Beatrice Ask, Bjästa och blogghat
March 27, 2010 – 12:14 pm | by emmaSå har jag gått och snurrat in mig i en massa funderingar igen, som jag inte riktigt kan ta mig ur. Funderingar som kommer ur både Beatrice Asks uttalande och historierna kring Bjästa. Jag börjar hos Lotta Edholm (FP), som på sin blogg avslutar sitt inlägg där hon kritiserar skolans bristande insatser i Bjästa så här:
Vad hade hänt om en våldtäkt inträffat på personaltoaletten på en arbetsplats? Hade företagsledningen valt att hålla sig ”neutral” och inte ge stöd till den som utsatts?
Jag kom på mig själv med att tänka att det nog inte är omöjligt att sånt händer. Varför inte, liksom. Det är ju faktiskt det där, att den som är ett offer ofta är den som landar med att bära skammen i såna här brott. Dessvärre inte nåt nytt, precis.
Vilket leder över till Beatrice Asks numera ökända uttalande om gredelina kuvert. Nu tycker inte jag att vi ska ha skampåle i ett rättssamhälle, vare sig för misstänkta eller offer för brott.
Det är ungefär här perspektivet “lynchmobb” gör entré. Jag skrev härom dagen hur jag noterade att Beatrice Ask själv fick bli ett exempel på det där med offentlig skam. Det illustreras rätt bra av Ann-Charlotte Marteus, som i och för sig tycker att Beatrice Ask satt foten i ett potta, men vi i bloggosfären är innehållet i pottan. För att vi reagerar i ett stort antal. (Vilket i sin tur jagar upp rätt många reaktioner.)
Att välja sida i en strid är inte världens bästa alternativ alla gånger. Ganska sällan till och med, skulle jag tro att många spontant skulle säga. Det tycks mig som om neutralitet alltså är en viktig grundinställning vi bär omkring på samhällskulturellt, när allt kommer omkring, särskilt om man inte vill ingå i en lynchmobb.
Men rubriceringen neutralitet kan å andra sidan skapa en veritabel grogrund för just lynchmobbar ändå, kan vi ju konstatera i och med Bjästa. Inte minst kan ju neutralitet fungera som kamouflage för att fortsätta med direkt skadligt beteende. Folk “har inte lagt sig i” ofta och egentligen måste man kanske ifrågasätta om det är neutralt att låta hemska saker passera, emellanåt.
Nånstans får inte rädslan att ingå i en lynchmobb hindra mig att ta ställning och visa min avsky när jag känner mig motiverad. Ej heller vill jag lämna fältet fritt för farligt beteende för att jag förhållit mig neutral. Jag vill varken låna ut mig till blinda ställningskrig eller skygglappar för att slippa ta ställning.
Så jag får helt enkelt inte ihop det här, hjälp mig. När är vi lynchmobb? När är det bra att ta styrka ur varandras ilska och gemensamt skicka viktiga signaler ut i samhället och inte minst politiker? Var går gränsen?
Jag konstaterar dock att lynchmobb är ett ord och fenomen som existerade långt innan internet inspirerade till nymodiga ord som blogg- och näthat. Det blir ironiskt nog ett sätt att glida undan att ta ett individuellt samhällsansvar; att skylla på internet.
* * *
Andra bloggar om: beatrice ask, bjästa, blogghat, internet, politik, samhället, lynchmobb, näthat, skampåle, gredelina kuvert, mänsklighet, vardag
19 Responses to “Beatrice Ask, Bjästa och blogghat”
By Viktualiebrodern on Mar 27, 2010 | Reply
Lynchmobb är när reaktionen, eller resultatet av reaktionen, blir värre än det man reagerar mot. Jag undrar till exempel om inte reaktionerna mot det som hände i Bjästa nu slår över åt andra hållet, och blir en lynchmobb det också. Att få vara arg tillsammans med andra, utan att det kostar något för en själv känns så bra att många inte tänker över konsekvenserna.
Det är inte lynchmobb när man vill slå fast rättsliga principer, som t.ex. att det är skillnad på att vara misstänkt och dömd, och samtidigt “uttrycker missaktning” för dem som borde förstå det, men inte gör det.
Men Betarice Ask har utmålats som ond. Jag tycker bara att hon är tragisk. Varför skall man gå på tragiska människor?
By Erica on Mar 27, 2010 | Reply
Kanske man kan dra en gräns vid när man reagerar på sånt som inte rör en själv? Att man följer med strömmen bara? Att reagera på saker som våra politiker säger är då inte att lynchmobba eftersom lagstiftningen påverkar oss alla. Däremot reaktionerna i Bjästa där alla i hela stan valde sida, och nu motreaktionerna i hela landet som tar sida, trots att man inte har någon kontakt med det som hände. Man kan naturligtvis reagera på “hur kunde det bli så”-problemet, men när folk börjar hata individer dom inte känner blir de del av en lynchmob. Kanske kan man även dra det till politikerna, så länge man är saklig och anmärker på vad som är fel i förslaget/en och varför personen har fel är det inget problem, men börjar man attackera personen och komma med skällsord så är man ute på tunn is.
By Trollan on Mar 27, 2010 | Reply
Håller helt med vad du skriver. Ett problem är att en del människor skriver en hel del genomtänkta bra inlägg om problematiken med Beatrice Ask. Men sen lyckas man få fram de få som verkligen sågar henne på ett elakt sätt, som världens ondaste människa. Så kan man då i och med det såga hela bloggosfären som en “potta”.
Naturligtvis kan jag väl erkänna att frustrationen skapar ju hårdare känslor, därför vet jag med mig att jag blir hårdare mot Ask/Reinfeldt desto längre tid det tar och man inte tar in kritiken. Man inte inser varför medborgarna är upprörda. Varför man skriver en massa inlägg. Man tycker på nåt sätt att det enda berättigande medborgare har är på röstningsdagen. Och på något sätt ska väl kanske fler saker vägas in då. Ska jag för att justitieministern är ett stolpskott rösta rödgrönt, vilket är det enda “ok” alternativet. För röstar jag SD så är jag rasist. Röstar jag Pirat sä är jag en sån här människa som inte vill betala för mig. Det är så man från media och politiker försöker framhäva det hela i alla fall. Men de kommer inte med slutsatsen, vad är det i deras politik som har gjort att folk känner sig tvingade utanför de traditionella partierna.
Sen när det gäller Bjästa-skandalen så är det ju märkligt att man på något sätt vill ha det till att det bara är något som kunde hända där. Hur folk kan rättfärdiga samma pöbelstämning som varit mot Linnea plötsligt ska riktas mot alla andra i området. Men prästen backade redan samma kväll. Han hade inte kunnat sova efter programmet. Han har insett att han gjort fel och fått en tankeställare förhoppningsvis blir han bättre.
Hur mycket har Beatrice Ask insett?
Trollan´s last blog ..Lite bloglovin angående mina engagemang
By Mikael Nilsson on Mar 27, 2010 | Reply
Värt att fundera på, verkligen.
Jag undrar om inte en nyckel är om man agerar “för” eller “emot” när man väljer sida?
När vi väljer sida i våldtäktsfallet, väljer vi då att stötta flickan eller attackera pojekn? Jag tycker att det jag saknade mest är stöd till flickan. Att välja sida betyder ju inte med automatik att man väljer att agera mot den andra.
Jag försöker ofta tänka så själv i konflikter - att välja vem jag vill stötta, inte vem jag vill attackera.
By Marcus Fridholm on Mar 27, 2010 | Reply
Vad gäller Bjästa, så är inte Bjästa problemet, det hade kunnat ske på många tusentals platser i landet — det har skett motsvarande dumheter på många andra platser.
När det gäller Beatrice, så får hon iofs höra både det ena och det andra, men situationen är ändå inte analog.
Hon har makt, så vi som bråkar gör det ur underläge. Hon besitter en position som måste fungera, och när den inte gör det måste vi reagera. Hon får dessutom klä skott för en djup frustration över sittande regerings totala tondövhet i alla integritets och rättighetsfrågor — hon blir galjonsfiguren för problemet, som hon är en del av men inte hela.
Marcus Fridholm´s last blog ..Vissa saker går att veta bättre …
By Lars-Erick F on Mar 27, 2010 | Reply
Skönt att någon reagerar med eftertanke i detta fall. Jag är rädd att en del använder fallet som förevändning för ytterligare lagstiftning a la Ask-Pehrson, kommer att länka till dig i ett kommande inlägg.
Lars-Erick F´s last blog ..Brott, straff och inspiration till lynchningsbeteende.
By SloMo on Mar 28, 2010 | Reply
Vissa personer väljer att breda ut sig genom att ta plats i det publika rummet.
Andra personer, väljer att vika ut andra personer för att fläska sin egen buk.
De som fläks ut har ingen talen, den förs av den allskådande och allvetande presentatören, re-mixas av den växande publicus exelentis.
Exhibitionisten förtjänar tjattret den eftersöker, oavsett paritet.
Den godtrogne, famlar i mörkret men försäkrar sig själv att aldrig igen tro på publicistens smekande ord.
/Samtal är svek
By Halvskägg on Mar 28, 2010 | Reply
Jag tycker det finns en rätt stor skillnad på att kritisera offentliga personer som i sitt yrkesutövande har makt över hela folket när de gör offentliga uttalanden som är helt uppåt väggarna. Det är varken konstigt eller speciellt “lynchmobbigt” eller ens elakt att reagera på sådant - det är snarare något som man får acceptera om man är inblandad i politik.
Jag håller alltså med Erica här. Gör man något dumt som påverkar 9 miljoner människor så är en naturlig påföljd att några av de 9 miljonerna kommer att reagera på det. Ask agerar inte som privatperson - hon agerar som representant för Sverige, och när hon inte längre representerar folket kommer folket att säga ifrån. Förhoppningsvis.
By emma on Mar 28, 2010 | Reply
Tack för alla tänkvärda kommentarer. Mikaels avvägning, skillnaden mellan att stötta och att attackera, kan nog vara det rättesnöre som jag efterlyste. Det är inte att jag tycker att Ask inte ska kritiseras eller att jag tycker att hon har kritiserats onödigt hårt som är grejen så mycket som att se sin egen roll i ett större samband, ledsen om jag gav intryck av något annat. I stort kan jag nog tycka att folk i allmänhet är alldeles för dåliga på att reagera överlag, och säga ifrån när tokigheter sker, vilket var lite meningen att illustrera Bjästa-exemplet. Inte att händelserna kan jämföras i sig alltså. Det hjälpte på sätt och vis att skriva om det, och era kommentarer gjorde det lite enklare att “sortera” i huvudet också! :)
En ny tanke dök upp efteråt också; det händer ibland att vi som protesterar mot marchen mot kontrollsamhället kallas för rättshaverister. Det där med blogghat, lynchmobbar och andra epitet som säger ungefär samma sak, kan vara en ny variant att slippa respektera när folk inte är med på noterna. Så det blir extra viktigt för mig att veta var min plats är, vilket ansvar jag egentligen tar, när vi protesterar mot saker. Kunna motivera och argumentera för sig, eller nåt, vid en sådan anklagelse.
Till syvende och sidst handlar det mkt om att INTE vara tyst när övergrepp sker, känns det i alla fall som.
By Viktualiebrodern on Mar 29, 2010 | Reply
Apropå det där med att lynchmobben efter reportaget kanske skulle få värre följder än innan, så rapporterade Örnsköldsviks Allehanda igår, att det i samma klass som våldtäktsmannen fanns en pojke som hette Oscar - det vill säga det “anonyma” namn som Uppdrag Granskning valde.
Den oskyldigt utpekade oskar har hotats och trakasserats, och har nu också (som flickan) flyttat till Stockholm.
http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1919440-fel-pojke-anklagades-for-valdtakt
By Jan Andersen on Mar 29, 2010 | Reply
Jag tror att Viktualiebrodern slog huvudet på spiken redan i den första kommentar: “Att få vara arg tillsammans med andra, utan att det kostar något för en själv känns så bra att många inte tänker över konsekvenserna.”
Om man gör något otrevligt, olagligt, vadsomhelst, bara för att man kan gömma sig i mängden och på de sätt bli fri för ett individuellt ansvar, då är man en (lynch)mobb. Om man står där i bakgrunden och ropar och skanderar, men inte tör stilla sig fram i första led och säga “Detta är jag, detta är min åsikt”, då är man en mobbar.
Om man däremot står upp för sina åsikter, bloggar med namn och underskrift, ja då är man inte en mobb.
En mobb tar inte ansvar. Det gör ett individ.
By Joel Norgren on Jul 18, 2010 | Reply
Jag har skapat en fb-grupp för att samla Asks alla roliga upptåg. Roliga bilder och citat är välkomna:
http://www.facebook.com/home.php?#!/group.php?gid=131203443564600&ref=ts