USA – en katastroffilm i slow-motion
Jag är svag för amerikanska katastroffilmer. Ni vet, när jorden går under med hjälp av datoranimationer och vi får följa en hjälte som kämpar emot nedfallande meteorer, klimatrelaterade istider, anfallande UFOs eller bestrålade ödlor. Nu när den amerikanska rättsstaten och demokratin med gnissel och brak går under likt en film av James Cameron, är det nästan svårt att förstå att det som händer är på riktigt.
Ibland har jag undrat om det är det amerikanska filmarvet som gjort att det inte riktigt gått att ta in alla gånger. Nån hjälte borde väl ha tagit tag i saker, enligt den invanda dramaturgin? President Obama var sådant hopp med sin valrörelse. Men han visade sig istället vara det verktyg som slår in de sista spikarna i kistan.
NDAA drogs igenom — där amerikanska medborgare helt enkelt kan fängslas på misstanke endast och på ospecificerad tid. SOPA är på gång att dras igenom — där internet kommer att ägas av en handfull konglomerat och innovation (och affärsmässig konkurrens) stryps effektivt. En skakning har nu känts i akterdäck och kvar finns snart inga av de värderingar det stora landet i väst så hårt försvarat.
Så medan vi sitter och ser denna långsamma, men oåterkalleliga katastrof för ett västlands demokrati utspelas framför våra ögon, är det relevant att fundera över hur det påverkar oss.
Den politik som förs idag är på god väg att ta oss till den där punkten. Ökad övervakning, ökad kriminalisering av vardaglig beteende, ökad brutalitet även gentemot laglydiga medborgare – och en tilltagande stigmatisering av de som av vilken anledning som helst inte lever upp till den inte helt solklara definitionen av normalitet. Och, än mer, otryggare förhållanden för de som faktiskt uppfyller densamma. Vardagen blir objektivt svårare för alla, men samtidigt så är det alltid individens fel om hen drabbas av sjukdomens, kriminalitetens eller (för den delen) polisens godtyckliga ingripanden i deras liv.
Av sådana här anledningar har jag engagerar mig i något så tråkigt som ett politiskt parti. Jag skriver tråkigt, för handen på hjärtat — de flesta associerar nog politiskt arbete till mer förvaltande aspekter än de utvecklande och visionära.
Om man nu upplever sig vara okej med “välvilliga despoter” är det väl ursäktligt nånstans om demokrati inte upplevs sådär jätteviktigt att beskydda. Om inte, lär hoppet till nån enstaka hjälte inte vara något att räkna med, vi behöver göra detta gemensamt. Det ligger i demokratins natur.
Det börjar dra lite kallt om fötterna, vi behöver fundera på de här sakerna och vi behöver hitta fram till den balans som bevarar och utvecklar demokratin.
Livet är inte en film, tack och lov. Jag ägnar mig helt enkelt mycket hellre åt något som mellan varven uppfattas som tråkigt (även om det nödvändigtvis inte är så), än gå runt i en godtycklig vardag utan rättigheter. Där även om jag skulle vara säker, är inte min granne det. Jag tror på demokrati och hoppas att fler gör det.
För vem vill bli en statist en USA-producerad katastrof?
Du länkar till Rick, delar du hans tro på “ammo box” som ett politiskt alternativ?
Jag länkar till honom som ett exempel för hur långt jag inte vill låta saker gå.
Vill du 1) att _världen_ inte ska gå så långt så att ni blir “tvingade” att ta till vapen (ricks teori), eller 2) vill _du_ inte låta saker så så långt så att ni tar till vapen?
Bra fråga – lite av båda och inget av alternativen på sätt och vis. Vi har hamnat i nån ond cirkel av att demokrati måste försvaras med våld, samtidigt som demokrati avvecklas för att försvara sig mot våld. Jag upplever det som viktigt att förstå hur det har gått historiskt i såna här situationer – facit finns ju. Dålig ekonomi, starka ledare, grupp utpekas som demoner osv. Det är lite Godwin över det hela såklart, vi har t.o.m lyckats måla in oss i ett hörn där man inte “får” peka på erfarenheter gjorda.
Jag tycker det är värt besväret att kämpa mot att gå hela varvet runt, att försöka lyfta oss och känna respekt för vad demokrati faktiskt är. På sistone har ordet blivit ett slagord snarare än en reell sak som alla förhåller sig till. USA håller på att falla, om det leder till våld som Rick tror, innebär det samma sak som att man ger upp demokratiska värderingar. Även om man resonerar som så att det är för att återinstallera den sen. Vi behöver helt enkelt tro på demokrati och stötta det, för att inte sånt ska hända, som jag ser det. Jag jobbar hellre inom ett system som är frustrerande men ändå demokratiskt betingat, än står på nån jäkla skjutbana och övar prickskytte, om man säger.
Dessutom bor det en aspekt av våldsromantik i det hela som känns förfärlig, vilket ledde till min film-association.
Jag tror tyvär inte att tråkigheten med ämnet är det största problemet för att engagera folk. Jag tror att det är en upplevd vanmäktighet. Precis som när man i en action-film i slow motion ser tåget komma mot bilen som fastnat på övergången, och man vet att de i inte kommer hinna ta sig ur.
Vi har över de senaste åren sett demokratins grundstenar monteras ner inte bara i USA utan över hela världen.
Vi arbetar politiskt i partier och i kluster och NGO:er. Men hur ofta får vi se att vårt arbete inte bara stoppar en av hundra nya hemska lagar, utan att det faktiskt skapar nya lagar som gör världen bättre? Man kan bli cynisk för mindre.
Men om alla blir cyniska eller ger upp, så kommer aldrig något att bli bättre. Någonsin.
Här är en present från de som inte ger upp, till de som inte ger upp.
Fick lov att länka till filmen istället – av nån anledning läggs filmerna upp jättestort i kommentarsfältet.
Det är inte utan anledning som Hollywood ibland kallas för det “lilla utrikesdepartementet”, väldigt mycket av allt det där spännande vi titar på har en aspekt av propaganda, militärpropaganda. Grunden hittas i kolluderande intressen. När USA slopade den mer almänna militärtjänsten uppstod problem att skaffa personal, hur få unga män (initalt) att vilja jobba som militär, alltså att frivilligt ta värvning? Här föddes militärens behov av marknadsföring, sådana avdelningar skapades och fick sitt updrag och budgetar. Från början var detta minst sagt blygsamt men det har vuxit med tiden. Vapentillverkare har givetvis också sina PR-avdelningar precis som alla andra företag. Sammataget innebär detta en mycket stor säck med slantar.
På andra sidan i detta sammanhang har vi Hollywood med alla de människor som har film som sin brödföda, inget konstigt i det. Dessa människor gör vad de kan för att göra ett bra jobb. Dessa människor ser givetvis den där stora säcken med slantar i förra stycket. Det är mycket lättare att göra en actionrulle med militära inslag om amn får hjälp av militären, vilket de ofta får till priset av att militärens marknadsförare får ett ord med i laget. En av de tidigare filmerna som i stort sett var ren reklam, var TopGun. På senare tid så har vi sett allt mer som berör underättelsetjänst och hur man inom detta område målar upp onda och goda, serien 24 är rätt uppenbar. Vi ser också allt mer program i stil med topplistor över världens bästa kulsprutor, stridsvagnar, stridsflygplan osv., program som uppenbart är riktade företrädesvis mot unga män, där programledare testar vapen ungefär som i program om bilar. Egentligen en fruktansvärd förtäckt propaganda. Vi har också dataspelen som om möjligt är ännu värre och än mer uppenbart sponsrade som förtäckt propaganda.
Liknande kopplingar finns givetvis också gällande polisen, som givetvis inte lånar ut resurser som t ex. polisbilar, utan att först kontrollera i vilken dager polisen kommer att utmålas. Eller tänk på serien Cops som är av mer dokumentär natur där det är rätt uppenbart vilka signaler som sänds ut. Samma sak gäller givetvis olika sorters filmstöd, både statliga och privata, olika sorters stiftelser osv.. Pengar i olika omfattning finns att hämta lite här o där, men de delas inte ut på lösa boliner, det finns givetvis alltid olika viljor bakom, både politiska och ekonomiska.
I mycket liten skala har militär hjälp till film förekommit i sverige också, men det kommer helt säkert att bli vanligare nu när även sverige skippat militärtjänsten och därmed måste marknadsföra sina “jobberbjudanden” så att folk tar värvning frivilligt. Detta är _en_ ofrånkomlig konsekvens när allmän värnplikt slopas, en annan mycket allvarligare är att “lejda knektar” som valt sitt yrke är mycket lättare att vända mot den egna befolkningen. Folk som tvingats till militärtjänst har en mycket högre tröskel till att ställa upp på sådant.
[...] @opassande skriver pågår en katastroffilm i slow motion för västerländsk demokrati: NDAA drogs igenom — där amerikanska medborgare helt enkelt kan fängslas på misstanke endast [...]
Utmärkt talat!
Många tror att de första koncentrationslägren byggdes i nazi-Tyskland.
Så var inte fallet, utan de byggdes i USA, men raserades efter en tid, efter folkliga protester. I nazi-Tyskland, i Europa, var det däremot väldigt få som som hade engagemanget och modet att protestera. Och så gick det som det gick.
Det jag vill säga med det, att vi i Europa, då som nu, tycks ha för lite tillit till demokratin och vårt eget engagemang som ett förändringsverktyg, mot tyranni och diktatur.
USA kan idag tyckas vara på väg mot demokratins avgrund. Men när jag lyssnar på amerikanska independent radioshower som “Thom Hartmann” så är det en helt annan glöd för styrkan, i tilliten till demokratin och det enskilda engagemanget, än vad det är idag i Europa.
Det skulle inte förvåna mig ifall det blir en vändning i USA, när de väl står på kanten till avgrunden.
Thom Hartmann avslutar alltid sina radioshower med orden “Don’t forget, Democracy begins when you get active, show up, tag you’re it.”
Lyssna gärna och bli inspirerad genom att lyssna själv, varje vardag 18.00-21.00 på URL http://radioeast.no-ip.org:4060
Som någon sa, Demokratin i en nation blir inte bättre, än de engagerade/oengagerade medborgare som lever i den.
Apropå (katastrof)-filmer så vad är bättre än det som händer i verkligheten, i naturen? Vi människor är ju otroligt nyfikna…
Kolla gärna in den utmärkta BBC Horizon-dokumentären “The Core”, som handlar om de senaste forskningsrönen om hur vår planets inre ser ut och tros fungera.
http://www.youtube.com/watch?v=yhREYCs3vcc
http://www.bbc.co.uk/programmes/p00k07ky
Det är som att det finns en mindre planet inne i Jordens inre, med skogar av gigantiska metallkristaller med samma tryck och temperatur som på solens yta. Att Jordens magmafyllda mantel har flera klimatzoner, på samma viss som vi har flera klimatzoner här på Jordens yta.
Tala om PERSPEKTIV.
[...] Hur ska det över huvud taget gå att utveckla demokratiska metoder utan (föralldel emellanåt ap-tråkiga) diskussioner? Vad missar [...]