Gudmundssons kritiköver Falkvinges ordval tyckte jag var både lite rolig och välkommen. Det är det som är hela grejen med öppenhet, att man kan se hur folk funkar och hur diskussionerna går. Inte en motsättning utan en förutsättning och där granskaren t.o.m. ingår i dialogen! Jag hoppas det dyker upp fler mediareaktioner av det här slaget.
Makthavare.se tror jag i alla fall var först med att peka ut diskussionerna som tar upp att det grälas. Jag hamnade i en liten diskussion med Andreas på twitter om hur det känns när folk i partiet grälar inför öppen ridå. Lite som att se ens föräldrar gräla, som Andreas uttryckte det, tror de flesta känner igen sig i den känslan. Det ställer krav på de som deltar i diskussioner att fundera över hur det påverkar andra.
Men det ställer faktiskt lite krav på oss också, som har möjlighet till insyn slog det mig. Nu när teorin äntligen blivit praktik. Vår reaktion och hur vi hanterar det påverkar också hur öppenhet som politiskt koncept utvecklas. Vi har också ett ansvar för att öppenhet förblir en hög prioritering.
Piratpartiet går i bräschen för öppenhet och försöker i största möjliga mån leva som de lär. Det finns såklart massvis med olika saker som kan göra en nervös, inte minst PR-mässigt. Men det jag varit mest rädd för, i längden, är att öppenheten driver fram en “tillrättaläggande” kultur. Där alla försöker vara “perfekta” vilket skulle innebära att vi landar på samma plats vi lämnat.
Vi är väl i nåt av en övergångsperiod. Står med en fot i det slutna, vilket de flesta politiska partier är nånstans (och då menar jag inte att vara kritisk, det beror ju på de förutsättningar partier växt fram ur). Och så står vi med en fot i det öppna, en ny och fantastisk möjlighet som vi behöver lite olika tid att vänja oss vid och klura ut hur det funkar.
En sak som känns lite nytt i det nya är att vi verkar ha lärt oss ta det med ro när några grälar offentligt. Egentligen vill jag inte upphöja gräl som nåt charmigt eller eftersträvansvärt, det är nog bra om man försöker vara lösningsorienterad generellt sett. Det gäller ju liksom att få nåt gjort också. Men det är inte världens undergång heller, när folk ballar ur på varandra.
* * *
Dagens lästips: Jörgen L som slår ett slag för den representativa demokratin, och Magnihasa som skriver att “om du tror nåt annat än att politik handlar om våld tror du fel”. Mycket läs- och tänkvärda inlägg.
För några år sedan så fanns en jätterolig site online, netdisaster (skrev om den när det begav sig, den är nedlagd sedan något år, kod finns dock att ladda ner för egna siter). Det gick ut på att man kunde manipulera innehållet från en valfri site lite som man kände för. Man kunde exempelvis låta en animerad hundvalp gå runt på sidan och bajsa, eller översålla sidan med blommor. Det finns en annan liknande site, som heter destroysites, som du kan prova själv.
Det är alltså inte själva siten i sig som blir påverkad. En ganska oskyldigt företeelse, helt enkelt, men som trots att det verkligen inte fanns några offer, fick siten till slut stängas ner. Det fanns de som verkligen trodde att det påverkade den egna siten på riktigt. Det finns andra, liknande, tekniska funktioner, de flesta är mest för att locka till skratt.
Cybernormer använder Smurfalizer som exempel när de berättar om Transgenus, som råkat ut för några tidningars rädsla. En funktion som likt nämnda exempel byter ut orden “man” och “kvinna” till andra ord för att göra en politisk poäng. Artiklarna på tidningarna, webbsiten i sig, påverkas alltså inte.
Om du klickar på länken här kan du se vad som händer med ett inlägg från härom dagen när man lägger in den i smurfalizern. Observera att den inte påverkar originalpostningen över huvud taget. Jag vill dra mig till minnes att jag sett flera såna där konverterare och de har funnits ungefär lika länge som internet.
Det viktiga att förstå är att verktyget INTE PÅVERKAR originalets innehåll, utan tillhandahåller ett sätt att förändra innehåll tillfälligt och framför allt på annan plats. I mina ögon samma sak som att kunna förändra storleken på texter på sidor, för de med synnedsättning, ungefär. Inget som vi andra påverkas av, helt enkelt.
Man behöver inte, som Ershag säger, hålla med skaparen av Transgenus (som nu för övrigt finns kopierad annorstädes) i hans åsikter. Men det han gör har inte skadat tidningssiterna eller påverkat dem i praktiken. Dock har UNT hotat med åtgärder och då med upphovsrätt som grund. ST har dessutom dragit till med en polisanmälan. Många misstänker för att de inte förstår funktionen.
Men jag kan faktiskt inte låta bli att fundera över det där hur tidningarnas reaktion behandlats i olika kommentarer. Det man återkommande kan läsa är att “ingenting kopierats”. För jag “ser ju” siten, kopierad, dubblerad, fast i en konverterad form. Spelar det då någon roll om någon säger att “den inte kopierats” när det i praktiken ser så ut? Även om jag håller med om att tidningarnas reaktion var överdriven, så tycker jag inte att argumenten för att de har fel varit särskilt bra.
Jag personligen anser att man såklart ska få remixa, både i underhållningssyfte, satir eller för att föra fram en politisk åsikt. Om remixen sker med en “mackapär” online, som vare sig den tekniskt kopierar texten eller inte, så borde det inte vara olagligt, om det nu är det. Det kan exempelvis inte vara första gången vanliga ord bytts ut mot mer laddade ord i en text för att göra en poäng. Är det olagligt? Då anser jag att det inte borde vara det, generellt sett.
Men jag kommer också att tänka på Peps Persson som råkade ut för att exploateras av en Sverigedemokrat som plockade ur valda delar ur en av Peps låtar. Eller hur recensenter ofta blir citerade med valda delar ur texter som inte visar hela sanningen, en ganska viktig konsumentinformation som i princip är för att luras. Det är inte sådär skitenkelt, såklart, som med det mesta här i tillvaron.
Jag tar det negativa åt det hållet generellt sett, för att slippa leva under en barriär av lagstiftning som går ut på att förhindra mig från att yttra mig. Men pallar nog inte riktigt att säga att “nä, det är inte kopiering” och nöja mig med det som förklaring till varför tidningarna gör fel i det här läget. Ibland är det inte den tekniska förklaringen som behövs utan tankarna bakom.
Vi luras att tro att reglering innebär ogräsutrensning i en vildvuxen rabatt och missar att egentligen menas en sekatör att klippa av de planterade blommorna och föra bort dem. Möjligen för att se ogräset, men det är viktigt att inse vad en reglering i praktiken innebär: Ett sätt att rensa bort våra rättigheter och i förlängningen vår trygghet. Att ge andra rättigheter att slå ner på oskyldiga medborgare utan brottsmisstanke. Så när hoten kommer från samhället, vad gör vi då?
Mycket läsvärt från Tor, där han ifrågasätter om det verkligen är oundvikligt att införa datalagringsdirektivet. (Malmström säger idag att “det inte går” att undvika direktivet, kan vara intressant som jämförelse i sammanhanget.)
Om man lyssnar till miljöpartiet, vänsterpartiet och centerpartiet, verkar de alla, även om de försöker ge intrycket av kampvilja, andas pessimism och resignation om Sveriges möjlighet att undvika en implementation av datalagringsdirektivet. Själv har jag svårt att förstå hur någon implementation av direktivet skulle kunna undgå att stå i strid med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, så jag tycker nog att det ännu finns hopp och all anledning för Sverige att stå på sig och komma med relevanta invändningar.
Som avrundning: Lawrence Lessig gör lite lekfulla, men tänkvärda, jämförelser mellan amerikansk konservatism och liberalism ur upphovsrättsligt och remix-perspektiv.
Kanske är det symptomatiskt att jag läste hos Peter Andersson först, att jag nämnts i svenskans guide till politiska bloggar och twitter. Guiden ackompanjerar en artikel där Tobias Brandel plockat in citat där experter varnar för en smutsig valrörelse i år. Detta för att knuff la upp Peters länk till till (se widget i högermenyn). Förutom knuffportalen är även politometern ett ställe att hålla koll på den politiska sfären bland bloggare. Vi kopplar alltså “ihop oss” på olika sätt genom social media och saker sprids med vindens hastighet.
Det kan innebära att osakligheter får spridning som artikeln är inne på, men framför allt gör det att de som är intresserade kan vara med i matchen och påverka. För att exempelvis slå ner på osakligheter. Även tonåringar, som får en liten däng av Martin Gelin på slutet av artikeln, har chansen att bli hörda. Social media i sig har ingen agenda — men det är via de verktygen man kan hitta till människor man kan känna förtroende för. Förhoppningsvis blir inte det där med smutsig valrörelse en självuppfyllande protetia där människor ur olika grupper med politiskt intresse avfärdas i förkant. Det är upp till alla att ta nån form av ansvar för att agera schysst, vilket de allra flesta gör.
Som ett exempel på hur det sociala i media är den viktiga biten, det där med att koppla ihop, kan jag ta hur jag hittade till Vänstertekniks blogg där Rick Falkvinge får en utmanande fråga; hur kompromisslös ska man vara? Den hittade jag till via Piratpartiets live-sida, som även går att följa via twitter. Här tar jag tillfället i akt att ge min synpunkt även om frågan inte är riktad till mig:
Det finns tillfällen då man behöver vara kompromisslöss, det måste få finnas utrymme för det också. För att uttrycka det bildligt; Jag vill inte behöva utstå “lite lätt misshandel dagligen” för att “slippa få armar och ben avbrutna nån gång om året”. Ibland är det helt enkelt viktigt att kunna säga nej till ett helt koncept. Men visst är det viktigt att kunna kompromissa också, det ena utesluter tack och lov inte det andra.
Ett ytterligare exempel på hur det går att använda sig av internet är Anna Trobergs inititiativ att förändra Piratpartiets paroll till; Integritet Kultur Kunskap, som sedan fylldes på av Rick i ett mycket starkt inlägg. Den nya parollen har spridit sig genom organisationen i rekordfart och sättet det introducerades på är en förankringsprocess som är ojämförlig med tidigare möjligheter.
Obehaget Thomas “Vader” Bodström ställde till med igår fylls på när jag läser Cecilia Malmströms utveckling om vad som kan göras med datalagringsdirektivet efter den tyska författningsdomstolens utlåtande. Det bor massor av legalese osv i det här som jag saknar kunskap i: men när direktivet fälls för att det bryter mot inte funkar med lagarna och den omedelbara reaktionen blir att “då måste vi ändra lagarna” — signaleras att det är viktigare med övervakning än medborgarrätt, för mig personligen.
Rick Falkvinge går igenom hur de olika partierna står i datalagrings-frågan i jämförelse till Piratpartiet. Även Anna Troberg är inne på samma spår, att vill man vara säker finns bara ett parti. Vi inte bara får, utan faktiskt bör, säga nej till saker som försämrar våra rättigheter. Mårten Fjällström reagerade liksom jag, förresten, på det där med “oreglerad datalagring” och har grävt upp lite information. Och Q har ritat lite.
Vet faktiskt inte om det är det man menar skulle vara lite skämmigt i DNs huvudledare? Att det är bättre att säga nej, alltså. Men det ser mer ut som “vi måste”-argumentation. Förpliktelser att införa dåliga direktiv borde rimligtvis inte väga tyngre än rätten till ett privatliv. Vi pratar inte “välstädat hemma skulle man få oväntat besök”-nivå på pinsamheten.
Motionerandet har dragit igång inför Piratpartiets årsmöte i april. Där har exempelvis en motion för att driva frågan om författningsdomstol lagts upp. Där kan du såklart även lägga in dina egna motioner eller yrka bifall och avslag på de som dyker upp. Ett forum att hålla koll på den närmaste månaden helt enkelt, så du vet vad du ska rösta på medlemsmötet. För du tänker väl vara med då?
Och så slutligen har jag fått en idé jag skulle vilja skänka bort. Kan du inte själv ta över den, hjälp gärna till att sprida tills den får ett kärleksfullt par armar som tacklar det!
Idag är egentligen en bra dag, riktigt bra till och med. Nu vänder både Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet i frågan om datalagringsdirektivet. Den tyska domen i författningsdomstolen gjorde susen för C, (V hade redan beslutat det i fredags berättar Kalle Larsson i kommentarsfältet) och idag skriver ett antal representanter från MP att den tidigare uppgörelsen nu är uppriven.
Vi blev glada och till och med solen sken i sympati idag. Jag tycker det är dessa politiker väl unt och önskar de får känna på den här sortens ideologiska glädje fler gånger. Jag hoppas dessutom att det här ska ge mersmak för kommande informationspolitiska matcher. Jag menar, vi har ju exempelvis det där med att FRA-shoppen är på gång att slå upp portarna.
Nu slänger jag mig med ett uttryck som kanske inte alla hänger med på, men med FRA-shoppen menas att det som FRA gör, som var utlovat att vara begränsat till vissa situationer har vi länge varit rädda för skulle ändamålsglida till andra användningsområden. Vilket såhär tre månader sedan lagen började gälla redan är aktuellt.
Men självklart bar det sig inte bättre än att jag lyckades tappa humöret helt. Thomas Bodström. Som tycker att datalagring “måste regleras”. Ekot från språkbruket när FRA-debatten gick som hetast är påtaglig. Det är en fullständigt idiotisk formulering och alldeles uppenbart designad att rakt upp och ner lura människor. Han har sagt det tidigare:
- Datalagring är något som innebär att polisen kan spåra personer som varit i kontakt med varandra. Det är uppe i vartannat mål. Det har använts i alla tider och har varit oreglerat, därför anser vi att det är viktigt att man reglerar de här sakerna, säger Thomas Bodström.
Som min vän Johanna sa: well, med en bred definition av ‘datalagring’ så kan det sägas att redan de gamla babylonierna… Hur breda definitioner ska man köpa? Kanske dags att börja reglera nyspråket. För när Bodström snackar reglering av datalagring menas definitivt inte skyddsåtgärder för medborgarnas rättigheter, det kan ni hoppa upp och sätta er på. Precis som det inte handlade om det när signalspaningen skulle “regleras”.
Där solen tidigare sken så skönt faller Bodströms skugga in likt en gam över mina rättigheter. För att det han påminner om är den starka viljan att dra igenom såna här fasansfulla “regleringar”. Där reglering är synonymt med förbud mot privatliv.
Idag nås vi av nyheten att den tyska författningsdomstolen förklarat det införda datalagringsdirektivet för okonstitutionellt, vilket antagligen innebär att direktivet måste upphävas och all insamlad data förstöras. Vorratsdatenspeicherung tycker till och med att direktivet ska hävas för hela Europa.
Timingen är särskilt intressant då Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet, just nu befinner sig under något av en spärreld av besvikelse, pga undergivenhet blandat med en svårtolkad stolthet angående införande av samma direktiv i Sverige.
Var man än ser sig omkring är politiker tvingade hit och tvingade dit, vad det verkar. Att något bryter mot grundlagen tycks inte vara motivation nog i Sverige att sätta sig på tvären. Har vi verkligen inga som helst skyddsmekanismer för att slippa såna här överträdelser mot medborgerliga rättigheter?
Vi har ingen författningsdomstol men vi torde väl ha nån form av skydd i så fall som kompenserar? Jag är personligen inte ens säker på att en författningsdomstol är svaret, men vi kan ju rimligen inte ha _ingenting_ istället. Om vi som land inte behöver en sån institution varför syns det inte i praktiken? Så, vilka/vad skyddar vår grundlag idag?
Jag hoppas i alla fall att vi på nåt sätt kan sätta stopp för det frammarcherande kontrollsamhället, om inte riksdagen klarar det får vi väl försöka göra det själva. Datalagringsdirektivet handlar inte om “internet” utan om oss människor och våra behov, inte minst att slippa behandlas som en kriminell när man inte begår några brott.
Egil och Marie har satt igång ett projekt att göra utökningar till Piratepad i syfte att göra information sökbar och enklare att tillgodogöra sig. De behöver hjälp med feedback så klicka in, vettja.
Jag har skrivit tidigare om hur upphovsrätt används för att tysta kritik. Wikileaks, t.ex. blev beordrad att stängas av en domstol i Kalifornien för att någon använt siten för att läcka några dokument från bankgruppen Julius Baer. Ett sätt att kringgå allmänintresset alltså, är att hävda upphovsrätt på olika handlingar för att förhindra insyn. Nu senast använde sig Microsoft av upphovsrätt som argument för att kunna få bort information på siten Cryptome.org de inte vill ska finnas tillgänglig för allmänheten, angående sina vanor att spara information om sina användare.
Tor på Upphovsrättsträtan har grävt och knutit ihop lite information angående Johan Axhamn som är aktuell i en intervju Mark Klamberg tar upp. Där säger Axhamn att ACTA-avtalet inte kommer att påverka svensk rätt, ett argument som setts debunkas internationellt redan tidigare. Det är nog lite bra att vi vet inställningen hos de svenska förhandlarna även om det nu inte är uppmuntrande läsning. Klamberg tipsar också om att ACTA ska avhandlas av EU-kommissionen den 22 mars. I EU-parlamentet har man för övrigt lyckats debattera ACTA samtidigt som man ignorerat elefanten mitt i rummet.
En intressegrupp som står bakom ACTA-avtalet dessutom, IIPA, har försökt damma av kommunismskräcken vad det verkar, genom att påstå att tipsa om öppen källkod är anti-kapitalistiskt. Faktum är att öppen källkod av dessa hävdas vara värre än piratkopiering (och det har vi ju fått lära oss hur illa det är, gu’bevars). Det är länder vars regeringar har rekommenderat statliga myndigheter att använda sig av öppen programvara istället för inlåst som inspirerat detta uttalande från lobbygruppen som vill att USAs regering ska utöva påtryckningar mot sådana länder.
Goda nyheter, är nog dock att svenska FRA-lagen ska granskas av EU eftersom lagen kan strida mot rätten till “fri rörlighet”. Härom dagen kunde vi dessutom läsa att Ryssland kan ha hittat ett sätt att kringgå FRAs avlyssning genom att gå förbi Sverige. Ryssland användes bl.a. som ett argument till varför det var viktigt att avlyssna all trafik som passerade Sveriges gränser.
Missa inte: Rick Falkvinge vann Guldmusen och trots att det säkert går att skämta loss rätt fint kring det nöjer jag mig med ett stort, välförtjänt grattis. Jan-Olof gör en vardagsspaning och reflekterar hur farligt resignation kan vara. Jim Keyzer är förresten i ropet igen kan man läsa om hos Satmaran och Futuriteter. Christian Engström tillhandahåller lite mer bakgrund till varför detta är intressant.
Och sen har väl ingen missat att det är, typ, skillnad mellan upphovsrätt och upphovsrätt, när det handlar om Voddler?
Här kommer så del tre (här hittar du del 1 och del 2) i serien av ganska vanliga argument man möter som piratpartist. Den här gången tänkte jag tackla det ganska vanliga argumentet: “pirater struntar i alla andra frågor”.
Om det var så att frågeställningarna Piratpartiet tog upp redan fanns representerade parlamentariskt skulle partiet inte existera. Det handlar alltså inte om att starta ett parti för att “det vore väl kul, eller nåt”. Utan för att det finns ett genuint behov av informationspolitiska synsätt i lagstiftningsprocesserna.
Det handlar om att en massa socialdemokratiska, miljöpartistiska, vänsterpartistiska, moderata, centerpartistiska, folkpartistiska — ja, säkert en och annan soffliggande — väljare sett att det finns ett informationspolitiskt behov. Vi har alla i grunden med oss värderingar sedan tidigare och är inte vita papper som fyllts i efterhand.
Vi har som strategi att använda oss av en vågmästarställning för att få möjlighet att påverka i flera akuta frågor, som privatlivsaspekten som håller på att urholkas t.ex. Kanske signalerar det att “vi inte bryr oss” om så mycket? För att vi är “färdigförhandlade i förkant” som ju det innebär, inför en eventuell mandatperiod. Men egentligen är det så att informationspolitiken är en väldigt stor fråga.
Att diskutera patent ur ett miljöperspektiv, eller fundera över den hotade utvecklingspotentialen på internet ur ett arbetspolitiskt perspektiv är två sådana exempel. Även om det inte är helt tydligt för alla (att sprida kunskapen om detta ligger ju hos oss alla som upplever oss se det) så innebär det alltså inte att vi är helt enkelspåriga och inte tänker stort.
Det finns så mycket som behöver diskuteras. Vad händer med ett samhälle där vi lever under ständig övervakning? Hur tacklar vi de nya klass-skillnaderna som kanske inte kommer att handla om ekonomisk ställning utan möjlighet till kunskapsinhämtning? Är det verkligen acceptabelt att stora delar av våra seniorer utestängs från den samhälleliga debatten? Hur gör vi nu? Vad vill vi sen? Listan kan göras väldigt lång.
De här diskussionerna saknas bland de etablerade partierna, i stort, även om dess medlemmar redan lever och andas de här frågeställningarna. Samhället utvecklas här och nu och seriösa funderingar behöver läggas på vad som sker, vilket håll vi vill att utvecklingen ska gå åt. En del framstår t.o.m signalera att det bästa vore nog att stänga av det där internet, eller åtminstone de där som använder det. Vilket inte är ett realistiskt alternativ över huvud taget idag.
Egentligen behöver vi vara fler som funderar över det här. Jag kan emellanåt bli lite matt när jag tänker på alla stora och viktiga frågor vi behöver tackla som samhälle. Så det blir lite konstigt att där jag känner mig otillräcklig många gånger, anklagas jag för att vara “simpel” som inte är med i ett parti med ett fullständigt fördelningspolitiskt program. När egentligen flera partier borde på allvar fundera över hur de släppt denna så otroligt viktiga bit.
Det blir lite som att bli anklagad för att vara dum som inte bryr sig om hur porslinet står placerat på hyllorna, när man varnar för att ett jordskred de missat är på väg.
Antipiratbyrån, eller närmare bestämt Henrik Pontén fick utrymme överallt i media igår och berättade att fildelningslagstiftningen behöver skärpas. Begreppet spammyndighet spreds genast, eftersom det han föreslår bär många likheter med en tidigare inrättad fransk sådan - Hadopi. Den nyinrättade franska myndighet som kommer att dra igång sådan verksamhet inom kort. Klara Tovhult, Anna Troberg, Ester Pharasyn, Johnny Olsson och jag skrev ihop en debattartikel som vi hoppas få in nånstans under dagen. Uppdatering: Här kan du hitta den, dessvärre inte i prasselpress, men väl på PP Debatt.
Idag verkar det för övrigt som det finns anledning att vara extra snälla mot varandra om man behöver ge sig ut, i alla fall i storstäderna.
I del två (del ett och del tre hittar du här) i min serie av argument som man som Piratpartist ofta behöver tackla har jag kommit till en återkommande halmdocka som lyder ungefär: “Pirater vill att brottslingar ska gå fria.” Inte sällan används dessutom övergrepp mot barn som argument: “Pirater skyddar sexualförbrytare.” Härom sistens påstod Thomas Bodström till och med att de som är emot datalagringsdirektivet inte vill tackla kvinnohandel.
När man debatterar saker är den vanligaste tekniken att slå på “motståndares” argument, jag tror de flesta av oss gjort det nån gång. Det är ofta tävling i kategorin “bäst argument vinner” och inte sällan alldeles oavsett om det är bra för samhället eller inte. Lagmentaliteten riskerar ofta ta överhanden och det blir viktigare att vinna än att göra något som är bra.
Polarisering och ytterligheter är i stort ett accepterat sätt att diskutera trots att vi lite till mans nog egentligen känner på oss att “sanningen” oftast är bra mycket mer nyanserad. Tråkigast är det dock när man utan att tycka si eller så ser sig utknuffad i en ytterlighet för att kunna slås på. När argument hittas på angående de som uppfattas vara motståndare.
En Piratpartist som talar sig varm för ett fungerande rättssamhälle, där rättssäkerhet är en väldigt viktig pelare, får inte sällan höra att den vill skydda kriminella. Att säga att man vill att vanliga människor som inte begår några brott ska slippa behandlas som kriminella, blir således i debatten samma sak som att vilja skydda brottslingars fortsatta verksamhet.
Jag blir många gånger förtvivlad över det argumentet. Mänskligheten är inte perfekt på något vis. Vi behöver lagar och regler eftersom vi själva kanske inte alltid agerar i samhällets bästa. Men när några av oss ser att lagstiftning dyker upp som inte är utformad med medborgarnas bästa för ögonen, vad innebär det då att bli beskylld för att försvara kriminalitet när man vill vårda rättssamhället?
För mig i alla fall, så innebär det att rycka undan mina möjligheter till trygghet där jag inte går säker från varken kriminella eller statliga övergrepp.
Nu kanske man inte menar det men i debatten framstår det vara precis så enögt, det är den backlash vi nu står inför. Ibland får man till och med höra att det är nånstans kriminellt att ens ifrågasätta viss lagstiftning. Den onyanserade ytterlighetspositioneringen signalerar att jag antingen ska acceptera att bli behandlad som en kriminell eller leva i ett laglöst samhälle. Inget av alternativen är acceptabla.
Sen är det ju det där med vad som ska uppfattas vara allvarliga samhällsproblem. Som jag skrev i det tidigare inlägget upplever jag inte att fildelning är en så stor prioritering. Det finns andra frågor också, lagstiftning baserad på subjektiv moralistisk inställning. Alltså inte något som påtvingas någon, inte egendomsförstöring, inte stöld, inte våld… ett brott i den enes ögon kan vara ett livsstilsval som inte gör en människa förnär i den andres.
Det handlar om att det skapas brottslingar i samhället på godtyckliga moraliska premisser eller genom ekonomiska särintressens kampanjer. Ungefär som det skapas argument som inte finns egentligen, skapas en stor andel brottslingar som egentligen inte är det, i det samhälleliga rättsmedvetandet.
Det handlar om att fokusering på att kartlägga vanliga svenssons privatliv skapat ett behov av verktyg som skyddar vår integritet och kan användas av kriminella. Att övervakningen gjort att människor som behöver hjälp inte vågar be om den. Att våra privatliv och rättigheter blivit en internationell angelägenhet och t.o.m. blivit en handelsvara.
Vi lämnar lite eller inget utrymme till samarbete och förståelse. Vinna eller försvinna. Till bekostnad av ganska dyrbara värderingar. Jag tänker inte låtsas att jag sitter på alla lösningar men det vore fint om andra slutade låtsas att det är jag som är problemet.
Det händer ofta att jag som Piratpartist ställs inför frågan “men hur ska artister få betalt”? En relevant fråga på många sätt och vis, men ändå nånstans ganska oförskämd. Många gånger utan att det förstås, ställs den mot min önskan om att få behålla nån form av kontroll över mitt egna privatliv.
Ur mitt perspektiv innebär frågan att risken att någon lyssnar på en låt utan att betala för sig upplevs ha ett större samhälleligt värde, än om jag riskerar att få ett brev öppnat och kontrollerat av tredje part.
Är det verkligen rimligt att begära av mig att jag ska avstå från grundläggande och viktiga värden i mitt liv pga fildelning? Ett skitbrott, rent ut sagt, som kan jämföras med att spela av en låt på radion. Där eventuella förluster för artister fortfarande återstår att bevisas dessutom, enligt tillgänglig forskning, tvärtom är fildelare den överlägset mest köpstarka gruppen.
Visserligen engagerar jag mig ofta i diskussioner kring just utvecklingen av nya affärsmodeller inom kultur- och underhållningssektorn. Det är ex. med stor glädje jag ser hur nya intressanta lösningar tas fram utanför de korporativa sfärerna. De sistnämnda står dock för en väldigt allvarlig påverkan i samhället.
“Om internet är en myllrande storstad, är upphovsrättsindustrins vision att slänga ut alla människor därifrån och bara erbjuda kontrollerade, guidade turer av den. Dessvärre hänger politikerna på denna vision. Världens medborgare genomför just nu en kulturrevolution av sällan skådat slag och regeringarna reagerar med att rulla in sina digitala stridsvagnar.” (~jag)
Så när frågan dyker upp “hur ska artister få betalt” får du ursäkta om min frustration skiner igenom. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det utan att låta arg och attackerande. Om du inte menar att jag måste välja mellan artisters inkomster och mitt egna privatliv, så bör du veta att det är det frågan i praktiken innebär.
Låt oss för all del diskutera kulturarbetares villkor, men begär inte av mig att tycka att det är det som är det viktigaste i den här diskussionen. För det är det inte. Vad det handlar om är en uppsjö av åtgärder designade att förbjuda mig från att ha ett privatliv.
Det är FRA-lagen som massavlyssnar svenska medborgares digitala kommunikation. Det är Ipred-lagen som tagit bort rättssäkerhet för människor. Det är Ipred 2 (ja, den ska uppdateras) som är tänkt att kasta fildelare i finkan. Det är det internationella handelsavtal som förhandlas om i hemlighet (Acta).
Det är datalagringsdirektivet som ska spara alla digitala spår av alla och envar i massiva databaser. En stor förändring i svenska medborgares vardag som samtliga partier i riksdagen står bakom och tänker implementera efter valet i höst. Direktivet som gör att man kommer kunna se var någon varit med hjälp av telefonspårning, vilka man pratat med, vad man kollat på på internet, vilka man chattat och mailat med.
Det handlar om att se hur det används ursäkter vars konsekvens är att kontrollera våra åsikter och möjligheter att uttrycka dem. Det handlar om att jag är genuint orolig för att vårt rättssamhälle gröpas ur en bit i taget. Det handlar om att slå vakt om utvecklingen.
Jag väljer inte att rösta på Piratpartiet för att kunna ladda ner en låt gratis och om du känner minsta respekt för dina medmänniskor slutar du att påstå det.
* * *
Jag vill tacka Kent Persson som (ofrivilligt) blev inspirationen till den här artikeln med sin inbjudan till politiskt bloggtema: årets valfrågor. Ovanstående är valfrågor jag upplever viktiga, som ju inte är säkert att “alla andra” håller med om. Själva tanken att nån _skulle_ kunna bestämma det, till och med, bekymrar mig lite.
Inspirationen räckte till fler inlägg på temat “myter om Piratpartiet” som kommer dyka upp framöver. Inspiration och huvud ville gå sina egna vägar och då gäller det att hänga på. Uppdat: del 2 och del trehittar du här.
Läser Pär Strömbäck i DN som utnämns till internetexpert, minsann i sin presentation. Det är nog lite av ett tecken i tiden, på sätt och vis, när de som arbetar för att stigmatisera, styra upp och kontrollera saker anses vara “experter” och resten av oss, som faktiskt redan lever i det samhälle som efterlyses i texten, indikeras vara kriminella anarkister bara av att finnas där. Förhoppningvis har ni inte missat det där med att Pär Strömbäck faktiskt företräder en s.k. Trojansk Häst med sitt Netopia. Det är väsentligt att komma ihåg med tanke på den historiska insats de står för när det gäller glappet mellan samhällsutveckling och lagstiftning.
I Aftonbladet kan man läsa lite om “hur domen påverkat oss” så här ett år efter rättegången mot The Pirate Bay. Det stämmer att folk har blivit försiktigare, i alla fall i min omgivning, men som Rasmus Fleischer poängterar i ett citat i artikeln innebär det inte att fildelning per se sjunkit. I min vardag handlar det t.ex. om att den flyttat in i andra kanaler. Bland annat ser jag själv hur det flyttat in allt mer i privat kommunikation, många är de som frågar varandra direkt om nån har tillgång till filer och en allt vanligare diskussion är användning av s.k. anonymiseringsverktyg.
I Aftonbladet kan man också läsa Farmor Gun, Sandra och Annas inlägg om poliserna i Hornstull, eller rättare sagt, hur viktigt det är med rättssäkerhet. Det är inte helt självklart vilka lagarna är till för alla gånger och det är en viktig fråga. Thomas Tvivlaren har roat sig med att rota fram rubriker om polisiära övertramp av olika slag och knyter ihop det med hur illa det passar med förtroendet givet i och med datalagringsdirektivet.
Tor på Upphovsrättsträtan har 
Missa inte: Rick Falkvinge 
