Befinner mig i nåt slags “intrycksbombarderat vakuum”, lite svårbeskrivlig känsla. Väldigt många människor vill väldigt många och olika saker. Funderar på längden, tvären och höjden hur jag ska kunna hitta olika lösningar. För det måste till olika lösningar på olika problem.

Jag funderar inte minst på den smått fantastiska kontrast som dök upp inom loppet av ett dygn. På kvällen satt vi och diskuterade problematiken med att ha texter i manifestet som upplevs vara “hämndmotiverade” — vi blev dessutom uthängda av Johannes Forssberg som Falkvinges bitchar på ledarplats i Expressen där vi som är engagerade utmålas vara lite lagom dumma i huvudet.

På förmiddagen efter diskuterar vi huruvida vi ska offra partiledaren så att de som ropar efter styrkedemonstration och som ju faktiskt osar lite hämnd det också. Jag ser ett samband — vi måste som parti visa oss starka, säger de där sakerna. Men sakargumenten som används för att åstadkomma detta är starkt kontrasterande, ironiskt nog. Principer är vackra tills de ska omsättas i praktiken, eller nåt.

Nu vet jag att hämnd inte är det som motiverar de som tycker att Rick Falkvinge borde kliva tillbaka — det handlar såklart om en längre tids oro för “vad han kan hitta på”. Det går liksom inte att snacka om Rick utan att få med uttrycket “loose cannon” nånstans. Många uppfattar Rick Falkvinge som en dålig ledare för partiet ur en ren PR-aspekt och det finns en poäng där nånstans. Ibland är det bra att han kör på, andra gånger jobbigt för det upplevs som att han kör över.

Folk vill kunna rösta på Piratpartiet och signalerar emellanåt oförskämt denna önskan. Det är så jag läser det mesta av kritiken — om man bortser från uppenbara särintressen i bruset. Folk vill kunna rösta pirat men har olika anledningar till varför det känns svårt. Det måste vi lyssna på, brister i kommunikativa talanger till trots.

Men vi har också aspekten att Rick Falkvinge uppfattas vara en fjant — en del människor klarar inte av att se hela partiet pga det, även om de anser att frågeställningarna är viktiga. Det är inte en värdig motivering kan jag tycka och färgar in de politiskt krassa beslut man ibland ställs inför.

Piratpartiet har generellt sett heller aldrig haft riktig förståelse för det där med PR, jag har många gånger stött min panna blodig mot “jamen, det spelar väl inte någon roll vad andra tycker?”. Det är ju t.ex. väldigt lätt att skita i de människor som inte gillar partiet för att de anser att Rick är en fjant. Men signalerar då oavsiktligt en helt felaktig bild av pirater som icke-lyssnande.

Att förstå vad vi gör för slags intryck är inte en svaghet, en åsikt som emellanåt kan skina igenom i diskussionerna. En aktion som har en avsikt kan leda till helt andra slutsatser hos mottagaren än det tänkta.

Och ytterligare en aspekt är det där med självkänslan inom Piratpartiet som går stick i stäv med det där att “skita i andra”. Även om de flesta håller med om att vi faktiskt måste få göra saker på vårt sätt, där utrymme för misstag hela tiden funnits med i partikulturen, så har det upplevts jobbigt när vi sticker ut “för mycket” och som igår, fel.

Det interna har lugnat ner sig, i och med att valmanifestet nu öppnats upp för revidering på de ställen det går att tolka in motstående intentioner. Men alla problem är för den sakens skull inte lösta. Det är ju fortfarande det där med PR-aspekten som behöver funderas igenom ett par varv och tämligen omgående. Vi behöver signalera styrka och det på ett medvetet sätt.

Hur visar vi det efter gårdagens händelser? Gör vi det genom att peta vår partiledare? Eller att han tar time out? (Vilket iofs han skulle behöva, på ett allmänmänskligt plan nånstans.) Eller visar det prov på bajsnödighet och för svagt självförtroende som slår tillbaka på oss likt förbaskat? De som upplever såna här saker som enkla har det ganska förspänt, för jag tycker inte att det är självklart att en aktion självklart leder till på förhand önskat resultat.

Problemet igår har en kollektiv aspekt också — det var faktiskt inte bara Rick som gjorde fel i detta, så det blir lite av en fuling att kunna klara sig undan iom att lampan är riktad mot honom.

Som sagt, det surrar runt massor av intryck och problemformuleringar och jag har i skrivande stund inte riktigt kunna komma fram till vad jag upplever vara ett bra steg att ta härnäst. En sak är klar – Anna Troberg har genom hela den här stormen varit en trygg hamn, både för medlemmar och för partiledaren, och jag hoppas att det märks av även utanför de politiska nördarnas krets.

Vi är ganska många starka personer faktiskt, i det här partiet, och Rick Falkvinge skulle inte bara hålla med utan berätta att han inte skulle klara sig utan oss. Om det är en svaghet eller styrka är väl en subjektivitet hos mottagaren.

Jag skulle önska att folk slutar skämmas för Piratpartiet även om det verkar i sociala sammanhang vara acceptabelt att flina lite åt PP, är en såndär känsla som genomsyrar mig nu på morgonen. Sunt självförtroende har vi all anledning att känna över vårt arbete.

Men jag vill också att folk tar sig en rejäl funderare på vad vi ger för intryck utan att för den sakens skull falla in i nåt slags “måste blidka alla”-syndrom. Det handlar snarare om att kunna identifiera problem för att kunna lösa dem.

Jag hinner inte länka in saker här nu kanske redigerar in det senare (edit: fyllt på några), men förutsätter att de flesta av mina läsare vet vad detta handlar om. Slänger upp postningen så fort som möjligt eftersom det var tyst här igår. Men vill i alla fall redovisa alla funderingar jag går och bär på och hoppas på att få lite feedback.

Befinner mig i nåt slags "intrycksbombarderat vakuum", lite svårbeskrivlig känsla. Väldigt många människor vill väldigt många och olika saker. Funderar på längden, tvären och höjden hur jag ska kunna hitta olika lösningar. För det måste till olika lösningar på olika problem. Jag funderar inte minst på den smått fantastiska kontrast som dök upp inom loppet ...