Hur går vi vidare, nu då?
Tillfällena i livet när för mig självklara sanningar rasat ihop som korthus, då jag börjat syna min idé i sömmarna, är rätt många. Jag kan inte riktigt med att vara tvärsäkert tvärsäker, eftersom jag har fel ibland. Mina tvivel handlar alltså inte om att jag tror att jag har fel, utan att jag kan ha fel och måste vara öppen för det.
Även om det nu inte är ett korthus i ordets rätta bemärkelse har händelsen i Norge gjort att jag ifrågasatt mina bidrag i den offentliga debatten. Inte för att någon tvingar mig, utan för att jag måste om jag menar allvar med att åstadkomma förändring, om ni förstår vad jag menar.
Det primära, som jag ser det, i den superviktiga diskussion om språkets makt handlar inte om hur man vill att andra ska agera. Utan hur man själv agerar och ser sitt egna ansvar i det stora hela.
Det är inte utan att jag förstår de SD-anhängare som vägrar ge med sig, visa denna på ytan svaghet. Eftersom jag själv känner att jag utsätter mig för en blotta, som är öppen för möjligheten att ha fel. Den mindre nogräknade lutar sig mot mina tvivel och använder det som språngbräda. Som exempel, de som skulle visa mod inom SD-kretsar och debattera självrannsakande skulle tveklöst användas som alibi av vissa som inte håller med om SDs åsikter.
Men det finns trots allt ett samband mellan den oresonliga ilska och många gånger hotfulla ton som dyker upp i debatterna och urladdningar av det sociopatiska slag som terrorism handlar om. Därvidlag går få ‘ismer säkra. Ju mer folk stressas att tro att världen håller på att gå åt helvete, desto mer ökar risken att någon agerar odemokratiskt. En obehaglig matematik som måste funderas på av alla, även om det antagligen inte kan ske “gemensamt”.
Och det här hänger även ihop med varför jag inte känner någon förståelse för problemformuleringen som SD står för.
I den här problematiken är det inte muslimer eller invandrare jag hotas av i vardagen. Det är arga svenska “debattörer” som låter sin ilska flöda ohämmat. Jag har bara min vardag omkring mig att dra slutsatser från, där vita, svenska människor online av olika anledningar är arga nog att sprida en hotfull attityd omkring sig.
Min första reaktion var inte chock över att det var en kristen vit man som genomfört dådet i Norge. Stämningen har har länge varit volatil (och det har ju hänt tidigare också). En del har till och med efterlyst sådana gärningar i verbalt oförstånd. Då jag inte bemötts hotfullt av invandrare i vardagen har en grupp vita människor dagligen redovisat att deras hat är evighetsdjup och att vi ska passa oss jävligt noga.
En hotfullhet som inte kan läggas på alla som röstar SD. Inte ens särskilt många. Men som syns mest och ger djupast intryck — för det väcker rädsla.
Jag var ganska ensam om att öppet skänka SD-väljare en tanke dagen efter attacken, när vi alla hade förstått vilken ideologisk grund terroristen stod på. Det som slog mig var att jag kan inte tänka mig att 7 procent av Sveriges väljare ville att något sådant här skulle hända. Men vare sig de vill det eller inte, så har någon tagit det som sagts på allvar och gått från tanke till handling.
Den viktiga diskussionen som pågått efteråt har i stort inte handlat om hur dumma i huvudet SDs väljare är. Tvärtom, ska diskussionen analyseras på nåt sätt så är det just hatretorik som ifrågasatts, och det gäller självklart även den slags avsky SD inspirerar till.
Det handlar om det otroligt viktiga i vad som händer när vi inser att vi inte har vattentäta skott mellan egen åsikt och annans handling, vad vi gör med det ansvar som uppstår och hur det påverkar yttrandefriheten. Var och en av oss måste börja tänka kritiskt, på riktigt.
Det innebär att vi inte följer som lämlar när någon påstår en eller annan sak. Som exempel: bloggen Politiskt Inkorrekt bad sina läsare att registrera konto på twitter och gå in på taggen #svpol för att “försvara dem mot hatet”. Taggen #svpol är inte mer skyddad zon än Sverige behöver skyddas från nya perspektiv, jag menar inte att folk inte ska ta sig dit och debattera.
Men hade man varit den man många gånger utger sig för att vara och kanske framför allt efterlyser hos andra — en självständigt tänkande person — hade man inte bara köpt “gå in och mota hatet” utan att först ta reda på om det verkligen fanns där och i så fall gjort en egen bedömning om vilken insats som krävts.
De hade hängt på #svpol ett tag för att se tongångarna, anpassat sig och drivit sina frågor i de fall det varit relevant i stället för att slå vilt omkring sig och ofrivilligt cementera intrycket av att SDs väljare är politiska huliganer.
Eftertanke är inte farligt. När jag sitter här och försöker applicera de spaningar jag gjort om andra på mig själv — vilket jag upplever är det mest ansvarsfulla att göra, sopa rent vid min egna dörr — blir det emellertid krångligt.
Jag måste våga bryta formatet och inte hemfalla åt hatretorik. Jag är osäker på hur man bryter formatet, eller släpper känslan av att ge “segern” på walkover till andra. Eller undviker att bli den som låter hemska saker ske för att jag inte säger ifrån. Eller ofrivilligt undergräver yttrandefrihet, inte minst genom självcensur.
Vi har ett digert arbete framför oss om vi verkligen upplever det svenska debattklimatet vara alldeles åt helvete. Nån förändring lär dessutom inte ske om inte de flesta är med på att försöka få till det så det blir bättre. Johanna är något väldigt viktigt på spåret här:
- Inför retorik som ett obligatoriskt ämne genom hela grundskolan och gymnasiet.
- Inför sociologi som ett obligatoriskt ämne genom hela grundskolan och gymnasiet.
- Utgå från att retorik och sociologi varit obligatoriska ämnen genom hela grundskolan och gymnasiet
Jag tror det kan vara något. Om vi gamla hundar inte lär oss sitta, har i alla fall kommande generationer en chans att faktiskt vara med och påverka utan att ses som en pöbel, förutsatt att de blir försedda med rätt sorts verktyg redan från början.
Kort sagt: Den som inte ändrat sig på någon punkt de senaste åren, det är en person som inte har utvecklats mentalt.
Att erkänna det däremot, det kan sitta långt inne och det är starkt sammankopplat med graden av offentliget och att “tappa ansiktet”.
jovars, vi gör det inte lätt för oss själva.
Jag tycker att Torbjörn Jerlerups inhopp på PI var bra och modigt, men drar mig för att komma tillbaka dit och läsa reaktionerna och ännu mer från att delta i diskussionerna, eftersom jag annars alltid blir portad från dem där.
Det är skitsvårt, men som jag skrev till dig någon annan stans så tror jag det bästa vi kan göra är att helt enkelt stå upp för våra åsikter. Vi måste inte omfatta allas tyckande, vi måste inte svara på allt, men vi ska aldrig backa och knyta näven i fickan.
Ja, tack för feedback – jag har inte hunnit kommentera tillbaka. Nånstans handlar det ändå om att fortsätta streta vidare, även om det inte skadat att vara en kunskap rikare, eller nåt, typ.
Hej Emma!
När jag gick med och engagerade mig i Piratpartiet så kan jag säga att jag nästan hatade allt det som SD och deras anhängare stod för. Jag hade hittat en fiende på nära håll som jag inte kunde respektera, inte se som en av oss. Retoriken ifrån mitt håll var nästan hatisk och jag försökte med olika medel förnedra den som hyste dessa åsikter.
Vad vann jag, vad vinner vi på att inte lära oss respektera och var kommer detta tänkande och denna snedvridna inställning till människor som inte är som oss? Närmar vi oss någon sanning genom att hålla på så, eller är det bara våra egon som återigen tar oss med på en resa mot bekräftelse och den härliga känsla att tillhöra en högt uppsatt, intellektuell grupp i samhället? Jag tror på det sistnämnda. Ingen egentlig vinst, utan vi förlorar inte bara oss själva utan även förmågan att kunna se då vi glider allt längre bort emot det extrema i våra ställningstaganden och positioner. En skuld vill jag ge till skolan som faktiskt värdesätter våra val, våra tankar och även bestämmer hur vi ska leva våra liv. Vi får inte vara homofober, vi får inte vara främlingsfientliga, vi får inte vara religiösa mm,, Tyvärr är det dock inte så att vi måste gå igenom en del saker som är fel, som är rena misstag osv. för att kunna lära oss någonting. Vi kanske måste vara nazist under en period för att sedan komma fram till att det faktiskt är fel.
Jag tycker det huvudsakliga felet ligger i att staten och allt som där tillkommer, värdesätter våra livsval, våra tankar och idéer och på det sättet försöker styra oss i en viss riktning. Den perfekta människan igen. Det har aldrig gått och att vi en gång måste lära oss att leva med att vi inte är perfekta, att vi gör fel val, att vi gör en massa misstag och att vi dessutom måste respektera de vi idag uppfattar som idioter. Alla är idioter ibland, men få lyckas vara idioter hela sitt liv.
Väldigt fint skrivet, tack Jonathan.
Tack själv Emma.
Det där med att sopa framför egen dörr och inse att man själv ofta behöver det är inget som uppmuntras om man håller sig fast vid detta V/H paradigm. Om vi avskaffade detta snarast och inriktade oss på viktiga och angelägna saker och inte individers olika positioner så kanske utvecklingen skulle kunna gå framåt.
Politiskt har jag alltid haft rätt, även i de fall där jag senare ändrat åsikt.
;-)
[...] upp den, och det enda sättet att ha förutsättningar att kunna öva upp den är att befinna sig i ett socialt sammanhang som tillåter övning att hända. Vilket är i precis den vardag som för det mesta känns lite för stressig [...]
[...] jag orolig för något är det extremister. Som jag försökt förklara i tidigare texter, handlar den mest näraliggande oron om vad de extremister som syns i min vardag kan ta sig för, [...]
[...] augusti: Hur går vi vidare nu då? Men det finns trots allt ett samband mellan den oresonliga ilska och många gånger hotfulla ton [...]