer.
Angående självscanningen i affärer så tror jag du misstagit förtroende för profitintresse. Du skriver iofs det själv men jag uppfattar det som att du ändå drar slutsatsen att det sker på förtroendebasis. Precis som bankerna drog in miljardbelopp på att ersätta kassörskor med Internetbanker så hoppas man givetvis inom handeln att kunna casha in på minskad personal. De eventuella förluster man gör på ökat svinn hoppas man är försumbara mot kostnadbesparingen som kopplas till personalneddragning.
Själv upplever jag att de etablerade politikerna givit upp. Man är numera helt och fullt inriktade på att ha som enda “vision” att ta/behålla makten. Makten som mål istället för medel. Ett av de främsta tecknen på det är att den s.k. oppositionen i det här landet i princip hela valrörelsen haft öppet mål utan målvakt…men ändå tycks förlita sig helt på motståndarlagets flöde av självmål. Förklara det den som kan!? Det är väl inte så att man resonerar i termer som “den som inget lovat behöver inte ljuga”?
För att gå händelserna i förväg så undrar jag hur lång tid det tar innan S + M = Sant. Kris(t)demokraterna, Der Volkpartei “Liberalerna” och Bonnapartiet De Bruna (med Sveriges yngsta politiker…och numera främsta argument mot att släppa in ungdomar på maktpositioner) lär tvingas profilera sig betydligt framöver med tanke på The Reinfeldts dominans inom Alliansen. Sossarna upplever nog i mångt och mycket att de har mindre att tjäna på att fortsätta samarbetet med Mp och V än att avsluta det. De har ju dessutom i dryga decenniet närmat sig mitten så varför inte ta steget fullt ut och liera sig med M helt? Både M och S bör kunna anamma idén “det är bättre att abonnera på delad makt än att riskera ingen makt”.
Trevlig Lucia förresten!
.-= Thomas Tvivlaren´s last blog ..Just the beginning =-.
Absolut, jag menar inte att stickproverna är obefogade… men något exempel på tillit är det då rakt inte :)
.-= Mikael Hedberg´s last blog ..Övervakningens tidslinje: Del 1 – Historik =-.
Bra inlägg, även om jag tycker att du överdriver. Skillnaden mellan USA och Sverige är att svensken har 500 års tradition av att lita på överheten (en foglig allmoge, en svag godsägaradel och en någotsnär anständig överhet av ämbetsmän) medan USA föddes i en nybyggarmiljö där det varken fanns stat eller infrastruktur, så människor tvingades hjälpa varandra.
Men du har rätt, det finns en stor skillnad i vänlighet och hjälpsamhet mellan USA och Sverige. Alla amerikaner jag träffat som bor här säger samma sak. Typiska svenskar är ohyfsade, ovänliga, ohjälpsamma och inbundna. Jag håller med till 100%, svenskar som reser till USA första gången och är det minsta öppna för nya intryck noterar vänligheten och öppenheten man möter hos främlingar. Många svenskar tolkar detta som ytlighet, men det är fel.
@Medborgare X: “Trots väldens högsta skatter har vi inte världens bästa välfärd. Långt därifrån faktiskt! Vi är heller inte förskonade från fattigdom, uteliggare, dåliga skolor, getton, våldsamma upplopp, gamla som ligger och dör i sin ensamhet, m.m. Tvärtom så har detta ökat dramatiskt de senaste årtiondena.“
Har skatterna ökat eller minskat “de senaste årtiondena”? Kan det finnas kopplingar till den utveckling du beskriver (och som är något uppskruvad om än kanske trendbeskrivande)?
“Enda sättet att råda bot på detta är att det skapas fler jobb som ger nettoskatteinbetalningar samt minskar kostnaderna för administration och byråkrati i samhället (så att de skattepengar som betalas in kommer till direkt nytta för medborgarna).”
Den tankegången tror jag både S och M skulle kunna skriva under på. Jag tror däremot att man måste beakta det här från andra hållet. I en fungerande kapitalism så är det ju de facto så att utvecklingen – påhejad av konkurrensen – går mot mer effektiva och produktiva verksamheter. Detta innebär nästan per automatik att jobbtillfällena blir färre…alternativt att man åtminstone till en början kan införa den Friedmanska nödlösningen att omdefiniera vad som är ett jobb, dvs (åter)införa låglöneyrken. I den mån vi ska lägga skuld på politikerna – och det tycker jag vi ska – så är det i form av att ifrågasätta vad man haft för konkreta idéer och tankar när man vurmat för ökad globalisering och ökad marknadsanpassning utan att göra en konsekvensanalys av hur man hanterar dess negativa effekter som ex. färre försörjningsmöjligheter. Och nej, jag tycker absolut inte att man ska lagstifta fram ickejobb eller återinföra yrken som vi gladeligen kan lämna åt historien. Däremot bör man ta sig en funderare på hur man får alla dessa samhällsbärare (låter det som) “som sliter ihjäl sig för parasiternas räkning” att kunna ta det lite lugnare. För om det nu är så synd om alla dem som har ett jobb och tvingas försörja alla samhällets tärande resurser så vore det väl den bästa idé i världen att dela på jobbördan?
Fast det funkar ju givetvis inte om man tror på att “den enda lösningen” är att låta “de som redan sliter” fortsätta slita och istället låta “parasiterna fortsätta parasitera…”
Härlig människosyn du verkar ha för övrigt!
.-= Thomas Tvivlaren´s last blog ..Just the beginning =-.
Mycket bra skrivet Emma. Jag har haft samma känsla under många år men inte riktigt fått ut det på pränt.
Jag undrar i mitt stilla sinne vad de som sparkar på de sjuka egentligen tänker och rättfärdigar sig med. Är de bombsäkra på att de själva aldrig kommer att bli sjuk? Tycker de att det är rätt att tvinga ut cancersjuka i jobb sista månaderna innan de dör?
Hur många klarar sig egentligen ett helt liv utan ett enda läkarbesök, sjukhusbesök och så vidare? Civilisationens uppkomst bygger på samarbete och jag tycker inte det är en bra idé att ändra på det och byta till ren kortsiktig dum-egoism.
För att inte tala om all sån här påhittad statistik med att “alla vet ju att” och “det är ju så att” följt av hur landet kommer gå under för att allt fler är sjuka, gamla, osv.
Har ni verkligen kollat upp det där? Ni vet väl att det här tjatet om att fler måste jobba för att allt fler blir gamla och att det inte kommer gå runt är rent skitsnack? Det har flera gånger motbevisats och är rent strunt som cirkulerar runt som en envis vandringssägen. Precis som den där visdomen för några år sen att man måste dricka överdrivet mycket vatten hela tiden som t.o.m läkare trodde på efter ett tag.
.-= Mind´s last blog ..Upprop: Telia – ta FRA-lagen till domstol =-.
Kan inte annat än att hålla med dina tankar i detta fallet. Ja, i alla andra fall också för den delen :)
.-= Eduronflux´s last blog ..Årets dummaste debatt enligt Expressen =-.
Såg du URs serie Hemlös?
Annars kan du läsa mer om den på
http://alexjakobsson.wordpress.com/
De gör bland annat en intervju med Ulf Kristersson, socialborgarråd (m) i Stockholm.
“För ett par år sedan fixade han en stor hyreslägenhet åt sig och sin familj. En lägenhet som ägs av Ersta diakoni och skulle användas för svårt sjuka hemlösa och utsatta kvinnor. När ämnet tas upp i intervjun stormar Ulf Kristersson ut därifrån.”
Förtroende kan bara finnas om det finns kommunikation. Jag har ju mina idéer om trafiksystemets pedagogiska förmåga att uppmuntra kommunikation och samarbete eller också inte.
Känns inte riktigt bra att flagga för inlägg på min blogg, speciellt inte när de är så framhastade och svårlästa, men i alla fall…Ber så mycket om ursäkt
När man kallar sjukskrivna eller de som lever på a-kassa för “bidragstagare” , “parasiter” eller någon variant på temat, så bör man minnas att de allra flesta redan betalat till dessa samhällssystem – kanske i flera årtionden – via skatter och avgifter. Folk betalar oförtrutet in de pengar de själva arbetat ihop, via en av världens högsta skatter, men när de sedan behöver samhällets stöd kallar man dem för parasiter – som om pengarna aldrig varit deras? Detär en oförskämdhet som dessutom är grundad på en lögn.
.-= Anaïs´s last blog ..Krambjörnar och troll kommunicerar =-.
lol folket har börjat vakna.
Politiker kan hänga sig från julgranen där det passar dom.
Det stora systemfelet är skatten och arbetsgivaravgiften på arbete och momsen på konsumtionen. När vi betalar för maten och boendet, så betalar vi inte enbart lönen till alla de människor som ordnat så att vi kan välja rätt saker, på nära hämtställe, vid valfritt tillfälle. Ovanpå detta så betalar vi dessa människors skatter och social- och pensionsförsäkringar och ovanpå detta den staliga momsen!!! I försäkringarna och transfereringarna ingår även pensionärers och andras skatter… osv… osv…
Ännu en bit in på 1950-talet så fanns det praktiskt taget inga skatter på arbete och konsumtion. För alla som ville arbeta så fanns det nästan alltid jobb. Om inte annat så fick man jobb för dagen och pengar i ett brunt kuvert på kvällen. 1960 kostade min omoderna etta i centrala Gbg 55kr/mån (1/35-del av månadslönen). Efter rivningsraseriet och miljonprogrammet kostade vår nya trea 460kr/mån och tredjedelen av lönen!
Med slopandet av sedlar och mynt så skulle alla skatter och avgifter automatiskt kunna dras från alla likvida konton. Med dagens penningmängd så skulle detta betyda att ca 0,2 procent dras varje natt kl 4. Dessa pengar förs sedan över till samma kontohavares medborgarkonto, där även allas gemensamma “fattigdomsförsäkring” ingår.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Medborgarkonto
.-= Uno Hansson´s last blog ..Upplevelser som framtidens marknads- och arbetsarena =-.
Emma, Emma. Jag måste bara få säga att min respekt för dig ökar stadigt. Och då gillade jag redan det första inlägg jag läste av dig för lång tid sedan.
Det viktiga är ju att se människan. Att respektera människan. Att inte i tid och otid fösa in folk i olika grupper, och sedan sätta stämplar på dem.
Så i grunden ser jag den kamp som vi för emot t ex FRA-lagen etc, som en kamp för demokratiska värden över huvud taget. För integritiet, för människovärde etc. (Vilket t ex oxå innebär motstånd till sd och det partiets människosyn).
Det är sorgligt och skrämmande att denna tendens att sätta stämpel få folk finns inte bara hos dogmatiska socialister (med deras kollektivistiska tänkande) utan över hela partiskalan idag. För vad är regerings hantering av t ex FRA-lagen etc annat än en kollektivistisk syn, alla måste kontrolleras.
Liksom sd´s syn på “invandrare” (med mkt vid definition) som att de alla är skurkar och skrämmande för “svenskar” och därför ska skyfflas utanför Sveriges gränser.
.-= Lars-Erick F´s last blog ..Taktik eller ideologi, eller ideologisk taktik. Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad? =-.
Håller med till fullo. Men jag tycker att det blir lite sorgligt att alla partier dras över en kam. Just den syn på människor som Vänsterpartiet har förespråkat i årtionden är densamma som efterlyses här. Vänsterpartiet är dessutom emot både FRA och IPRED. Det krävs dock ett starkt Vänsterparti för att kunna påverka i rätt riktning, oavsett vinnare i valet.
Ska nog erkänna att trots att jag tycker att politiker har ett stort ansvar i den här situationen (större än de nog tror själva), så menade jag människor i största allmänhet i just det där med bristen på empati.
Som vanligt sätter du en femetta.
Medmänsklighet – det viktigaste av allt i ett samhälle.
Det är därför jag har gjort det lite till en inofficiell slogan för mig själv i det politiska livet – “Mer kärlek i politiken!”
Det är för mycket rädsla som styr just nu.
Vi behöver mer kärlek – inte bara i politiken, men det är fan en bra början!
.-= Calle Rehbinder´s last blog ..Mina kollegor i Riksdagen =-.
lustigt…
På ett av de där ställena med självbetjäning i kassan, är det däremot större säkerhet kring inköpet av cigaretter än det är i kontrollrummet på ett kärnkraftverk.
1: välj cigg med touchscreen (se VARNINGEN!)
2: betala i kassan – få en lapp
3: sätt lappen i en maskin, som spottar ut dina cigaretter.
En trestegs walk of shame, medan alla ickerökarna dansar förbi, lekande lätt.
*börjar röka två paket om dagen, i ren protest*
.-= Beelzebjörn´s last blog ..I lidl-lökarnas volkhem, intet nytt =-.
[...] Dagens samhälle genomsyras av att man inte ska lita på sina medmänniskor. När man ser sig omkring en vanlig vardag är det väldigt mycket rädsla som styr. Det har lett till en politik som ger sken av att den enda möjligheten till trygghet är inskränkningar av rättigheter. Någonstans på vägen har helt enkelt jakten på trygghet för samhället i stort helt övergått i forcering av trygghet för innehavare av makten. Men medborgarrätt är inte en förhandlingsfråga, antingen har man rättigheter eller så har man det inte. [...]