Poesi eller grötrim, politisk kommentar eller rap, är frågan. Jag tyckte det var väldigt begåvat i alla fall, gjort av Reverbnation, som sätter ihop sin fjärde rapnyhet:
Rap News - episode 4 - resumes its lyrical forays into the world of rhyme and reason, exploring what’s been happening on the Internets in 2010. Robert Foster - recently returned from his long-leave vacation in the Caribbean (prematurely interrupted due to the disastrous BP oil leak in the Gulf of Mexico) - takes a look at Senator Joe LIEberman’s proposed bill to grant the Prez the power to shut down the web in case of [quotation mark] an emergency [/quotation mark].
But - most importantly - we discuss something else which has been leaking even more profusely than a BP oil well. An organisation of ultra-inspiring infectively-courageous cybernauts - aka Wikileaks - has been taking on the Fistagon and giving that slumbering Fourth Estate a much-needed kick in the arse, reminding us how important the internet can be as a channel of information.
What is Wikileaks? Who is Julian Assange? And why is it so important that we know? Find out with your charming host, Robert Foster.
För ett par år sedan släppte mininova lite siffror över vad som var mest populärt att ladda ner. Det var tv-serier visade det sig. Det anmärkningsvärda i det är att tv-serier dyker sällan upp i diskussioner kring fildelning, ikon-genren har konsekvent varit musik, ett sätt att uttrycka sig på som jag själv fallit in i för att inte vara för svår att förstå.
Som vanligt är det ett problem att debatterna blir lite sneda eftersom man håller sig till ganska smala spår och ytterligheter. Artister är en sak, låtskrivare en annan. Likväl som film är en helt egen del. Eller dataspel och mjukvaror, för den delen. Att olika kulturyttringar kunnat rymmas på cd- och dvd-skivor har varit det gemensamma tidigare, men i praktiken funkar det egentligen inte att dra alla över samma kam.
@heyiamroger fick en tv-rekommendation av @devilkitten på en serie som jag fullkomligt älskar och tjötat om tidigare. Carnivale drogs in av HBO redan efter andra säsongen (men är verkligen värd att ses trots det). Jag blir lika glad varje gång någon upptäcker denna fantastiska serie, som då faktiskt får en aldrig så liten men ändå en chans att återuppstå.
Samma öde mötte exempelvis Farscape efter fjärde säsongen, och massiva fan-kampanjer gjorde att det till slut kunde skapas en miniserie som knöt ihop den sista cliffhangern och serien kunde få ett avslut. Jag hoppas fortfarande att trycket ska bli tillräckligt starkt för att inspirera till fortsättning för Carnivale. Och varför inte Charlie Jade, när vi ändå är igång, en Kanadensisk/Sydafrikansk samproduktion som med små medel gjorde riktigt bra tv.
Men för det måste tillräckligt många människor se det. Jag drar mig därför inte att uppmuntra folk att ladda ner och titta på serierna. Faktum är att det viskas ofta om att tv-bolag själva releasar sina serier online för att skaffa sig en fanbase. (Vem har inte stött på pilotavsnitt och pre-releaser, innan de visats på tv, t.ex?) Symbiosen tv-serier och fildelning har blivit något av en chans för att de ska kunna få leva. Den långa svansen fungerar, inte minst, väldigt bra för det.
När det gäller film handlar strategin väldigt mycket om att plocka in investeringarna den första veckan filmen visas. Det gäller riktigt kostnadstunga stora titlar. Independentfilmer, emellertid, är oftast helt beroende av den långa svansen. Den till synes gemensamma etiketten “film” skapar här ett faktiskt problem.
Det är en styrka att bli nedladdad och erkänd bland fans — till och med inom samma genre råder det alltså olika villkor för att kunna slå tillräckligt för att få igen investeringar. Redan etablerade stornamn och hajpade storfilmer som drar folk första helgen kan inte jämställas med lägre budgeterade produktioner, som ju behöver längre tid på sig.
Det som är ett problem för en grupp är en lösning för en annan. Men nån konstig politisk lojalitet(?) gör att vissa grupper envisas med att tro att samma regler gäller för dem när det handlar om fildelning.
Jag inser att jag saknar det lite. Förmågan att separera alla de saker som legat i nån slags underhållningsklump, tidigare. Underhand får jag ofta höra hur fildelning varit räddningen för olika projekt, men officiellt råder enad front, även om vissa grupperingar till och med förlorar massa anseende på den inställningen. En enkelspårig rädsla som utnyttjas och leder till ganska allvarliga konsekvenser.
Det finns ingen enskild “nyckel” som löser upplevda problem, problem som inte ens är sanna alla gånger. Jag går så långt som att påstå att den hårdnackade inställningen mot fildelning kan vara direkt skadlig för flera kulturyttringar eftersom det begränsar till ett fåtals intressen snarare än skapar grogrund för många. Det syns inte minst i hur det slås ner på fildelningssiter, som ju faktiskt är kanaler för att få ut material lagligt, för nya hugade aktörer.
DN lyckades med konststycket att påstå att antalet människor som skulle förlora sina jobb inom EU pga fildelning är många fler människor än som existerar i Europa. Göran Widham har för tillfället döpt om DN och sågar så spånen yr.
Managern för Pink Floyd har uttalat sig om det orimliga i att människor ska behöva fundera på vad som är lagligt när de köper cd-skivor och sen använder dem. Han vill därför att industrin ska sluta jaga fildelare och jämför det med förbudstiden i USA.
Fler än jag reagerade härom dagen på RIAAs böjligamoral när det handlar om hur de behandlar artister och låtskrivare. Marcus Fridholm skriver fantastiskt läsvärt om hur rutten hela situationen är. Ray Beckerman funderar dessutom på om de redovisade siffrorna kring advokaternas löner kan vara ytterligare ett utslag av fantasifull revision. Han undrar om det kan vara så att medlemmarna luras att tro att mindre pengar dragits in till förmån för några stora medlemsorganisationer.
Det här låterkonstigt minst sagt: “nånting” har hittats på en server i USA (som innehöll 73000 bloggar) och var därför tvungen att stängas ner. Nåt som finns på en server och inte borde finnas där, torde vara ganska enkelt att ta bort, om det så råkat handla om en fildelningssite..?
Ja, vad ska man säga… Tydligen är det på gång att förse google med varningstexter. Ni vet, den där sortens texter som förklarar att det är visserligen lagligt men du är ändå lite dum om du förser dig av innehållet varningen är tryckt på. De fall det kan vara relevant, som när man har allergi eller dylikt, känns inte riktigt som det passar här. Allergi mot information känns inte särskilt utvecklande. Även om nu viss information gjort mig illamående… Nån förresten som har länk till den där bannern som lyder “Sverigedemokraterna — kan innehålla spår av nötter”?
Veckans roligaste mem har varit Old Spice-killen. Via twitter har folk fått beställa olika teman — bland annat genomförde den barbröstade talesmannen ett frieri å en twittrares vägar. Men nu är det slut — det finns dock massor av roliga filmer att titta på. Ett ganska kul sätt att gifta ihop marknadsföring med sociala media utan att det känns opersonligt.
Jag har passat på att jobba lite nu när jag är ledig, så nu ligger det lite mer allmängiltig information om Piratpartiet på partiets hemsida. Ett slags nav dit du kan hänvisa de som är nyfikna på partiet och inte redan är insatta. Texter osv får jättegärna användas i andra sammanhang såklart. Lite mer om vad som händer i partiet kan du läsa hos Anna.
En bild som är rätt beskrivande för hur snedvriden upphovsrättsdiskussionen kan bli när det börjar snackas pengar. Klicka här för större format.
Detta är en räkneövning för exakt hur mycket The Pirate Bay är skyldiga enligt upphovsrättslobbyn. Här en ungefärlig översättning:
“RIAA angav 13 miljoner dollar som värde för 34 fall av upphovsrättsintrång i rättegången mot The Pirate Bay 2008. Om detta stämmer betyder det att varje enskild kopia av en fil, låt, film eller videospel är värd ungefär 382.000 dollar.
Vanilla Ice har producerat 112 låtar. Enligt RIAA blir deras ansamlade verk värt ca 43 miljoner dollar.
En iPod med 8 gig i utrymme kan innehålla ungefär 2000 låtar. Då skulle enligt RIAA värdet av en mediaspelare uppgå till ca 765 miljoner dollar. Det skulle i så fall vara det mest värdefulla objektet i världen.
Det är estimerat att det laddats ned ungefär en miljard gånger från TPB. Det innebär 382 biljoner dollar. Om man räknar alla källor — från kontanter till aktier och banker — så finns det ungefär 8,3 biljoner att tillgå totalt.
Enligt RIAA har TPB stulit ungefär 46 gånger mer pengar än som existerar i världen.
Om man skulle stapla 382 biljoner dollar med 50-dollarssedlar, skulle högen bli 518.976 engelska mil. Tillräckligt högt för att nå månen. Två gånger.”
Har jag fattat det rätt som översatt “trillions” till biljoner? Oavsett vilket, det är smått tragiskt att vi sitter med lagstiftning idag som baseras på den här typen av fantasisummor. Hatten av till Telia som orkar kämpa ett varv till.
Rosmari gick loss och körde triss i damer hos sig och utmanade oss att göra detsamma. Tänkte att det gav mig chansen att lyfta några jag länkar lite för sällan till, med en anmodan till er andra att gå in och läsa:
Åsa M. LarssonTing och tankar: Hur kul som helst att få kika in i en värld som är helt okänd för mig och det är inte sällan jag lämnar siten och känner att jag lärt mig nåt nytt. Dessutom gillar hon serietidningar — say no more. Hennes twitterprofil: “Archaeologist (PhD), osteologist, anthropologist and blogger. PhD student ombudsman at Stockholm University. Interested in the past, present and future”
Åsa RoosDjävulskattungen: Jäkligt vettig. Hon påminner mig ibland om att vi inte delar alla åsikter, men jag är hellre oense med henne än ense med en del andra… Hennes twitterprofil: “Speldesigner, författare, konstnär, moraltant, think-tank, strukturfascist, kunskapstörstande.” Du hittar henne på Discordia numera också, missa inte.
Johanna Nylander: När jag träffade Johanna för första gången blev jag jätteförvånad över att denna unga, lugna och fina tjej var mamma till en hel del otroligt tänkvärda och starka politiska texter. Hon har helt enkelt hjälp till att ha ihjäl en och annan av mina fördomar och för det är jag henne evigt tacksam. Hennes twitterprofil: “Skulle bli dataspelsgrafiker. Fick betalt för att skriva om politik.”
Det blev också tre låtar från min barn- och ungdom om den stora kärleken… jag måste nästan skratta lite åt dramatiken, men vad tusan, det är fredag. Erkänn att det här är riktigt bra:
Hittade det här i min mailbox, som ju bara måste spridas:
Nu släpper vi låten Vote4pirate. Låten är skriven av David Oskarsson, frontfigur i Mad Cranium. Texten är skriven av Göran Widham. En enkel Youtube video med texten finns här. Och om man vill ladda ner låten så finns den här. En “riktig” musikvideo kommer att spelas in under Maj/Juni. Verket går under Creative commons licens. Mad Cranium har en egen sida där man kan (snart, om de inte hunnit än) ladda ner låten och dessutom deras senaste släpp “It’s not me, it’s you”.
Rätt medryckande kort framställning av hur remix skapar social remix mellan olika grupper av människor, tipsad om av Lessig som själv är inmixad. Nu förväntar jag mig en remix av den här remixen… ;) Väldigt bra om problemen med att försöka begränsa den här kulturen, i alla fall:
Det är ett populärt argument att det inte går att konkurrera med gratis. Trots det dyker det upp artist efter artist som lyckas med affärsmodeller där gratis spridning av musiken genom fildelning är en integral del. Jag har länge saknat nån slags “mini-index över de som konkurrerar med gratis”. Detta för att slippa skriva i detalj om att andra kan och hur, utan mest bara kunna peka dit när jag skriver om ämnet och har andra poänger jag vill få fram. En referenspostning, helt enkelt.
Nu har Mike Masnick helt utan att veta om det hjälp till genom att skriva en fantastisk genomgång som gästkapitel i en bok, ur vilket jag helt fräckt lyfter ur hans exempel eftersom det känns som att det behövs något dylikt på svenska. Inlägget han skrivit är alltså på engelska men läs det gärna om du kan. För det står mycket tänkvärt där förutom uppräkningen av artister.
Om du känner till fler än de listade här (vilket du säkert gör) så tipsa om det i kommentarerna. Berätta gärna historierna och länka vidare.
Trent Reznor, mannen bakom Nine Inch Nails har profilerat sig starkt i de här sammanhangen genom att prova flera olika vägar. Bland annat har han varit väldigt noggrann med att ha ett nära förhållande till sina fans och låtit dessa delta i stor utsträckning. Han har en webbsida med forum, chattkanaler och andra olika sätt att delta. Reznor uppmuntrar sina fans att ta med sig kameror på konserter, filma och lägga upp på youtube, vilka han sen i sin tur lyfter fram, samma sak med fotografier. Han tycker dessutom att det är viktigt att fansen har kontakt med varandra och har skapat en gratis iPhone-applikation som gör att Reznor-anhängare kan leta upp och kommunicera med varandra.
På sistone har han släppt alla sina album fritt online eftersom han tycker det är meningslöst att slåss mot det oundvikliga att de hamnar på fildelningssiter. Men han skapar också mervärde som lockar till köp genom att erbjuda flera olika alternativ. När han släppte Ghosts I-IV, kunde du förutom att ladda ner det gratis och sprida det som du ville, köpa en dubbel-CD eller en Deluxe Edition som även innehöll en DVD och en fotobok. Ovanpå det erbjud han en Ultra-Deluxe Limited Edition — 2500 till antalet, som var och en var signerade av honom. De sistnämnda sålde slut inom loppet av ett dygn och det tjänade han 275000 dollar på. På en vecka fick han in 1,6 miljoner dollar för musik han delade ut gratis. Hans senaste (i skrivande stund) album The Slip släpptes några månader senare, återigen gratis, samtidigt som han publicerade sin turnéplan och biljetterna tog slut fort.
John Freeseär en trummis som varit med på hundratals olika album med massor av olika band. Dock har hans kändisskap inte nått utanför artistcirklarna så han fick ta till lite andra knep för att lansera sig som soloartist. I mars 2009 drog han igång ett system som i mångt och mycket liknade Trent Reznors men gjorde det lite mer efter hans egna personlighet; han använde sig av humor. Det fanns billiga versioner av albumet men om du köpte den lite dyrare varianten fick du ett personligt 5-minuterssamtal där han tackade dig och där du fick fråga om precis vad som helst. Hans förslag till fråga var “vilken av Stings sängar är bekvämast?”. Det fanns en begränsad upplaga där man fick käka lunch med honom eller en lite dyrare variant som innebar middag med honom på Sizzler. Luncherna sålde slut på en vecka.
Därefter tog han ut svängarna rejält — för 2500 dollar (för fem tillfällen) gav han trumlektioner, då du också fick behålla en av hans trummor. Du kunde också köpa ett besök på Hollywoods Vaxmuseum tillsammans med honom samt en av hans rockstjärne-vänner. Slutligen kunde du välja ut och behålla tre saker från hans garderob. För 10000 dollar kunde du avnjuta en middag med honom och en rockstjärnevän, samt besöka Disneyland. Dagen avslutades med att du fick behålla hans Volvo kombi, efter att du släppt av honom hemma hos sig. Sen fanns det också ett 20000 och 75000-dollarsalternativ tillgängliga bland flera andra. Som att ha med Josh i sitt band, eller att han var din personliga assistent i några veckor. Du kunde också åka med på hans turne, eller få en skiva med fem låtar om dig själv. En tonåring i Florida köpte faktiskt 20000-dollarsversionen och spenderade en vecka med Josh.
Jill Sobulehade en hit 1995 med “I Kissed a Girl” men hade svårt att komma tillbaka, genomgick flera skivbolagsbyten och beslutade sig för att be sina fans om hjälp att få ihop pengar till en egen release. Hon hade hela vägen jobbat på att hålla kontakten med sina fans, bland annat genom Facebook, där hon chattade med folk och svarade på frågor. Hon lanserade sin site och erbjöd massor av olika alternativ för hur hennes fans kunde supporta henne. För 200 dollar fick de fritt inträde för alla hennes shower på ett år. De kunde få sitt namn uppsjunget i en “tack”-låt. För 5000 dollar kunde hon hålla konsert hemma hos folk, vilket hon gjorde 5-6 gånger. För 10000 dollar fick den som betalade sjunga på hennes album. Det var egentligen ett skämt, men en kvinna i Storbritannien köpte det och Jill flög in henne så hon fick vara bakgrundsdoa på albumet. Hennes mål var att få ihop 75000 dollar och hon lyckades få ihop över 80000 dollar på 53 dagar. För dessa pengar gick hon in i studio och spelade in albumet med Don Was som producent.
Corey Smithvar till yrket lärare, men som spelade vid s.k. Open Mic Nights på helgerna. Han började spela på ett antal olika liveuppträdande och arbetade hårt på att få ihop en fanbas. Han delade ut sin musik gratis från sin webbsida som i sin tur lockade fler åhörare till hans konserter. Han erbjöd dessutom förköpsbiljetter till bra priser för sina shower som gjorde att hans största fans övertalade sina vänner att hänga på också. Fanbasen fortsatte att växa och i slutet av 2008 kunde han notera att han tjänade cirka 4 miljoner dollar brutto.
Jonathon Coultonvar datorprogrammerare. 2006 fick han idén att skriva, spela in och släppa en nya sång varje vecka i ett år — och all musik släpptes under CC-licens så att de som ville kunde fortsätta sprida den vidare. Och det gjorde folk, Coulton blev en sensation och började tjäna pengar redan efter några månader efter sitt beslut. Fansen supportade honom hela vägen genom att ex. skapa musikvideor till hans låtar. Han började använda sig av Eventful för att planera konserttillfällen. Om tillräckligt många människor ville ha en konsert på ett specifikt ställe så visste han att det skulle löna sig att åka dit.
Moto Boy är en sångare och låtskrivare från Sverige som la ut sin musik på fildelningsnätverk. Han har arbetat hårt för att hålla kontakten med sina fans och uppmuntrar att folk delar ut hans musik på kreativa sätt. När ett antal fans började filma hans konserter och lägga upp dem online så letade hans skivbolag “Songs I Wish I Had Written” upp de bästa och satte ihop det till en youtube-konsert. Förra året började han sälja speldosor som spelar en av hans låtar. Nyligen så släppte han en begränsad utgåva av specialdesignade speldosor signerade av honom, med en CD.
Amanda Palmerär en sångerska som kanske är mest känd som medlem i gruppen The Dresden Dolls. Hon märkte snart att skivbolaget hon var signat hos inte var intresserade av att promota henne så hon tog saken i egna händer. Genom att ta kontakt direkt med fansen via ex. Twitter kunde hon anordna “flash gigs”, dvs, hon berättade var hon var och skulle uppträda så dök fansen upp där. 2008 föranledde ett flash gig en spontaninspelning av en musikvideo till en av hennes låtar som hon skrivit samma morgon inspirerad av ett fan på Twitter. En kväll när hon satt uttråkad i sin lägenhet började hon skoja via twitter om skämtsamma t-shirtsförslag vilket ledde till att hon drog igång en webbshop och sålde tröjor för 11000 dollar på bara några dagar. En annan kväll så drog hon igång en livevideo från lägenheten och det hampade sig inte bättre än att det blev en spontanauktion där hon sålde saker ur sin lägenhet, kopplat till hennes tidigare turné. På tre timmar hade hon fått in 6000 dollar. Missa för övrigt inte hennes fantastiska inlägg om stigmat att be om pengar.
Matthew Ebel är en sångare från Boston som började bygga på en fanbas genom att spela live och aktivt delta i olika sociala nätverk online. Han började hålla konserter regelbundet i Second Life, t.ex. Efter ett tag beslutade han sig för att slänga upp en prenumerationsmöjlighet för backstage-biljetter, där fans kunde betala olika summor per månad för att få tillgång till olika förmåner. Som t.ex. att få tillgång till nya låtar varannan vecka likväl som att få inspelade shower hemskickade. Beroende på graden av stöd fick de access till specialshower, presenter eller andra specialförmåner som inte fanns tillgängliga för andra. Ebel upptäckte att han tjänade tillräckligt mycket att han nu kan jobba med det på heltid. Prenumerationstjänsten bidrar med nära 40 procent av hans inkomst, vilket är ungefär lika mycket som livespelningar, CD-försäljning och digital försäljning tillsammans.
Moldover är en musiker baserad i San Fransisco som spelar elektronisk musik. Han ville prova att göra om CD-fodralet till sitt album till ett fungerande kretskort. Detta gjorde att själva CD-foldralet i sig blev ett fungerande instrument som man fick tillsammans med hans album. Genom att trycka på en knapp på sidan, lyser fodralet upp och ger ljud ifrån sig som kan modifieras genom ett par ljussensorer, som en theremin. Fodralet har dessutom linje ut så att man kan plugga in den i en dator eller ljudanläggning. CD-n säljs för 50 dollar och han upptäckte att intresset för det var mycket större än han trott.
Nu återstår bara mini-index för författare och filmmakare och… ja, ni fattar. Förhoppningsvis hinner någon annan före igen. *håller tummarna*
uppdat; tog bort inbäddningen eftersom youtube är lite bråkigt.
När du ändå är i farten kanske du är intresserad av den här filmen också, där en, vad det verkar, engelsk representant blir tillsagd av talmannen att man inte använder sig av vissa ord eller uttryck. Inte säker på om talmannen menar “demokrati” eller om det var rådet att fundera över utträde ur EU som inte fick sägas. Nån som vet vad sandlåda heter på engelska? Eller franska för den delen.
Uppdatering; tydligen handlade det om att han kallade Rumpey och Ashton för “politiska pygméer”:
NF: “So, what is my punishment?”
JB: “There will be no punishment but my reprimand stands”
NF: “What was wrong with my speech?”
JB. “We didn’t like the tone”.
NF: (trying to stifle a laugh) “You didn’t like the tone!”
JB: “And the language”
NF: “The language?”
JB: “You shouldn’t have called them (Cathy Ashton and Herbert Van Rompuy) pygmies”.
NF: “Well they are hardly giants are they?”
Av någon anledning får det här mig att skratta mig halvt fördärvad, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men ett stort tack till den arga dalmasen som verkligen satte guldkant på min dag:
Så är man citerad på Knappnytt! :) Det handlar om rasismdebatten och lagen om hets mot folkgrupp och Knappnytt tar avstamp i mina funderingar om Aftonbladets beslut att publicera en debattartikel av Åkesson. När du ändå är inne på ämnet kan du väl kolla in Fridholms inlägg också, som bemöter Ted Ekeroths inlägg på Newsmill.
Ganska roligt, men samtidigt lite otäckt. Charlie och Danny kallar sig “kärlekspoliser”, ett uttryck plockat från George Orwells 1984. Nedanstående film är en samling klipp från flera av deras filmer:
Det är alltid lite roligt att bevittna födelsen av en meme (eller heter det ett meme?) — de kan dyka upp av de mest oväntade anledningar. Senast är Kanye, som skämde ut sig rejält (om det var med flit debatteras) på en prisutdelning genom att avbryta pristagaren och säga att en annan nominerads video var mycket bättre. Detta har han sedemera bett om ursäkt för, men skadan var redan skedd. Till och med president Obama tyckte att Kanye var en skitstövel som sumpade sångerskans ögonblick i ljuset.
Sättet han uttryckte sig på “…du ska få fortsätta om ett ögonblick, men…” har fastnat och nu vimlar det av remixar, draperingar av sin hemsida, och allt möjligt material baserat på händelsen. Till och med arga lappar står att finna och inte att förglömma — ett twitterkonto med en robot som talar om för dig hur någon annan är bättre än du.
Vad är det med katter och internet? Råkade helt utan att leta efter det, hamna i ett gäng kattrelaterade siter och tänkte, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att katter verkar vara överrepresenterade online. Det finns teorier om instängda nördar och katter och en budkavle går runt om att den 9 september skulle vara en kattfri dag. Och kanske just därför råkade det bli väldans många kattlänkar idag.
Någon twittrade en länk till Dreaming of Kittens som är en blogg som bara visar bilder eller filmer på sovande kattungar. Få har väl lyckats undvika siten “katter som ser ut som Hitler” s.k. “kitlers”. Är man sedan sugen på att garva åt odefinierbar rolighet, med katter i huvudrollen, så kan ni kolla in den här bilden som Johan Wigmo slängde upp. Missa inte heller Simons Cat, ett antal animerade filmer om Simon och hans katt som är rätt roliga.
Nyligen fick jag dessutom lära mig uttrycket “caturday” som infaller varje lördag (även om vissa anser att det är caturday varje dag) och går ut på att man postar bilder på katter. Katter har en säregen meme-ställning på internet och jag kan inte för mitt liv förstå riktigt varför — men roligt är det alltsom oftast! Blir lite påmind om Eddie Izzards teorier om katter och deras hemliga agenda.
Har jag missat att det är en likartad lavin med hundar eller andra roliga husdjur, ber jag om ursäkt. Men “dog day” känns inte som en grej som kommer att slå an av någon anledning?
John Freese 
Jill Sobule 
Moto Boy är
