Jag sätter på mig hockeyhjälmen och rapporterar följande…
Rasmus Fleischer har gett sig in i Brit Stakston-bashing som Isobel Hadley-Kamptz drog igång för ett tag sedan. Tycker Isobel har jättebra poänger men blir jätteförvånad över att hon klistrar ihop sitt resonemang med ett inlägg av Brit Stakston. Fanns det inga bättre och mer passande att använda som trampolin för den här frågan? Jag tycker att de är fel ute som gör jämförelser mellan den emellanåt feodala synen som existerar här och var fortfarande, och Brit Stakstons uppmaning till diskussion kring gemensamma ansvar.
Händelsen Brit tar upp, är ett läsvärt typexempel på den problematik av förväntningar-ansvar i dialog som är så vanligt idag. Vidare funderar hon kring traditionella motsättningar som det kanske är dags att knacka hål på. Auktoritetsallergi må visserligen vara mänskligt, men det borde finnas utrymme för eget ansvar i dåliga situationer också.
Det jag reagerar mest på i Rasmus och Isobels kritik är att de har satt på Darth Vader-hjälmen på Stakston och jag kan tycka det är orättvist. Sen gnuggar den (omedvetna antagligen) attityden att anställda inte ska ta nåt ansvar, nånsin, basta — min päls åt fel håll. Jag skulle avsky att arbeta under sådana förhållanden, där jag förutsätts inte bry mig om min arbetsplats och inte känna stolthet eller ansvar. Vill nog hävda att det är bra att jobba där man trivs har man möjlighet att välja, vilket då naturligt rinner över i sociala media och som är den bit Stakston diskuterar. Ett jobb måste inte vara ett fängelsestraff, hoppas jag, och hamnar man på ett sugigt ställe är det ju bra att uppmuntras att dra därifrån och hitta nåt nytt. (Kanske inte av ens chef då!) Uppdat: Brit har skrivit en uppföljare. Uppdat2: Isobel har skrivit lite mer kring detta.
Märker att det är svårt att skriva det här. Dels för att två diskussioner på ett onödigt sätt klistrades ihop till en. Dels för att i mina kretsar är Isobel och Rasmus “ofelbara” och ses upp till enormt. Jätteläskigt. Vem vågar ådra sig deras vrede medvetet, liksom? Nästan så jag glömmer att det är jag som är chef för internet.
Apropå bashing, så är det inte en uppmuntrande aktivitet att läsa kommentarer under Elisabeth Svantessons (M) debattartikel. Det är deprimerande att stöta på renodlat kvinnohat så ofta som man gör online. Själv tänker jag ofta på de olika måttstickorna som tas fram för kvinnor och män, och vi pratar inte kupstorlek nu, liksom. Vilket sorgligt nog är anledningen till att det finns kvinnonätverk över huvud taget. För Svantesson är orolig för att 4 kvinnor i domstolsnämnden ingår i kvinnonätverket Hilda.
Ironin blir fullständig om man funderar över måttstickan som användes för domaren till The Pirate Bay-målet. Där blev utslaget “hyvens” och “inga problem” trots frottering i exklusiva sällskap med advokaterna i målet. Två fel gör inte ett rätt, även om jag använder mig av mina subjektiva rättigheter att anse att det senare var bra mycket värre ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det skickar faktiskt riktigt konstiga signaler att folk endast protesterar i märkbar skala när kvinnor gör det män gjort i alla tider (frimurare och diverse andra organisationer). (Det ska bli intressant att se hur det går med tunnebanepoliserna, förresten.)
När vi ändå är i farten och tacklar heliga kor och känsliga saker — debatten om sexköpslagen är hetare än nånsin. I bloggosfären i alla fall. Unni Drougge sätter fingret på något som jag själv upplevt skava lite obekvämt. Prostitution är inte ett yrke jag skulle önska någon att behöva välja. Det kan inte hjälpas, sex är alldeles för personligt, för nära, för att jag ska kunna se det som en handelsvara, nånstans i hjärtat.
Men det innebär inte att jag fördömer de som väljer det och förutsätter att det faktiskt finns de som gör ett aktivt val och kan hantera det, även om inte jag skulle kunna. För det är den bedrövliga baksidan av den här debatten — det verkar inte finnas nåt utrymme för att de ska få föra sin egen talan eller blir respekterade. Jag törs knappt säga det — är det okej att vara mot prostitution men ändå tycka att sexköpslagen suger? För jag vill egentligen inte att redan (i mina ögon) utsatta ska knuffas ut i mörka hörn i samhället och bli än mer utsatta än om det kunde ske mer öppet och accepterat.
Usch vad läskigt det var att skriva det här inlägget. Var snälla nu.
“är det okej att vara mot prostitution men ändå tycka att sexköpslagen suger?”
Det hoppas jag verkligen, inte minst eftersom det exakt är min ståndpunkt… ;o)
//Zac
.-= Zac´s last blog ..Låt inte människor ta eget ansvar =-.
Stå på! Det är så här det ska se ut. Snobbtendenserna här på nätet är precis lika patroniserande och hämmande som under 70-talsvänsterns debattintensiva period, då ingen som inte hade läst hela Partisanbiblioteket vågade yttra sig. Så blev det som det blev. Kanske delvis p g a denna von oben-mentalitet hos huvudfotingarna – de som vet precis hur allt ska vara men inte kan göra det själva ;)
.-= Unni Drougge´s last blog ..LET’S TALK ABOUT SEX =-.
Tycker det är bra att du tar i ämnen som inte är direkt PP-relaterade. Trots allt så har ju Internet-Chefen ett uppdrag större än PP =)
.-= Andreas Karlsson´s last blog ..su-andreas- ♺ @el0j- Time to build up the rage-o-meter! SVT1 helgmålsringning propaganda emptywords =-.
Jag tror att det är många som är emot prostitution som sådan, men som tycker sexköpslagen är helt galen, för precis som du säger, bara för att du och jag inte kan tänka oss att sälja sex betyder det inte att det är så för alla.
Det måste finnas utrymme även för de som gör saker som är otänkbara för andra. Och förresten, det är en jättedålig liknelse..men hur många kan egentligen tänka sig att få betalt för att tvätta stjärtar på gamla tanter och bli spottad på nu och då? Eller hantera döda?
.-= Drottningen´s last blog ..Frågelåda =-.
Bra skrivet, som vanligt! Håller med om slutklämmen. Bara en fråga, sådär lite lagom ut i tomma intet: bara för att något inte är förbjudet, blir det automatiskt ett yrke då? Jag tänker på alla som tror att arbetsförmedlingen skulle dränkas i bordellannonser om sexköpslagen togs bort.
Robert; jag har funderat på det också. Det är ju faktiskt inte olagligt att vara prostituerad idag redan, men däremot är det olagligt att köpa sex. Så rimligtvis så torde AF inte behöva involveras! ;) Men jag tror att det hänger ihop lite. Lite som homofobi, rentav? Att det kan smitta eller nåt? Att man mot sin vilja plötsligt säljer sex? Jag vet faktiskt inte riktigt var den skräcken kommer ifrån, för det känns helt orimligt att ens använda som argument i det här. Även om det såklart är lite vitsigt.
Tack allihopa för glada tillrop! Tror jag tar av mig hockeyhjälmen nu (lite svettigt) ;)
Precis! Lite som med legalisering av narkotika.
- Så, om det blev lagligt med heroin så skulle du springa till första bästa langare och köpa ett par doser?
- Nä, alltså. Inte JAG! Men…
“Jag skulle avsky att arbeta under sådana förhållanden, där jag förutsätts inte bry mig om min arbetsplats och inte känna stolthet eller ansvar.”
Jag tror att vi uppfattar situationen helt olika. Att man kritiserar sin arbetsplats är just för *att* man bryr sig, att man *känner ansvar* för verksamheten (i motsats till vad de överordnade gör).
Jag har väl konstiga erfarenheter och referensramar då, men jag förstod inte ens att det gick att uppfatta på något annat sätt.
Att bara dra vidare och överlåta något viktigt till dem som inte bryr sig tycker inte jag är så sympatiskt faktiskt.
Nej, man behöver självklart inte ”tycka om” prostitution för att inse att sexköpslagen är felaktig, på samma sätt som man inte behöver gilla droger för att se att svensk repressiv drogpolitik är kontraproduktiv, och på samma sätt som man inte alls behöver tycka om exempelvis homosexualitet, BDSM, gruppsex eller något annat för att man stödjer sexuell frihet, liksom man inte behöver tycka om nazism, kommunism eller annan folkpartism bara för att man stödjer yttrandefrihet och demokratiska val.
Jag har svarat hos Brit på hennes uppföljande inlägg. Postar in den här också:
“Jag kan säga hur jag själv tänkte, och tänker kring det hela. Min värld består inte av den värld där man kan välja sina jobb.
Vi befinner oss på två diametralt olika positioner i samhället du och jag. Jag med låg socioekonomisk status, du med – förmodar jag – ganska hög. Hur man tolkar din text blir alltså avhänget av hur man tolkar lokförarens situation
Läser jag din text med en fattig människas ögon blir den förtryckande. Läser jag den med en medelklassmänniskas ögon blir den inte det. Och hur jag tolkar lokförarens position kommer förmodligen att färgas av vilken socioekonomisk ställning jag har i världen själv. (Om sedan andras bedömningar är som min låter jag vara osagt, för det har jag ingen aning om. Jag talar bara för mig själv.)
Befinner man sig på samhällets botten eller med rädsla för att hamna där känns allt tal om branding och möjligheter som hån. Jag förstår att det inte är menat så. Men jag förstår även att man kan uppfatta det så.”
Viktualie; ja, alltså, jag förstår vad du menar. Men själv brukar jag vända mig till min _chef_ om jag tycker saker är kajko – inte till twitter typ. Det finns såklart avvägningar, jag har gjort precis det där som Brit snackar om är viktigt, hela tiden diskuterat min onlinenärvaro med mitt arbete. För vare sig jag gillar det eller inte, kan det jag gör här, påverka min arbetsplats. En arbetsplats jag tycker väldigt mycket om. Det är inte som om allt är perfekt och fantastiskt jämnt, alltså, utan en verklighet att förhålla sig till som jag vårdar lika mycket som min rätt att opinionsbilda, nästan.
Klara; en bra kommentar och jag har förstått precis samma som du. Men jag upplever inte att den förståelsen är ömsesidig, utan att åsikten att det finns stora möjligheter att faktiskt kunna välja ett bra jobb som passar en själv och då dessutom ha en medveten attityd till hur man förhåller sig till det offentligt bestraffas. Bli liktydigt med att man inte tycker att folk ska ha rätt till yttrandefrihet, liksom. Väldigt orättvist.
Niclas; Jag visste det nog nånstans, men ibland tar ämnen ivägen i spår som blir svårforcerade av nån anledning? Tricky det där.
Hej,
Det framstår tyvärr som att du inte har något som helst klassperspektiv. Förhoppningsvis inser du att de flesta arbetare befinner sig i en beroendesituation mot arbetsgivaren (under ett diffust outtalat hot om utebliven löneförhöjning, dåliga vitsord osv) och att det då blir ganska osmakligt att prata om lojalitet. Du kan inte kräva att man ska identifiera sig med arbetsgivarens intressen om det inte är ömsesidigt.
Anonym: Vilken tur att jag inte gjort det då.
emma: då är det synd ja ;/
.-= klara´s last blog ..Självcensur =-.
Ang din tredje tackling med hjälmen på så har väl “arkaismer” (之乎者也) redan sagt allt, men jag ville bara tillägga att det lutar lite åt argumenten om “din dotter” (Wagenius lag) att allt man vill tillåta måste man vilja göra själv/vara okej med att en anhörig gör. Utan det sista kriteriet så kan man väl förenkla det till att är du för att homosexualitet inte ska vara ett lagbrott så måste du bara vara homo själv.
Självklart kan man tycka att prostitution/narkotikaanvändning/whatever är fel samtidigt som man inte vill förbjuda folk att pyssla med det!
Din andra tackling har jag väl inte så mycket att orda om just nu men den första är intressant. Jag har en hel del tankar både om det specifika fallet med lokföraren och vad som skedde på twitter samt om den mer allmänna diskussionen om var gränsen mellan yrke och privatliv går.
Får se om jag tar mig ur min bloggkoma och postar ett eget inlägg om just det nu i veckan. Lovar dock inget. :)
.-= nef´s last blog ..Fetto =-.
[...] är själv inte för att Piratpartiet ska lägga energi på sexköpslagen egentligen — men jag väljer att lyfta in Dick Wases gästinlägg av två andra anledningar. [...]
“är det okej att vara mot prostitution men ändå tycka att sexköpslagen suger?”
Jag är inte direkt emot prostitution. Jag tycker visserligen det är en dum idé, av både säljare och köpare, men så länge det är frivilligt skadar det ingen annan, och då har ingen rätt att lägga sig i. Därför suger sexköpslagen.
Brit Stakstons ursprungspost osar kälkborgerlig von Oben-attityd oavsett vad som står i texten. Det här belyser att en text inte bara är en samling bokstäver ämnade att framföra en åsikt – en text är OCKSÅ känsla. Upplevelse. Det är notoriskt svårt att på förhand kunna veta hur en läsare uppfattar en text, inte minst för att författaren själv – med sin subjektiva kunskap om texten – inte ser det eventuella “känsloproblemet”.
Som att texten osar kälkborgerlig von Oben-attityd. Min misstanke är att Isobel Hadley-Kamptz läste och “kände” texten på ungefär samma sätt.
Stakstons text egentliga uppmaning är att vi alla borde vara stolta över det jobb vi utför. Det är ju en bra tanke, förstås … som halkar åt sidan helt och hållet när texten snurrar in på meddelarfrihet och offentlig fövaltning.
Där går genast tankarna till vårbiträden. Vad för stolthet går det att finna i en arbetssituation där timvikariat, dåliga arbetsförhållanden och ofta bristande ledning råder? Mänsklig omvårdnad är förvisso något behjärtansvärt, men empati betalar ingens hyra. Att le inombords och utåt efter att ha mötts av värme från en vårdtagare hjälper föga om chefen hugger en i ryggen. Ni kommer ihåg Maciej Zarembas artikelserie, hoppas jag?
Den “känslomässiga” tolkningen av en annars bra text om en generell fråga – att vara stolt över sitt arbete – blir att det riktar sig till den priviligierade samhällsgrupp yrkesverksamma som inte behöver en tydlig gräns mellan yrkesroll och privatliv, t ex Brit Stakston. Hennes budskap går säkert fram klat och tydligt till de som rör sig i hennes värld, för de förstår ju vad hon menar rent intuitivt. Men för andra – för kassörskan, vårdbiträdet, sjuksyrran, tågkonduktören – för dessa går textens andemening helt förbi därför att det inte på något sätt går att identifiera sig med någonting i Stakstons text.
Är man arbetslös blir det ännu svårare, för där måste man i varje enskilt fall av proffentlig* kommunikation väga in möjligheten att vad man ska komma att meddela _kan_ påverka ens möjlighet till att få en anställning – på gott och ont. Även om bara 12% av företag gör bakgrundskontroller mot nätet och sociala medier är det ändå 12% risk att det man skrivit hamnar i samma fälla som Brit Stakstons text har gjort – att den även i sak har rätt känslotolkas på ett sätt som inte var författarens intention. (Motsatsen kan också gälla, att en läsande personalchef tycker om texten och därför gör en extra notering i blocket om vilka som ska få komma på intervju.)
Vad som saknas i debatten, i alla fall vad jag har sett, är en maktanalys. Vem har makten över informationen i en verksamhet? Vem har makten i relationen arbetsgivare vs arbetstagare? Hur utnyttjas denna makt? Hur utnyttjas denna makt om vi förutsätter att arbetsgivaren har makten över informationen? Vilka krav medför det isf på en anställd – och är de kraven godtagbara ur inte minst ett etiskt perspektiv? Har en arbetsgivare rätt att önska/kräva att en arbetstagare även utanför arbetet har arbetets bästa för ögonen? Tillerkänns isf arbetstagaren någon form av ersättning, eller räknas det in i en sorts företagsmässig “gratiskultur” kring information?
Man måste också fråga sig om en uppluckrad gräns mellan yrkesroll och privatliv är eftersträvansvärt inom alla områden, eller bara inom vissa; bloggande politiker är av godo anser de flesta – men hur ställer vi oss till tanken om twittrande domare, nämndemän, narkotikaspanare, brandmän, läkare? Sosstanter? Och riskerar inte en uppluckrad gräns mellan yrkesroll och privatliv att medföra _ännu mer_ sekretessregler och meddelarförbud, för att skydda vår egen integritet, särskilt inom yrkeskårer som hanterar extremt privat information om oss själva – t ex bankärenden, försörjningsstöd, vårdnadstvister?
—–
* privat-offentlig, t ex bloggande, twittrande, där man redovisar en privat åsikt om t ex dagspolitik på ett offentligt forum
.-= Joakim Andersson´s last blog ..Saker man inte ska säga på helgdagar- del 1- =-.
@joakimandersson
Vet inte om du ser detta men här var min uppföljande text. http://www.jmw.se/2010/07/18/befriad-zon-finns-den-lyckliga-arbetaren/
Det klargör kanske en del runt din kritik mot mig.Ursprungstexten var publicerad i den blogg som kommunikationsbyrån JMW har och där våra vanligaste läsare är de uppdragsgivare vi har och ev. övriga intresserade av förändringar i medielandskapet. Att texter tolkas olika är fantastiskt! FYI jag har själv arbetat som vårdbiträde och haft en lång rad “offentliga långt från Stureplan-yrken”. Och var lika stolt då som jag är idag över mitt arbete. Men det är klart att det finns andra sidor också. Det finns inget i min text som hävdar att så inte är fallet.
I övrigt är din kommentar om att analysen över vem som har makten intressant och exempel på frågor som dyker upp så snart ett företag börjar använda sociala medier. Långt större frågor än de trodde när de öppnade ett twitterkonto. Och mycket spännande.
Det här mediets charm är att man just kan förklara hur man tänkte. Flera gånger om ifall det behövs. Mer än så kan man inte göra. Fortsatt tolkning gör alltid läsaren : )
Hoppas du kommer igång @nef!
.-= Brit Stakston´s last blog ..BEFRIAD ZON- Finns den lyckliga arbetaren =-.
[...] Linking blogs (2) opassande, martincoster’s [...]
[...] Jag sätter på mig hockeyhjälmen och rapporterar följande… [...]
@Brit:
Vad jag verkligen uppskattar är att du svarade på min kommentar. Det visar om något att även om min röst är ganska liten, hörs den iaf lite grand.
Så jag blev liteglad, he he :)
I övrigt är det klokt skrivet av dig, både kommentar och din uppföljning.
.-= Joakim Andersson´s last blog ..Ett skämt för 118 800 =-.
[...] sistens frågade jag om det var okej att vara emot sexköpslagen men ändå vara motståndare till prostitution som [...]
“är det okej att vara mot prostitution men ändå tycka att sexköpslagen suger?”
I mitt tycke: visst kan man det. Personligen skulle jag inte säga att jag är direkt emot prostitution; snarare är det väl så att jag kastar ett kritiskt öga mot något som är så uppenbart könat, men anser att det finns bra såväl som dåliga sidor inbakade.
Vare sig man “gillar” prostitution eller inte så tror jag man måste ställa sig frågan hur man hjälper de som behöver hjälp, utan att för den sakens skull kränka människors självbestämmanderätt. För precis som du så klokt skriver så är vi alla olika och väljer olika.
Och, ja: sexköpslagen suger hur man än ser på det ;)
[...] man till exempel vara mot prostitution (som att se det som ett uttryck för mäns överordning?) och ändå vara emot sexköpslagen (att [...]