Finns det nån plats där man kan vara anonym längre?
Jag hade inte tänkt på det tidigare. Som uppväxt med personnummer och “legimitation” har jag blivit tillvänjd på sätt och vis. Det var först när jag började resa och träffa människor från andra länder som någon drog upp det konstiga i att alltid behöva redovisa vem man är i olika vardagssituationer. Under hela min uppväxt har det alltid förutsatts att jag inte ska kunna förhålla mig särskilt anonym och jag har inte ifrågasatt det förrän nu de senare åren.
I och med diskussioner om internet så blev det påtagligt. Här ser jag hur viktigt det är att få förhålla sig anonym om man vill det. Jag funderade både länge och väl innan jag beslutade mig för att vara öppen med vem jag var, pga min blogg exempelvis. Det finns massor av anledningar till varför anonymitet är att föredra. Framtida och nuvarande anställning, möjligheter att kunna peka på saker utan att råka ut för hämndaktioner, att genom anonymitet slippa färgade etiketter om min kvalitet pga ålder eller kön osv. Anonymitet blir ett skydd, en trygghet.
Ändå uppfattas det i stort som ett hot i samhället bland flera. Många är de som t.ex. kopplar ihop trovärdighet med att man ståtar med sitt namn i kommentarsfält. Och tänker inte på att det samtidigt är ett sätt att vara hotfull, att indikera ev. åsiktsregistrering. Nån slags attityd av att man är feg t.o.m. om man inte vill skriva sitt namn har uppstått längs med vägen.
Visst handlar det om att det finns ett och annat troll därute. Man vill inte släppa fram dessa så alltså straffar man allas möjligheter att uttrycka sig, helt urskiljningslöst. Och plötsligt inser jag att det här är ett återkommande tema i vårt samhällsklimat.
Vi har i praktiken aldrig rätt att framföra vår åsikt såvida vi inte går med på att ställas till svars för den.
Den meningen kan nog läsas lite olika beroende på person. För det hänger på vems åsikt, hur den framförs och hur man ställs till svars, det sistnämnda inte helt oviktigt. Alla har vi en “det beror på”-ådra i det här sammanhanget. Många av oss har dessutom växt upp med att det inte är självklart att vara anonyma och har med tiden gått med på ganska allvarliga glidningar. Som att det ifrågasätts när vi själva vill välja hur vi förhåller oss till våra privatliv, inte minst.
Min fundering blir; finns det nåt ställe kvar i vårt samhälle där vi inte behöver vända ut och in på oss själva genom olika former av redovisning och ändå bli respekterade? Finns det behov för det, eller har vi börjat vänja oss av vid anonymitet som koncept helt?
* * *
Missa inte: Polisens antipiratenhet som drivs av en man med initialerna PP. Rick Falkvinge beskriver hur man kan undvika datalagringsdirektivet. Joshen har dragit igång en budkavle bland Piratpartibloggar som går ut på att berätta om sin politiska bakgrund. Janne, Thomas och Christoffer har hängt på.
Få har nog missat poliserna i Hornstull men länkar till inlägget ändå. Det stör mig att poliser använder sig av lagstiftning som är tänkt att hjälpa dem i sitt arbete till att trycka ner medborgare som inte begår några brott. Tydligen är det här inte något nytt, vilket oroar desto mer. Det finns all anledning att fundera över hur man stärker rättssäkerheten i lagstiftningen.
* * *
Andra bloggar om: anonymitet, internet, bloggosfären, politik, lagstiftning, hornstullpoliserna, datalagringsdirektivet
Mer Magritte åt folket! Och jo, jag håller med det andra med…
//Zac
.-= Zac´s last blog ..Samtidigt i FRA-/IPRED-/Teledatalagringsland… =-.
@Emma: “Polisens antipiratenhet som drivs av en man med initialerna PP.”
Haha, den poängen hade undgått mig. Några andra finns ju dock:
Associationshumor
Angående den självklara anonymitetsrätten som följer med nätet så måste de som ännu inte förstått det att spelplanen inte bara förändrats utan bytts ut. Det som tidigare hanterats genom regler, censur, filtrering måste nu ske i öppenhetens tecken. Kort och gott, bemöt kritiken och argumentera emot. Svärmen är påfallande intelligent och ser i regel igenom sådant som är felaktigt…
Här kommer vi in på ännu en viktig sak. Den Gamla Tiden byggde på kontroll och makt. Den Nya Tiden bygger på öppenhet och förtroenden.
Med detta sagt, hur mycket krut lägger våra politiker, domstolar och poliser på att bevara och bygga förtroenden?
Piratpartiet behövs. Så inihelvete!
(Någon mer än jag som är helt matt över hur många områden informationspolitiken spänner över när man börjar gräva, nysta och tänka bortom “enfrågestämpeln”?)
.-= Thomas Tvivlaren´s last blog ..1000+ ord – Information overload à la Twitter =-.
Ett litet tips: Nicklas Lundblads senaste inlägg om reputation economies anknyter indirekt litet till det här med anonymitet. Att man inte anger sitt namn spelar inte så stor roll så länge man använder ett alias som rönt visst anseende. Den som sätter sitt anseende på spel kan nog antas vara mindre benägen att skriva oseriösa kommentarer.
Angående datalagringsdirektivet så är det trevligt att se att Juristens Funderingar är tillbaka igen.
Vi lever i en tid där grunden och infrastrukturen för en digital globalkapital-diktatur byggs upp med stor skyndsamhet och beslutsamhet.
Det snickras i Washington, det snickras i Bryssel och i Stockholm, det snickras inom F.N, EU, NATO, IMF (och många andra förkortningar) och det snickras i alla globaliseringsfrälsares tankesmedjor.
Betonggrunden denna institution vilar på är den totala av-anonymiseringen av individen, plus naturligtvis, övervakningen av den samma.
Total kontroll ger total skrämselfaktor.
En statlig konfiskering av hela dit (privat)liv som ingen har bett om skulle man kunna kalla det.
Det är klart att man ska få vara anonym om man så önskar. Samtidigt ska man inte kunna gömma sig bakom ip-adresser och ” internet ” . Det man tycker måste man väl tycka både offline och online? När man exempelvis kommenterar positivt eller negativt kan man väl åtminstone stå för vem man är? För att man ska kunna ha en ärlig och öppen diskussion måste man veta vem man talar med.
Antingen står man för sina åsikter offline och online eller så anser jag att man ska vara en betraktare.
“Det är klart att man ska få vara anonym om man så önskar.”
Så bra! Det tycker jag med.
“Samtidigt ska man inte kunna gömma sig bakom ip-adresser och ” internet ”.”
Um. Ok? Hur skulle du ha det, sa du?
Var är kakan? Vaaaar är kakan? Var är lilla kaksingen? Komsikomsi…?
Ojsan, hade jag redan ätit den? Så det kan gå…
Men q! Nu var du elak ;)
*rullar på golvet och skrattar högt*
.-= maloki´s last blog ..Piratpartiets chanser i valet? =-.
Värt att tillägga när man åker buss och inte talar är man anonym. När man är tyst är man anonym. Men när man ger sig in i en diskussion bör man väl visa vem man är? Hur kan man diskutera med en person som gömmer sig bakom namnet ” anonym ” och vad har man för trovärdighet i att göra så?
Jag tycker detta är att göra en höna av en fjäder och man kan välja att se glaset halvfullt eller halvtomt. Jag tycker du ser glaset halvtomt.
.-= Katja Janford´s last blog ..Jag ogillar vad du säger, men jag kommer till min död försvara din rätt att säga det. =-.
Om man önskar vara anonym ger man sig inte in i en diskussion. Då är man tyst. Att röra sig på internet kan vara anonymt om man önskar i min värld men om man debatterar eller diskuterar bör man stå för vem man är. För sina åsikter.
Jag vet inte ens om jag orkar kommentera eller diskutera med människor som håller din nivå. Jag tror jag hoppar över det! Tack
.-= Katja Janford´s last blog ..Jag ogillar vad du säger, men jag kommer till min död försvara din rätt att säga det. =-.
@Katja nog måste det väl finnas skäl för att få ha en åsikt anonymt? Motsatsen är ju att våra åsikter ska registreras.
.-= Magnus´s last blog ..Varför jag blir så besviken =-.
@Magnus (& Katja)
Antar att Katja menar att du visst får ha en anonoym åskikt men då får du inte berätta den för någon… ;)
Katja – det kanske skulle funka i ett supertolerant samhälle men knappas i dagens Sverige där man kan bli av med sitt jobb för att man har fel mössa på sig på en facebook-profilbild.
Anser du även då t.ex. att en “whistleblower” också ska tvingas stå för sin åskikt och lämna ut sin riktiga identitet?
.-= ConnyT´s last blog ..Rättsväsendets prioriteringar =-.
@Katja Janford: Förhoppningsvis menar du väl men har bara inte tänkt riktigt hela vägen.
Känner du till Wikileaks?
Känner du till oppositionen i Iran?
Känner du till hur det var för homosexuella för inte allt för länge sedan?
Känner du till hur det är för pedofiler idag? (Och innan “nej, usch och fy!” sprider sig bland kommentarsläsarna så ber jag att få påminna om att det är stor skillnad på att tänka/känna tabubelagda motbjudande tankar och att agera på dem.)
.-= Thomas Tvivlaren´s last blog ..1000+ ord – Information overload à la Twitter =-.
Jag försökte häromdagen att sätta in några tusenlappar på ett bankkonto i en svensk bank…
Det kan ha varit mitt eget konto… :-) men det kan också ha varit någon annans konto.
Jag står i kö med insättningsblankett färdigskriven och pengar i handen. När det blir min tur så ber personen i kassan om min legitimation?!? “Det har jag ingen med mig”, säger jag i ett fåfängt försök att undvika konfrontation. “Jamen då får jag be om ditt personnummer då så att jag kan skriva detta i fältet för insättaren” blir svaret..
Jag försöker att behålla lugnet…
“Jag är över femtio år gammal och jag har aldrig någonsin i hela mitt liv behövt visa legitimation för att SÄTTA IN PENGAR på ett bankkonto”, säger jag. “Varför skulle jag behöva göra det?”, fortsätter jag…
“Ja, enligt lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism” så måste vi be om den informationen”, blir svaret…
Jag går därifrån med outrättat ärende. Jag är dessutom väldigt upprörd! Jag går hem och ringer först banken som enligt egen uppgift gjort allt enligt de regler som finns. Först vill de så klart veta hur banken gjort så att de då kan säga att just detta sätt var helt regelenligt… Jag kunde lika gärna ha talat med en bandspelare…
Därefter ringer jag Finansinspektionen och slutligen Finanspolisen. Det visar sig då att bankerna inte alls har detta uppdrag. Det finns visserligen ett krav på banker att identifiera vem som gjort stora insättningar men Finansinspektionen och Finanspolisen har satt en gräns för detta vid tiotusen kronor. EU har satt gränsen vid femtontusen euro. De gör detta för att kunna komma åt penningtvätt och stöd till terroristverksamhet – Sådant som jag då uppenbarligen misstänktes för. Bankpersonalen ringde dock aldrig Polisen så man såg uppenbarligen mellan fingrarna med min penningtvätt och mitt terroriststöd.
Det helt obefogade efterfrågandet efter legitimation och identitetskort i tid och absolut i otid måste stävjas. Får jag föreslå att vi alla vägrar att efterkomma sådana dumheter. Det blir visserligen i någon minut en otrevlig stämning som banken orsakar.
I det långa loppet gör det dock samhället mycket trevligare!
Debatten om anonymitet är historielös. De flesta känner säkert till att det under 17- och 1800-talen var väldigt vanligt att böcker skrevs under pseudonymer. Hade Max Stirner varit tvungen att skriva under sitt riktiga namn så hade inte hans verk sett dagens ljus. Vad många inte känner till är att det även i dagspressen, ända fram till början av 1900-talet, var vanligt att långa debatter fördes av kombattanter som var anonyma för läsarna — inläggen skiljdes från varandra genom signaturer. Detta sågs som en del av upplysningen, av främst två skäl: 1. Man skulle kunna uttrycka ovanliga, inopportuna eller extrema åsikter utan att riskera att få sparken, att bli utesluten ur sällskap och klubbar, eller få kyrkan på sig, etc. — eller, än värre — riskera att bli åtalad. 2. Det var argumenten, inte personen bakom, som skulle vara relevanta.
Att avslöja namnet bakom ett nom de plume sågs som någonting väldigt allvarligt, och bemöttes ofta med diverse repressalier. Och, som i fallet med Walter Naeslund sist, så fanns en förtroendefråga — förläggare och redaktörer visste vilka i regel vilka som stod bakom inläggen.
Idén att man ska “stå” för sina åsikter, att ärlighet och icke-anonymitet skulle vara sammankopplade, är en ganska ny idé. En idé som främst framförs i upprörda ordalag av personer som Jonas Gardell (vilken ju antagligen skräms till vettet av tanken på att vara anonym), och allehanda gammelmediakrönikörer utan historisk bildning.
Det fanns, och finns, tusentals individuella skäl till att man vill vara anonym i en debatt — och att använda kontrahentens anonymitet som ett svepskäl för att slippa gå i svaromål är fegt och obildat. Antingen är kommentaren relevant eller inte — huruvuda kommentatorn framträder med namn och adress eller inte är inte relevant, om det inte handlar om hot eller trakasserier för vilka det finns lämpliga lagrum.
[...] längre?” och det finns inte så mycket att anmärka på det. Dvs om det inte vore för kommentarerna: Det är klart att man ska få vara anonym om man så önskar. Samtidigt ska man inte kunna gömma [...]
Vidare: Det är ett relativt vanligt fenomen i kommentarsfält att människor hänvisar till sin ställning och sina meriter i stället för att argumentera. Det vore intressant med en blogg som _bara_ tillät anonyma kommentarer, och på så sätt tvingade debattörerna att i stället för detta oskick verkligen argumentera. Ett helt anonymt kommentarsfält skulle också omöjliggöra en annan sak som ofta väcker ont blod, nämligen argumentum ad hominem. Vet man inte vet är som kommenterar så kan man inte inte angripa denne på ett personligt plan. (Och nej, nu talar jag inte om “du är dum i huvet”, vilket inte är ett äkta argumentum ad hominen, ett äkta sådant är av typen “Du har varit otrogen mot din fru/skattefuskat/gjort ditt och datt, så därför ska inte vad du säger tas på allvar”. Relationen mellan personangrepp (vilka ju ofta inte är personangrepp, utan förolämpningar) och anonymitet är sorgligt förbisedda.
Till sist: Vad menas med att inte vara anonym? Menas det att kommentaren är länkad till en blogg (vilket möjliggör för debattörer att avslöja inkonsekvenser, men kanske inte bloggägarens riktiga identitet) eller idiotregler som att man måste fylla i e-postadress och skriva under med ett namn? Är Erik Larsson@dittochdatt tillräckligt för att kvalificera sig som icke anonym? Man kan ju registrera hur många e-postadresser man vill, och dessutom väldigt enkelt dölja sitt IP-nummer. Eller menar “ärlighets”-förespråkarna att alla borde delge sina personnummer?
Jag har bara pratat om anonymitet i bloggar. Jag fick länken till opassande i ett dm på twitter och om jag ska vara ärlig trodde jag den handlade om det eftersom jag var fullt upptagen att diskutera blogg-kommentarer.
Jag är inte för FRA jag röstade på piratpartiet? Jag är för demokrati och absolut för ett samhälle där man ska skydda svaga och utsatta människor som behöver få vara anonyma och som inte vill synas. Misshandlade kvinnor, utsatta barn.
Det är bara det att jag inte har diskuterat det kan nu i efterhand inse att min kommentar inte alls passade in i den bloggen eller i det sammanhanget. Jag står för att jag tycker man ska om man diskuterar i en blogg som denna gärna skriva ut sitt namn om jag exempelvis vill diskutera något privat i min läsare tycker jag det är roligare och mer trovärdigt att göra det med folk som kan säga vem dem är.
Det är så många och nu har detta inte hänt mig men bloggare som får anonyma kommentarer med elaka ord och jag tycker det är fel. Jag tycker om när man tycker olika men jag tycker man i en privat liten blogg kan stå för sina åsikter på samma sätt som man kan stå för dem offline.
Jag känner inte alls att jag hör hemma i denna diskussionen och har kanske för att jag kommenterade i den bloggen satt mig här. Jag pratar inte om rätten att vara anonym i samhället för den friheten tycker jag att vi har och ska ha. Ska kämpa för.
Jag pratar om när människor är elaka mot varandra och gömmer sig bakom namnet anonym. Jag tycker det är en EXTREM skillnad och jag vill inte alls överhuvudtaget bli förknippad med att förespråka FRA eller liknande för det har jag aldrig gjort. TVÄRTEMOT! Jag tror på människor och tror på en fri värld, jag skriver en bok med en kompis om fildelning och att vara fri på internet.
Det tycker inte jag alls är samma sak och jag blir lite upprörd när någon ska skriva om mig som om jag på allvar tycker man ska lyssna av folks mobiltelefoner osv..
Jag hör nog inte hemma i er diskussion och ni kanske inte i min. Eller de hör kanske inte hemma i varandra?
Min debatt jag hade var att jag tycker man i bloggar kan kommentera öppet vem man är. Jag tycker det är så många människor som är elaka och som inte står för sina åsikter. Jag inser att mina funderingar inte alls hör hemma i er debatt då ni diskuterar anonymitet i det stora hela.
Tänks så svårt det verkar vara när allt som behövs stavas VPN.
Katja skrev:
“Jag pratar inte om rätten att vara anonym i samhället för den friheten tycker jag att vi har och ska ha.”
Så du tycker inte att internet tillhör samhället ?
Jag kan på rak arm inte komma på något ställe där vi verkligen kan vara anonyma förutom i tips till massmedia – så länge man gör det analogt. Den digitala anonymiteten går inte längre att garantera.
Jag har en bekant som saknar giltig legitimation, och han råkar på många situationer när han förväntas kunna legitimera sig.
I kontakter med myndigheter som arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Som tur är har han skaffat internetbank och bankkort tidigare, annars skulle han förstås inte få ut några pengar från banken. Men att ens få ett kontoutdrag så att man kan visa socialtjänsten att man inte har hög pengar på banken, det var en svår nöt att knäcka. Att resa är förstås krångligt, vissa flygbolag accepterar resenär inrikes utan giltig id men endast om man inte har bagage, för vissa är det upp till personalen som jobbar just då ifall de vill släppa ombord killen med utgånget pass. SJ införde id-kontroll.
Naturligtvis får man inte bostad utan styrkt identitet, och många andra kräver kreditupplysning – till exempel för mobiltelefonabonnemang.
Är man ung och vill in på krogen blir det nobben utan id-kortet. Man får ju inte ens köpa cigaretter och snus på ica utan id-kort.
Och naturligtvis kan man inte skaffa id-kort om man inte redan har en giltig legitimation.
Än så länge kan vi gå på stan och handla kontant utan att tala om vårt personnummer. Å andra sidan blir det vanligare med övervakningskameror i butiker, köpcenter. Det är inte längre självklart att vi kan utöva vår yttrandefrihet anonymt vid demonstrationer, för om ordningsstörning uppstår eller kan uppstå får vi inte dölja vårt ansikte. Ännu kan vi väl debattera på tidningarna insändarsidor under pseudonym, men de flesta redaktioner kräver nog kontaktuppgifter i någon form.
Jag tror att för många är det först när man stöter på problem som man upptäcker värdet av anonymiteten, och hur mycket identifiering förutsätts. Så var det för mig, dels i och med vännens utgångna pass, dels vid ett par tillfällen då jag blivit ifrågasatt som bloggare/tyckare med pseudonym.
.-= karibien´s last blog ..Galen kommentar =-.
Jag tänker att kommunikation och social kontroll hör samman. Det går inte att undvika för utan att veta något om den andre är det inte mycket som kommuniceras. På något sätt hör kommunikationen ihop med saker som faktiskt hänt – eller inte hänt. Och just där sker bedömningen av den andre.
Men det är bedömningen som är viktig, inte anonym/icke-anonym. Fast visst är det på vissa sätt lättare om man är icke-anonym. Och på andra sätt lättare om man är det.
Det är där någonstans det börjar bli intressant. Kanske är den intressantaste frågan hur man ljuger med nya medier?
Vilka resurser använder man för att ljuga? Vilka står bakom? Märker vi vem som ljuger? Öppnar nya medier för nya typer av manipulationer?
Kan inte låta bli att tänka på svininfluensan, men de flesta manipulationer är nog mer försåtliga, svårare att genomskåda. Hur kommer det sig att det uppstått så många “tanke-smedjor”? Och vem bekostar dem? Hur hänger det ihop med nya medier?
Oh, hjälp ingen mail-prenumeration. Varför inte…?
LeoB; jadu… jag har faktiskt inte ens tänkt på att det behövs! Tack för hojtet, ska lägga till det på listan över “behöver göra”. Intressanta frågeställningar för övrigt.
Katja; Jag upplever att det hänger ihop faktiskt, ser allt mindre skillnad mellan internet och “resten” och tycker det är lite småviktigt. Kanske är det så att man i proportionalitetens namn måste acceptera att nån gömmer sig bakom anonymitet för att få vara ett troll, så vi inte av misstag förhindrar de som verkligen behöver anonymitet att få yttra sig. Sen har det uppstått nån form av glidning på vägen där anonymitet på automatik uppfattas som feghet, vilket är en ganska oroande inställning tycker jag.
Karibien; precis så, man tänker inte på det förrän en situation uppstår där man själv blir påverkad på ett eller annat sätt. Vi är verkligen jättevana vid att alltid redovisa vilka vi är att vi inte tänker på om det är befogat alla gånger.
HansJ; jag hade nog inte reagerat utan dragit upp mitt id-kort… mkt intressant att fundera på.
Kalle; oerhört spännande koncept med en debatt där man måste vara anonym! Tack också för de historiska nedslagen.
Trots att de allra flesta är anonyma i praktiken i mina kommentarsfält slutar jag aldrig att förvånas över kvaliteten och tänkvärdheterna som dyker upp här. Stort tack, allihopa.
Två reflektioner:
1) Det har hänt mig flera gånger att jag upplevt att det saknats en synpunkt i en debatt. Själv har jag inte företrätt den synpunkten, men den har *saknats*. Då har jag, under pseudonym, framfört den synpunkten. Och jag menar att min anonymitet då varit ett positivt bidrag till den debatten. Jag tycker att det är viktigt att också synpunkter ingen vill stå för kommer fram.
Jag finner det starkt misstänkt att det finns människor som inte vill ha synpunkter på bordet som ingen närvarande står för. Varför hatar de sanning, verklighet och mångfald så mycket?
2) Den gamla tyska sången (med anonym författare) “Die Gedanken sind frei”, tankarna är fria, har en strof, rakt översatt
“Jag tänker vad jag vill
och vad som gör mig lycklig
men allt i stillhet
och som det passar sig”.
Man får tänka vad man vill. Helt anonymt.
[...] skriver om hur kulturellt betingat det är att kunna vara anonym och påtalar att det var först när hon började resa som hon insåg att andra kunde anse det [...]