Överst till vänster ligger en tv-serie och rullar. Under den ligger tweetdeck som följer twitter. Och så skype bredvid. Inte sällan brukar det finnas ett browserfönster också, för att inte glömma att jag ibland även jobbar med saker i andra program. Om nån i precis det här ögonblicket frågar vad jag gör, vad kan jag svara då utan att det låter helt sjukt?
“Jo, jag sitter i nåt som väl närmast kan liknas vid ett enormt rum med hundratals människor, följer konversationer, snackar emellanåt om allt möjligt, filar på en banner, skriver ner stolpar för en bloggtext och tittar på en tv-serie. Kanske inte precis på samma gång men lite varvat sådär.” För att använda sig av ett ord i stället: “Jag multitaskar.” (Låter lite lagom ekivokt om man som jag envisas med ett svenskt uttal på det.) Ett uttryck som inte funkar för alla som förklaring, såklart.
Jag skulle vilja kunna säga vad jag gör, på ett enkelt sätt och bli förstådd. Men det är en bra bit kvar för många att acceptera det här fenomenet. Det händer att folk säger saker som att nån är sjukligt beroende för att de kollar mail på semestern. Jag har försökt att förklara att det kanske skulle vara så för just den personen som tycker så, men att det antagligen inte är det för den som det faller sig naturligt för.
Jag upplever att det är lite som att säga att nån som har talang för att springa är sjuklig som gillar det och gör det. Eller laga mat. Eller nåt annat som är naturligt för vissa men inte för andra. Kanske slänger man sig med sjukligt-argumentet då också, vad vet jag.
Men ändå. Hur många i Sverige är inte beroende av sina telefoner, på riktigt? Hur många skulle klara sig utan en telefon, kan inte tänka mig att det skulle vara särskilt många?
Det ses nog knappast som sjukligt att vara beroende av transportmedel för att kunna ta sig någonstans, heller. Snarare är det en socialt accepterad nödvändighet. Att vi är beroende av olika saker i samhället kan inte jämställas med sjuklighet per automatik.
Det finns såklart en och annan som anser det och därför ställer sig utanför. Men jag misstänker att de nog ses som lite sjukliga.
Anna Troberg tipsar om konsten att inte bre sig själv för tunt. Bengt Johansson lyfter fram en avhandling om vad folk är rädda för och konstaterar att det i alla fall inte är terrorism. Visst har Unni en poäng, att bli tvingad att bära burka eller förbjuden att göra det, känns faktiskt ungefär lika illa principiellt sett. Själv toppar jag just nu Piratpartiets nya lista på Politometern för inflytande, Martina skriver lite mer och tipsar om nyttigheter.
Först och främst: det händer att folk frågar mig vad rss-flöden är för något, så kanske ska lägga in en (och helt och hållet min personliga otekniska) förklaring. Det funkar som en prenumeration: Jag vill få ett hojt varje gång en site jag följer har uppdaterats, så slipper jag gå dit och kolla manuellt. (Siten kommer till dig istället.) Det går att använda tekniken till allt möjligt har jag förstått, nån har säkert lust att berätta om det i kommentarerna.
För ändamålet “följa siter” använder jag i vilket fall som helst google reader så jag kan logga in från vilken dator jag än befinner mig vid. Har du redan ett gmail-konto eller har ett konto på google öht, så är det bara att köra igång. (Och det finns flera olika rss-läsare skulle du känna dig sugen på att prova nåt annat än att lägga alla ägg i googles korg.)
Hur hittar man rss-flöden då? Du kan se det längst upp bredvid adressen i din browser (typ, IE, Mozilla, Safari, Opera el.dyl.) Du kan kopiera in rss-adressen du får när du klickar på symbolen i läsaren. Eller, som i fallet google reader, knappa in site-adressen och låt google leta upp rss-flödetåt dig automagiskt. Skulle tro att de flesta läsare funkar så.
När man bitits av bloggsvängen är det ovärderligt att ha rss-flöden, det förhöjer och förenklar nöjet. Det kontinuerliga läsande av ett gäng bloggare blir otroligt bekvämt på det viset. (Även om man nog ska se till att skutta in på bloggarna och delta i kommentarsfälten såklart, annars blir det lite trökit.) Självklart funkar det när det handlar om nyhetssiter eller andra siter som uppdateras mer eller mindre regelbundet. Vill du prenumerera på en tidnings olika redaktionella sektioner kan du göra det, osv.
Men det har också en baksida, som allt annat här i världen. Det kan tendera att bli lite för mycket flöden om man inte passar sig. Att se att det är 40 inlägg sedan man sist kollade är okej, när det står “1000 olästa inlägg” eller mer, så blir det liksom inte lika roligt. Många flöden kräver ett arbetsschema som tolererar att man kan gå in och läsa flera gånger per dag.
Jag har just tagit bort ett gäng flöden i min rss-läsare, dvs slutat följa vissa och det var svårare än jag trodde. Nånstans tänkte jag att “om jag faktiskt inte läser inläggen på bloggen kan jag ta bort flödet” som plan för urvalet, lät ju ganska enkelt.
Men när jag satt och pulade insåg jag att jag hoppat över en del bloggar för att jag inte hunnit läsa alla, för att det varit så lång backlogg och anledningen att ta bort flöden var ju för att jag skulle hinna… ja, ni inser hur jag drabbades av lite beslutsångest. Men, men, det går alltid att lägga tillbaka flöden — problemet har inte varit att lägga till flöden, precis.
Jag har nu 177 prenumerationer. Om det är mycket eller lite lär jag väl märka om ett tag.
Det började med att jag twittrade att jag satt hos frissan att det inte fanns nån bra läsning där. Mymlan svarade med att hon verkligen njuter av att få kasta sig in i skvallerblaskornas värld de få gånger hon kommer iväg dit. Jag insåg att jag faktiskt också tyckt det varit kul tidigare och började fundera över varför jag inte kände så längre.
Allt beror på kvällstidningarna slog det mig. Jag surfar in på dem rätt ofta och där stöter jag på rubrikerna om kändissvängen och dokusåpornas värld i rubrikformat. Det går liksom inte att undvika även om jag exercerar min rätt att inte gå in och läsa det. Jag får min kvota fylld, omedvetet, av konsumtion av rubriker. När jag började rannsaka mig själv kom jag till nästa insikt: jag har koll på (i alla fall nån viss del av) skvallervärlden helt utan att medvetet följa den.
Jag följer inga dokusåpor exempelvis, men ändå vet jag att nån snubbe i Robinson vill operera sina manboobs eftersom de började hänga efter viktförlusten i djungeln. Kungahuset läser jag aldrig om, men vet att prins Filip har fått ihop det med en tjej från Paradise Hotell. Som är lite lik Silvia, no less. Utseendemässigt endast får man väl förutsätta, eftersom jag dessutom förstått att det är smått skandalöst att hitta en pingla från såna sammanhang. När såna ämnen dyker upp kring fikabordet är jag inte helt utanför, måste jag förvånat konstatera.
Jag vet vilka som vinner olika musikpriser utan att ens ha hört låtarna. Skådisarna på slottet skulle kanske vara kul att titta på, men behöver inte, för via braskande rubriker får jag godbitarna ändå. Brad och Angelina skaffar flera barn och ska skilja sig emellanåt, vad jag förstår. Rubrikerna fyller det där lite skamliga men emellanåt, förtjusande behovet av skvaller, helt på automatik. Jag är för mätt för att lyfta upp en riktig (läs uppsåtsärlig) skvallertidning.
Det här är inget som förargar mig eller så, det är mest bara att konstatera att kvällstidningar och kändisskvaller har för länge sedan ingått ett slags symbios. Man kan såklart kanske behöva fundera över vad det här betyder för samhället i stort. Kommer vi klara av information om det inte serveras i färdigtuggat skvallerformat framöver?
Därför blir det lite extra spännande att fundera på att dagens stora (politiska) nyhet handlade om Mona Sahlins handväska. Historien uppfyller alla skvallerkriterier — lite besvikelse och rop om klass-svek, lite mode, lite kändisskap och framför allt lättfattligt och lättpratat. Kanske kan det generera analyser om vad hon kan ha burit i väskan, teorier om att den kanske är planterad för att få skriverier och uppmärksamhet. Vad bloggarna och tidningens läsare tycker om detta lär dyka upp. Personen som konstaterade att det var en dyr väska kanske får ett reportage också?
Eller kanske finns redan, vad vet jag, jag ögonvråkonsumerar ju bara rubriker och nu var det några timmar sedan. Men jag känner det i magen, Mona Sahlin har nu etablerat sig bland skvallerkonsumenterna och jag undrar om det är en dålig sak i längden.
Jag gjorde min lillebror väldigt glad när jag köpte en Wii-konsol till honom i 40-årspresent. Tre generationer stod framför tv-n och vi konstaterade att fyraåringen var minst lika duktig som 67-åringen (min mamma). Det var egentligen bara en generationsskillnad i det stora hela — mamma kunde inte komma över hur “det funkade”. En liten plastbit i handen och nåt rörde sig på tv-n! Fantastiskt vad man kan göra nu för tiden, ungefär. Vi log lite åt mamma sinsemellan och kände oss nog ganska moderna och sådär. (Barnen fattade över huvud taget inte varför det var så fantastiskt, de tog det helt för givet.)
Härom dagen kom jag på mig själv med att bli sådär fascinerad över teknologins framsteg. Jag lyfte över en fil från min dator till telefonen med hjälp av blåtandsteknik. Inga sladdar bara skicka filen. Jag kom på mig själv med att jag nog hanterar filer som saker tankemässigt, som något man nästan kan ta på. Men när man skickar saker mellan två mackapärer med blåtand finns ju bara luft liksom. Jag fick en såndär lite hisnande känsla, jag förstår bara inte hur något kan både finnas och inte finnas, även om jag “förstår” så finns där ett mått av magi, att det är lite av ett underverk.
Sen läste jag hos Nikke om att det kanske är en manick på gång som kan skicka trådlös el. Eller egentligen handlar det om att utvinna el ur annat som flyger runt i luften (wifi) om jag fattar det rätt. Ja, jag låter väldigt gammal när jag försöker formulera det, jag vet. Tanken hisnar återigen. Det närmar sig nivå trollknytt för mig när jag försöker fundera på det, på sätt och vis, även om jag också sitter och funderar på hur underbart det skulle vara att slippa alla sladdar bakom tv-n.
Ett tag till lär jag säkert kunna ta till mig nya teknologiska framsteg och hinna lära mig ta det för givet. Men nån gång kommer jag landa vid den där tröskeln när jag bara inte kan komma över det där med hur “det funkar”. Fantastiskt vad man kommer att kunna göra på den tiden!
Så har röstningen för Stora Bloggpriset 2009 dragit igång och det är inte med lite ödmjukhet jag konstaterar att jag även i år är nominerad under rubriken “Politik och Samhälle”. Som vanligt när det gäller sådana här saker så är alla nominerade såklart välförtjänta men det är oundvikligt att skänka en tanke till de som saknas bland nomineringarna.
Jag är inte riktigt säker på varför, men jag kopplar ihop olika utmärkelser med händelser under ett år och i år har inte riktigt varit “mitt år” tycker jag (om man nu kan tänka i såna termer). De flesta bloggare är ju alltid intressanta, generellt sett, men vissa profilerar sig lite särskilt under specifika händelser, blir viktiga nav under viktiga händelser. Under 2009 upplevde jag exempelvis händelserna i Iran vara extra relevanta och hade gärna sett Nima på Nordic Dervish premieras därför. Han har varit “min källa” till löpande rapporteringar därifrån inte minst, tillsammans med ett perspektiv som varit värdefullt att få tillgång till.
Isobel, Elin, Farmor Gun och Hax är i alla fall högst förtjänande vinnare av priset så småningom, och jag ska helt ärligt erkänna att jag inte är hundra på om jag kommer att rösta på mig själv i första hand. Det bor lite övervikt till Elin (som jag är evigt tacksam för att ha tipsat om 30 Rock inte minst!) och kanske framför allt Farmor Gun som verkligen slår undan benen på alla fördomar om internettande. Jag lär nog helt enkelt sprida mina röster i den avdelningen. (Nu menar jag inte att jag inte förtjänar det, men jag har faktiskt redan vunnit en gång, vilket var fantastiskt och en glädje och uppmärksamhet jag hemskt gärna ser andra få ta del av.) I de andra kategorierna finns dessutom Abbes pappa med sin Heja Abbe, Weird Science (som får dela lite röster med Kulturbloggen) och TKJ som jag följer, gillar och kommer att rösta på. Övriga bloggar måste jag läsa in mig på lite.
Som av en händelse har det där med länkningar mellan bloggar — grupperingar, nätverk eller vad man nu ska kalla det och hur det påverkar listningar, dykt upp i kölvattnet på diskussionen härom dagen om hur politiker kan synas i sociala medier. I samband med det skrev Ronnestam exempelvis en galet läsvärd mastodontpostning. Kjellberg skriver tänkvärt som bl.a. inspirerat Marcus att reflektera lite om sin roll i länksfären. Personligen länkar jag gärna vitt och brett, men vet med mig själv att det landar mest där jag läser på regelbunden basis. Det kan bli lite väl tighta led, helt enkelt, emellanåt och nåt som bloggosfären inte mår sådär jättebra av i längden.
För reguljärerna här på bloggen är det ingen överraskning att jag inte köper julklappar, det har jag berättat om tidigare. Jo, jag tjackar faktiskt ett varsitt paket till de två småbarnen i familjen, resten av pengarna går till vårt julbord traditionellt. Idag inhandlade jag olika sorters lax och en räkröra för över 1000 kronor. Vi har storfamiljsjul i år, många som ska komma och var och en är ansvarig för “sin” del av bordet.
Det är jag själv som jagat fram det där med att vi inte ska byta pengar i form av julklappar utan satsa på maten istället. Sammantaget kommer jag “billigt” undan med den här jultraditionen, även om det kändes smått surrealistiskt att lägga, för ganska många faktiskt, så mycket pengar på bara en liten del av kalaset.
Det är inte som om jag måste komma upp i vissa summor, men vår tradition har i alla fall gjort att jag får lite lite pengar över till andra saker. Som att skänka till olika organisationer t.ex. Här följer en lista på vilka jag skickar pengar till i år:
MS är enhemsk sjukdom som är svårbehandlad; en behandling som fungerar bra för den ena fungerar inte alls för den andra. Någon given vård finns inte att tala om och sjukvården lämnar inget större utrymme för individuella lösningar. Patientföreningen Multipel samlar därför ihop pengar till en fond så att människor med MS och begränsad ekonomi får möjlighet att prova alternativa metoder där landstinget inte kan ställa upp i dagsläget. Jag har redan hjälpt till genom att snickra ihop hemsidan och bloggen men tänkte även sätta in en hundring i förhoppning om att ge fler möjlighet att hitta rätt vård, så messar “Multipel 100″ till 72550.
Wikileaks tycker jag är bra, egentligen känner nog de flesta av er som följer den här bloggen hur viktig siten är så behöver väl inte beskriva den sådär jättenoggrant. Men om du nu skulle ha missat — wikileaks tillhandahåller en plats för läckor. Tanken var initialt att den skulle vara till hjälp i nationer vi traditionellt kommit att se som behövande; Kina, Nordkorea och andra länder som styrs av diktaturer. Siten har dock kommit till användning för västerländska demokratier, t.ex. är det där man hittar läckorna angående Acta-avtalet. Nu läste jag till min förskräckelse att wikileaks står inför en ekonomisk kris (enligt en tweet så har de bara pengar en månad framåt i skrivande stund) så det känns givet att skänka lite pengar dit också.
En annan organisation som lever på donationer är EFF. De arbetar enträget för att bevaka våra rättigheter i den digitala världen och har gjort det med den äran sedan 1990. De driver exempelvis rättsfall med hjälp av advokater, en kostsam process trots att organisationen är helt ideell, så där länger jag några spänn också.
Jag önskar jag kunde säga att jag känner mig varm och mysig som gör detta, men nånstans bor en liten tagg av det sorgesamma i att det behövs. Julen har alltid varit en katalysator för mig när det gäller de där kontrasterna i samhället, som egentligen finns där hela tiden. Så det är både med känsla av positivt stöttande och lite depp över sakernas tillstånd som jag skänker både pengar och tankar till min omvärld.
Håller på och fipplar med temat till bloggen, ursäkta röran! Du lär behöva refresha sidan om du besöker mig ofta!
Uppdat: Jag kanske ska passa på att berätta att bloggen har problem med uppkopplingen, har haft ganska länge nu. Hoppas kunna fixa det under julhelgen.
Uppdat2; Martin påminde mig att siten behöver kunna läsas från mobilen också, så la in Mobilepress vilket verkar funka från min Nokia. Den ska funka för en uppsjö av modeller (inkl. iPhone), men hojta till om det ser knäppt ut.
Jag känner ofta frustration över att inte riktigt hinna med allt som jag skulle vilja göra. På sistone har det varit ganska svårt att kombinera engagemang i politiska frågor och engagemang i andra saker, typ, vardagslivet. När jag läser Isobel blir jag lite ledsen därför — där det indikeras att bara för att jag (och andra) inte skrivit om händelserna i Köpenhamn så innebär det att jag inte bryr mig. Nu menar hon inte mig specifikt, det snackas ju om “högerbloggar”, men det påminner mig om en problematik som jag stöter på ganska ofta i opinionsbildande sammanhang och inspirerar till den här personliga funderingen.
Viss kunskap “har man ju” gratis. Man behöver inte rota så mycket för att få ihop en text. Andra saker måste man läsa på om för att man helt enkelt inte är insatt. Det kräver en del av de som lyssnas på, så att säga. Ofta är det svårt att hänga med. Man måste aktivt leta fram saker, sätta sig själv i informationsflödet och lära sig. Det finns så mycket som behöver talas om, informeras om inte minst. Att inte veta om något eller börjat fundera på saker innebär inte nödvändigtvis att man skiter i det.
Jag tycker att Köpenhamnssituationen är viktig att opinionsbilda kring även om jag bara lyckats spendera en paragraf om den förskräckliga Lymmelpaketet här på bloggen. Bara för att jag inte skrivit om det innebär det inte att jag inte tycker det är viktigt alltså. Samma gäller för flera olika saker här i världen. Jag skulle önska att jag slapp den värderingen över saker jag inte hinner med eller ens emellanåt vet om behöver uppmärksamhet.
Som en liten twist har jag de gånger jag “skyndat fram” saker i syfte att lyfta fram aktualiteter som jag inte är helt insatt i åkt på däng för att jag inte är expert dessutom. Man är dum som är tyst och dum som berättar om något.
Jag slås av hur varje gång någon försöker skuldbelägga fram opinion (det händer oftare än man kan tro) så är det bara de som bryr sig som reagerar. Man straffar helt enkelt de som egentligen behöver inspiration, information och stöd. Det riskerar helt enkelt att slå galet när man opinionsbildar om hur en del är usla på att opinionsbilda istället för att informera om situationen i sak. Risken är att man sitter precis lika ovetande om situationen och mest bara känner ett behov av att försvara sig.
För de som möjligen skulle behöva känna sig träffade skiter per default i den sortens resonemang, inbillar jag mig. Är det betydelselöst från början för någon, är det betydelselöst punkt slut. Det kanske är viktigt på sätt och vis att folk får veta att några är fel ute men försök att inte slänga ut alla med diskvattnet då.
Ett stort tack till alla de som delat med sig av sin kunskap och sina tankar kring läget i Köpenhamn. Särskilt tack till Klara vars berättelser om händelserna i Göteborg för några år sedan spridit ljus över en situation jag faktiskt missade när det begav sig. Inte för att jag sket i det, jag visste bara inte bättre. Och vill ni att jag ska veta och förstå, försök att inte utmåla mig som fiende först.
Berätta hellre vad jag missat och be om min hjälp. Jag erbjuder dessutom ständigt den här bloggen som plattform för de som vill gästblogga. Opassande.se är kanske inte världens största eller bästa blogg, men några går att nå härifrån. Använd min blogg, vettja, när jag personligen inte räcker till.
Av någon anledning får det här mig att skratta mig halvt fördärvad, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men ett stort tack till den arga dalmasen som verkligen satte guldkant på min dag:
För den som har en stund eller två över så kanske det här kan vara ett kul sätt att spendera tiden. Research Digest har bett ett antal framstående psykologer skriva med temat “en gnagande sak som de inte förstår hos sig själva”. (via boing boing) Varje psykolog har med 150 ord eller mindre beskrivit sidor hos sig själva som de inte riktigt greppar. Det ställs ganska många intressanta frågor, exempelvis undrar Stephen Kosslyn varför han är en njutningsmänniska när det gäller vissa saker, men missbrukare när det gäller andra. Eller Norbert Schwartz fundering:
Why does insight into how such influences [incidental feeling] work not help us notice them when they occur? What makes the immediate experience so powerful that I fail to apply my own theorizing until some blogger asks a question that brings it to mind?
I believe (although I’ve never seen it for myself) that inside my skull is a brain containing billions of neurons connected to each other in trillions of ways, with signals zooming about, setting off other signals, and generally creating massively complicated loops, coalitions, sustained patterns, and multiple parallel organised streams of information that combined together control the behaviour of this – my body. And that’s it. So how come I feel as though there is a conscious “me” as well?
Så är man citerad på Knappnytt! :) Det handlar om rasismdebatten och lagen om hets mot folkgrupp och Knappnytt tar avstamp i mina funderingar om Aftonbladets beslut att publicera en debattartikel av Åkesson. När du ändå är inne på ämnet kan du väl kolla in Fridholms inlägg också, som bemöter Ted Ekeroths inlägg på Newsmill.
Det skulle vara roligt att få veta lite mer om vad ni som troget läser här går omkring och funderar på. De flesta går omkring med små föraningar och funderingar om vad framtiden ser ut eller i alla fall borde se ut.
Som exempel — själv tror jag att att installera program på datorn kan komma att bli ovanligt. Inbillar mig att jag ser tendenser av utveckling mot internetapplikationer istället, att man redigerar sina bilder eller texter online istället för på själva datorn.
Men du kan ha roligare, större eller annorlunda visioner och funderingar. Inget är för stort, litet eller vansinnigt och om du vill kan du presentera din tanke på andra sätt än i textformat.
(Om du inte vill kommentera, skriva blogginlägg, eller vad som finns att välja mellan, så dra iväg ett mail på opassande att gmail.com och berätta.) När/om lite grejer kommit in tänkte jag presentera era funderingar i ett eget inlägg eller så.
Vad tror ni kommer att komma framöver — eller rent av; vad skulle ni vilja se dyka upp så småningom?
Jag skulle göra min “nätmedborgerliga plikt” och spammarkera ett blogginlägg under en artikel i svenskan. Ett par sekunder tog det, innan jag fattade att det inte hade med mig att göra.
…som gör att det är omöjligt för mig att ta mig själv på alltför stort allvar utan att för den sakens skull sluta tycka om mig:
• Gått genom ett danshak med kjolen nedstoppad i strumpbyxorna där bak.
• Rapat ofrivilligt mitt i en mening i ett viktig anförande inför en massa kostymklädda herrar.
• Kom på, när jag var 27 år, att min pappa nog hade ljugit om att min tappade tand i femårsåldern “lösts upp” i ett glas coca cola. För att en samtalspartner avslutade en mening åt mig.
• Har så breda fötter att jag ibland önskar att jag kunde handla skor från samma ställe som Kajsa Anka.
• Kallat flatbäddsskannern för “flatan”, pdf-filer för “pedofiler” och balkongen för “ballen” och lyckats använda samtliga smeknamn i samtal med kund.
• Är extra glad över pratglada på twitter när jag rycker bort skäggstrån från hakan med pincetten. Nästan varje kväll.
• Bad en kompis om råd, innan jag vågade publicera det här. Så personlig brukar jag aldrig vara offentligt.
Men du kan ha roligare, större eller annorlunda visioner och funderingar. Inget är för stort, litet eller vansinnigt och om du vill kan du presentera din tanke på andra sätt än i textformat.
Jag skulle göra min “nätmedborgerliga plikt” och spammarkera ett blogginlägg under en artikel i svenskan. Ett par sekunder tog det, innan jag fattade att det inte hade med mig att göra.
