Ibland stöter jag på lite intellektuellt snobberi, “valet är så tråååkigt, kan det inte bara vara ööööver”. Det är inte utan att jag själv känner så ibland. Jag saknar det medmänskliga, visionerna, funderingarna — fasiken, jag kan till och med sakna navelskåderi och larvig ytlighet. Riktig ytlighet alltså, inte den där sorten som behandlar problem som om de är enkla att lösa, mest bara för att man tror att folk inte vet bättre. Eller för att man inte vet bättre själv.

Men så händer nåt — som att en aktivist berättar i en chatt att när han “ändå är igång” och delar ut valsedlar för Piratpartiet, så passade han på att ta med valsedlar för F!. Det ryktas vara flera som resonerat så.

Plötsligt känns allt så otroligt mycket bättre.

Trots valtävling och cynism bland både väljare och politiker så finns det där ändå: det allmänmänskliga, de där som gör saker för att det känns rätt. Det vackra, det lite mer ideologiska — i det lilla ser jag prov på de stora idéerna bakom. Massor av små saker som kanske inte gör sig i mediala rubriker, men som faktiskt nånstans är viktigare än det mesta som står där idag, helt krasst.

Just nu jobbar ett stort antal människor helt ideellt för att få med Piratpartiet på den politiska kartan. Jag hör talas om folk som tagit tjänstledigt från nu och fram till valdagen. Folk donerar pengar och tid på en skala som faktiskt är helt enorm.

Varje gång jag passerar en affisch blir jag jätteglad. För det är inte bara en affisch, det är en människa som traskat runt med en hög av dem och klistrat upp. Helt ideellt. Några kan lyxa till det med att recensera insatser bland volontärer — men kärnan i det som sker är så vackert att det lyfter hela valrörelsen ur ett ganska fult och tråkigt dike.

Tröttheten gör mig kanske lite blödig, men jösses vad jag är stolt över att vara med i det här partiet ibland.

GÄSTBLOGGARE: Jag hade under 2009 den stora förmånen att stå på tredje plats på Piratpartiets lista i europaparlamentsvalet. Det gjorde att jag fick uppleva valrörelsen på bästa tänkbara sätt. Jag deltog i valdebatter och jag valtalade. Jag deltog i torgmöten och åkte landet runt och träffade engagerade pirater från Luleå till Malmö. Kort sagt var det en av de roligaste och mest lärorika perioderna av mitt liv. Att vi sedan kom in med god marginal, tvärt emot vad alla förståsigpåare trott, gjorde bara saken bättre. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att tröttna på att minnas tillbaka till de hektiska dagarna de sista två veckorna före valet. Jag var upptagen från morgon till kväll, med väldigt lite sömn däremellan. Men aldrig att jag skulle ha bytt det mot något annat.

Nu är det en ny valrörelse och en ny slutspurt. Folk både inom och utom partiet har frågat mig var jag har hållt hus, vad mitt bidrag till årets valrörelse har varit. Och ska sanningen fram har det inte varit särskilt mycket hittills. Jag deltog i en panel under Almedalsveckan, jag åkte till Arvikafestivalen och marknadsförde partiet och Ung Pirat, jag syns som hastigast i några av våra valfilmer, och jag har hunnit med att träffa åtminstone en del nya pirater runtom i landet under sommaren. Men mer än så har det inte blivit. Min blogg har tystnat och mitt deltagande i partiets livliga interna samtal har minskat till nästan inget. Det som förra året var en ständigt pågående valkampanj under hela våren har i år enbart blivit några enstaka nedslag. Samtidigt som jag sett mina partikolleger gå på högvarv med målet inställt på riksdag, kommuner och landsting.

Varför blev det då såhär? Varför har jag inte gjort mer om jag nu uppskattade förra årets valrörelse så mycket? Det är frågor som inte har något enkelt svar. Till en viss del har det berott på en trötthet efter förra årets valrörelse. Även mitt i allt det fantastiskt roliga måste man komma ihåg att det är väldigt ansträngande att gå på högvarv under så lång tid samtidigt som man måste klara av att vara trevlig och representativ när man syns bland folk. En annan bidragande orsak har varit att jag inte haft samma möjligheter att delta. Jag flyttade efter förra valet ner till Bryssel för att på ideell basis hjälpa Amelia Andersdotter att sätta sig in i det stundande jobbet som vår andra EU-parlamentariker, som kommer bli hennes så fort alla turerna kring tilläggsprotokollet till Lissabonfördraget är färdigt. Och även om lån och en del sparade pengar gjort att jag kunna göra det på heltid sedan dess har jag inte haft varken tiden eller resurserna (eller ens en egen internetuppkoppling) till att samtidigt fokusera på den svenska valrörelsen. Ett tredje skäl har varit att jag inte har tyckt att jag behövts. Vi har i år ofantligt många fler engagerade än vi hade i valrörelsen förra året. Samtidigt finns nästan all kompetens som byggdes upp under förra valrörelsen kvar i partiet. Så jag har mer eller mindre sett en valframgång som oundviklig.

Nu är det inte långt kvar till valet, och det segertåg in i riksdagen som jag tidigare såg som oundvikligt har halkat ner till att enbart vara troligt i mina uppskattningar. Samtidigt har en givmild donation från en partikollega sett till så att jag inte behöver bekymra mig för hyran den kommande månaden. På tillträdesfronten för Amelia råder fortfarande stiltje, och jag finner att jag faktiskt har ett sug efter valkampanjutskicken.

Som Brysselbo har jag ingen möjlighet att åka runt och valtala eller dela ut flyers. Men internet ser inga avstånd, och avsaknaden av uppkoppling och en aktiv blogg är inga större hinder från att delta i nätdelen av valkampanjen. Därför kommer jag från idag och fram till valet göra en gästbloggsvalkampanj runt på mina partikollegers bloggar. Jag kommer skriva om varför jag tror att Sverige är i ett akut behov av ett livkraftigt och inflytelserikt piratparti och om vad som kan göras såhär i slutspurten för att nå hela vägen fram. Inte för att jag tror att jag ensam gör någon större skillnad i slutändan. Utan för att jag vet att alla små ansträngningar mot målet för oss närmare. Och om alla ger allt vad de har nu i slutspurten kan summan av allas ansträngningar bära oss till framgång på samma sätt som det gjorde förra året. Och för att det är förbaskat roligt att vara en del av piratpartiets valrörelse!

Imorgon fortsätter mitt gästbloggande på Jakob Dexes blogg, håll utkik efter mig där!

//Mattias Bjärnemalm

Men idag ger jag efter en stund för min ilska och fustration. Varför reagerar ni inte i Centerpartiet, Alliansen eller resten av riksdagen för den delen, på Maud Olofssons förskräckliga uttalande härom dagen? Varför behandlas vår integritet och våra privatliv så lättvindigt?

Därför att ni är fega kräk som inte står upp för människors integritet.

Ni verkar helt sakna den grundläggande värdering som under normala omständigheter gör att man respekterar sina medmänniskor. Det skulle inte förvåna mig om den bristen är en grund för hur partier som Sverigedemokraterna kan få fotfäste. Ni har gjort det okej att peka finger på hela grupper.

Gudarna ska veta att Piratpartiet inte heller hade existerat om ni i riksdagen hade använt er av lite vanlig jävla medmänsklighet, proportionalitet och respekt i lagstiftningen.

Var och en är sig själv närmast, tänk inte på andra för då kan de dra ner dig. Spotta neråt, sparka åt sidan om nån är i vägen, slicka uppåt. Makt är värt mer än medmänsklighet. Fuskare och lata människor som vi är hela bunten och inte förtjänar nåt bättre, sägs det på tusen och ett olika sätt av er. Hårdare tag och macdonaldifiering av hur vi får se ut och bete oss.

Jag anklagar er alla för att ha ansvar för ett samhälle där det anses vara fult att hjälpa varandra, hjälpa sjuka, lyssna på varandra. Ni har lagt grunden för hat, misstänkliggöranden med överförmynderi och fingerpekning helt enkelt för att det är det ni gör själva.

Folk vägrar ta på sig ansvar, allt är alla andras fel — för det har de lärt sig från er, kära politiker.

Vi skördar nu det samhälle ni sått, hoppas ni är stolta över era insatser.

En kvinna utsattes för en gruppvåldtäkt på en Finlandsfärja stod det i Aftonbladet, så polisen beslutade sig för att separera alla männen vid ankomsten och filma deras ansikten när de klev av. I Expressen används till och med det förfärliga “rent mjöl i påsen”-argumentet.

Vad händer med filmen? Kommer de personer som filmades finnas i ett register framöver? För att de hade oturen att vara med på samma färja som några brottslingar?

Ja, jag vill gärna att gärningsmännen hittas och om de befinns skyldiga, straffas. Men kommer de oskyldiga som nu registrerats kunna känna sig säkra på att deras namn och ansikten förs bort omedelbums ur registren?

Jag är inte så säker på det. Vilket gör det hela så vansinnigt obehagligt.

Piratpartiet behövs i riksdagen av flera skäl, här lite skrap på ytan:

1. Människor ska inte behandlas som kriminella när de inte begår några brott. Övervakningssamhället är här och vi ser fortfarande inte röken till vettiga förhållningssätt till hur det påverkar samhället. Många tror att de är hjälpsamma som ställer sina privatliv till förfogande, men blir istället bedragna av staten som utvecklar samhället mot att belöna lögnen istället. Piratpartiet behövs som motvikt till bortglömda integritetsperspektiv och föra in proportionalitet i lagstiftningen.

2. Fildelning används som ett ursäkt för att begränsa internet. Trots att oberoende forskning gång på gång visar att det inte nödvändigtvis är skadligt för kulturarbetare, så propageras den lögnen och används för att begränsa människors rättigheter. Framtida kulturyttringar håller på att nischas in och begränsas genom detta dessutom, och plötsligt snackar vi om hur konst ska få se ut, var den ska få förekomma och vilka som ska få skapa. Piratpartiet behövs för att representera den stora andel människor som idag kriminaliserats i onödan av riksdag och regering.

3. Demokrati och rättssäkerhet behöver vårdas och utvecklas. Vi blir framfösta mot en verklighet där tanken är att vi ska bevisa oss vara oskyldiga i varje given sekund. Det är inte okej att behöva försvara sin rätt till bibehållen integritet med misstänkliggöranden om att man nog är en skummis om man inte låter sitt liv vara väl synligt för staten. Piratpartiet behövs för att påminna om att frivillighet inte är ett annat ord för tvång och för att vårda det faktum att en människa ska anses oskyldig till motsatsen bevisats.

Som sagt, bara lite skrap på ytan men oerhört viktigt. I vardagen funderar vi över vilket dagis vi ska välja, hur mycket pengar vi får över i plånboken. Viktiga frågor som har ordentligt med representation. Men för vår demokrati och vår rättssäkerhet så har vi idag inga garantier för att det prioriteras.

Jag gillar inte skrämselpropaganda, och jag önskar att jag överdrev. Men all lagstiftning vi fått de senaste åren och de lagstiftningar som är på väg talar sitt tydliga språk. Det är stora och svåra ämnen som vi som människor egentligen aldrig borde ha behövt att sätta oss in i.

Det vi vet och kan se är att den närmaste framtiden kommer att handla om är hur vi på många olika sätt får vår integritet nedmonterad. Drogtester, datalagringsdirektiv, massavlyssning, nedmontering av rättssäkerhet, meddelarskydd och så vidare.

Det är faktiskt helt bisarrt att vi å ena sidan ser en formidabel förstoppning när det gäller utvecklingsskräck vad gäller det digitala för oss vanliga dödliga, å andra sidan upplever en fullständigt ohämmad diarré av lagstiftning för att kontrollera människor in i minsta detalj med hjälp av samma verktyg.

Tystnad ses som medhåll, låt oss inte vara tysta med våra röster i valet. Hjälp alla att få möjlighet att bli hörda. Hjälp Piratpartiet.

Det började med att Thomas Bodström fick kalla fötter och hoppade av att genomföra ett urinprov, inför kamera. (Det blev ett stöd-PM från Piratpartiet.) Dagen efter kom nyheten om att Fredrik Federley fick “erbjudandet” om att drogtesta sig av sin arbetsgivare. Helt frivilligt, som det hette, det var ju ändå för hans skull, ungefär.

Maud Olofssons svar på det hela summerar upp hela problematiken kring varför “frivillighet” blir ett ord som inte betyder något: eftersom Bodström hoppade av är han per definition skum. Så mycket för den frivilligheten, med andra ord.

Nyheter 24 följde sedan upp det hela med att ytterligare tvinga Bodström till lite “frivillig” drogtestning genom att erbjuda sig att testa en hårtuss från honom de har till förfogande.

Säg de människor som ska klara av att säga nej till drogtestning när det är den här sortens frivillighet vi snackar om. När kulturen tillåter att man inte respekterar ett nej, där omgivningen får påstå att det är den som säger nej som gör fel.

Vi som samhälle har inte bara möjlighet utan också ett ansvar för att berätta att detta är fan inte okej. Att våldta någons integritet för att det påstås vara frivilligt är absolut inte acceptabelt.

Det borde egentligen vara mer obehagligt att en justitieminister jämför drogtestning med vilken vardaglig händelse som helst. Jag upplever det som att hon äter lite lort för att lotsa in oss i en värld där vi ska tvångsmatas med lera.

Det är såklart stor ironi att det är just Thomas Bodström som får kalla fötter, det råder det inga tvivel om. Mannen som anser att massavlyssning är bra för Sverige. Men det innebär inte att det Maud Olofsson och Beatrice Ask denna vecka gjort på något vis är acceptabelt och det vore tjänstefel av oss alla att låta det passera utan att säga ifrån.

Sanna Rayman skriver mycket bra om hur valrörelsen behöver dras upp ur pottan — och jag skulle vilja be, på mina bara knän om det behövs, att lyfta det oerhört allvarliga som inträffat. Vi måste alla hjälpas åt att förklara att det inte är åt det här hållet vi vill gå. Kan media gå upp i limningen över en minister som inte betalar tv-avgift borde det vara ännu lättare att ryta ifrån när två framstående regeringspolitiker säljer ut vår integritet så här lättvindigt.

Vi vill inte misstänkliggöras till vardags. Vi är inte kriminella eller brottslingar för att vi råkar känna respekt för vår egen integritet. Det måste bli ett slut på detta.

Maud Olofsson och Beatrice Ask måste ställas till svars rejält för detta övertramp. Beatrice Asks totala ignorans vad gäller integritetsaspekter måste ifrågasättas. Maud Olofssons misstänkliggörande av Thomas Bodström måste ifrågasättas. Alliansens lättvindighet kring vår integritet måste ifrågasättas. Hela riksdagens svårigheter att använda sig av proporitionalitet och respekt för våra privatliv måste ifrågasättas.

Varför?

För att det idag blivit okej att påstå att folk måste bevisa sig vara oskyldiga till brott och misstänkliggöranden. Det är en skam för oss alla att vi befinner oss där som samhälle.

Det är inte okej att människor till vardags är redovisningsskyldiga med sina privatliv. Det är inte okej att föräldrar ska behöva gå med på att deras barn uppfostras till genomskinligt allmängods för stat och arbetsgivare. Det är inte okej att vi slentrianmässigt behandlas som sämre sortens patrask och oförtjänta av vanlig jävla respekt.

Det måste bli ett slut på detta omgående. Det är inte mig det är fel på som blir förbannad över tanken att jag avlyssnas, kartläggas och utstå ständig nedvärderande och misstänkliggörande behandling. Det är inte jag som går över några gränser.

Det är regering och stat.

Nu får det vara nog.

Uppdatering: Även Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om detta nu, i Expressen.

Har någon fått intryck om motsatsen, har de fel. De som reagerat på anklagelserna kring att vi som är pirater anser att vissas integritet är mer värt än andras, får gärna hjälpa till att förklara att det inte stämmer.

Överlag känns det inte lite läskigt när man läser runt och stöter på det ohemula hat som vissa upplevs känna för kvinnor. Intressant nog motiverar flera det med att de känner sig hatade av kvinnor i sin tur. Intressant cirkelargumentation det där.

Såklart, om jag visste hur det gick att lösa skulle jag antagligen inte sitta och blogga på min fritid utan styra världen eller nåt. Men jag vill i alla fall poängtera att det inte är en piratpartistisk synvinkel som propelleras av olika läger, åt nåt håll över huvud taget. Alla har rätt till sin integritet och inte minst rätt att få bli behandlade rättssäkert.

Skulle i alla fall vilja tipsa alla om att när man beskriver kvinnor och/eller feminism i samma mening som man uttrycker ett allmänt hat för företeelsen så framstår man avsky kvinnor punkt slut. Det spelar ingen roll vilka nyanseringar eller förklaringar man kommer med i efterhand.

Likaså kanske det kan vara värdefullt att veta att när man hojtar patriarkat och andra generaliseringar om män såsom varandes djur som inte kan kontrollera sina drifter så upplevs man hata alla män, punkt slut. Det spelar ingen roll vilka nyanseringar eller förklaringar man kommer med i efterhand.

Okej?

Inse att du är en del av problemet, det är inte “nån annans fel” när du vägrar bryta cirkeln. Skyll inte på Piratpartiet — eller på nån annan heller för den delen — väljer du att generalisera hela grupper är det du som inspirerar till allmänt hat och ingen annan.

Innan jag stötte på hennes kommentar har tankarna upptagits av om huruvida krigsrubrikerna igår var mediernas eller åklagarmyndighetens ansvar.

Det diskuteras rätt friskt om huruvida kvällspressen, och i viss mån dagstidningarna, var för heta på gröten. Mymlan, exempelvis, har skrivit en lite längre analys för vad som hände igår och hur nyhetsvärderingarna fungerar i försvar.

Gjorde åklagarmyndigheten fel, är också en fråga som borde skapa funderingar. Vad var det egentligen som gjorde att åklagarmyndigheten tog det steget? Johan Westerholm tar dessutom upp just åklagarmyndighetens inkonsekventa beteende, hur det kan ses som att folk behandlas olika. Vad är det som avgör att åklagarmyndigheten hänger ut folk? Morr tipsar i kommentarerna att det rörde sig om en läcka.

Själv drabbas jag av en känsla av likhet till att vi liksom egentligen aldrig diskuterade färdigt det där med Arbogabilderna, hur de fanns kvar i ett offentligt dokument som sedemera lades ut på The Pirate Bay. Och gjordes till en populär nedladdning av TV4 som tog upp det faktum att nån lagt upp förundersökningen där.

Likaså får jag Bjästavibbar när det handlar om de tjejer som anmälde Assange. Ett ämne som inte borde ligga alltför långt borta och borde kommas ihåg. Nu skriver Expressen en detaljerad artikel om en av tjejerna, som känns designad för att räkna ut vem hon är.

Och mitt i alltihop hjälper säkert jag till genom att skriva om det över huvud taget.

Stora och viktiga frågor om rättssäkerhet, medier, nya som gamla och öppenhet, där problemformuleringar går in och ur varandra och principer blandas ihop i ett svårdefinierbart brus.

Och Lotta Gröning tycker synd om Piratpartiet? Som partist har inte märkt av att det på något vis skulle vara skadlig för partiet. Tvärtom, så får jag nästan känslan av att det här stärkt väldigt många i att ett parti som Piratpartiet behövs. Vilket kanske ger vatten på kvarnen hos de som tror att PP iscensatt våldtäktsanklagelsen för att få publicitet… *himlar lite med ögonen*

Snarare tycker jag lite synd om oss alla i samhället som befinner oss i dragkampen om vem som har rätt oavsett om de gör fel.

Överlag verkar vi som samhälle ha hamnat i ett slags “det är farligt att ta ansvar”. Jag vet inte riktigt varför folk tror att prestige är viktigare än ödmjukhet. Kanske för att samma människor som hänger ut folk pga rättfärdiga motiv, inte förväntar sig att bli behandlade annorlunda.

Det är i vilket fall som helst en ganska obehaglig cirkel av pekande fingrar, där de med nån form av makt har övertaget. Och under alltihop ligger ett misstroende mot allt och alla och förstärker behoven av att hitta ansvariga att peka på.

Vem som helst, men aldrig en själv. Och jag uppenbarligen inte undantagen från det. För funderingarna började ändå var jag kan lägga det yttersta ansvaret.

Johannas text om att hålla isär organisation och person känns väldigt passande när vi snackar om Wikileaks, för övrigt. Det har också framgått att Wikileaks erbjöd Pentagon möjlighet att gå igenom dokumenten, vilket de vägrade göra. Sedan detta framgått har kritiken om eventuell ansvarslöshet från Wikileaks sida avtagit.

Dagens konstigaste måste nog den lilla artikeln i DN vara. Det är en TT-nyhet som presenterar de senaste förhandlingarna i ACTA som om det vore en helt ny grej? I och för sig behandlas ämnet av vissa intressen som icke-existerande, men ändå… Det senaste i rapporteringen kring ACTA är för övrigt att förhandlarna nu själva erkänner att trots namnet (counterfeiting treaty) så begränsas inte förhandlingarna till det.

Fredrik Stenbeck har skrivit tänkvärt kring “ofrivillig öppenhet”, vad som händer när ens vänner eller bekanta hänger ut en på facebook eller dylikt. Skulle också vilja pusha för Drottningens inlägg om den där jobbiga känslan jag delar med henne som verkar ha flyttat in i magtrakten för att stanna.

När jag växte upp var det populärt att fnysa lite åt amerikanarna och engelsmännens “moralistiska” ådra i politiska sammanhang. Vi tyckte det var larvigt att folk blev uthängda när de varit otrogna, exempelvis. Jag tänkte att anledningen till att folk i allmänhet struntade i Littorin kanske var det.

Men idag har vi som land samma slags brännande uthängningar. Här en lista av Hagwall som går igenom de flesta. Även om länkar och inlägg färgas av egna uppfattningar och förstärkande uttryck som ibland får en att himla lite med ögonen, så är det värt att funderas över ett par varv.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Jag lever ju fortfarande kvar i det där jag växte upp med och hängde liksom aldrig riktigt med i den förändringen. Det blir nåt slags evigt ifrågasättande av mig själv — är det nåt fel på mig som inte blir upprörd över de flesta av avlöjandena?

När det snackades om ful valrörelse begränsade jag mig att tänka “politiker” ska jag ärligt erkänna. Idag upplever jag det som att tidningar och media drar väldigt hårt för att uppfostra oss att lägga andra värderingar än de politiska på vad som avgör vad vi röstar på. Kanske beror det på oss själva dock, så tänkte ställa några frågor som jag hoppas du orkar fundera över och besvara:

Vilka av de nyheter jag nämnt i inlägget kommer du ihåg bäst? Och vilka var viktigast? När du ändå är i farten — vilka frågor i valrörelsen har du uppfattat vara viktiga från politiskt håll? Inte viktiga för dig alltså, utan för politikerna? Slår själva politiken igenom i bruset?

Blev dessutom tipsad om den här intressanta läsningen, historisk forskning kring upphovsrätt, där England och Tyskland jämförts.

London’s most prominent publishers made very good money with this system, some driving around the city in gilt carriages. Their customers were the wealthy and the nobility, and their books regarded as pure luxury goods. In the few libraries that did exist, the valuable volumes were chained to the shelves to protect them from potential thieves.

In Germany during the same period, publishers had plagiarizers — who could reprint each new publication and sell it cheaply without fear of punishment — breathing down their necks. Successful publishers were the ones who took a sophisticated approach in reaction to these copycats and devised a form of publication still common today, issuing fancy editions for their wealthy customers and low-priced paperbacks for the masses.

Andra har i alla fall skrivit om ämnet på sistone även om det var ett tag sedan jag tog tag i det; Anna skriver om hur kulturpolitik läggs upp utan att ens snacka om internet. Lucas skriver långt och passionerat om fildelningsfrågorna. Torrentfreak tipsar dessutom om fem metoder att köra bittorrent anonymt.

Har dessutom nöjet att tipsa om “Döskallar” — en omtyckt fransk seriestrip om fri programvara som tack vare CC-licensiering nu kan läsas på svenska.

Nu säger sig Olofsson värna om integriteten. Men för mig stannar det lite vid att det inte riktigt fungerar, när man de facto har den lagstiftning vi har idag och mer väntar i form av datalagringsdirektiv.

Värnar man om integriteten på riktigt, så ser man faktiskt över redan införd lagstiftning och lägger in bromsen vad gäller kommande dito. Det funkar inte att påstå att man värnar om något samtidigt som det alldeles uppenbarligen ignoreras.

Jag skrev lite igår om medielogiken i valrörelsen där jag lyfter hur försvaret av viktiga rättigheter i samhället inte upplevs vara valfrågor. Några olika teorier har dykt upp — den enklaste är väl tanken om att det är lite smått jante att inte lyfta Piratpartiets utspel och frågeställningar.

Men en liten klurigare — och oroväckande — tanke är den om att det inte förstås att demokratin behöver försvaras. Ungefär, i en demokrati kan inte demokrati vara en valfråga, som Klara Tovhult formulerade det. En ganska oroväckande moment 22-situation.

Grundläggande principer för att ha ett fungerande demokratiskt samhälle måste såklart alltid försvaras. Det är aldrig en icke-fråga, i egentlig mening.

Vår grundlag är på väg att förändras och diskussionerna kring vad det innebär är försvinnande få. Vad massavlyssning innebär för samhället får inte vara en avslutad diskussion för att politikerna bestämt att vi ska införa det. Internet, som blivit vårt viktigaste demokrativerktyg, befinner sig under ständiga, allvarliga hot och måste försvaras.

Människor överlag behandlas alltmer som om de vore kriminella.

Upplevs inte integritet och rättssäkerhet vara ständigt viktiga fundament för en fungerande demokrati har vi problem. Då räcker det inte med att vi “får rösta”.

Men det finns andra saker också som jag inte riktigt förstår. Som exempelvis reportaget om samarbetet sorterat under svenskans näringslivssidor. Undrade lite smått varför, men insåg snart att det många medier hade gemensamt som jag stötte på, var att de sorterade rapporterna under vad som helst utom Val 2010.

Jag är inte riktigt säker på varför det är så, nån får gärna hjälpa till att förklara. Är det alltid så att politiska utspel under valrörelser inte omfattas av rådande “valtaggar”? Knappast, va?

Inte för att jag inte är glad över uppmärksamheten, absolut inte, men är mest intresserad av att förstå och sorterar själv lite här, under “metadiskussion”. Vi bestämmer inte över media, vi tar vad vi får och är jätteglada för det.

Men upplever det hela ha en liten smygande, nästan ironisk touch nånstans.

Frågar du vem som helst som är minsta insatt så säger de inte att PP gör “andra saker som mest bara råkar infalla samtidigt som en valrörelse”. De flesta vet att Piratpartiet bedriver valrörelse, inbillar jag mig.

Det här är ju såklart en valfråga för Piratpartiet — att demokratifrågorna är en ickefråga för de etablerade partierna förändrar inte det. Men hur funkar det journalistiska resonemanget att sortera det under andra nyheter än valrörelse? Var dras gränserna där egentligen? Och finns det eventuella etiska marker att fundera över här?

Jag menar, Wikileaks handlar om att läcka material om makthavare, en roll vi inte ska vara rädda för att problematisera. En viktig diskussion som måste pågå hela tiden — alldeles oavsett om det handlar om journalister i etablerade media eller nya mediala fenomen online.

Så, medans en tidning smäller upp en valstuga (den minnesgode kommer säkert ihåg valmanifestet också), sorteras ett valbart partis utspel in under näringsliv, nyheter eller andra rubriceringar utanför själva valrörelsen och jag fattar nog inte riktigt logiken.

Kanske är den inte tydlig för de som så att säga är mitt uppe i nyhetsvärderingen eller eventuell makthavarroll för den delen, men jag blir faktiskt lite nyfiken.

Vi är nog lite till mans överfallna av lite hatkärlek till media. Vi förväntar oss närmast omänsklig objektivitet med nån slags rättviseanstrykning emellanåt, likväl som vi serveras likaledes omänsklig objektivitetssträvan som argument till varför vissa saker rapporteras om, som de gör. En diskussion som väl egentligen aldrig kan ta slut, och bör inte göra det.

Jag bara känner att det bor nånslags ironi här nånstans som antagligen vore lite intressant att peta på.

Birger Schlaug verkar veta lite mer om vad som hänt!

En del anser att det riskerar fläcka ner Wikileaks, att en politisk organisation kan se ut att ha nåt slags inflytande och därmed kan neutraliteten påverkas. Vilket jag väl iofs kan tycka är relevant kritik.

Förhoppningvis är detta emellertid inte en evighetslösning.

En site som är såpass viktigt för samhället ska kunna hitta sin egna plats utan vi ska behöva bilda murar mellan den och attackerande myndigheter, inhemska såväl som internationella.

För det är faktiskt det man måste förstå här. Hoten mot siten är verkliga.

Piratpartiets arbete ämnar ju lägga grunden för demokratiska förstärkning parlamentariskt i längden. Ibland måste även politiska partier visa handling som stöttar orden.

Den viktiga, som jag hoppas kommande, debatten om hur vi förhåller oss till fri information och kunskap och hur det påverkar vår integritet — fördelar såväl som nackdelar, kräver att vi inte stängt av möjligheterna redan i förkant.

När Cecilia Malmström ser över möjligheterna, vid sidan om ett antal stora och mäktiga organisationer, om hur man begränsar och styr upp internet så handlar det inte om att förbereda samhället för förändring. Det handlar då om att förhindra utvecklingen.

Det stöd vi kan erbjuda Wikileaks är oerhört viktigt, men det stöd det svenska folket kan erbjuda demokratin är än viktigare. Vi måste våga satsa på ett bevarat och förstärkt rättsamhälle, våga avfärda idéerna om att vi förvandlas till ett gäng vildar om vi inte kontrolleras till varje pris.

Så lite dysterkvist som jag vill vara — det är ju så mycket som är så fantastiskt positivt i världen — så måste det sägas. Tiden håller på att krympa ihop, medan de polisiära insatserna för att kontrollera människor som inte begår några brott utökas.

Efter valet så kommer riksdagen att implementera datalagringsdirektivet som en horribel parallell till FRAs massavlyssningar. Vem vet hur länge vi kan erbjuda det skydd en site som Wikileaks behöver.

Allt färre vågar. Det är ett allvarligt problem som vi måste orka fortsätta adressera. Flera av oss må vara de sista på listan, men vårt ansvar blir sannerligen inte mindre för det.

Hans J brukar ofta lyfta Nigel Farrage som rolig att lyssna på. Han är en brittisk EU-parlamentariker som exempelvis förutsåg problemen i Grekland redan nåt år innan det hände. Inte för att jag håller med om allt han tycker — men han säger det väl och han har uppnått något av en kultstatus online.

Jag har sagt några gånger att det skulle vara kul att se Schyman och Reinfeldt debattera till exempel. Inte för att någon av dem är kandidater jag skulle rösta på — men för att jag misstänker att det skulle bli en skitrolig debatt som väcker känslor.

Egentligen är det väl bra att det är ont om “clowneri”, även om en del använder sig av uttrycket pajas när det recenseras. Det är mest bara skällsord i största allmänhet för att man håller på fel lag. Jag är mer ute efter det roliga som känns inspirerande. Den där gnistan som förklarar varför politik kan vara roligt att engagera sig i.

Nu har jag visserligen mycket att göra på jobbet, men håller ändå ett halvt öga på den politiska sfären och tycker mig inte riktigt se några avgörande debatter över huvud taget. Det mesta är ganska strömlinjeformat och trevligt, trots spådomar om motsatsen.

Det anklagas förvisso för att vara fult här och var, men egentligen så är det ganska få vågor i vår lilla damm och de flesta håller en ganska schysst ton. Nåt att vara stolta över, kan jag tycka, men börjar undra om “offret” är det roliga, det kvicktänkta — är spontaniteten död bland politikerna?

Det blir intressanta kontraster mellan det korrekta och den längd man måste gå för att få uppmärksamhet. Välkammad lågmäldhet, är så att säga facit — det upplevs trovärdigt, och inte helt utan anledning. Men för att få chansen att framstå som trovärdig måste man bränna lite stålar och våga förnedra sig. Vet inte riktigt vad det finns för slutsatser att dra av det, men funderar på det ibland.

Jättekul i alla fall Mufs kvicktänkta video som paroderade på Butleridén. Tanken Jämtin hade var ju att ge utrymme till skratt och kärlek, och det får man väl säga att hon lyckades med! Härligt vågat från alla inblandade, kan jag tycka.

Vi har ju också sett lite remixade affischer som livat upp lite, såklart, men det är ju av oss vid sidolinjerna. Sen hoppas jag verkligen att några politiker hänger på och spelar Starcraft.

Det finns många, allvarliga aspekter av vårt samhälle idag — personligen tycker jag som bekant att det allra viktigaste, kampen för demokratin, missas — men det är ovärderligt att använda sig av skrattspegel ibland.

Det är dock inte riktigt samma sak som inspirerande politiker som håller liv i politiskt intresse och inspirerar till nya stordåd. Har ni några “idoler” i årets valrörelse? Fixar ni att utse någon sådan, eller är det bara “den egna ledaren” som gäller, alldeles oavsett? ;)

Eller är jag för oseriös nu?

Utdömda skadestånd för några brott: Serievåldtäkt: 92444 kronor. Utrikesministermord: 150000 kronor. Mord och seriemordsförsök: 172727 kronor. Medhjälp till upphovsrättsbrott: 30000000 kronor.

Under artikeln är det kommentarer som inte berör insändaren det minsta. Jag tror inte det betyder att folk verkligen tycker att den här sortens rättsliga bedömningar är rimliga. Det hoppas jag ingen tycker.

Varför våra lagstiftare ges stöd genom tystnad såhär i valrörelsen för att ha genomfört både FRA-lag och Ipred trots massiva protester, förklaras nog inte av att man plötsligt tycker att lagarna är bra.

Eller det faktum att Datalagringsdirektivet planeras genomföras efter valet, trots att det nog finns ytterst få på riksdagsplats ens, som skulle försvara lagen. Den har blivit sågad på längden och tvären, konstaterats inte fungera enligt utsatta mål och befunnit sig bryta mot EUs egna regler om mänskliga rättigheter. Men trots att vi sedan 90-talet vägrat införa andra direktiv som vi uppfattat skadliga, ska just den här lagen dras igenom “för att man inte får låta bli”.

Eftersom lagstiftningen skiljer sig från rättsmedvetandet om vad barnpornografi är har du antagligen dessutom gjort dig skyldig till barnpornografibrott under din semester i sommar.

Politikerna är fortfarande upptagna med barnporrspöket. Det räcker inte med tankeförbud. Om Cecilia Malmström får som hon vill kommer vi snart att ha statligt kontrollerad censur i hela EU. Den ska användas för att förhindra spridning av barnporr. Det blir censur på mangaserier, konst och familjebilder får man förmoda för någon riktig barnporr hittar du inte på nätet. Vad som ska censureras mer är inte riktigt klart, men det reder sig nog, bara vi får censurapparaten på plats.

Det finns flera saker. Precis just nu måste vi som land förhålla oss till hur våra principer står emot det mäktiga Pentagon i USA, pga Wikileaks. De principer som vi hållit som nåt slags exempel över varför vi är “bättre” än andra, men nu idag måste inse att vi faktiskt inte är.

Assange verkar heller inte ha förstått att meddelarfriheten i Sverige är ett stort skämt, att två journalister som borde ha omfattats av skyddet under ”ansvarig utgivare” ändå dömdes till fängelsestraff för spioneri mot en i Sverige olaglig underrättelsetjänst (IB), att Försvarets radioanstalt har ett av alliansregimen beslutat uppdrag att bottentråla internet i jakt på just sådan hemligstämplad information som Wikileaks erbjuder.

Istället ska det parti som ifrågasätter detta och många andra saker som så många själva tycker är fel, utmålas som oseriösa, så där som i kommentarerna i länken till det första citatet. Personligen kan jag tycka att det är väl okej att tycka att Piratpartiet är fel, för lite eller för “vad man nu väljer”.

Men varför i jösse namn sätts ingen press på de etablerade partierna i de här frågorna? Varför undviks de frågor som har ett brett tvärpolitiskt stöd men inte drivs?

Att det är tvärpolitiskt viktiga frågor är faktiskt Piratpartiet ett bevis för, med medlemmar och engagerade från hela den politiska skalan. Vi har också, som jag nämnt tidigare, integritetskyddskommittén i riksdagen som är rörande eniga om våra problem i lagstiftning och reglering, vilka ignoreras av ledningarna i partierna.

Just nu, när vi genomför den största demokratihandlingen vi har tillgång till i Sverige undviks frågorna som utgör de största hoten mot just demokratin. Var är hjältarna? Var är de tyckare som vet att vi har ett problem och villiga att arbeta mot det, om nu inte PP duger som talespersoner för detta?

För kom inte och påstå att utvecklingen mot det totalitära kontrollsamhället med hjälp av censur och massavlyssning är något du plötsligt håller med om.

Så att gå hem till en pedofil och titta på hans bilder i datorn är okej?

Seriöst?

Jag vet liksom inte vad jag ska säga om en sån fråga. Lite smyger tankarna omkring om att Piratpartiet som ju liksom är så usla borde väl kunna ha andra saker, som är grundade i nån slags verklighet, att anklagas för? Eller är vi som parti så jäkla bra och helgarderade att det måste tas till, uhm, (för att vara bussig) långsökta frågor?

Sen blev jag lite full i skratt av sista frågan:

Men kan en väljare lita på att det här valmanifestet är det sista före valet och att det är det som beskriver er politik?

Utveckling och att förankra bland medlemmar är negativt? Inte undra på att inte andra partier får dylika frågor… Vill mest bara poängtera att det är lite tragiskt nånstans, att det säljs som en svaghet.

Om man slänger ur sig en kommentar, en åsikt, är den inte alltid genomtänkt till vardags. Ibland kan det vara för att vara rolig, ibland för att vara elak (för att jämna ut vardagen), finns säkert massor av anledningar som inte handlar om genuint intresse för politik.

Risken, jag upplevde det som, är att om man riktar sig till alla de som diskuterar Piratpartiet är att man kanske “skrämmer bort” folk. Det kan kännas utsatt att inte få tycka, och det kan kännas lugnare att låta bli. På nåt vis kände jag att man måste liksom låta folk få tycka utan att omedelbart reagera på det.

Detta går lite hand i hand med ett dilemma jag upplevt tidigare — att kommentera på en bloggpostning där det är modererade kommentarsfält. Jag sitter alltid då och funderar, hur många har skrivit innan mig? Kommer det att uppfattas som att en helt hord med människor kastar sig över nån som “tycker” i sitt lilla vanligtvis stillsamma hörn?

Alla är dessutom inte lugna och sakliga när de kommenterar, även om jag nu kan tycka att Piratpartiet har fått en emellanåt orättvis bild av sig att vara aggressiva. Men det räcker ju med att en är det, så åker resten av oss med badvattnet.

Jag skulle faktiskt önska att de som känner tillfällig frustration, ilska eller så, sätter sig på händerna en stund och låter nån annan komma till tals i såna lägen. Jag blir också förbannad, frustrerad och ledsen ibland, vet att det kan vara svårt. Men oftast handlar det om renodlade missförstånd och det kan vara värt att ta det lite lugnt.

Sen går det såklart inte att försäkra sig mot att någon tolkar en som aggressiv, då får man väl helt enkelt lämna ordentligt med svängutrymme till folk så de inte känner sig trängda. Det handlar ju om att möta en människa.

Nåväl. Jag tänkte i alla fall prova på lite twittervalrörelse. Det måste finnas gränser för hur pass stor hänsyn man ska ta, och som nån sa till mig: “jamen, de tar ju liksom inte hänsyn till dig eller dina känslor, så varför ska du?”.

Nu kan jag tycka att två fel inte gör ett rätt. Men jag tänkte i alla fall prova på det. För grejen är, i och med att jag arbetar heltid kan jag inte valarbeta på gator och torg som många andra. Jag har iofs min bloggplattform, men är mer en plats för redan frälsta. Det är svårt att nå ut till andra.

Det är helt enkelt en bra grej för mig att vara volontär och valarbetare från datorn när tillfälle ges. Så i ett par dagar har jag provat att följa twitterflödet för Piratpartiet, och förhoppningsvis inte alltför påfluget nappat på några krokar för diskussioner.

Alla måste ju inte tycka som jag, är min grundinställning, men jag kan i alla fall göra mitt bästa att peta på renodlade missförstånd eller så. Bonusen blir att jag faktiskt blir lite inspirerad av de jag pratar med också, och tar intryck.

Sen får jag väl försöka känna efter hur mycket jag vill göra det, det får nog hänga lite på dagsform och arbetsschema (vilken inte är en lek just nu). Jag har i alla fall tyckt det varit roligt de senaste dagarna. Kanske kan det vara ett tips för dig som sitter i samma sits som jag? Facebook finns inte jag på, men det kanske funkar ungefär så där också? Tipsa gärna vidare i kommentarerna!

Här i alla fall lite olika saker från Kampanjbloggen om vad man skulle kunna göra för att bidra till valrörelsearbetet.

I vilket fall som helst rasslade den här affischen in i min inbox:

De värmer en pirats hjärta att remix- och kopieringskulturen nu verkligen har kommit för att stanna bland de politiska partierna och att det omfamnas. För vi har ju dessutom Moderaternas kopiering av en Socialdemokratisk kampanj — som jag inte var sämre än att jag gjorde en variant på. Inga sura miner och folk tycker mest att det är kul. Det är nästan så man får lite hopp om mänskligheten!

Vilket jag hoppas inte blir såna där “famous last words”, nu. *håller de genom årtusendena utvecklade motstående tummarna*

Jocke hade med Alexander Bard också och själv skulle jag nog fundera på att nominera Niklas Dougherty (blogge). Tror de flesta av oss har nåt sånt där namn vi skulle vilja ha med ur den aspekten, som inte nödvändigtvis är en etablerad politiker och avlönad av ett parti. Det känns naturligt idag, helt enkelt.

Det är lätt att glömma bort ibland, hur mycket av underförstådda regler sociala media faktiskt suddat ut. Eller förändrat, kanske är mer rätt.

Ledarskribenter har ju alltid funnits med i det politiska skiktet på det viset som bloggare gör idag, konstaterade någon i diskussionen. (Vore det inte intressant att lista ledarskribenter, förresten? Vilka använder sig bäst av sociala media? Vilka av dem påverkar bloggosfären mest? Men ett sidospår.)

Jag är hur som helst riktigt stolt över att finnas med där, inget snack om saken, gått omkring med småröda kinder mest hela dagen, sen jag upptäckte det. Och visst är det lite spännande att fundera över, och precis som med allt annat här i världen har det säkert sina sidor att saker är ungefär likadana som för en dekad sedan, men ändå annorlunda.

Det skulle säkert gå (om det inte gjorts redan) att skapa en lista där såna som vi, löshästarna, inte “får” vara med, också. Kanske blir värderingarna lite annorlunda så om vad som uppfattas bra eller dåligt i de här sammanhangen.

Och med det kommer det där med hur vi som uppfattas som “bäst”, egentligen i praktiken lagt ribban ganska lågt. Vi skulle kunna vara mycket bättre, ta ut svängarna lite mer faktiskt, när vi använder oss av de här möjligheterna. Nåt som jag funderar på ofta.

Idag väljer jag att känna mig världsbäst i alla fall! Imorgon ska jag försöka klura ut hur jag använder mig av tuben bättre… ;)

Jag har inte riktigt tänkt klart, men det slog mig att folk kanske skulle uppskatta några tips över var/hur man kan följa det som ändå pågår på twitter, som gäller valet. Även om man inte har ett konto där själv. Ofta handlar det om länkar och tips om saker och det har ju liksom alla glädje av. Hjälp gärna till att sprida det till andra också!

T.ex. har jag stor glädje av search-funktionen på twitter, här för Piratpartiet. Varje gång någon skriver något med taggen #piratpartiet (eller ordet) så listas det där. Det flödet används dessutom av piratpartiet på sin livesida, där även blogginlägg listas.

Vill man bevaka valdiskussionerna lite bredare kan jag rekommendera att följa #val2010-taggen på samma sätt. Man behöver alltså inte ha konto på twitter för att kunna följa valrörelsen där och listan fortsätter att fyllas på tills du stänger fönstret.

Det snackas ganska mycket, tipsas om länkar och diskuteras olika sakfrågor. Det kanske kan vara lika värdefullt för dig som det är för mig? Vissa siter, bland annat tidningar osv, lyfter in såna här flöden som baserats på vilken tagg som används. Du har säkert sett såna grejer. Tipsa gärna om såna funktioner runtom! Och tipsa gärna om hur du följer valrörelsen!

Du ska absolut följa piratpartiet för övrigt. Det kan vara kul att följa piratbloggar också. Har du twitterkonto så kör en “follow” på dessa direkt, vettja! Och följ mig också, såklart… ;)

Det finns ur ett informationspolitiskt perspektiv inte ett brett spektra av partier där man kan hitta olika nyanser och ställningstaganden att välja mellan. Där finns bara ett parti att tillgå. Piratpartiet. Detta eftersom hela riksdagen har valt en ganska enig ståndpunkt vad gäller ex. rättssäkerhet, integritet och privatliv.

Bara det, gör att man som väljare känner sig som lite i en gisslansituation. Varför har vi inte fler alternativ? Och som jag, med lite hemsnickrad psykologi, upplever som en anledning till att det känns trist att rösta pirat. Och som inte minst också gör att förhoppningar och förväntningar till Piratpartiet blir höga.

Nånstans gagnar det här riksdagspartierna. De slipper undan genom att fokus läggs på PPs parlamentariska oerfarenhet. Inte ens när en kris uppstår inför öppen ridå, tar de andra partierna tillfället i akt och profilerar sig i frågeställningarna, så arroganta är de.

Vi har ett problem idag för att riksdagen svikit oss medborgare och inget annat.

Krisen i Piratpartiet de senaste dagarna gjorde att jag upplevde det viktigt att signalera att vi som parti faktiskt förstår och ser kritiken. Traditionellt sett må mörkning vara ett vapen, men inte i Piratpartiet. Vi behöver hjälp med att se det vi inte själva ser — och vi ska akta oss för att blunda för skavanker. Finns det möjlighet att förbättra så ska vi göra det.

Det har till exempel lett till att partiet förstått hur viktigt det är att lyfta fram flera starka talespersoner som vi faktiskt har i partiet. En gång i tiden handlade det om att försöka profilera någon som kändes medieintressant, i dag måste vi bredda oss och inte framstå vara ett enpersonsparti. Vi har egentligen aldrig varit det, men vi ser ut att vara det.

Vilket leder mig in till grundanledningen till min postning idag — om vi som parti är viktiga så måste faktiskt folk fundera över hur de kan hjälpa till. Piratpartiet är nämligen en gräsrotsrörelse vare sig man vill eller inte.

Det är inte ett parti med pengar som kan göra snygga PR-lösningar, eller ett parti med professionella politiska broilers som är mediatränade och mediavana. Vi har bara det vi har att jobba med.

Vi behöver hjälp. Inte på ett “vi vet inte vad vi håller på med”-sätt, utan “vi klarar oss inte utan stöd och utvecklande diskussioner”. Output från partiet är helt beroende av input.

Alla ni som inte engagerat er hela fritid men ändå anser att frågorna är viktiga har även ni möjlighet att forma den piratpartistiska politiken. Och är det riktigt viktigt för er, har ni till och med ett ansvar att göra det.

Just för att det bara finns ett parti som tacklar de här frågorna. Lika mycket som ni eventuellt känner er sitta i gisslan och inte har några val, sitter Piratpartiet i en slags gisslan, dels med sina begränsade resurser och dels med begränsad information om vad folk vill ha och behöver.

De som profilerar sig och driver frågorna påverkar även Piratpartiets politik. Så har det varit hela vägen. Det har dessutom varit en rejäl styrka att det varit så.

För mig personligen har ett engagemang i Piratpartiet alltid varit att kämpa i motvind och uppförsbacke. Frågorna partiet står för är “nya” — många är inte insatta, andra är det, men har andra intressen för ögonen. Jag har emellertid insett att det jag tillför har ett värde. Jag hoppas att du tar tillfället i akt och tillför dina värden du också.

Riksdagen har med all önskvärd tydlighet visat att de inte bryr sig, det är faktiskt dags att påpeka det med kraft.

Jag funderar inte minst på den smått fantastiska kontrast som dök upp inom loppet av ett dygn. På kvällen satt vi och diskuterade problematiken med att ha texter i manifestet som upplevs vara “hämndmotiverade” — vi blev dessutom uthängda av Johannes Forssberg som Falkvinges bitchar på ledarplats i Expressen där vi som är engagerade utmålas vara lite lagom dumma i huvudet.

På förmiddagen efter diskuterar vi huruvida vi ska offra partiledaren så att de som ropar efter styrkedemonstration och som ju faktiskt osar lite hämnd det också. Jag ser ett samband — vi måste som parti visa oss starka, säger de där sakerna. Men sakargumenten som används för att åstadkomma detta är starkt kontrasterande, ironiskt nog. Principer är vackra tills de ska omsättas i praktiken, eller nåt.

Nu vet jag att hämnd inte är det som motiverar de som tycker att Rick Falkvinge borde kliva tillbaka — det handlar såklart om en längre tids oro för “vad han kan hitta på”. Det går liksom inte att snacka om Rick utan att få med uttrycket “loose cannon” nånstans. Många uppfattar Rick Falkvinge som en dålig ledare för partiet ur en ren PR-aspekt och det finns en poäng där nånstans. Ibland är det bra att han kör på, andra gånger jobbigt för det upplevs som att han kör över.

Folk vill kunna rösta på Piratpartiet och signalerar emellanåt oförskämt denna önskan. Det är så jag läser det mesta av kritiken — om man bortser från uppenbara särintressen i bruset. Folk vill kunna rösta pirat men har olika anledningar till varför det känns svårt. Det måste vi lyssna på, brister i kommunikativa talanger till trots.

Men vi har också aspekten att Rick Falkvinge uppfattas vara en fjant — en del människor klarar inte av att se hela partiet pga det, även om de anser att frågeställningarna är viktiga. Det är inte en värdig motivering kan jag tycka och färgar in de politiskt krassa beslut man ibland ställs inför.

Piratpartiet har generellt sett heller aldrig haft riktig förståelse för det där med PR, jag har många gånger stött min panna blodig mot “jamen, det spelar väl inte någon roll vad andra tycker?”. Det är ju t.ex. väldigt lätt att skita i de människor som inte gillar partiet för att de anser att Rick är en fjant. Men signalerar då oavsiktligt en helt felaktig bild av pirater som icke-lyssnande.

Att förstå vad vi gör för slags intryck är inte en svaghet, en åsikt som emellanåt kan skina igenom i diskussionerna. En aktion som har en avsikt kan leda till helt andra slutsatser hos mottagaren än det tänkta.

Och ytterligare en aspekt är det där med självkänslan inom Piratpartiet som går stick i stäv med det där att “skita i andra”. Även om de flesta håller med om att vi faktiskt måste få göra saker på vårt sätt, där utrymme för misstag hela tiden funnits med i partikulturen, så har det upplevts jobbigt när vi sticker ut “för mycket” och som igår, fel.

Det interna har lugnat ner sig, i och med att valmanifestet nu öppnats upp för revidering på de ställen det går att tolka in motstående intentioner. Men alla problem är för den sakens skull inte lösta. Det är ju fortfarande det där med PR-aspekten som behöver funderas igenom ett par varv och tämligen omgående. Vi behöver signalera styrka och det på ett medvetet sätt.

Hur visar vi det efter gårdagens händelser? Gör vi det genom att peta vår partiledare? Eller att han tar time out? (Vilket iofs han skulle behöva, på ett allmänmänskligt plan nånstans.) Eller visar det prov på bajsnödighet och för svagt självförtroende som slår tillbaka på oss likt förbaskat? De som upplever såna här saker som enkla har det ganska förspänt, för jag tycker inte att det är självklart att en aktion självklart leder till på förhand önskat resultat.

Problemet igår har en kollektiv aspekt också — det var faktiskt inte bara Rick som gjorde fel i detta, så det blir lite av en fuling att kunna klara sig undan iom att lampan är riktad mot honom.

Som sagt, det surrar runt massor av intryck och problemformuleringar och jag har i skrivande stund inte riktigt kunna komma fram till vad jag upplever vara ett bra steg att ta härnäst. En sak är klar – Anna Troberg har genom hela den här stormen varit en trygg hamn, både för medlemmar och för partiledaren, och jag hoppas att det märks av även utanför de politiska nördarnas krets.

Vi är ganska många starka personer faktiskt, i det här partiet, och Rick Falkvinge skulle inte bara hålla med utan berätta att han inte skulle klara sig utan oss. Om det är en svaghet eller styrka är väl en subjektivitet hos mottagaren.

Jag skulle önska att folk slutar skämmas för Piratpartiet även om det verkar i sociala sammanhang vara acceptabelt att flina lite åt PP, är en såndär känsla som genomsyrar mig nu på morgonen. Sunt självförtroende har vi all anledning att känna över vårt arbete.

Men jag vill också att folk tar sig en rejäl funderare på vad vi ger för intryck utan att för den sakens skull falla in i nåt slags “måste blidka alla”-syndrom. Det handlar snarare om att kunna identifiera problem för att kunna lösa dem.

Jag hinner inte länka in saker här nu kanske redigerar in det senare (edit: fyllt på några), men förutsätter att de flesta av mina läsare vet vad detta handlar om. Slänger upp postningen så fort som möjligt eftersom det var tyst här igår. Men vill i alla fall redovisa alla funderingar jag går och bär på och hoppas på att få lite feedback.

Många tycker det är vansinnigt obehagligt att SD har såpass mycket stöd att de skulle kunna ta sig in i riksdagen och dessutom kunna få vågmästarställning. Ny Demokrati gjorde, till etablissemangets stora fasa, detsamma. SD är, som jag ser det, motsvarigheten till Ny Demokrati då. De exploaterar där röstmaximeringen lämnar utrymme för det, samlar ihop de som så att säga blir över.

Piratpartiet är ett sådant parti som blivit bildat för att det är frågor som finns över. Det snackas ju väldigt ofta om de där grejerna som Piratpartiet inte tacklar, men sällan om varför storpartierna inte tacklar de frågor PP vill föra upp på agendan.

Det är strategiskt riktigt agerande, för se på det från det andra hållet: Etablissemanget plockar in 90 procent av väljarkårens röster. Det får i sammanhanget ses som tämligen framgångsrikt, eller hur? Röstmaximering framför ideologi lönar sig.

Jag tycker iofs inte att det är ett problem att uppstickare dyker upp — jag tycker att det är bra att politik förnyas, förändras och utvecklas, och måste det ta den vägen så måste det. Det kan tyckas extremt att frågorna “tvingas in” i parlamentet. Men eftersom ideologin inte är så viktig som rösterna man får vid val, så är det den möjlighet som återstår. Nya frågeställningar behöver inga stora väljarskaror. De behöver bara precis så många som gör att de kan komma in i riksdagen.

Riksdagspartierna har hittat en politik som de flesta svenskar känner sig nöjda med och det är bra. Tiderna förändras dock och politik behöver förnyas. I det glappet uppstår en möjlighet för ett slags “sakfrågepolitisk kvotering” med vågmästarstrategier eller dylikt.

Om det läses som negativt, så ska man nog ta och fundera över vad Miljöpartiet tillförde svensk politik. De dök upp när det behövdes, innan den svenska riksdagen var beredd att acceptera det som nödvändigt inslag i sin egen politik. Så kommer det att fortsätta vara även framöver.

Våra svenska etablerade partier är experter på den politik som redan förs. Det är det här de lever av, på och för. Det här är deras område. Det satsas på beprövad politik, vilket är vettigt, men som sagt, det lämnar utrymme för nya politiska intressen att dra igång.

För att vara brutalt ärlig: Vi har F!, SD och PP som likt en parlamentarisk bermudastriangel företräder smalare intresseområden som många gånger förkastats i röstmaximeringens namn.

Vad vi “utomstående” gör som påverkar märkbar skala, påverkar även de etablerade partierna till syvende och sidst. Den stund de antar att det finns röster att vinna, så adopteras det.

Jag ser t.ex. väldigt mycket av SDs intressen plockas upp av Folkpartiet och Kristdemokraterna. Centerpartiet gjorde världens finaste manifest, inspirerat av Piratpartiet inbillar jag mig (eller åtminstone att frågan debatterades flitigt, inte minst av centerpartister själva). Ett manifest de sedan gjorde den både strategiska och etisk/moraliska dumheten att strunta i.

Det går säkert att göra flera såna spaningar. Piratpartiet har dock som underliggande värdering att det är bra. Att påverka och låta sig påverkas är en Bra Egenskap, även om man inte ska släppa vampyrer inpå livet.

Att det finns ett antal människor som vill införa rasism på den politiska agendan är deras rättighet, vill jag verkligen trycka på. Det utrymme som finns för uppstickare har av SD exploaterats och marknadsförts riktigt bra — det finns tillräckligt många som vill se förändring. Men jag anser att de lurar folk nånstans.

SD kör i princip samma politik som resten, fast med ett mer synligt populist-rasistiskt inslag. De är inte ett förändringsparti som de vill låta påskina. Ny Demokrati överlevde inte på grund av det skälet, enligt min mening — det räcker inte med att hojta förändring, det måste finnas förnyad och utvecklande politik i grunden för att det ska vara långsiktigt gångbart.

Ska man rösta för förändring finns det andra, bättre, alternativ. Undvik att köpa samma gamla vanliga politik, även om den råkar se ny ut.

*sätter på mig hockeyhjälmen och trycker “publicera”*

T.ex. har jag ju som bekant jättesvårt för barnpornografidebatten och påminns om hur viktigt det är att väga sina ord i vågskål. För att ta ett lite mer vardagligt exempel — när någon säger “jag ska snöra på mig löparskorna” så behöver man inte fylla i med “men inte så att jag kan springa runt naken och skrämma folk med mitt könsorgan”. Det är underförstått.

Men när det gäller barnpornografi är associationsbanorna infekterade och inte minst känsloladdade och har därför också fungerat som ett framgångsrikt slagträ för att få andra saker gjorda. Som försämring av internet och rättssamhället, exempelvis. Att ifrågasätta etiketterar en på ett mycket obehagligt sätt som är svårt att värja sig mot.

Att behöva påpeka “och då menar jag inte att…” om och om igen för att försäkra alla om att man inte är nån som tycker att våld mot barn är okej på nåt vis i världen, är inte en optimal position att befinna sig i när man debatterar, helt enkelt.

Och, ironiskt nog, varför det blir så viktigt att diskussionen tas över huvud taget. Det går inte att lämna ett såpass formidabelt tillhygge på walkover heller, nån måste orka.

Sen när vi ändå är i farten och funderar associationsbanor, kan jag inte låta bli att vara snålbarnslig som reagerar på liberalstämpeln, som jag vet många anser vara en högerstämpel. Liberalism är ju egentligen inte en höger-vänsterfråga — det var nog rätt länge sen nu, men känner en instinktiv motvilja mot etiketteringen, trots det. Även solen har sina fläckar, eller otack är världens lön, eller nåt. ;)

Viktualie och Christian har skrivit lite också.

Uppdatering: Bara måste lägga med analysen av Ulf Bjereld här också, väldigt tänkvärd.

Rap News - episode 4 - resumes its lyrical forays into the world of rhyme and reason, exploring what’s been happening on the Internets in 2010. Robert Foster - recently returned from his long-leave vacation in the Caribbean (prematurely interrupted due to the disastrous BP oil leak in the Gulf of Mexico) - takes a look at Senator Joe LIEberman’s proposed bill to grant the Prez the power to shut down the web in case of [quotation mark] an emergency [/quotation mark].

But - most importantly - we discuss something else which has been leaking even more profusely than a BP oil well. An organisation of ultra-inspiring infectively-courageous cybernauts - aka Wikileaks - has been taking on the Fistagon and giving that slumbering Fourth Estate a much-needed kick in the arse, reminding us how important the internet can be as a channel of information.

What is Wikileaks? Who is Julian Assange? And why is it so important that we know? Find out with your charming host, Robert Foster.

Hanna Wagenius har konkretiserat sin inställning i tre punkter om framtidens informationspolitik:

Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några “små” inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.

Kent Persson påpekar att tidigare regering bär gemensamt ansvar för hur situationen är idag och att alliansregeringens misslyckanden i frågan inte garanteras löses med ett regeringsskifte:

Kanske blir integritetsfrågorna en av valets glömda och försvunna frågor. Anledningen är lika enkel som självklar. Inget av de etablerade partierna vill egentligen förändra något mot hur det är idag, mer än möjligen på marginalen. De som trott att en rödregering skulle göra några större förändringar kan känna sig blåsta. Ett faktum som egentligen knappast kan förvåna någon. Till stora delar bygger ju dagens politik på området på det som den förra röda regeringen arbetade fram.

Projektet 2022 fortsätter och idag skriver Emil Isberg om tiden efter det första året under USAs 46:e president:

Nu har det gått ett och ett halvt år sedan USA:s 46:e presidenten valdes med en övervägande majoritet. Ekonomin har redan börjat återhämta sig i och med att utländska investerares satsningar på amerikansk företagsamhet och innovation börjar ge resultat. Inom den offentliga sektorn ser man ännu inget genomgående resultat, men alla analytiker verkar hoppfulla. Media har fått bättre skydd samt ökade möjligheter att granska i allmänhetens tjänst.

Henrik Alexandersson skriver om hur viktigt det är att inte ge upp:

Det är alltid det kontroversiella som markerar flanken i debatten. Då gäller det att höja sig över vad man ibland spontant kan känna – och hålla fast vid principerna. Att inskränka nynazisters, terroristers eller pedofilers grundläggande medborgerliga fri och rättigheter vore fel i sig. Men det är också att öppna dörren för att till exempel inskränka mötesfriheten, urholka rättssäkerheten eller begränsa yttrandefriheten för alla oss andra.

Fortsätt gärna att skriva och glömt inte att pinga 2022 om du vill finnas med där också!

Det var 56 frågor som spände över ett stort fält och vi besvarade frågorna där det funkade med ett informationspolitiskt anslag. Den 57:e frågan högg till lite i hjärtat dock. “Saknar du någon fråga i den här enkäten?”

Ja, det saknas frågor i enkäten — det saknas alltid frågor om informationspolitiska perspektiv i alla dylika sammanhang. I de flesta valkompass, barometrar och allt vad de nu kallas, de där mätarna som ställer frågor och sen talar om för dig vad du borde rösta innehåller kanske nån fråga om fildelning eller Ipred. Kanske nån om FRA, eller området kring avlyssning.

Att de finns där över huvud taget ska vi nog sammantaget klappa oss på våra kollegiala axlar, det är ett par spår som något enstaka parti åtminstone tagit tag i på ett eller annat sätt, även om det saknas garantier. Som vi har kämpat att de över huvud taget pratas om. Såklart, otack är världens lön för de medier som faktiskt tagit med frågorna: det räcker inte.

Det är inte som att jag tror att vi undanhålls särskilt medvetet eller så, det tar tid att etablera frågeställningar. Men faktum är att en väldigt utbredd och som jag ser det, farlig grej, är att: det antas att Piratpartiets politik inte behövs — för att frågorna inte finns representerat i riksdagen.

Jag hoppas att den sista meningen i ovanstående ekar lika kusligt som den gör för mig. Intresset finns i riksdagen, jag har pratat med tillräckligt många riksdagsledamöter för att veta det. Men ur ett samhällsperspektiv gör det knappt utslag på “ljummen”-skalan och när vi kommer till praktisk tillämpning i lagstiftningsprocessen är intresset iskallt.

De etablerade har inte fått bevisat för sig, trots PPs mandat i EU-parlamentet, att de här frågeställningarna kan vinna några röster — så den grundläggande etiken i att vårda demokrati och rättssamhälle struntas i. De tror sig inte behöva.

Klara Tovhult är nåt på spåren här. Hon tar fart från ett kapitel i boken “Kunskap, Kommunikation, Kontroll” Mårten Fjällström skrivit och gör lite jämförelser mellan Socialdemokraternas tillkomst och svårigheter med Piratpartiets:

Sossarna och Centern var en gång partier för folket. Till skillnad från de besuttna som inte drev frågan om allmän rösträtt drev socialdemokraterna den. De hade inga pengar, de fick inget utrymme i media. Men de hade folk, aktivister, som gick land och rike runt och pratade om sina frågor.

Hon gör en mycket tänkvärd utläggning kring detta och kommer fram till att Piratpartiet är det nya Socialdemokratiska partiet i Sverige. Det handlar inte om att vi är en ny arbetarrörelse — utan den i jämförelse precis lika förbisedda intressegrupp som utan några direkta medel kämpar för våra rättigheter:

Socialdemokraterna krävde allmän och lika rösträtt. Vi kräver allas rätt till kunskap, fri information, och ett fritt och öppet internet för alla medborgare oavsett samhällsstatus. Vi tar tillbaka demokratin till oss själva, där den hör hemma – hos medborgarna.

Dagens starkaste: Gösta Hulténs debattinlägg i SvD, där han tar upp nutidens största villfarelse, som han uttrycker det; terroristnojan. På ett väldigt bra och tydligt sätt lyfter han fram en av mina käpphästar — det där med att vi måste se hela bilden av alla olika saker som sker och påverkar våra privatliv.

Dagens Anna Troberg: Fria Tidningen har ett debattinlägg av vice partiledaren i PP med anledning av Pride, där hon skriver om hbt-frågor ur ett piratperspektiv. Där tar hon bland annat upp det faktum att homosexualitet är en handelsvara bland underrättelseorganisationerna. FRA har ju till och med sin alldeles egna uppsättning PUL-lag för att få göra det.

Dagens upprop: Anders Widén uppmanar oss att anmäla statlig konst för barnporr. Detta med anledning av den uppmärksammade mangadomen. Vem ska avgöra vad det är som har konstnärligt värde och därmed slipper etiketteras som barnpornografi? Varför undantas serietidningar från konst?

Dagens sorgligaste: I Italien hotas nu bloggare av ny lagstiftning. Förslaget går bland annat ut på att man som bloggare måste registrera sig för hos en myndighet, innan man får rätt att skriva sina åsikter online. Förslaget ska diskuteras i det italienska parlamentet idag.

Dagens omvända: Läser hos Svensson att Stockholmspolisen vill kunna tvinga människor att bevisa var de fått pengar ifrån. Tydligen handlar det om “uppenbart kriminella” som de inte kan bevisa begått några brott..? Iofs, det där med “muntorrhet” (som inte heller avsågs användas mot vanligt folk) gled ju igenom så det är väl inte omöjligt. Business as usual, helt enkelt.

Dagens bästa: Senator Al Franken lovar att tackla problemet med den hotade nätneutraliteten och ber om stöd för det.

Varför fungerar komedigenren så annorlunda mot musikergenren, där plagiat ofta utreds av rättsinstanser, när det gäller immateriella rättigheter, frågar sig två amerikanska universitetsprofessorer i en kommande bok. 19 arbetande ståuppare intervjuades och det visar sig att det handlar om en social norm inom kulturyttringen, snarare än de legala förutsättningarna.

Niklas (deep|ed) skriver väldigt tänkvärt kring Wikileaks-läckan — hur mycket collateral damage är okej? En frågeställning som är väl värd att fundera över. Vem talar sanning, vem utnyttjar mediat, vilka får “skylla sig själva”. Stora och viktiga funderingar där det öppna samhället möter privatlivet och behöver en sansad diskussion.

Anna Troberg är het i media just nu. (Yay!) Dels har hon synts överallt med nyheten om att Piratpartiet erbjuder serverplats till wikileaks skulle de behöva det. Dels är hon aktuell med ett inlägg i Aftonbladet, med anledning av Pridefestivalen i Stockholm.

Idag har vi dessutom kunnat läsa om hur en jättestor läcka blivit publicerad av Wikileaks. President Obamas administration har synpunkter (såväl som vanligt folk) och det talas om att det kan gälla svensk tillvaro i Afghanistan. Det är stort. Det är jättestort. Framför allt kan läckan komma att visa saker i nya ljus och inte minst visa hur läget ligger när det gäller de militära insatserna varstans i världen.

Wikileaks har, som The Yes Men jag skrev om igår, använt sig av The Pirate Bay som kanal att offentliggöra material som undanhålls oss annars. En site som till varje pris ska stängas ner.

Det finns all anledning att fundera över lagstiftning som tar större hänsyn lobbygruppers egenintressen framför samhällsintresset. Kostnaden kan verka hög för de enskilda som utpekas ligga bakom siten — men är än större för samhället i stort.

Det är ett ständigt problem vad man läser in i debatters argument och i just debatter som berör sexalitet på ett eller annat sätt upplever jag som extra svåra. Detta för att det är så himla lätt att bli utstyrd med den “pryda dumstruten” — i ett slag kan man uppfattas som den inskränkta tanten som fått för lite… ja, ni vet vad.

Det är alltså inte säkert att det är vad andra menar, utan vad jag upplever situationen som, ska sägas. Det bor associationer i ord och uttryck som vi inte alltid är medvetna om själva och som kan fälla den mest lösningsorienterade på huvudet utan att fatta riktigt vad som hände.

Klara Tovhult sätter på twitter fingret på en grej som är nära besläktat med det här problemet: ordet “morallagstiftning“, här hennes tweets (som jag redigerat för det här formatet):

Att förklara hur värnlösa barn utsatta för övergrepp används som en förevändning för att misstänkliggöra internet är fruktansvärt svårt. Barnen utsatta för övergrepp skyddas inte av ett slutet internet. De skyddas av ett internet som är fritt. Att tala om morallagar är ungefär lika pedagogiskt som att likna arbetslinjen vid nazism. Det stärker endast den egna gruppen.

Jag upprörs inte över att Sverige inför morallagar. Jag upprörs över hur man använder barn som förevändning för att begränsa internet! Sorry folks, men ordet “morrallagar” är befläckat med manschauvinistisk högerpolitik. Snälla hitta ett annat! Vi låter som NyD från 1991 ffs.

Tänk på barnen. De får det inte bättre av ett inlåst övervakat internet. De kan inte ens kontakta BRIS.

Jag har inte exakt samma associationsbanor som henne, men skriver under på problematiken med att använda det. Det är ett ord som aldrig tillhört mig, nånsin, utan att egentligen veta varför. Och saker som inte känns inkluderande, riskerar att upplevas som uteslutande. Jag är rätt hundra på att fler än jag känner igen den här problematiken — där någon så att säga “tyckt rätt” men på något vis ändå tycks vara avståndstagande.

Finns det fler sätt att beskriva problemen med sexköpslagstiftning och vad som ska anses vara barnpornografi? Det är viktigt att så många som möjligt får möjlighet att sätta sig in i problematiken. Men jag har själv upplevt svårigheter att “komma in” i diskussionen och sätta min prägel på den.

Vad det handlar om är rädsla. Omtanke för barn som slår såpass fel att de riskerar skadas av bara farten. En önskan om att skydda barn som utnyttjas som exploateras på de mest fula sätt tänkbara. Inte minst för att det tar bort uppmärksamheten från det som nog alla är överens om behöver tacklas. Barn som far illa.

Moral används dessutom lika lätt som ett vapen från ett håll som från ett annat. Jag har exempelvis tidigare berört vad jag upplever som problematiskt att flera som kallar sig liberaler ändå inte tvekar att tala om för mig hur jag ska leva, eller raddar upp “psykoanalyserande diagnoser” för varför jag eller andra har problem som inte upplever saker som de. Moral är ett ganska starkt vapen i vilket par händer det än sätts i — och de flesta av oss bär på en alldeles egen, personlig uppsättning av det.

Så går det att komma runt den tröskeln? Går det att variera och nyansera diskussionen bättre? Jag tycker nämligen att det är oroande smalt och emellanåt omvägsbetonad spridning av frågeställningen och kanske ligger det lite hos de av oss som berättar om det. Jag tror att fler röster behöver höras, fler behöver säga ifrån. Bredden i motståndet mot detta måste kännas lika mycket som det faktiskt är.

Vi har det mycket reella problemet med att vi som folk måste gå med på att behandlas som kriminella. Attackerna mot internet fortsätter dessutom i oförminskad skala för att kontrollera oss, där inte minst barnpornografi ogenerat används som anledning.

Men för varje misshushållning av resurser, där massor av energi läggs på fel saker ser jag ytterligare barn komma till skada, på riktigt. Är det verkligen rimligt? Är det moraliskt försvarbart?

“Yes Men” vänder sig till bittorrent för att undvika att deras material blir censurerat, här hittar du deras dokumentär. Bakgrunden är att de hotas av rättsliga aktioner och vill inte riskera att deras material blir inlåst pga detta. Du får gärna donera pengar till dem för att hjälpa dem att fortsätta sitt arbete. Trailer:

Ungefär här passar det väl kanske att tipsa om undersökningen som visar att 99,7% av bittorrent-trafiken online uppges vara olaglig. Det är ett universitet i Australien som genomfört undersökningen för landets motsvarighet för antipiratbyrå, på 1000 nedladdade filer. Får väldigt stor dejavue-känsla faktiskt, vet inte om ni kommer ihåg den där siffran “sex miljarder” som vimlade runt i pressen ett tag? Frågan är, och jag har faktiskt all anledning att ställa den, om ytterligare ett universitet utnyttjats oetiskt för att skapa opinion. (Sen återstår såklart frågan om det borde vara olagligt att fildela över huvud taget. Ungefär som att förbjuda vissa kläder och sen snacka om hur en lag bryts mot som inte är förankrat i samhället.)

Peter Karlberg länkar upp till lite bra läsning kring barnporrlagen. Lars undrar varför så få verkar tänka på barnen. Per Hagwall skriver att vi inte vill veta hur lagar kommer till, ett ämne som även Niclas tacklar. Farmor Gun skriver i UNT, där hon ställer några viktiga frågor. Erik funderar på moralbrott som varken har förövare eller offer, och han är även medsignatur i en tvärpolitisk inlaga som inte blev publicerad prasselmedia.

Joakim Andersson, eller Herr Klokbok, bjuder på både dystopi och utopi när han visionerar:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Fredrik Antonsson, Tokmoderaten närmare bestämt, funderar kring en tid som aldrig står still:

De 40-talister som inte dukat under av alltför mycket Bag-in-box under veckosluten går nu i pension som duktiga datoranvändare. De bläddrar inte i telefonkatalogen trots att de närmar sig de 70, de söker på Eniro eller Hitta. Nya beteendemönster, nya sätt att hitta den information man letar efter oavsett om det handlar om Bolagets sortiment på hemorten eller vad ett politiskt parti tycker i en fråga. Denna nya verklighet har partierna att förhålla sig till, men lik förbannat så plöjer man ner massor med pengar i antikvariska valaffischer längs med vägarna med korta och intetsägande budskap. Den som vill veta mer om budskapet kan stå och fråga affischen om mer information utan att få en tillstymmelse till svar…

Jag vill passa på att pusha lite för 2022, där dagens inlägg är skrivet av Josef Ohlsson, Collentine, där han funderar kring interaktion med myndigheter:

Jag vaknade upp på morgonen med ett leende på läpparna, för idag var jag ledig hela dagen eftersom det var en röd dag. En dag i centrum med lite shoppande skulle det bli. Jag kastade i mig frukosten och tog en snabb titt på nolltrafik.se för att kolla vilken väg som skulle vara snabbast att köra idag. Ibland kunde det ta väldigt lång tid att ta sig in till centrala Stockholm, men idag hade jag tur och hittade en väg med nästan ingen trafik alls. Jag hoppade in i min blåa Saab och började köra in mot centrum.

Lite ytterligare lästips: Helena von Schantz skriver på Liberati om FRA-debatten och det viktiga tvärpolitiska draget. Högberg funderar dessutom på sin plats i de sociala medierna.

Som vanligt lägger jag med en allmän inbjudan för vem som nu känner sig sugen att resonera kring detta. Du kan pinga dina inlägg på 2022.nu för att synas där. Missa inte heller taggen #framtid, på twitter, som ytterligare kanal.

Först ut får bli Peter Andersson, som jag inte är säker på skrev sitt inlägg som svar på mitt hojt, men som var inbjuden och tacklar ämnet fint:

Partierna är utgångspunkten för den politiska makten. Samtidigt tappar man medlemmar och, tyvärr, försöker värva nya till bitvis nya arbetssätt men i stort desamma som långt tidigare. De sociala medierna ger möjlighet till en 24-timmarsdemokrati. Det kommer att vara självklart framöver. Så är inte fallet i dag.

Tätt följt av Rosmari Södergren som bland annat berättar lite om svårigheterna att tackla folks förväntningar när man bloggar:

Det är ett dumt sätt att se världen på, att ständigt rangordna vad som är finare och vad som är skräp. Det som betyder något är på vilket sätt kultur griper tag i människor, för dem att tänka, känna, reagera. Kultur som får människor att inse något, får människor att vilja något - är för mig bra kultur.

Ett bra samhälle är för mig ett samhälle där alla är delaktiga, där alla känner att de tillför något och att de tycker livet är värt att leva.

MrPerfect72 som är engagerad i Aktiv Demokrati inspirerades också:

Föreställ dig ett positivt scenario nu, likt ett ljus som lyser ner på dig, mig och oss alla. Ja. Det lyser på dig oavsett vilket parti du tillhör. Du står i centrum av detta ljus. Det hänger på dig om Feministiskt Initiativ, Piratpartiet och Aktiv Demokrati växer sig starka i valet 2010 och om de inför valet 2014 blir stora nog och kanske de redan 2012 kan enas om att driva gemensam sak mot 4%-spärren.

Det handlar om dig och om demokratin.

I övrigt kanske det i sammanhanget kan vara intressant att läsa Johan Westerholms svar på funderingarna kring brist på diskussioner inom S och inte tycker att det finns anledning till oro. Detta svarar Peter Karlberg på och förklarar varför det visst finns anledning till oro.

Alldeles oavsett om du är en av de inbjudna, skriv och hojta till mig så lyfter jag det. Idag finns inga officiellta visioner kring informationspolitiska frågor och integritetsproblematiken. Var med och påverka redan nu. Fyll på i kommentarsfält eller be mig om att få plats för ett gästinlägg om du inte har en egen blogg. Som Jocke påpekar, du har alldeles säkert funderingar och synpunkter, som är inte säkert att andra ens tänkt på.

En tioåring som klädde ut sig till Charlie Chaplin och sjöng “Smile” på en film för att samla ihop pengar till välgörenhet hotades av Bourne Music Publishers med böter. Sången “Smile” framförs i filmen “Moderna Tider“(!), vilken hade premiär 1936. 74 år sedan alltså. Om man ser det ur Chaplins perspektiv från det han publicerade sin sång, skulle den egentligen tillhört “allmänningen” med råge idag. Apropå det där med att upphovsrätt är tänkt att skapa incitament. Nåja, “mänskligare” är ju varumärkesskyddat, så då behöver väl inte andra bry sig då…

Jag vet inte om “vett och sans” är varumärkesskyddat av nån specifik organisation eller myndighet. Men det är ett uttryck som dyker upp i bakhuvudet när man läser om hur tecknade serier rubriceras som “barnpornografi”. En man som översätter japanska serier har blivit dömd för barnpornografibrott och Oscar Swartz har intervjuat och radar upp flera läsvärda länkar, vilket även HAX gör. Jag noterar att flera efterlyser att Piratpartiet ska ta tag i frågan och undrar i mitt stilla sinne om PP kanske ska ta och varumärkesskydda “vett och sans”. Fast jag vill faktiskt inte att PP ska vara ensamma om den kvaliteten.

Egentligen är det ju så att de flesta av oss har haft sympatier med både rödgrönt och blått block, gett upp, och försökt hitta en ny plattform att driva frågorna från.

Denna tvärpolitiska enighet syntes även i riksdagen när integritetsskyddskommittén gjorde sin utredning. Där fanns ingen partirepresentant som inte ansåg att de här frågeställningarna var viktiga. Men av någon anledning har det inte fått gehör i moderpartierna.

Erik Laaksos postning om kamrat 2,5% har gett upphov till fler kommentarer, sedan min något tröstlösa postning igår. Ann-Catrin Brockman skriver t.ex. om den uppgivenhet som jag så väl känner igen — efter att ha blivit “nerskjuten” i sina försök att föra in frågorna i sitt parti. Thomas Hartman skriver även han om hur viktiga de här frågeställningarna är och att de inte får försvinna. Även Kjellberg har skrivit en sammanfattning.

Claes Krantz (som kritiserade Laaksos utspel) och jag hade en liten diskussion via twitter och kom fram till att det inte riktigt funkar att ställa olika viktiga saker mot varandra. Han saknar en bredare samhällsdebatt i ämnet vilket ju är något som jag saknar något alldeles förfärligt jag också. Han föreslog en bredare diskussion och debatt.

Härom dagen drog Jimmy Callin igång ett stort projekt, där piratpartister skriver om informationspolitiska frågor ur ett framtidsperspektiv. 2022.nu heter det och det kommer att skrivas på under någon månad framöver.

Det slog mig att även andra bloggare, som inte är pirater, kanske skulle känna sig sugna på att skriva visionärt om informationspolitiska frågor. Så jag kör helt enkelt en “Kent Persson” här, och skulle vilja bjuda in ett antal bloggare (andra, partiobundna också, som känner sig sugna är välkomna att delta också, hojta till i kommentarerna så länkar jag in er) att skriva hur de vill att sina partier, alternativt samhället gemensamt, tacklar de här frågorna.

Claes Krantz, som nånstans blev idébärare till detta är en självskriven deltagare kan jag tycka. Ann-Catrin, Thomas och Erik har iofs skrivit från ett dagsperspektiv men kanske orkar och har lust att skriva ihop något visionärt kring informationssamhället och integritetsproblematiken också?

Sen kanske det är lite övermaga att hoppas på att Thomas Bodström skulle hänga på, men både han och Beatrice Ask (om hon hade bloggat) hade naturligtvis av förklarliga skäl varit varmt välkomna att visionera i de här frågorna. Det saknas visioner överlag “officiellt” och här är ett utmärkt tillfälle att påverka hur dessa i så fall skulle kunna se ut.

De jag jättegärna skulle vilja se hänga på är: Hanna Wagenius (C), Annika Beijbom (FP), Kent Persson (M), Rosemarie Södergren (S), Micke von Knorring (V), Fredrik Federley (C), Peter Andersson (S), Ali Esbati (V), nån från Alliansfritt Sverige kanske? Johan Westerholm (S),  Madeleine Sjöstedt (FP), Lilith Svensson (KD), Per Ankersjö (C), Kristian Krassman (S), Fredrik Antonsson (M), Birger Schlaug (MP), Markus Berglund (C), Maria Ferm (MP), Peter Soilander (KD), Eva-Lena Jansson (S), Jinge (V), Mary Jensen (M), Gudrun Schyman (F!) och slutligen Peter Sunde (MP).

Sen några som inte är direkt kopplade till några partier: Johan Ingerö, Anders Svensson, Immanuel Brändemo, Michael Gajditza, Anders Svensson och jag hoppas att fler, hemskt gärna även vardagsbloggare, hänger på.

Jag hoppas helt enkelt att flera har möjlighet och känner sig sugna — den informationspolitiska visionen är vidöppen för påverkan och kanske ska vi ta tillfället i akt.

Jag börjar få allt svårare att förstå hur vi motiverar oss som politiska bloggare faktiskt, om vi fastnar i att bli vallokomotiv och struntar i opinionsbildningen, som väl även måste ske internt. När, om inte vid valår, kan vi påverka våra egna partier att driva frågor bättre, annorlunda, tydligare eller vad vi nu bär på för önskemål?

Det har diskuterats om sociala medier är en flipp eller flopp och flera har konstaterat att det beror väl på vad man haft för förväntningar. Om det är att ha en hel bloggosfär enigt ställa sig bakom sina partier och förvalta och sprida i förtid skapade argumentet, så får vi väl anse det en flipp, då. Även om det finns flera lager av nyanser att fundera på.

Om det handlat om att förädla den politiska diskussionen och underlätta för utvecklande debatt tvärs genom samhälle och politiska läger, har vi floppat rätt fint, vill jag påstå, åtminstone i år. Och lite varför jag inte velat ge mig in i diskussionen egentligen eftersom det blir nästan pinsamt. Extremt få av tidigare starkt engagerade i integritetsfrågor, exempelvis, har satt press på sina egna partier att skärpa till sig och ta dessa frågor bättre.

Istället för att ta ifrån Piratpartiet dess initiativ i frågeställningarna genom att se till att de egna partierna tar tag i det, tigs sakfrågan ihjäl till förmån för sitt parti. Det egna blocket ska vinna, inte politisk utveckling, signalerar det.

Jag undantar mig inte från den här sortens psykologi eller vad det nu handlar om, jag ser mig själv som ett “vallokomotiv” för Piratpartiet. Vi läser mestadels varandra och skriver för redan engagerade och gör väldigt lite för att lyfta debatten att bli mer inkluderande eller utvecklande.

Det är inte fel att driva sitt partis frågor, men det blir fel när det är det enda som sker. När inget ifrågasättande sker eller minsta antydan att påverka sitt egna partis inställning i frågor man annars känner varmt för.

Det var, inbillar jag mig, en av de stora anledningarna till att många profilerade politiska bloggare började skriva, möjligheten att påverka som nu ignoreras helt. Av lojalitet? Av dumhet? Jag vet inte. Men jag upplever det som att vi låter ett gyllene tillfälle glida oss ur händerna, alldeles frivilligt, för… jag vet faktiskt inte vad vinsten är?

För det symptomatiska i avgränsade, olika färgade lag är att jag faktiskt inte vet hur folk motiverat sitt val att släppa opinionsbildning i olika sakfrågor. Jag vet knappt själv varför jag gör det. Vi är begränsade, småsinta och lite korkade, faktiskt, som inte tar tillfället i akt.

Jag blir lite generad över det.

Anna Troberg kallar Laakso den bästa sortens Socialdemokrat och hon har en poäng i det. Men jag skulle nog vilja sträcka det lite längre och utnämna honom till den bästa sortens politiska bloggare. Han är faktiskt ett exempel för de flesta av oss att ta efter.

I Washington Post kan man nu följa en artikelserie om övervakningsindustrin. Som Mårtensson poängterar, den verkar inte ha gjort USA säkrare, men desto fattigare — och är inte en utveckling som stannar “over there”. Hans Johansson berättar om den enorma kraftsamling som behövdes för att få till rapportering om hur sakerna ligger till.

“Ett jobb bara ett troll skulle älska” skriver Maggie Koerth-Baker på Boing Boing. Det är ett företag som erbjuder kontroll av anmält material online, det handlar om. När nån anmäler innehåll på en site, så kliver de in och kontrollerar innehållet. Människorna som genomför det har sett rätt jobbiga grejer och nu är en del oroliga för hur det påverkar:

“You have 20-year-old kids who get hired to do content review, and who get excited because they think they are going to see adult porn,” said Hemanshu Nigam, the former chief security officer at MySpace. “They have no idea that some of the despicable and illegal images they will see can haunt them for the rest of their lives.”

Härom dagen undrade jag så smått vad som kan ha föranlett avstängning av 73000 bloggar (siffran har modifierats till 70K nu) på bloggsiten blogetry och nu verkar det ha kommit ut: En bloggare hade beskrivit hur man gör en bomb. Det var dessutom inte någon myndighet som begärt fullständig avstängning, utan nätvärden, burst.net,  hade fått panik när en förfrågan om den specifika siten hade inkommit från FBI, och ryckt ur sladden skriver Mike Masnick.

“Det är ständigt aktuellt att försvara den öppna internetarkitekturen och dess öppna användning. Bland annat får vi inte missa att göra vår röst hörd vid officiella remisser, vare sig de är nationella, europeiska eller globala. Till den listan kan fogas två nya, en remiss om ändring i den svenska lagen om elektronisk kommunikation och en enkät från EU.” så skriver Jan Flodin på Internetdagarna, fortsätt läs hela. (tips från Göran)

FoFloleror hoharor soskokrorivovitot: GoGöroranon, RoRicockok, JoJanonnone, Totanonkoklolösoshohetoteror ocochoh JoJohohnonnony. DoDetot fofinonnonsos ävovenon etottot poparor omomrorösostotnoninongogaror, enon popå DoDMoM ocochoh enon popå RoResosumomé. DoDe hoharor inongogetot momedod sosjojälolvova cocupoppopenon atottot gogörora dodocockok.

Tomkassettersättning

Den 1 januari 1999 trädde lagen om sk. kassettersättning i kraft. Kassettersättningen är enligt upphovsrättslagen 2 öre per inspelningsbar minut. På ett 90 minuters band betalar importören alltså 1,80 kr och för ett tretimmars band betalas 3,60 kr. Lagen innebär att en avgift om 2 öre per inspelningsbar minut skall betalas för oinspelade videokassetter, ljudkassetter, inspelningsbara CD-skivor, MP3-spelare med internt minne etc. Avgiften erläggs av den som yrkesmässigt importerar eller tillverkar dessa produkter.

Det slår mig varje gång det kommer på tal hur snurrigt det är att vi till synes beskattas för något som förklarats olagligt. Inte bara fildelare beskattas då, utan alla, (till och med fotografer som lagrar sina verk) som innehar en mp3-spelare eller bränner saker på cd-skivor. Logiskt borde Ipred-lag då inte få utrymme kan man tycka, om staten redan ser till att vi betalar för det.

Men så fungerar det inte — avgifterna har aldrig handlat om piratkopiering, utan privatkopiering, som Magnus Person så pedagogiskt uttrycker det.

Jag brukar lyfta den konsekvensen så fort bredbandsskatter kommer på tal: Även om det skulle bestämmas att det skulle tas ut en avgift på internetuppkopplingar som går till upphovsrättsorganisationerna i Sverige — så skulle inte piratkopiering bli lagligt. Den lilla detaljen drunknar alltid när sådant lyfts.

“Lösningar” i det här sammanhanget, handlar inte om att piratkopiering accepteras utan att pengar slussas till särskilt utvalda intressenter. Varje gång något kopieras har de rätt få betalt, är regeln. Sambandet mellan fildelning och kopieringstänket existerar egentligen inte rent sakligt, även om det exploateras medialt.

Detta har då utsträckts till att eftersom det går att lagra kopierat material, nu då på en telefon, upplever sig Copyswede ha rätt att få pengar.

En lukrativ marknad, får man väl anta. Jag har ingen aning om hur många det är som lägger piratkopierat material på sina telefoner. Procentuellt en ganska låg andel är jag beredd att slå vad om, baserat bara på vad jag kan se i min bekantskapskrets. De flesta har inget alls sparat på sin telefon, många pröjsar för streamingtjänster, några få kopierar över grejer.

Hårddiskar lär nog inte vara kattskit heller, om uttrycket ursäktas. Att mina hårddiskar till mestadels är fyllda med jobbrelaterade saker, lär nog inte spela nån roll. Det går ju att kopiera in nöjesindustrins alster på den. Och det är väl det här som är lite lurigt.

Förutsättningen torde vara att jag kopierar in material jag betalat för en gång, eftersom kopieringsavgiften inte handlar om kompensation för piratkopierat material? Vilket annars skulle kräva en motprestation i form av legalisering?

Uppdatering: Missa inte Anders Mildners kommentar.

GÄSTINLÄGG: Vi har under den gångna veckan sett hur Sexköpslagen återigen varit förstasidesstoff och engagerat debatt och bloggare. Att jag själv är en svuren motståndare till denna lag torde väl knappast vara någon hemlighet, och anledningen till det är att jag betraktar den närmast som ett ”hatbrott”.

Nu är min avsikt med detta gästbloggande inte att diskutera lagen, utan istället att uppmana PP att ta upp frågan på sin dagordning. Jag är emellertid inte ute efter att kräva att partiet tar ställning för eller mot lagen eftersom – beklagligt nog – inte alla i partiet inser vilken oerhört integritetskränkande lag detta är. Nej, mitt förslag är att partiet helt enkelt ska kräva att en ny och förutsättningslös utvärdering av lagen genomförs.

En utvärdering som garanterat ska hålla för metodisk och vetenskaplig granskning och som dessutom ska utvärdera de följder lagen fått på olika samhällsfenomen, som medier (Nathan Shachar bekräftar ju mycket övertygande att lagen korrumperar medierna), våldtäktsfrekvenser, demokratin och annat. Detta krav är något som alla borde kunna ställa sig bakom, förutsatt att man inte oroar sig för vad resultatet ska bli – och alltså indirekt erkänner att lagen är ett misslyckande.

Förutom att det vore ett demokratiskt berättigat krav att kräva en ny, objektiv och förutsättningslös utvärdering vore det förmodligen något som skulle ge PP en uppmärksamhet i valrörelsen som är önskvärd för att komma in i folks medvetande igen. Eftersom jag också är övertygad om att de flesta i detta land ifrågasätter lagen tror jag även att det skulle ge ett nettotillskott av röster till partiet. Det vore en markering att PP värnar om den personliga integriteten – utan att för den skull ta ställning varken för eller mot Sexköpslagen.

Dick Wase

Händelsen Brit tar upp, är ett läsvärt typexempel på den problematik av förväntningar-ansvar i dialog som är så vanligt idag. Vidare funderar hon kring traditionella motsättningar som det kanske är dags att knacka hål på. Auktoritetsallergi må visserligen vara mänskligt, men det borde finnas utrymme för eget ansvar i dåliga situationer också.

Det jag reagerar mest på i Rasmus och Isobels kritik är att de har satt på Darth Vader-hjälmen på Stakston och jag kan tycka det är orättvist. Sen gnuggar den (omedvetna antagligen) attityden att anställda inte ska ta nåt ansvar, nånsin, basta — min päls åt fel håll. Jag skulle avsky att arbeta under sådana förhållanden, där jag förutsätts inte bry mig om min arbetsplats och inte känna stolthet eller ansvar. Vill nog hävda att det är bra att jobba där man trivs har man möjlighet att välja, vilket då naturligt rinner över i sociala media och som är den bit Stakston diskuterar. Ett jobb måste inte vara ett fängelsestraff, hoppas jag, och hamnar man på ett sugigt ställe är det ju bra att uppmuntras att dra därifrån och hitta nåt nytt. (Kanske inte av ens chef då!) Uppdat: Brit har skrivit en uppföljare. Uppdat2: Isobel har skrivit lite mer kring detta.

Märker att det är svårt att skriva det här. Dels för att två diskussioner på ett onödigt sätt klistrades ihop till en. Dels för att i mina kretsar är Isobel och Rasmus “ofelbara” och ses upp till enormt. Jätteläskigt. Vem vågar ådra sig deras vrede medvetet, liksom? Nästan så jag glömmer att det är jag som är chef för internet.

Apropå bashing, så är det inte en uppmuntrande aktivitet att läsa kommentarer under Elisabeth Svantessons (M) debattartikel. Det är deprimerande att stöta på renodlat kvinnohat så ofta som man gör online. Själv tänker jag ofta på de olika måttstickorna som tas fram för kvinnor och män, och vi pratar inte kupstorlek nu, liksom. Vilket sorgligt nog är anledningen till att det finns kvinnonätverk över huvud taget. För Svantesson är orolig för att 4 kvinnor i domstolsnämnden ingår i kvinnonätverket Hilda.

Ironin blir fullständig om man funderar över måttstickan som användes för domaren till The Pirate Bay-målet. Där blev utslaget “hyvens” och “inga problem” trots frottering i exklusiva sällskap med advokaterna i målet. Två fel gör inte ett rätt, även om jag använder mig av mina subjektiva rättigheter att anse att det senare var bra mycket värre ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det skickar faktiskt riktigt konstiga signaler att folk endast protesterar i märkbar skala när kvinnor gör det män gjort i alla tider (frimurare och diverse andra organisationer). (Det ska bli intressant att se hur det går med tunnebanepoliserna, förresten.)

När vi ändå är i farten och tacklar heliga kor och känsliga saker — debatten om sexköpslagen är hetare än nånsin. I bloggosfären i alla fall. Unni Drougge sätter fingret på något som jag själv upplevt skava lite obekvämt. Prostitution är inte ett yrke jag skulle önska någon att behöva välja. Det kan inte hjälpas, sex är alldeles för personligt, för nära, för att jag ska kunna se det som en handelsvara, nånstans i hjärtat.

Men det innebär inte att jag fördömer de som väljer det och förutsätter att det faktiskt finns de som gör ett aktivt val och kan hantera det, även om inte jag skulle kunna. För det är den bedrövliga baksidan av den här debatten — det verkar inte finnas nåt utrymme för att de ska få föra sin egen talan eller blir respekterade. Jag törs knappt säga det — är det okej att vara mot prostitution men ändå tycka att sexköpslagen suger? För jag vill egentligen inte att redan (i mina ögon) utsatta ska knuffas ut i mörka hörn i samhället och bli än mer utsatta än om det kunde ske mer öppet och accepterat.

Usch vad läskigt det var att skriva det här inlägget. Var snälla nu.

Som vanligt är det ett problem att debatterna blir lite sneda eftersom man håller sig till ganska smala spår och ytterligheter. Artister är en sak, låtskrivare en annan. Likväl som film är en helt egen del. Eller dataspel och mjukvaror, för den delen. Att olika kulturyttringar kunnat rymmas på cd- och dvd-skivor har varit det gemensamma tidigare, men i praktiken funkar det egentligen inte att dra alla över samma kam.

@heyiamroger fick en tv-rekommendation av @devilkitten på en serie som jag fullkomligt älskar och tjötat om tidigare. Carnivale drogs in av HBO redan efter andra säsongen (men är verkligen värd att ses trots det). Jag blir lika glad varje gång någon upptäcker denna fantastiska serie, som då faktiskt får en aldrig så liten men ändå en chans att återuppstå.

Samma öde mötte exempelvis Farscape efter fjärde säsongen, och massiva fan-kampanjer gjorde att det till slut kunde skapas en miniserie som knöt ihop den sista cliffhangern och serien kunde få ett avslut. Jag hoppas fortfarande att trycket ska bli tillräckligt starkt för att inspirera till fortsättning för Carnivale. Och varför inte Charlie Jade, när vi ändå är igång, en Kanadensisk/Sydafrikansk samproduktion som med små medel gjorde riktigt bra tv.

Men för det måste tillräckligt många människor se det. Jag drar mig därför inte att uppmuntra folk att ladda ner och titta på serierna. Faktum är att det viskas ofta om att tv-bolag själva releasar sina serier online för att skaffa sig en fanbase. (Vem har inte stött på pilotavsnitt och pre-releaser, innan de visats på tv, t.ex?) Symbiosen tv-serier och fildelning har blivit något av en chans för att de ska kunna få leva. Den långa svansen fungerar, inte minst, väldigt bra för det.

När det gäller film handlar strategin väldigt mycket om att plocka in investeringarna den första veckan filmen visas. Det gäller riktigt kostnadstunga stora titlar. Independentfilmer, emellertid, är oftast helt beroende av den långa svansen. Den till synes gemensamma etiketten “film” skapar här ett faktiskt problem.

Det är en styrka att bli nedladdad och erkänd bland fans — till och med inom samma genre råder det alltså olika villkor för att kunna slå tillräckligt för att få igen investeringar. Redan etablerade stornamn och hajpade storfilmer som drar folk första helgen kan inte jämställas med lägre budgeterade produktioner, som ju behöver längre tid på sig.

Det som är ett problem för en grupp är en lösning för en annan. Men nån konstig politisk lojalitet(?) gör att vissa grupper envisas med att tro att samma regler gäller för dem när det handlar om fildelning.

Jag inser att jag saknar det lite. Förmågan att separera alla de saker som legat i nån slags underhållningsklump, tidigare. Underhand får jag ofta höra hur fildelning varit räddningen för olika projekt, men officiellt råder enad front, även om vissa grupperingar till och med förlorar massa anseende på den inställningen. En enkelspårig rädsla som utnyttjas och leder till ganska allvarliga konsekvenser.

Det finns ingen enskild “nyckel” som löser upplevda problem, problem som inte ens är sanna alla gånger. Jag går så långt som att påstå att den hårdnackade inställningen mot fildelning kan vara direkt skadlig för flera kulturyttringar eftersom det begränsar till ett fåtals intressen snarare än skapar grogrund för många. Det syns inte minst i hur det slås ner på fildelningssiter, som ju faktiskt är kanaler för att få ut material lagligt, för nya hugade aktörer.

Managern för Pink Floyd har uttalat sig om det orimliga i att människor ska behöva fundera på vad som är lagligt när de köper cd-skivor och sen använder dem. Han vill därför att industrin ska sluta jaga fildelare och jämför det med förbudstiden i USA.

Acta är på tapeten igen och det är märkligt att en process som lovats bli öppnare fortfarande handlar om att tillgodogöra sig information som läckts.

Lake skriver lite om den pågående diskussionen kring nätneutralitet. Missa inte heller Scaber om hur datalagringsdirektivet strider mot EUs lagstiftning som är upphittat hos Den Nya Medborgarrättsrörelsen.

Fler än jag reagerade härom dagen på RIAAs böjliga moral när det handlar om hur de behandlar artister och låtskrivare. Marcus Fridholm skriver fantastiskt läsvärt om hur rutten hela situationen är. Ray Beckerman funderar dessutom på om de redovisade siffrorna kring advokaternas löner kan vara ytterligare ett utslag av fantasifull revision. Han undrar om det kan vara så att medlemmarna luras att tro att mindre pengar dragits in till förmån för några stora medlemsorganisationer.

Det här låter konstigt minst sagt: “nånting” har hittats på en server i USA (som innehöll 73000 bloggar) och var därför tvungen att stängas ner. Nåt som finns på en server och inte borde finnas där, torde vara ganska enkelt att ta bort, om det så råkat handla om en fildelningssite..?

Ja, vad ska man säga… Tydligen är det på gång att förse google med varningstexter. Ni vet, den där sortens texter som förklarar att det är visserligen lagligt men du är ändå lite dum om du förser dig av innehållet varningen är tryckt på. De fall det kan vara relevant, som när man har allergi eller dylikt, känns inte riktigt som det passar här. Allergi mot information känns inte särskilt utvecklande. Även om nu viss information gjort mig illamående… Nån förresten som har länk till den där bannern som lyder “Sverigedemokraterna — kan innehålla spår av nötter”?

Veckans roligaste mem har varit Old Spice-killen. Via twitter har folk fått beställa olika teman — bland annat genomförde den barbröstade talesmannen ett frieri å en twittrares vägar. Men nu är det slut — det finns dock massor av roliga filmer att titta på. Ett ganska kul sätt att gifta ihop marknadsföring med sociala media utan att det känns opersonligt.

Jag har passat på att jobba lite nu när jag är ledig, så nu ligger det lite mer allmängiltig information om Piratpartiet på partiets hemsida. Ett slags nav dit du kan hänvisa de som är nyfikna på partiet och inte redan är insatta. Texter osv får jättegärna användas i andra sammanhang såklart. Lite mer om vad som händer i partiet kan du läsa hos Anna.

Nu finns det inte något sådant samband — många har försökt att bevisa det, men misslyckats. (KTH, Harvard, Holland, norska Handelshögskolan, Storbritannien.) Det enda oberoende forskare lyckats visa är att de som fildelar är mer benägna att köpa produkter. Jag har många gånger berättat om industrin som boostat sina siffror (genom att hitta på dem), men nu börjar jag undra om de tror på sina egna överdrifter, för hur kan de annars tycka att det här är acceptabelt?

RIAA har de senaste tre åren betalat sina advokater 60 miljoner dollar, vilka drivit in 1,3 miljoner dollar i sin tur.

Tar vi och lägger in de senaste rapporterna om hur svårt det är för signade artister att få pengar från de bolag som ligger bakom “kriget mot fildelningen”, så ser det faktiskt osmakligt ut. RIAA har en väldigt kreativ metod, där för varje intjänad 1000 dollar får i genomsnitt artisten 23.

Ett annat exempel är Hollywoods snurriga räkenskaper för att slippa betala ut vinster för en Harry Potter-film. Där lyckades man få det till att filmen orsakat en förlust på 167 miljoner dollar, trots att filmen tagit in 938 miljoner i intäkter. Sättet är etablerat i Hollywood där flera nu dragits till domstol, och den moraliska slalom som tillämpats sågats. Bland andra blev Don Jonsson tilldömd 23 miljoner dollar som undanhållits honom för tv-serien “Nash”.

Det allvarliga här nånstans är att jurister ses som en “lösning”, värda att lägga dessa pengar på, medans artisterna tas för givna och anses okej att spinna runt och lura. Samma människor som anses vara “experter” och i princip aldrig ställs till svars, varken av media där deras budskap förs ut utan att ifrågasättas, eller av politiker när det är dags för lagstiftning.

Nu för tiden får man höra att Spotify är en “fildelningsdödare”. Men kom igen, liksom, Lady Gaga spelades miljontals gånger och fick… knappt över tusenlappen?! Hur är det okej? Är det helt plötsligt jättebra att artister inte får vettigt pröjs för sitt arbete? Människor runt om luras att tro att de gör artisten en god gärning som inte laddar ner och det är faktiskt riktigt fult. Till och med politiker hjälper till att sprida denna snedvridna syn.

Bolagsmänniskor sägs tala för artisten men inget i deras affärsdrivande verksamhet signalerar att det är artisten som är fokus. Nånsin. Det är märkligt att jag, som verkligen inte missunnar artister att tjäna pengar — vad tusan, jag missunnar inte ens skivbolag att tjäna pengar bara det bor nånslags schysst icke-monopolistisk affärsverksamhet bakom — jag är den som är “bad guy” i det här scenariot.

* * *

Du laddar ner den genom att högerklicka och välja “spara bild som” eller helt enkelt dra bilden ner på ditt skrivbord, funkar i macintosh i alla fall.

Den bästa sammanfattningen hittas på JMW, där Social Medieakuten gjorde en maratonsändning på 2,5 timmar där “folk får tala till punkt”, som Jocke Jardenberg uttryckte det, vilket är en väldigt skön inställning. Vill du få en känsla av Almedalen så är det den sändningen du ska se. Missa inte heller Niclas Almedalslänkar eller Makthavares lista som var lite kul.

Det är fortfarande rätt så omtumlande intryck som ska sorteras efterhand, men här ett försök till en liten sammanfattning:

H12 — vilken fantastiskt grej! Där blev det spontanmingel dagarna igenom och massor av bloggare träffades och utbytte tankar och skratt. Det var Martina Lind på politometern som stod bakom tillsammans med Almega. Det är i möten med andra människor som Almedalens styrka ligger och det var en succé. De stängde lite väl abrupt och tidigt dock.

Hade en kort, men trevlig, pratstund med Staffan Danielsson som besökte ett seminarie där jag deltog i panelen. Ett av flera samtal som inspirerade till mina funderingar kring medielogik.

Alla (meta)diskussioner om sociala media. Det blev nästan lite för mycket prat och för lite verkstad. Brit Stakston uttrycker det bättre än jag i ett seminarie som Alexander Bard modererade. Där nämner hon ett gäng idéer som jag upplever skulle vara bra att ta med sig och utveckla.

Vår veckolånga kamp med en temperamentsfull toalettstol som byttes ut på femte dagen. När väl toaletten fungerade slutade lampan fungera i det fönsterlösa utrymmet.

Ett annat smolk i bägaren och inte fullt lika enkelt att skoja om, var det att få internet att fungera. Telenor (bredbandsbolaget) svek fullständigt och det var en ständig frustrerande kamp vilket märkbart påverkade rapporteringen från mig. Att blogga är liksom min “grej”, som jag berättade för alla — varav säkert några ruttnade på som fick höra det lite för många gånger. ;)

Ett veckotema blev “hybris”. Jag skojade lite om det mot slutet för att defusera det en anings, men det är verkligen en egoboost av rang att få höra att mitt arbete med bloggen upplevs som viktigt. Jag blev exempelvis lyft av Martina Lind som en av flera superstjärnor i en föreläsning på TEDx (9.40 i part 1) där hon visar den politiska bloggosfären ur ett intressant perspektiv. Gun Svensson (farmor Gun) kuppade mig dessutom lite i en rolig intervju med Jocke Jardenberg och kallar mig den person med mest makt i Piratpartiet.

Det var jätteroligt att träffa den amerikanska ambassadören som var nyfiken på den svenska bloggosfären. Det sägs att han var en av de som såg till att Obama körde sina kampanjer online och därför numera är ambassadör. I USA har man kommit längre när det gäller bloggar som en resurs att luta sig mot och det märktes ganska tydligt i Almedalen att vi har en bit kvar att gå.

Ett bland veckans roligaste var Moderaternas piratkopierade kampanj, som jag såklart blev tvungen att piratkopiera i min tur. I sammanhanget är det lite intressant att fundera över varför gratiskulturen är så allmänt accepterad i Almedalen, men inte annars.

Lördagen, vår sista dag, som helt åts upp av en värd till vårt boende som jagade vissa av oss att göra om städmoment i boendet. Bland andra fick Rick Falkvinge bakläxa, ackompanjerat av våra vid det laget, hysteriska fnissanden. Att diska om glas som inte varit använda föll inte under allas logik för vad som var rimligt. Men det var för varmt, och för komiskt ändå nånstans, för att bråka.

Piratgrillminglet, vilket som mest hade 80 personer på plats och blev en jättemysig och opretentiös fredagskväll. Där fick jag för övrigt veta att Camilla Lindberg burit en Piratpartiknapp i direktsändning i tv, nån som sitter på nåt bildbevis för det?

Vi är som parti väldigt omtyckta och det blir en ganska skön omväxling mot vanliga mediala nidbilder som dyker upp varstans. Om vår karaktär och huruvida vi använder clearasil regelbundet, menar jag. Vi behöver dock lära oss mer om hur det där fungerar, hur vi kommer till bäst rätta i medier osv. Det är lite för lätt att avskriva tystnad som nån annans fel och det blir nog till att fundera lite av vad vi som parti kan göra bättre.

Som till exempel inte planera in events samtidigt som partiledartalen! ;) Det var superkul att sitta och prata om kultur i ett ganska fritt format, men det hade varit extra roligt om fler hade fått möjlighet att hitta dit.

Man lär så länge man lever och det är verkligen en attityd som är stark inom Piratpartiet. För det är nog mitt bästa intryck av veckan. Hur alla som reste dit kände “jamen det här kan ju vi göra nästa gång”. En obeskrivbar känsla av att se framåt, en positivitet och rörlighet som är vår stora styrka. Korta beslutsvägar, stort utrymme för spontanitet och en massa jäklar anamma. Att det inte syns tydligt får vi helt enkelt jobba på.

* * *

– Jag vill att vi ska vara politikens gränspolis. Vi ska vara det parti som bevakar politikens gräns mot det civila samhället och som slår vakt om privatlivets helgd, säger Hägglund.

Littorin köpte sex. Ryktet i Almis var att det handlade om småflickor, så nyheten blev lite av en lättnad, på nåt konstigt vis. Dock inte så kul att fundera över hur hans barn blev slagträn, faktiskt. Eftersom han angav Expressens närgångna beteende som anledning till sin avgång, menar jag. Tanken glider dessutom osökt över till Beatrice Asks gredelina kuvert. Borde Littorins barn informeras ordentligt om sin dåliga pappa? Det lär nog bli svårt för dem att undvika att få veta detta och det är inte förutan att jag känner mig smått illamående över hela situationen.

Under tiden som det minglats och nätverkats i Almedalen har Swift gått igenom, trots att det röstades ned i EU-parlamentet. Swift, för den som missat det, handlar om hur våra banktransaktioner registreras och skickas till USA.

Socialdemokraterna, eller de Rödgröna (är det versal inledning på det?) har gjort ett kulturpolitiskt utspel. Piratpartiet gick ut med ett pressmeddelande rubricerat “internet behöver räddas“. Göran skriver lite också.

* * *