Freudianskt? Intressant artikel i alla fall, även om jag började fnissa lite — samt en liten beskrivning av de tre småpartierna.
Inte särskilt fnissigt men väldigt stark läsning står Henrik Brändén och Markus “Lake” Berglund för. De beskriver i en opinionsartikel hur de inte röstar på sina partier det här valet. Nu har jag varit engagerad i Piratpartiet i fyra år så är “partifierad” men känner ändå igen det de beskriver. Som jag påpekat i tidigare inlägg är knappast PP ett vitt blad som uppstått ur ingenting. Det är f.d. alla-möjliga-partier från riksdagen egentligen.
Jag brukar tänka på det ibland när jag läser/hör kommentarer om att piraterna “dominerar online” på ett eller annat sätt, också. Det ska nog inte underskattas att allsköns olika färgade “nätinvånare” hittade ett nytt parti med frågeställningar som för dessa kändes aktuella. Akuta, till och med.
Det är bara att konstatera att val är tävling, inte politik — och jag har egentligen aldrig gillat att tävla. Var sak har sin plats, liksom, men om det finns vinnare finns det undersförstått förlorare. Det är ju samhället som ska vara vinnare, menar jag, inte ett parti — eller som det numer handlar om, ett block.
Ibland stöter jag på lite intellektuellt snobberi, “valet är så tråååkigt, kan det inte bara vara ööööver”. Det är inte utan att jag själv känner så ibland. Jag saknar det medmänskliga, visionerna, funderingarna — fasiken, jag kan till och med sakna navelskåderi och larvig ytlighet. Riktig ytlighet alltså, inte den där sorten som behandlar problem som om de är enkla att lösa, mest bara för att man tror att folk inte vet bättre. Eller för att man inte vet bättre själv.
Men så händer nåt — som att en aktivist berättar i en chatt att när han “ändå är igång” och delar ut valsedlar för Piratpartiet, så passade han på att ta med valsedlar för F!. Det ryktas vara flera som resonerat så.
Plötsligt känns allt så otroligt mycket bättre.
Trots valtävling och cynism bland både väljare och politiker så finns det där ändå: det allmänmänskliga, de där som gör saker för att det känns rätt. Det vackra, det lite mer ideologiska — i det lilla ser jag prov på de stora idéerna bakom. Massor av små saker som kanske inte gör sig i mediala rubriker, men som faktiskt nånstans är viktigare än det mesta som står där idag, helt krasst.
Just nu jobbar ett stort antal människor helt ideellt för att få med Piratpartiet på den politiska kartan. Jag hör talas om folk som tagit tjänstledigt från nu och fram till valdagen. Folk donerar pengar och tid på en skala som faktiskt är helt enorm.
Varje gång jag passerar en affisch blir jag jätteglad. För det är inte bara en affisch, det är en människa som traskat runt med en hög av dem och klistrat upp. Helt ideellt. Några kan lyxa till det med att recensera insatser bland volontärer — men kärnan i det som sker är så vackert att det lyfter hela valrörelsen ur ett ganska fult och tråkigt dike.
Tröttheten gör mig kanske lite blödig, men jösses vad jag är stolt över att vara med i det här partiet ibland.
Mattias Bjärnemalm gästbloggar hos mig idag, det är den första postningen av en rad inlägg han kommer göra runt om på olika bloggar fram till valdagen. //emma
GÄSTBLOGGARE: Jag hade under 2009 den stora förmånen att stå på tredje plats på Piratpartiets lista i europaparlamentsvalet. Det gjorde att jag fick uppleva valrörelsen på bästa tänkbara sätt. Jag deltog i valdebatter och jag valtalade. Jag deltog i torgmöten och åkte landet runt och träffade engagerade pirater från Luleå till Malmö. Kort sagt var det en av de roligaste och mest lärorika perioderna av mitt liv. Att vi sedan kom in med god marginal, tvärt emot vad alla förståsigpåare trott, gjorde bara saken bättre. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att tröttna på att minnas tillbaka till de hektiska dagarna de sista två veckorna före valet. Jag var upptagen från morgon till kväll, med väldigt lite sömn däremellan. Men aldrig att jag skulle ha bytt det mot något annat.
Nu är det en ny valrörelse och en ny slutspurt. Folk både inom och utom partiet har frågat mig var jag har hållt hus, vad mitt bidrag till årets valrörelse har varit. Och ska sanningen fram har det inte varit särskilt mycket hittills. Jag deltog i en panel under Almedalsveckan, jag åkte till Arvikafestivalen och marknadsförde partiet och Ung Pirat, jag syns som hastigast i några av våra valfilmer, och jag har hunnit med att träffa åtminstone en del nya pirater runtom i landet under sommaren. Men mer än så har det inte blivit. Min blogg har tystnat och mitt deltagande i partiets livliga interna samtal har minskat till nästan inget. Det som förra året var en ständigt pågående valkampanj under hela våren har i år enbart blivit några enstaka nedslag. Samtidigt som jag sett mina partikolleger gå på högvarv med målet inställt på riksdag, kommuner och landsting.
Varför blev det då såhär? Varför har jag inte gjort mer om jag nu uppskattade förra årets valrörelse så mycket? Det är frågor som inte har något enkelt svar. Till en viss del har det berott på en trötthet efter förra årets valrörelse. Även mitt i allt det fantastiskt roliga måste man komma ihåg att det är väldigt ansträngande att gå på högvarv under så lång tid samtidigt som man måste klara av att vara trevlig och representativ när man syns bland folk. En annan bidragande orsak har varit att jag inte haft samma möjligheter att delta. Jag flyttade efter förra valet ner till Bryssel för att på ideell basis hjälpa Amelia Andersdotter att sätta sig in i det stundande jobbet som vår andra EU-parlamentariker, som kommer bli hennes så fort alla turerna kring tilläggsprotokollet till Lissabonfördraget är färdigt. Och även om lån och en del sparade pengar gjort att jag kunna göra det på heltid sedan dess har jag inte haft varken tiden eller resurserna (eller ens en egen internetuppkoppling) till att samtidigt fokusera på den svenska valrörelsen. Ett tredje skäl har varit att jag inte har tyckt att jag behövts. Vi har i år ofantligt många fler engagerade än vi hade i valrörelsen förra året. Samtidigt finns nästan all kompetens som byggdes upp under förra valrörelsen kvar i partiet. Så jag har mer eller mindre sett en valframgång som oundviklig.
Nu är det inte långt kvar till valet, och det segertåg in i riksdagen som jag tidigare såg som oundvikligt har halkat ner till att enbart vara troligt i mina uppskattningar. Samtidigt har en givmild donation från en partikollega sett till så att jag inte behöver bekymra mig för hyran den kommande månaden. På tillträdesfronten för Amelia råder fortfarande stiltje, och jag finner att jag faktiskt har ett sug efter valkampanjutskicken.
Som Brysselbo har jag ingen möjlighet att åka runt och valtala eller dela ut flyers. Men internet ser inga avstånd, och avsaknaden av uppkoppling och en aktiv blogg är inga större hinder från att delta i nätdelen av valkampanjen. Därför kommer jag från idag och fram till valet göra en gästbloggsvalkampanj runt på mina partikollegers bloggar. Jag kommer skriva om varför jag tror att Sverige är i ett akut behov av ett livkraftigt och inflytelserikt piratparti och om vad som kan göras såhär i slutspurten för att nå hela vägen fram. Inte för att jag tror att jag ensam gör någon större skillnad i slutändan. Utan för att jag vet att alla små ansträngningar mot målet för oss närmare. Och om alla ger allt vad de har nu i slutspurten kan summan av allas ansträngningar bära oss till framgång på samma sätt som det gjorde förra året. Och för att det är förbaskat roligt att vara en del av piratpartiets valrörelse!
Imorgon fortsätter mitt gästbloggande på Jakob Dexes blogg, håll utkik efter mig där!
Jag är på ett riktigt dåligt humör idag. Egentligen försöker jag för det mesta ignorera humördippar, vänta tills de passerar. Ondska finns det alltid i världen och att gå omkring och vara ständigt frustrerad och arg leder ingenstans. Det är mest bara att beta av en galenskap i taget, ungefär, pausa mellan varven och sen på’n igen.
Men idag ger jag efter en stund för min ilska och fustration. Varför reagerar ni inte i Centerpartiet, Alliansen eller resten av riksdagen för den delen, på Maud Olofssons förskräckliga uttalande härom dagen? Varför behandlas vår integritet och våra privatliv så lättvindigt?
Därför att ni är fega kräk som inte står upp för människors integritet.
Ni verkar helt sakna den grundläggande värdering som under normala omständigheter gör att man respekterar sina medmänniskor. Det skulle inte förvåna mig om den bristen är en grund för hur partier som Sverigedemokraterna kan få fotfäste. Ni har gjort det okej att peka finger på hela grupper.
Gudarna ska veta att Piratpartiet inte heller hade existerat om ni i riksdagen hade använt er av lite vanlig jävla medmänsklighet, proportionalitet och respekt i lagstiftningen.
Var och en är sig själv närmast, tänk inte på andra för då kan de dra ner dig. Spotta neråt, sparka åt sidan om nån är i vägen, slicka uppåt. Makt är värt mer än medmänsklighet. Fuskare och lata människor som vi är hela bunten och inte förtjänar nåt bättre, sägs det på tusen och ett olika sätt av er. Hårdare tag och macdonaldifiering av hur vi får se ut och bete oss.
Jag anklagar er alla för att ha ansvar för ett samhälle där det anses vara fult att hjälpa varandra, hjälpa sjuka, lyssna på varandra. Ni har lagt grunden för hat, misstänkliggöranden med överförmynderi och fingerpekning helt enkelt för att det är det ni gör själva.
Folk vägrar ta på sig ansvar, allt är alla andras fel — för det har de lärt sig från er, kära politiker.
Vi skördar nu det samhälle ni sått, hoppas ni är stolta över era insatser.
Jag utesluter inte att jag hade ställt upp att bli filmad under rätt förutsättningar. När något läggs fram som att det är hjälpsamt att få tag i en grov brottsling så tror jag de flesta är med på noterna nånstans. Men… nånting med nedanstående historia skaver obekvämt.
En kvinna utsattes för en gruppvåldtäkt på en Finlandsfärja stod det i Aftonbladet, så polisen beslutade sig för att separera alla männen vid ankomsten och filma deras ansikten när de klev av. I Expressen används till och med det förfärliga “rent mjöl i påsen”-argumentet.
Vad händer med filmen? Kommer de personer som filmades finnas i ett register framöver? För att de hade oturen att vara med på samma färja som några brottslingar?
Ja, jag vill gärna att gärningsmännen hittas och om de befinns skyldiga, straffas. Men kommer de oskyldiga som nu registrerats kunna känna sig säkra på att deras namn och ansikten förs bort omedelbums ur registren?
Jag är inte så säker på det. Vilket gör det hela så vansinnigt obehagligt.
På onsdag, den 1 september, drar förtidsröstningen igång. För att folk ska kunna rösta på Piratpartiet så behövs valsedlar finnas på plats i vallokalerna. Varje liten hjälp du kan bidra med är värt oerhört mycket. Har du dessutom bil och kan avsätta lite tid för att ta dig an flera vallokaler vore det fantastiskt. Gå in här och anmäl dig. Det går även att anmäla sig från förstasidan.
Piratpartiet behövs i riksdagen av flera skäl, här lite skrap på ytan:
1. Människor ska inte behandlas som kriminella när de inte begår några brott. Övervakningssamhället är här och vi ser fortfarande inte röken till vettiga förhållningssätt till hur det påverkar samhället. Många tror att de är hjälpsamma som ställer sina privatliv till förfogande, men blir istället bedragna av staten som utvecklar samhället mot att belöna lögnen istället. Piratpartiet behövs som motvikt till bortglömda integritetsperspektiv och föra in proportionalitet i lagstiftningen.
2. Fildelning används som ett ursäkt för att begränsa internet. Trots att oberoende forskning gång på gång visar att det inte nödvändigtvis är skadligt för kulturarbetare, så propageras den lögnen och används för att begränsa människors rättigheter. Framtida kulturyttringar håller på att nischas in och begränsas genom detta dessutom, och plötsligt snackar vi om hur konst ska få se ut, var den ska få förekomma och vilka som ska få skapa. Piratpartiet behövs för att representera den stora andel människor som idag kriminaliserats i onödan av riksdag och regering.
3. Demokrati och rättssäkerhet behöver vårdas och utvecklas. Vi blir framfösta mot en verklighet där tanken är att vi ska bevisa oss vara oskyldiga i varje given sekund. Det är inte okej att behöva försvara sin rätt till bibehållen integritet med misstänkliggöranden om att man nog är en skummis om man inte låter sitt liv vara väl synligt för staten. Piratpartiet behövs för att påminna om att frivillighet inte är ett annat ord för tvång och för att vårda det faktum att en människa ska anses oskyldig till motsatsen bevisats.
Som sagt, bara lite skrap på ytan men oerhört viktigt. I vardagen funderar vi över vilket dagis vi ska välja, hur mycket pengar vi får över i plånboken. Viktiga frågor som har ordentligt med representation. Men för vår demokrati och vår rättssäkerhet så har vi idag inga garantier för att det prioriteras.
Jag gillar inte skrämselpropaganda, och jag önskar att jag överdrev. Men all lagstiftning vi fått de senaste åren och de lagstiftningar som är på väg talar sitt tydliga språk. Det är stora och svåra ämnen som vi som människor egentligen aldrig borde ha behövt att sätta oss in i.
Det vi vet och kan se är att den närmaste framtiden kommer att handla om är hur vi på många olika sätt får vår integritet nedmonterad. Drogtester, datalagringsdirektiv, massavlyssning, nedmontering av rättssäkerhet, meddelarskydd och så vidare.
Det är faktiskt helt bisarrt att vi å ena sidan ser en formidabel förstoppning när det gäller utvecklingsskräck vad gäller det digitala för oss vanliga dödliga, å andra sidan upplever en fullständigt ohämmad diarré av lagstiftning för att kontrollera människor in i minsta detalj med hjälp av samma verktyg.
Tystnad ses som medhåll, låt oss inte vara tysta med våra röster i valet. Hjälp alla att få möjlighet att bli hörda. Hjälp Piratpartiet.
Jag stör mig lite på hur lätt Maud Olofsson kom undan med sitt misstänkliggörande av Thomas Bodström. Ett obehagligt tecken i tiden.
Det började med att Thomas Bodström fick kalla fötter och hoppade av att genomföra ett urinprov, inför kamera. (Det blev ett stöd-PM från Piratpartiet.) Dagen efter kom nyheten om att Fredrik Federley fick “erbjudandet” om att drogtesta sig av sin arbetsgivare. Helt frivilligt, som det hette, det var ju ändå för hans skull, ungefär.
Maud Olofssons svar på det hela summerar upp hela problematiken kring varför “frivillighet” blir ett ord som inte betyder något: eftersom Bodström hoppade av är han per definition skum. Så mycket för den frivilligheten, med andra ord.
Nyheter 24 följde sedan upp det hela med att ytterligare tvinga Bodström till lite “frivillig” drogtestning genom att erbjuda sig att testa en hårtuss från honom de har till förfogande.
Säg de människor som ska klara av att säga nej till drogtestning när det är den här sortens frivillighet vi snackar om. När kulturen tillåter att man inte respekterar ett nej, där omgivningen får påstå att det är den som säger nej som gör fel.
Vi som samhälle har inte bara möjlighet utan också ett ansvar för att berätta att detta är fan inte okej. Att våldta någons integritet för att det påstås vara frivilligt är absolut inte acceptabelt.
Det borde egentligen vara mer obehagligt att en justitieminister jämför drogtestning med vilken vardaglig händelse som helst. Jag upplever det som att hon äter lite lort för att lotsa in oss i en värld där vi ska tvångsmatas med lera.
Det är såklart stor ironi att det är just Thomas Bodström som får kalla fötter, det råder det inga tvivel om. Mannen som anser att massavlyssning är bra för Sverige. Men det innebär inte att det Maud Olofsson och Beatrice Ask denna vecka gjort på något vis är acceptabelt och det vore tjänstefel av oss alla att låta det passera utan att säga ifrån.
Sanna Rayman skriver mycket bra om hur valrörelsen behöver dras upp ur pottan — och jag skulle vilja be, på mina bara knän om det behövs, att lyfta det oerhört allvarliga som inträffat. Vi måste alla hjälpas åt att förklara att det inte är åt det här hållet vi vill gå. Kan media gå upp i limningen över en minister som inte betalar tv-avgift borde det vara ännu lättare att ryta ifrån när två framstående regeringspolitiker säljer ut vår integritet så här lättvindigt.
Vi vill inte misstänkliggöras till vardags. Vi är inte kriminella eller brottslingar för att vi råkar känna respekt för vår egen integritet. Det måste bli ett slut på detta.
Maud Olofsson och Beatrice Ask måste ställas till svars rejält för detta övertramp. Beatrice Asks totala ignorans vad gäller integritetsaspekter måste ifrågasättas. Maud Olofssons misstänkliggörande av Thomas Bodström måste ifrågasättas. Alliansens lättvindighet kring vår integritet måste ifrågasättas. Hela riksdagens svårigheter att använda sig av proporitionalitet och respekt för våra privatliv måste ifrågasättas.
Varför?
För att det idag blivit okej att påstå att folk måste bevisa sig vara oskyldiga till brott och misstänkliggöranden. Det är en skam för oss alla att vi befinner oss där som samhälle.
Det är inte okej att människor till vardags är redovisningsskyldiga med sina privatliv. Det är inte okej att föräldrar ska behöva gå med på att deras barn uppfostras till genomskinligt allmängods för stat och arbetsgivare. Det är inte okej att vi slentrianmässigt behandlas som sämre sortens patrask och oförtjänta av vanlig jävla respekt.
Det måste bli ett slut på detta omgående. Det är inte mig det är fel på som blir förbannad över tanken att jag avlyssnas, kartläggas och utstå ständig nedvärderande och misstänkliggörande behandling. Det är inte jag som går över några gränser.
Jag har dubbel- och trippelkollat varstans i Piratpartiet — och min förutfattade mening stämmer: PP tycker att rättssäkerhet och integritet är lika viktig för alla. Det betyder att PP anser att det inte är okej att hänga ut tjejerna i historien kring Assange-affären.
Har någon fått intryck om motsatsen, har de fel. De som reagerat på anklagelserna kring att vi som är pirater anser att vissas integritet är mer värt än andras, får gärna hjälpa till att förklara att det inte stämmer.
Överlag känns det inte lite läskigt när man läser runt och stöter på det ohemula hat som vissa upplevs känna för kvinnor. Intressant nog motiverar flera det med att de känner sig hatade av kvinnor i sin tur. Intressant cirkelargumentation det där.
Såklart, om jag visste hur det gick att lösa skulle jag antagligen inte sitta och blogga på min fritid utan styra världen eller nåt. Men jag vill i alla fall poängtera att det inte är en piratpartistisk synvinkel som propelleras av olika läger, åt nåt håll över huvud taget. Alla har rätt till sin integritet och inte minst rätt att få bli behandlade rättssäkert.
Skulle i alla fall vilja tipsa alla om att när man beskriver kvinnor och/eller feminism i samma mening som man uttrycker ett allmänt hat för företeelsen så framstår man avsky kvinnor punkt slut. Det spelar ingen roll vilka nyanseringar eller förklaringar man kommer med i efterhand.
Likaså kanske det kan vara värdefullt att veta att när man hojtar patriarkat och andra generaliseringar om män såsom varandes djur som inte kan kontrollera sina drifter så upplevs man hata alla män, punkt slut. Det spelar ingen roll vilka nyanseringar eller förklaringar man kommer med i efterhand.
Okej?
Inse att du är en del av problemet, det är inte “nån annans fel” när du vägrar bryta cirkeln. Skyll inte på Piratpartiet — eller på nån annan heller för den delen — väljer du att generalisera hela grupper är det du som inspirerar till allmänt hat och ingen annan.
Ser att Lotta Gröning slänger in en liten kommentar om att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange nu är släppta, men anklagelsen om ofredande kvarstår. Och passar på att tycka synd om Piratpartiet.
Innan jag stötte på hennes kommentar har tankarna upptagits av om huruvida krigsrubrikerna igår var mediernas eller åklagarmyndighetens ansvar.
Det diskuteras rätt friskt om huruvida kvällspressen, och i viss mån dagstidningarna, var för heta på gröten. Mymlan, exempelvis, har skrivit en lite längre analys för vad som hände igår och hur nyhetsvärderingarna fungerar i försvar.
Gjorde åklagarmyndigheten fel, är också en fråga som borde skapa funderingar. Vad var det egentligen som gjorde att åklagarmyndigheten tog det steget? Johan Westerholm tar dessutom upp just åklagarmyndighetens inkonsekventa beteende, hur det kan ses som att folk behandlas olika. Vad är det som avgör att åklagarmyndigheten hänger ut folk? Morr tipsar i kommentarerna att det rörde sig om en läcka.
Själv drabbas jag av en känsla av likhet till att vi liksom egentligen aldrig diskuterade färdigt det där med Arbogabilderna, hur de fanns kvar i ett offentligt dokument som sedemera lades ut på The Pirate Bay. Och gjordes till en populär nedladdning av TV4 som tog upp det faktum att nån lagt upp förundersökningen där.
Likaså får jag Bjästavibbar när det handlar om de tjejer som anmälde Assange. Ett ämne som inte borde ligga alltför långt borta och borde kommas ihåg. Nu skriver Expressen en detaljerad artikel om en av tjejerna, som känns designad för att räkna ut vem hon är.
Och mitt i alltihop hjälper säkert jag till genom att skriva om det över huvud taget.
Stora och viktiga frågor om rättssäkerhet, medier, nya som gamla och öppenhet, där problemformuleringar går in och ur varandra och principer blandas ihop i ett svårdefinierbart brus.
Och Lotta Gröning tycker synd om Piratpartiet? Som partist har inte märkt av att det på något vis skulle vara skadlig för partiet. Tvärtom, så får jag nästan känslan av att det här stärkt väldigt många i att ett parti som Piratpartiet behövs. Vilket kanske ger vatten på kvarnen hos de som tror att PP iscensatt våldtäktsanklagelsen för att få publicitet… *himlar lite med ögonen*
Snarare tycker jag lite synd om oss alla i samhället som befinner oss i dragkampen om vem som har rätt oavsett om de gör fel.
Överlag verkar vi som samhälle ha hamnat i ett slags “det är farligt att ta ansvar”. Jag vet inte riktigt varför folk tror att prestige är viktigare än ödmjukhet. Kanske för att samma människor som hänger ut folk pga rättfärdiga motiv, inte förväntar sig att bli behandlade annorlunda.
Det är i vilket fall som helst en ganska obehaglig cirkel av pekande fingrar, där de med nån form av makt har övertaget. Och under alltihop ligger ett misstroende mot allt och alla och förstärker behoven av att hitta ansvariga att peka på.
Vem som helst, men aldrig en själv. Och jag uppenbarligen inte undantagen från det. För funderingarna började ändå var jag kan lägga det yttersta ansvaret.
Emanuel Karlsten har en stor och viktig poäng i hur konspirationsteorierna kan komma att flöda i och med nyheten om att Julian Assange, talespersonen för Wikileaks, är anhållen i sin frånvaroförvåldtäkt. Jag behöver inte tillhöra nån “feministmaffia” för att anse att nån nödvändigtvis inte ljuger om att ha blivit utsatt, även om det händer. Sammanträffandet med Pentagons hårda ord kring siten är svår att bortse från, helt klart. Men jag väljer att tänka som Mary, att om jag inte ska döma åt ena hållet ska jag inte döma åt det andra heller.
Johannas text om att hålla isär organisation och person känns väldigt passande när vi snackar om Wikileaks, för övrigt. Det har också framgått att Wikileaks erbjöd Pentagon möjlighet att gå igenom dokumenten, vilket de vägrade göra. Sedan detta framgått har kritiken om eventuell ansvarslöshet från Wikileaks sida avtagit.
Dagens konstigaste måste nog den lilla artikeln i DN vara. Det är en TT-nyhet som presenterar de senaste förhandlingarna i ACTA som om det vore en helt ny grej? I och för sig behandlas ämnet av vissa intressen som icke-existerande, men ändå… Det senaste i rapporteringen kring ACTA är för övrigt att förhandlarna nu själva erkänner att trots namnet (counterfeiting treaty) så begränsas inte förhandlingarna till det.
Fredrik Stenbeck har skrivit tänkvärt kring “ofrivillig öppenhet”, vad som händer när ens vänner eller bekanta hänger ut en på facebook eller dylikt. Skulle också vilja pusha för Drottningens inlägg om den där jobbiga känslan jag delar med henne som verkar ha flyttat in i magtrakten för att stanna.
När jag växte upp var det populärt att fnysa lite åt amerikanarna och engelsmännens “moralistiska” ådra i politiska sammanhang. Vi tyckte det var larvigt att folk blev uthängda när de varit otrogna, exempelvis. Jag tänkte att anledningen till att folk i allmänhet struntade i Littorin kanske var det.
Men idag har vi som land samma slags brännande uthängningar. Här en lista av Hagwall som går igenom de flesta. Även om länkar och inlägg färgas av egna uppfattningar och förstärkande uttryck som ibland får en att himla lite med ögonen, så är det värt att funderas över ett par varv.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Jag lever ju fortfarande kvar i det där jag växte upp med och hängde liksom aldrig riktigt med i den förändringen. Det blir nåt slags evigt ifrågasättande av mig själv — är det nåt fel på mig som inte blir upprörd över de flesta av avlöjandena?
När det snackades om ful valrörelse begränsade jag mig att tänka “politiker” ska jag ärligt erkänna. Idag upplever jag det som att tidningar och media drar väldigt hårt för att uppfostra oss att lägga andra värderingar än de politiska på vad som avgör vad vi röstar på. Kanske beror det på oss själva dock, så tänkte ställa några frågor som jag hoppas du orkar fundera över och besvara:
Vilka av de nyheter jag nämnt i inlägget kommer du ihåg bäst? Och vilka var viktigast? När du ändå är i farten — vilka frågor i valrörelsen har du uppfattat vara viktiga från politiskt håll? Inte viktiga för dig alltså, utan för politikerna? Slår själva politiken igenom i bruset?
Fnissade lite åt Expressens tomma utrymme med regeringens kulturpolitik, härom dagen och tänkte att det är dags att påminna lite om Piratpartiets dito. Ja, alltså, inte tomma utrymmen utan om kulturpolitik ur ett vardagsperspektiv, dvs fildelning. Såg den här videon och tänkte att jag måste slänga upp den direkt:
Blev dessutom tipsad om den här intressanta läsningen, historisk forskning kring upphovsrätt, där England och Tyskland jämförts.
London’s most prominent publishers made very good money with this system, some driving around the city in gilt carriages. Their customers were the wealthy and the nobility, and their books regarded as pure luxury goods. In the few libraries that did exist, the valuable volumes were chained to the shelves to protect them from potential thieves.
In Germany during the same period, publishers had plagiarizers — who could reprint each new publication and sell it cheaply without fear of punishment — breathing down their necks. Successful publishers were the ones who took a sophisticated approach in reaction to these copycats and devised a form of publication still common today, issuing fancy editions for their wealthy customers and low-priced paperbacks for the masses.
Andra har i alla fall skrivit om ämnet på sistone även om det var ett tag sedan jag tog tag i det; Anna skriver om hur kulturpolitik läggs upp utan att ens snacka om internet. Lucas skriver långt och passionerat om fildelningsfrågorna. Torrentfreak tipsar dessutom om fem metoder att köra bittorrent anonymt.
Har dessutom nöjet att tipsa om “Döskallar” — en omtyckt fransk seriestrip om fri programvara som tack vare CC-licensiering nu kan läsas på svenska.
Centerpartiet släpper FRA-kritiken står det i en artikel i svenskan om Maud Olofsson. Eftersom lagarna är genomdrivna finns det ingen anledning att tjata om det mer, ungefär. Det går lika gärna att läsa artikeln som “nu när vi skrotat integriteten så är det ingen idé att värna den”.
Nu säger sig Olofsson värna om integriteten. Men för mig stannar det lite vid att det inte riktigt fungerar, när man de facto har den lagstiftning vi har idag och mer väntar i form av datalagringsdirektiv.
Värnar man om integriteten på riktigt, så ser man faktiskt över redan införd lagstiftning och lägger in bromsen vad gäller kommande dito. Det funkar inte att påstå att man värnar om något samtidigt som det alldeles uppenbarligen ignoreras.
Jag skrev lite igår om medielogiken i valrörelsen där jag lyfter hur försvaret av viktiga rättigheter i samhället inte upplevs vara valfrågor. Några olika teorier har dykt upp — den enklaste är väl tanken om att det är lite smått jante att inte lyfta Piratpartiets utspel och frågeställningar.
Men en liten klurigare — och oroväckande — tanke är den om att det inte förstås att demokratin behöver försvaras. Ungefär, i en demokrati kan inte demokrati vara en valfråga, som Klara Tovhult formulerade det. En ganska oroväckande moment 22-situation.
Grundläggande principer för att ha ett fungerande demokratiskt samhälle måste såklart alltid försvaras. Det är aldrig en icke-fråga, i egentlig mening.
Vår grundlag är på väg att förändras och diskussionerna kring vad det innebär är försvinnande få. Vad massavlyssning innebär för samhället får inte vara en avslutad diskussion för att politikerna bestämt att vi ska införa det. Internet, som blivit vårt viktigaste demokrativerktyg, befinner sig under ständiga, allvarliga hot och måste försvaras.
Människor överlag behandlas alltmer som om de vore kriminella.
Upplevs inte integritet och rättssäkerhet vara ständigt viktiga fundament för en fungerande demokrati har vi problem. Då räcker det inte med att vi “får rösta”.
Läser Anna och Ricks kommentarer om det överväldigande internationella intresset kring samarbetet mellan Wikileaks och Piratpartiet. Nu är Sverige ganska litet och det är en stor värld därute, men det är lite konstigt att internationell media är lite mer “på” i våra frågor faktiskt. En sån där grej som jag nog aldrig riktigt fattat varför.
Men det finns andra saker också som jag inte riktigt förstår. Som exempelvis reportaget om samarbetet sorterat under svenskans näringslivssidor. Undrade lite smått varför, men insåg snart att det många medier hade gemensamt som jag stötte på, var att de sorterade rapporterna under vad som helst utom Val 2010.
Jag är inte riktigt säker på varför det är så, nån får gärna hjälpa till att förklara. Är det alltid så att politiska utspel under valrörelser inte omfattas av rådande “valtaggar”? Knappast, va?
Inte för att jag inte är glad över uppmärksamheten, absolut inte, men är mest intresserad av att förstå och sorterar själv lite här, under “metadiskussion”. Vi bestämmer inte över media, vi tar vad vi får och är jätteglada för det.
Men upplever det hela ha en liten smygande, nästan ironisk touch nånstans.
Frågar du vem som helst som är minsta insatt så säger de inte att PP gör “andra saker som mest bara råkar infalla samtidigt som en valrörelse”. De flesta vet att Piratpartiet bedriver valrörelse, inbillar jag mig.
Det här är ju såklart en valfråga för Piratpartiet — att demokratifrågorna är en ickefråga för de etablerade partierna förändrar inte det. Men hur funkar det journalistiska resonemanget att sortera det under andra nyheter än valrörelse? Var dras gränserna där egentligen? Och finns det eventuella etiska marker att fundera över här?
Jag menar, Wikileaks handlar om att läcka material om makthavare, en roll vi inte ska vara rädda för att problematisera. En viktig diskussion som måste pågå hela tiden — alldeles oavsett om det handlar om journalister i etablerade media eller nya mediala fenomen online.
Så, medans en tidning smäller upp en valstuga (den minnesgode kommer säkert ihåg valmanifestet också), sorteras ett valbart partis utspel in under näringsliv, nyheter eller andra rubriceringar utanför själva valrörelsen och jag fattar nog inte riktigt logiken.
Kanske är den inte tydlig för de som så att säga är mitt uppe i nyhetsvärderingen eller eventuell makthavarroll för den delen, men jag blir faktiskt lite nyfiken.
Vi är nog lite till mans överfallna av lite hatkärlek till media. Vi förväntar oss närmast omänsklig objektivitet med nån slags rättviseanstrykning emellanåt, likväl som vi serveras likaledes omänsklig objektivitetssträvan som argument till varför vissa saker rapporteras om, som de gör. En diskussion som väl egentligen aldrig kan ta slut, och bör inte göra det.
Jag bara känner att det bor nånslags ironi här nånstans som antagligen vore lite intressant att peta på.
Det har inte varit lätt att vara piratpartist den senaste veckan, men idag blev jag i alla fall påmind om varför jag är det. Jag hade redan förstått att nåt riktigt bra var på gång — det var Ricks inlägg och en artikel i Expressen som gjorde att det inte kändes som en större överraskning att Julian Assange nu börjat samarbeta med partiet.
En del anser att det riskerar fläcka ner Wikileaks, att en politisk organisation kan se ut att ha nåt slags inflytande och därmed kan neutraliteten påverkas. Vilket jag väl iofs kan tycka är relevant kritik.
Förhoppningvis är detta emellertid inte en evighetslösning.
En site som är såpass viktigt för samhället ska kunna hitta sin egna plats utan vi ska behöva bilda murar mellan den och attackerande myndigheter, inhemska såväl som internationella.
För det är faktiskt det man måste förstå här. Hoten mot siten är verkliga.
Piratpartiets arbete ämnar ju lägga grunden för demokratiska förstärkning parlamentariskt i längden. Ibland måste även politiska partier visa handling som stöttar orden.
Den viktiga, som jag hoppas kommande, debatten om hur vi förhåller oss till fri information och kunskap och hur det påverkar vår integritet — fördelar såväl som nackdelar, kräver att vi inte stängt av möjligheterna redan i förkant.
När Cecilia Malmström ser över möjligheterna, vid sidan om ett antal stora och mäktiga organisationer, om hur man begränsar och styr upp internet så handlar det inte om att förbereda samhället för förändring. Det handlar då om att förhindra utvecklingen.
Det stöd vi kan erbjuda Wikileaks är oerhört viktigt, men det stöd det svenska folket kan erbjuda demokratin är än viktigare. Vi måste våga satsa på ett bevarat och förstärkt rättsamhälle, våga avfärda idéerna om att vi förvandlas till ett gäng vildar om vi inte kontrolleras till varje pris.
Så lite dysterkvist som jag vill vara — det är ju så mycket som är så fantastiskt positivt i världen — så måste det sägas. Tiden håller på att krympa ihop, medan de polisiära insatserna för att kontrollera människor som inte begår några brott utökas.
Efter valet så kommer riksdagen att implementera datalagringsdirektivet som en horribel parallell till FRAs massavlyssningar. Vem vet hur länge vi kan erbjuda det skydd en site som Wikileaks behöver.
Allt färre vågar. Det är ett allvarligt problem som vi måste orka fortsätta adressera. Flera av oss må vara de sista på listan, men vårt ansvar blir sannerligen inte mindre för det.
Ställde frågan vilka politiker som är roliga att lyssna på i debatterna — jag har själv inte känslan av att det är särskilt många som är sådär jättekul? Inte bland pirater heller, ska sägas.
Hans J brukar ofta lyfta Nigel Farrage som rolig att lyssna på. Han är en brittisk EU-parlamentariker som exempelvis förutsåg problemen i Grekland redan nåt år innan det hände. Inte för att jag håller med om allt han tycker — men han säger det väl och han har uppnått något av en kultstatus online.
Jag har sagt några gånger att det skulle vara kul att se Schyman och Reinfeldt debattera till exempel. Inte för att någon av dem är kandidater jag skulle rösta på — men för att jag misstänker att det skulle bli en skitrolig debatt som väcker känslor.
Egentligen är det väl bra att det är ont om “clowneri”, även om en del använder sig av uttrycket pajas när det recenseras. Det är mest bara skällsord i största allmänhet för att man håller på fel lag. Jag är mer ute efter det roliga som känns inspirerande. Den där gnistan som förklarar varför politik kan vara roligt att engagera sig i.
Nu har jag visserligen mycket att göra på jobbet, men håller ändå ett halvt öga på den politiska sfären och tycker mig inte riktigt se några avgörande debatter över huvud taget. Det mesta är ganska strömlinjeformat och trevligt, trots spådomar om motsatsen.
Det anklagas förvisso för att vara fult här och var, men egentligen så är det ganska få vågor i vår lilla damm och de flesta håller en ganska schysst ton. Nåt att vara stolta över, kan jag tycka, men börjar undra om “offret” är det roliga, det kvicktänkta — är spontaniteten död bland politikerna?
Det blir intressanta kontraster mellan det korrekta och den längd man måste gå för att få uppmärksamhet. Välkammad lågmäldhet, är så att säga facit — det upplevs trovärdigt, och inte helt utan anledning. Men för att få chansen att framstå som trovärdig måste man bränna lite stålar och våga förnedra sig. Vet inte riktigt vad det finns för slutsatser att dra av det, men funderar på det ibland.
Jättekul i alla fall Mufs kvicktänkta video som paroderade på Butleridén. Tanken Jämtin hade var ju att ge utrymme till skratt och kärlek, och det får man väl säga att hon lyckades med! Härligt vågat från alla inblandade, kan jag tycka.
Vi har ju också sett lite remixade affischer som livat upp lite, såklart, men det är ju av oss vid sidolinjerna. Sen hoppas jag verkligen att några politiker hänger på och spelar Starcraft.
Det finns många, allvarliga aspekter av vårt samhälle idag — personligen tycker jag som bekant att det allra viktigaste, kampen för demokratin, missas — men det är ovärderligt att använda sig av skrattspegel ibland.
Det är dock inte riktigt samma sak som inspirerande politiker som håller liv i politiskt intresse och inspirerar till nya stordåd. Har ni några “idoler” i årets valrörelse? Fixar ni att utse någon sådan, eller är det bara “den egna ledaren” som gäller, alldeles oavsett? ;)
GÄSTBLOGGARE: Jag hade under 2009 den stora förmånen att stå på tredje plats på Piratpartiets lista i europaparlamentsvalet. Det gjorde att jag fick uppleva valrörelsen på bästa tänkbara sätt. Jag deltog i valdebatter och jag valtalade. Jag deltog i torgmöten och åkte landet runt och träffade engagerade pirater från Luleå till Malmö. Kort sagt var det en av de roligaste och mest lärorika perioderna av mitt liv. Att vi sedan kom in med god marginal, tvärt emot vad alla förståsigpåare trott, gjorde bara saken bättre. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att tröttna på att minnas tillbaka till de hektiska dagarna de sista två veckorna före valet. Jag var upptagen från morgon till kväll, med väldigt lite sömn däremellan. Men aldrig att jag skulle ha bytt det mot något annat.
