Hallå alla journalister, hur är det med källskyddet?
Eva-Lena Jansson tweetade att en journalist bett att få information från henne, källskydd utlovades. Det satte igång mina tankar — hur förhåller sig journalister till meddelarfrihet osv idag? I sitt arbete alltså?
De allra flesta journalister har stor respekt för att hålla källor anonyma (de få som möjligen känner motsatsen, jobbar väl på Smålandsposten).
Men i dagarna har vi kunnat läsa ganska mycket om det kommande datalagringsdirektivet, och vi vet ju alla dessutom om FRA och dess befogenheter. Poliser har även möjlighet att avlyssna telefoner utan brottsmisstanke osv.
Vi har inga skyddade platser för den sortens utfästelse ett källskydd innebär längre.
Jag undrade lite om ni som jobbar som journalister förändrat hur ni förhåller er till det? Har ni fått kurser på era arbetsplatser? Särskilda verktyg som hjälper er att garantera tryggheten för en visselblåsare? Kanske bistår journalistförbundet med tips och råd?
Jag har faktiskt ingen aning, och kan tänka mig att det här är en ganska stor grej för många som arbetar journalistiskt. Så här lite utifrån upplever jag det som att det enda en journalist kan garantera är att lova att inte säga nåt muntligen, ansikte mot ansikte, till nån annan om vem som berättat saker.
Det kanske är på sin plats att informera allmänheten om hur de kan göra för att kontakta en journalist utan att röja sig för sin arbetsgivare eller staten, på nåt vis. Jag upplever det som att det skulle finnas ett ganska stort värde i någon form av informationskampanj, hur nu det skulle kunna gå att genomföra.
I vilket fall som helst vore det kanon att få lite tips om vad ni journalister gör idag när det handlar om källskydd, hur ni förhåller er till det? Är det här något som ni diskuterar mycket?
Bra fråga Emma! Detta är något jag ofta funderat över men inte ser någon öppen diskussion om.
Samtidigt är jag ödmjuk. Jag kanske inte hittat de fora där källskydd diskuteras. Kom igen journalister! Vad diskuteras källskyddet?
Aj då. VAR diskuteras källskyddet?
Journalister är bara intresserade av källskydd när det passar dom. Just nu är man nog mer exalterad över vad man kan få ut av all “läckt” info som följer när datalagringsdirektivet m.fl övervakningslagar drabbar oss med full kraft.
Polis och isp-kontakter kommer att vara guld värda när media i framtiden skall “avslöja” för dom misshagliga personer.
.-= Tejpad´s last blog ..Bodström petas från posten som justitieutskottets ordförande =-.
Tråkigt att gensvaret var så dåligt! Men jo, det finns journalister som både är intressserade av att skydda källor och som tar reda på vad man kan göra för att förbättra det digitala skyddet.
Journalistförbundet är inte den snabbaste eller högljuddaste aktören vad gäller integritetsfrågorna, men faktiskt just i dag har man skrivit om Datalagringsdirektivet. Längst ner finns en länk till den guide i digitalt källskydd som är tillgänglig för medlemmar (inloggning krävs).
Min arbetsgivare, Sveriges radio, har i sitt utbud av interna kurser även en som handlar om digitalt källskydd. En särskild gnuggning har vi i SR:s reporternätverk fått. Jag och de andra försöker också sprida kunskaperna bland våra kollegor på hemmaredaktionerna. Detsamma gäller säkert också till exempel Kaliber och Ekot:s grävgrupp.
För mig som nyhetsjournalist på en lokal radiostation är det inte så ofta jag stöter på fall där en källa begär eller behöver anonymitetsskydd. Datalagringsdirektivet går ju på tvärs med källans grundlagsskyddade rätt att vara anonym, men jag vet inte hur stor skillnad det i praktiken skulle göra för mig. I vardagen är källan redan svår att skydda om man använder digital kommunikation – men nu är det insyn från till exempel en arbetsgivare och inte staten som är problemet. E-post, telefonens samtalslistor, datorns webbhistorik, det finns många ställen där spåret av tipset kan synas – och där arbetsgivaren har rätt att kontrollera sina anställdas kommunikation. En visselblåsare kan definitivt inte använda företagets maskinpark för att lämna uppgifter till en journalist.
En svår fråga är att som journalist vet du ofta inte i förväg vem som kan tänkas bli en källa längre fram. Risken finns att de första kontakterna man tog gällde en enkel faktakontroll – och då använde man den vanliga telefonen. När det sen visar sig finnas en hetare historia än man anat är det så dags att börja tänka på anonyma mejlkonton och krypterade mejl. Även ett dolt nummer i en samtalslista får klockor att ringa när arbetsgivaren börjar leta tjallaren efter historien publicerats.
Personligen tycker jag att vi journalister pratar alldeles för lite om källskyddet i den digitala världen – och vi talar alldeles för tyst om det till publiken, medborgarna, de potientiella tipsarna.
Något som jag tycker att vi på SR och alla andra massmedier borde ha, på varenda redaktions kontaktsida, är information om tystnadsplikten när en uppgiftslämnare vill vara anonym – och hur man kan lämna anonyma tips – förslagsvis snigelpost.
Inom Föreningen grävande journalister förs förresten ständigt en diskussion och utbyts praktiska tips. Men jag håller med, det här borde vara en stor grej för många som arbetar journalistiskt.
.-= Lillemor´s last blog ..SR fällt för Facebookreklam =-.
Lillemor; Tack, otroligt värdefullt att veta. Jag sitter och funderar på det där du skriver om att man inte riktigt kan veta när en kontakt förvandlas till en källa och det slår mig att redaktioner kanske borde börja använda sig av s.k. VPN-tunnlar till vardags i sin kommunikation. Där finns det dock inte några liknande varianter för telefoner t.ex. och som du säger, ofta så ringer man till telefoner arbetsgivaren har kontroll över. Kanske kan en bredare diskussion som syns lite mer publikt hjälpa till att hitta lösningar i alla fall.
Det gjordes en undersökning i Tyskland efter att de införde datalagringsdirektivet där, som visade att nästan hälften av de tillfrågade helt enkelt strunade i att ta kontakt med andra i känsliga ärenden. Ringa psykolog eller liknande – för att de inte kände sig trygga i kommunikationen. Det kommer att bli ofrånkomligt om inte en bredare diskussion förs om vilka möjligheter man har som Svensson, tror jag. Det måste in i allmänbildningen på nåt vis.
Samtidigt inbillar jag mig att få egentligen vill diskutera det så stort eftersom det kan tendera att bli “opinionsbildande” – något som objektiva journalister egentligen undviker. Rejält dilemma det där.
Det här är så hemskt. Att döma av mina egna två landsortstidningar på orden (LT o Östersundsposten) vet jag att där finns ödmjuka, fint mänskliga och djupt tänkande och oroliga journalister som verkligen vill gör rätt i alla lägen; kort sagt de tar sina jobb på allvar. På fritiden är de med i amnesty osv.
Jag älskar de här människorna/journalisterna som dag efter dag på det lokala planet kan balansera och faktiskt också skydda sina källor på små orter. ibland måste man alltså ge fan i att skriva vissa saker eftersom varje försök till artikel skulle avslöja att det var den ende och mest kände “dansbandsorganisatören” på orten som fyllnat till och ställt till det.
MEN. Det stora kruxet är att även på dessa små tidningar driver ledningen hela tiden på. Man vill ha in nyheter, man vill sälja nummer.
Varje journalist lever i jäkt. Varje journalist jobbar som råttor i hjulet för att försörja sin familj.
Den här kadern av goda medeljournalister vill väl, men har nog tyvärr inte tid att diskutera frågan, de har inte skapat forum för det.
Rikstidningarna o kvällspressen och även journalistförbundet lever i en helt annan värld. På expressen och sådana ställen samlas gamar, jag minns när flygplanet på min fallskärsmklubb störtade och började brinna. där hade jag alltså döda kamrater och några som överlevt, springandes som levande facklor i skogen.
När jag med dessa bilder etsade på näthinnan försöker sova på natten ringer Expressen och skriker i örat på mig: -GE MEJ ETT PRATMINUS! VAD HETER DE DÖDA! VAD HETER DE SKADADE! LIGGER DE PÅ ÖSTERSUNDS Lasarett… osv osv.
idiotens iver att jag skulle avslöja namnen på de som varit med om olyckan innan vi fått fatt i alla föräldrar och anhöriga har ju inget med källskydd att skaffa, jag vill bara påvisa den totalt ruttna syn man har på sitt jobb. En del av journalisterna på exv Expressen respekterar precis ingenting. Men naturligtvis finns det rediga och ödmjuka skribenter även där, men ledningen skickar ju inte ut dem på de snaskiga uppdragen som kan skapa rubriker.
I botten ligger jakt på läsare och stålar.
Lillemor ovan skriver om grävande journalister och det är alldeles riktigt. Även landsortstidningar har ju kontakt med grävande journalister. Men min bild är ändå att alla dessa ärliga och snälla och strävsamt arbetande journalister ute på småtimmarna tyvärr inte hinna föra diskussionen vidare på ett högre plan.
Framför allt lyfter man inte in ämnet i sitt eget medium; den egna tidningen. För så gör man bara inte… Och på så sätt släcks liksom de svåra ämnen journalisterna faktiskt har att ta ställning till.
.-= Anders Widén´s last blog ..snö och kaffe =-.
Emma, Skype är lättanvänt och ganska hårt krypterat, både innehållet och deltagarna är nästan helt oåtkomliga för en tredje part, (så länge Skype inte öppnar bakdörren).
Förgäves försökter jag finna tid att skriva något klokt om teknik som vpn-tunnlar och skype, om otryggheten som kanske minskar uppgiftslämnandet, om landsortsjournalister kontra grävreportrar och dessutom dilemmat opinonsbildning kontra opartiskhetskrav. Det går inte särskilt bra ihop med telegramskrivande, webbande, nyhetssändande. Jag får ge mig på bloggen i kväll istället.
Lämnar i alla fall en länk med hur man kan göra för att upplysa allmänheten om källskyddet. Så här gjorde Uppdrag granskning när de efterlyste tips. E-posta från internetcafé, låna telefon på anonym plats eller använd kontantkortstelefon, kolla att du inte fastnar på övervakningskamera när postar, kryptera e-post om du vill är några av deras förslag.
.-= Lillemor´s last blog ..SR fällt för Facebookreklam =-.
@Lillemor mfl:
Det utvecklas just nu flera projekt för att underlätta källskydd och privat och anonym kommuniktion, bland annat för journalister.
Se t ex The HAVEN project, ett litet operativsystem du kör från en USB-sticka på en vanlig dator. Det riktar sig bland annat till journalister och “meddelare”/”läckor”.
Projektet efterlyser även utvecklare och testare, vilket förmodligen denna blogg har en ansenlig mängd läsare som kan passa in i beskrivningen ;-)
Ville bara tipsa om det.
.-= Rikard´s last blog ..FSCONS 2010 is over but has just started! =-.
[...] blandning, Henrik Brändén, Stockholm enligt Ankersjö, Enligt min humla, Rick Falkvinge, opassande, Enligt min Humla, Scaber Nestor, Lars-Ericks [...]
Lillemor,
Bra tipps, tillåt mig komplettera med tipset att aldrig ha med dig din mobiltelefon när du gör dig besväret att gå till ett internetcafé för att e-maila anonymt, eftersom positionsdata sparas. Eller att inte tro att det hjälper att byta till ett anonymt kontantkort i din mobiltelefon, eftersom telefonen i sig har en identitet. Eller att inte åka kollektivt dit. Eller att inte vara den som slår av mobilen, eller har många obesvarade samtal, i samband med att tipsen kom in till journalisten.
Mitt råd är att helt enkelt inte prata med journalister. Alls. I något ämne. Vill du verkligen vara den som ringde till redaktionen ungefär samma tid som någon annan, som vet något bättre än du att skydda sig? Inte jag.
[...] inte Oscar Swartz om datalagringsdirektivet. Sen läser du också Opassande. Och så anmäler du dig väl till Morris Motorcycles Racing Team 2011? Camilla Henemark ska ha [...]
[...] skrev jag lite om källskydd och ställde frågan hur journalisterna förhåller sig till det idag i sitt arbete. [...]
Pär Ström skriver det följande i Integritetens Lilla Röda (som man kan ladda ner från http://www.dnv.se):
För att visa hur insnärjda i elektroniska fotspår vi medborgare håller på att bli vill jag beskriva vilka åtgärder som krävs om du vill ringa ett samtal och vara hundra procent säker på att inte lämna några spår efter dig. Såvitt jag känner till är det fortfarande möjligt (?) om du vidtar dessa åtgärder:
1. Skaffa ett kontantkort för mobiltelefoner. Betala det med sedlar, inte kontokort, eftersom alla slags betal- och kreditkort efterlämnar elektroniska fotspår.
2. Köp en ny mobiltelefon. Om du skulle sätta in det nyköpta kontantkortet i din gamla telefon kan du lätt spåras, eftersom varje mobiltelefon har ett nummer (IMEI-nummer) som inte kan tas bort eller ändras och som skickas med vid varje samtal. Den nya telefonen måste naturligtvis betalas med kontanter.
3. Ring inte några andra samtal med telefonen än det samtal där du vill vara anonym. Om du ringer nummer som du vanligtvis brukar ringa kan du bli avslöjad eftersom programvaror för mönsterigenkänning kan koppla samman ringmönstret med ringmönstret för din gamla telefon (som ju är knuten till ditt namn). Du behöver inte ringa vänner eller släktingar för att avslöja dig, det kan räcka med kanske tre samtal till något sånär ovanliga nummer för att mönsterigenkänningen ska kunna genomföra matchningen.
4. Tänk på var du befinner dig när du slår på och av telefonen. Den lämnar ju geografiska fotspår efter sig. Använd bara telefonen när du befinner dig på betryggande avstånd från din bostad eller andra platser som kan knytas till dig.
5. Vill du vara riktigt försiktig bör du förställa din röst under samtalet, med tanke på risken för programvaror med röstidentifiering. Ifall du skickar sms, tänk på att uttrycka dig på ett sätt som avviker från ditt vanliga, eftersom det finns mönsterigenkännande programvaror som känner igen det sätt på vilket sms-meddelanden är formulerade (exempelvis val av förkortningar) och kan koppla dig till tidigare (identifierade) sms-meddelanden. Gör över huvud taget så lite som möjligt med telefonen.
6. När du har tipsat journalisten måste telefonen kasseras. Men tänk på dina DNA-spår. Förmodligen förstörs dessa om telefonen bränns efter att ha begjutits med bensin. Efter brännandet kan resterna plockas upp med stor försiktighet och kastas i havet eller en stor sjö långt bort från din bostad.
7. Förmodligen räcker dessa åtgärder, men det finns en svaghet i åtgärdskedjan. Det kan finnas bilder från butikens säkerhetskamera som visar dig när telefonen eller kontantkortet köptes. Det kan gå att via tidpunkten koppla samman bilden på dig med den aktuella telefonen eller det aktuella kortet. Identifiering kan naturligtvis försvåras genom bärande av peruk, lösmustasch, glasögon och liknande. Ett sätt att vara säker på att inte bli fotograferad är förstås att köpa kort och telefon av en privatperson på begagnat-marknaden – men hur tar du kontakt med säljaren utan att lämna elektroniska fotspår efter dig? Det är naturligtvis oetiskt, men att stjäla en telefon skulle kunna vara ett framkomligt sätt att införskaffa en utan att efterlämna några spår. Snällare är då att dyka på en främling på stan och erbjuda vederbörande en lockande summa pengar om du omedelbart får telefonen.
@väderkvarnen:
Skype är inte så säkert som man kan tro, saxat från intesifiers senaste inlägg:
“Skype is key-escrowed, so using that is equal to shout straight into the records of you local regime.”
Jesper, tack! Alltid lär man sig något.
x=
[...] har skrivit ett par postningar om meddelarfrihet och källskydd på sistone, där jag efterlyst diskussion och kunskap. Blir, trots sammanhanget, [...]