Det är verkligen jätteobehagligt att så många tycker att våldtäktsoffer har nåt slags ansvar för att ha drabbats. Sitter och läser kommentarerna under artikeln i Aftonbladet och flera (alldeles för många) uttrycker nåt slags åsikt som går ut på det. Jag förstår det inte. Reagerade lite dessutom när jag såg en tråd på reddit, där en kille “ber” tjejer sluta använda yogabrallor på gymmet så han slipper “hamna i fängelse”. Liksom, va…?

Egentligen borde det vara skitenkelt att koppla ihop sin egna brist på ansvar med kvinnors, då eller, tänker jag lite torrt. “Om inte du kan hålla dig i styr, varför skulle kvinnor” ungefär. Jag är ganska trött på fejkade skillnader mellan kvinnor och män.

Varför handlar “borde veta bättre” inte om de som utsatt någon för en våldtäkt?

Och det värsta är att jag kommer antagligen att behöva muttra över denna ruskiga inställning för resten av mitt liv, för folk framstår vägra släppa sargen. En del kopplar det till och med till en rättvisefråga, ironiskt nog, att kvinnor har det så jävla förspänt så alltså ska man inte göra något åt det, filibustrar tills inga attitydförändringar sker.

Men alla män då? Som framställs som otänkande djur för deras sexualdrift är så jävla obönhörlig och självkontroll är omöjlig? Jag vet att många stör sig på den bilden av män som fan, och ÄNDÅ obstruerar när ämnet är på tapeten. Använder det till och med som ursäkt för att slippa bry sig om det, många gånger utan att ens fatta att vad de gör är att bevara status quo, som de ju själva inte är nöjda med.

Män, som till och med ska vara lite tacksamma, sådär, som får sex. Härlig stämpling att växa upp i. Vad sägs om de förtvivlade män som hållts fångar som “sexslavar” hos en kvinna i Tyskland? När det rapporterades om användes knappt ens ordet våldtäkt, t.ex.

En kompis till mig blev våldtagen. Han trodde att han hängde med på en kul efterfest, men blev våldtagen av några män, som “trodde han var med på det”. Gissa om han vågade anmäla det? Hur skulle han förklara, han som var man, att han utsatts för ett övergrepp? Han tyckte, helt felaktigt och precis som alla andra drabbade, att han fick skylla sig själv. Förövarna går fria att utsätta andra, om och om igen.

För att vi, i samhället, vägrar lägga ansvaret på de som våldtar. För att vi envisas med att upprätthålla stereotyperna, skämtar om det, och lägger grunden för en obehagligt förlåtande attityd mot övergrepp. På grund av stereotyper som i princip är påhittade, för att inte säga påtvingade på folk.

Skämta på du bara, lite humor ska man ju ha. Skitsamma vad du bidragit med för överjävlig situation till dina medmänniskor. Vifta sen bort det, med att göra jämförelser mellan äpplen och päron och indikera att det är de som drabbades som är ansvariga. Du är ren som snö, och så förbannat rättfärdig i alla lägen.

Jag ser de som, medvetet eller omedvetet, ursäktar våldtäkt som våldtäktsmänniskor. De fortsätter att sparka på de som ligger och upplever sig till och med ha rätt att göra det. Så bekvämt att påpeka att den som redan är nedbruten, har lättats att böja sig.

****

GÄSTINLÄGG: Piratpartiet är idag allt för exkluderande genom ett för stort fokus på teknik. För att kunna engagera fler och nå fler väljare behöver vi en politik som inte bara berör oss som använder internet.

För mindre än en vecka sedan lanserades breddning.piratpartiet.se, ett berömvärt initiativ från partiledningen tänkt att vara ett nav för Piratpartiets breddningsarbete. Redan nu har det börjat föras många intressanta diskussioner kring flertalet kreativa förslag. Breddningsarbetet möjliggörs till stor del av förslaget till nytt principprogram som utformats för att vara just principiellt hållet och därigenom tillämpbart i fler frågor än vad som anses vara traditionella piratfrågor. Men det som kanske framförallt gör detta möjligt är viljan att bredda vår politik. Det är väldigt stora förändringar som för bara något år sen var otänkbara för de flesta, därför är det så oerhört viktig att just medlemsviljan är drivkraften.

Varför jag vill att vi breddar vår politik handlar inte bara om att ett för smalt partiprogram underminerar våra chanser att nå fler väljare, men också våra möjligheter att engagera fler i vårt parti. Detta av en politik jag tror många upplever som väldigt teknikorienterad, fokuserad på ett fåtal frågor och i ärlighetens namn av en aning sned könsfördelning bland våra medlemmar och engagerade. För den som inte är tekniskt intresserad i samma utsträckning som oss nätaktivister är det inte lika lätt att känna sig berörd och förstå vikten av vår politik när den bara tycks kretsa runt tekniska frågor. Vi behöver vara tydligare med att vår politik handlar om så mycket mer och inte bara berör oss som använder internet. Exempelvis talar vi gärna om vikten av att samma fri- och rättigheter ska gälla på Internet som i övriga samhället, med det sagt har vi uppenbarligen en idé om hur samhället bör se ut även utanför nätet. Kan vi konkretisera denna samhällsvision kommer vi kunna förmedla värdegrunden bakom vår politik till en avsevärt större väljargrupp.

Det är många som lyft tyska Piratenparteis framgångar som exempel på potentialen i ett bredare partiprogram. Deras förutsättningar är dock inte riktigt detsamma som våra och rent strategiskt har vi mer att vinna på att fokusera på de frågor som är aktuella i den svenska samhällsdebatten än den tyska. Fokuset bör alltså ligga på frågor som många berörs av, som är mindre teknikorienterade och gärna lika engagerande för kvinnor som män. Några exempel på mindre teknikorienterade frågor som jag ser är jobb, bostad och miljö. Som exempel på frågor som är mindre mansdominerade ser jag jämställdhet, barnomsorg och vård. Framförallt är det högaktuella frågor i den svenska samhällsdebatten som jag tror skulle betyda mycket för våra möjligheter om vi var delaktiga i. Det handlar dock inte för mig om att ta ställning i fler frågor för en breddning som självändamål. Viktigt är att alltjämt utgå från de värderingar och principer vi enats kring.

Diskussionen kring partiets ståndpunkter i dessa frågor är dock redan på god väg. Jag ser en genuin vilja hos partiets engagerade som drivande och hoppas själv på att vara del av denna drivkraft. Mitt namn är Isabelle Danielsson och det är med denna ambition jag ställer upp i valet till Piratpartiets styrelse.

Perfektionism, ordning och reda — har ett högt pris, alla borde vara medvetna om det, men när jag ser mig omkring så verkar de flesta åtminstone strunta i det. Oändligt med energi går till att diskutera vad vilka grupper i samhället behöver förändra för att passa in, och nästan ingen alls till det egna ansvaret att inte hjälpa till att skapa en bubbla där ingen kan göra mer än att försiktigt andas innan syret tar slut.

Denna ständiga dragning åt samhällelig nekrofili är oerhört ansträngande att tackla. Där det livlösa, intill gränsen döda, upplevs vara perfektionism. Där lågmäldhet och homogenitet upplevs som estetiska ideal. Där alla bilar är i samma fyra färger, där husen är målade i samma färger och där en avstickande attityd upplevs närmast vara samhällsfarlig. Där ingen ska märkas av i någon aspekt, över huvud taget.

Att bli trampad på liktornen i tunnelbanan, få en pust av mjölkdrickarens andedräkt i ansiktet på morgonen, skrika i telefonen för att höras igenom trafikbullret — irriterande imperfektioner som är oerhört värdefulla tecken på att vi lever och existerar. Lika värdefullt som att se en orange dörr mitt ibland alla bruna, en gul jacka bland alla svarta, ett par blommiga kängor bland alla brun-gråa. Det är nästan patetiskt att det är modigt att våga synas, kännas lukten av, existera.

På sistone har jag alltför ofta blivit påmind om mitt gamla favorituttryck “hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”. Av olika anledningar känner jag mig föranledd att vara tydlig: Jag är hellre någons “skit i en hörna” än smälter in i ett homogent fobi-inspirerat ideal av perfektion. För jag kan inte se att det leder till något annat än ett madrasserat hörn i en cell. Även om du kanske skulle vilja se mig där, gissar jag att du inte vill sitta där själv, för så jävla perfekt är inte du heller.

Jämförelsen jag gör är lite rolig – instagram har liksom satt ribban för nån slags kvalitet som jag upplever som viktig, när egentligen det borde vara så att olika saker ger olika värden och så vidare. Nåja, nedan följer lite noteringar jag gjort när jag testat samma bild i de olika apparna. Jag har bara börjat jämföra, men här lite förstaintryck.

(Klicka på bilderna för större format. edit//tydligen har något gått sönder, gick inte att länka bilderna. Teknikens underbarn slår till igen. Medan jag felsöker lägger jag länken i inledningen av stycket istället.)

Så här ser originalbilden ut. Jag valde att ta kort med vanliga telefonkameran, ingen särskild manipulation och dessutom genom en plexiglasruta i ett biltak. Lite konstigt bildval kanske, men det är ungefär såhär jag använder mig av fotoappar — slumpartat, och en dos “undrar om det funkar att ta bilden så här”-nyfikenhet. (Och nej, det funkar inte alltid.)

Bilden är i original 1936×2592 pixlar, väger 1,7 MB på skiva, och skulle jag få för mig att använda bilden i tryck så skulle den kunna ligga på ett utfallande A5-format — 300dpi, 100% — utan problem.

Först ut är streamzoo. Bilden blir inte större än 538×720 pixlar och väger 139 k på skiva. Jag ser att jag drog lite väl glatt i spakarna när jag ställde in färgerna, det är nog en vanesak. Det var i vilket fall som helst lite klurigt att försöka dra tillbaka, utan att radera alla tweakningar jag gjort. För det är just det som är kul med den här appen — du kan ställa in allt, och välja ramar själv. Ramarna är emellertid lite väl roliga mellan varven. Jag saknade ett bra mellanläge.

Sen fattar jag inte riktigt varför inte mina bilder dyker upp i det allmänna flödet? Känslan av att ingå i en grupp människors vardagsdokumentation, stort och smått, är ganska trevlig i instagram. Kanske har jag missat någon inställning eller så, men jag har i alla fall hittat lite folk att följa, och några har hittat mig.

För jag har inte lyckats klura ut hur jag hittar folk på picplz, den andra appen jag testar just nu. Den kör nån slags autofunktion, jag kan inte söka efter användarnamn vad jag kan se. Men å andra sidan, om man inte är intresserad av den sociala funktionen har picplz något bättre kvalitet. Storlek på bilden 766×1024 pixlar och väger 233 k på skiva.

Jag gillar resultatet — liksom på streamzoo, kan man dra i olika spakar och fiffa på olika sätt. Om jag visste hur man gjorde för att följa andra användare, skulle jag dessutom kunna se mina bilder i flödet tillsammans med andras, som det verkar. Jag ska såklart försöka googla fram nån slags hjälp om hur det går till, men poängen får väl bli “varför göra det så svårt”, på sätt och vis.

Och så instagram då, till slut. Lux-funktionen. Den slår det mesta — jag är riktigt kär i den funktionen och saknar den på de andra apparna (den lilla solen nere till vänster). Kolla hur dramatisk himlen blir. Jag ger mig tusan på att om man drar lite i de där spakarna på picplz och streamzoo så kan jag uppnå samma effekt. Men, här behöver jag inte det, det är en enkel knapptryckning.

Bildstorlek 1280×1280 pixlar, klart mycket bättre kvalitet än de andra två. I det här fallet tycker jag att bilden är bättre i det långsmala formatet än detta fyrkantiga. I de andra apparna kan jag välja att beskära hur jag vill, här är det bara ett format som gäller, punkt slut.

Jag fortsätter att experimentera och jämföra, hojta gärna till i kommentarerna med tips om andra appar, eller lösningar på de problem jag stött på och nämnt ovanför. Tjoa gärna till om du finns på någon av dem också, så kan vi följa varandra. Jag heter opassande (såklart).

edit: Jag har nu klurat ut hur man lägger till folk på picplz; man måste göra det via webben, går ej att göra direkt i appen. Överst på alla sidorna på hemsidan, finns en sökfunktion, där man söker på mailadresser eller användarnamn.

Under mötet kommer ett nytt principprogram för Piratpartiet att diskuteras och röstas om. Jag måste säga att förslaget som ligger upplagt är riktigt bra. Jag tyckte det var såpass bra att jag slängde ihop en layoutad broschyr, som man kan ladda ner och skriva ut.

Varför är Principprogrammet 4.0 så himla bra då? Ja, dels så öppnar den nya skrivelsen för möjlighet till breddning av partiets politik. Dels så gör textens formuleringar så tydligt att det inte handlar om “teknik”, utan viktiga principiella ramar som rör människor. Alla människor.

Just det här dokumentet är extra viktigt på mötet, enligt min mening, eftersom det lägger grunden för hur Piratpartiet kommer att utvecklas framöver. Så ta gärna en kopp kaffe eller dylikt, och läs igenom i lugn och ro. Här kan du sen följa och bidra till diskussionen på mötet online.

Efter ett inlägg där jag filosoferade kring de tre knapparna i riksdagen, som verkar finnas där för syns skull, skrev jag ett inlägg på fem punkter, för de som inte var så insatta i datalagringsdirektivet.

I det här sammanhanget berörde jag som hastigast Saudivapen-affären, som jag önskar att jag haft tid att tycka till lite mer om. Annat än mina funderingar kring hur man gör när en regering bryter mot lagar, och var tusan man hittar etiska och filosofiska diskussioner i de politiska rummen. Men jag photoshoppade ihop en Tolgfors-lego-gubbe i alla fall.

Senast ut har jag dessutom skrivit ihop en artikel om Anonymous, där jag försökt bena ut hur den kulturen fungerar och hur den skiljer sig mot det vi är vana vid normalt.

Det är inte som att någon nånsin är en företrädare eller representant för Anonymous. Det är en skrud som används för olika ändamål, inte en uniform på det vis som man traditionellt tänker sig grupptillhörighet. Anonymous är inte en klubb där det skrivs stadgar som alla måste förhålla sig till, det verkar mer vara ett verktyg man tar till när något behöver repareras. Eller skruvas isär.

Här kan du hitta fler av mina artiklar och notiser på ajour och du kan kan även följa mina inlägg där via det här rss-flödet.

Ibland blir jag också sådär arg — på ett sätt som antagligen är skadligt för mig. En slags donquijote-ilska som inte förändrar saker och som inte leder till ett dugg annat än stryk eller möjligen cancer. Inte för att jag tvångsmässigt måste se solsken i varenda gathörn och gå runt och flina som en påtänd hippie — det är bara den där okonstruktiva ilskan jag vill undvika. För motsatsen finns ju också, där ilska ger energi och styrka till saker som synes vara oöverstigligt svåra. Tricket är väl lite att se skillnad på de ena och det andra.

Ett typiskt exempel på icke-konstruktiv ilska uppstår när jag ser Per Strömbäck dyka upp i tidningsspalterna. Han är en lobbyist, betalad av vissa för att driva fram olika lagförslag. Helt okej (eller vad man nu ska säga), om det inte vore för att han sällan eller aldrig framstår vara just lobbyist när han syns i media. Där kallas han “upphovsrättsdebattör”, “skribent”, eller dylikt. Som värst har han kallats “branschrepresentant”, tror jag.

Per Strömbäck har blivit min poster boy för saker i samhället som vi mellan varven har anledning att skämmas för så smått. Samhällsdebattörer är egentligen inte alltid samhällsdebattörer längre, utan en artificiellt påklistrad etikett designad att… ptjaa… luras lite. När titlar dyker upp i tidningarna är det inte helt lätt för läsare att veta vad som är vad.

Många är exemplen på herrar och damer som i ett sammanhang är professor och i ett annat sammanhang är som resten av oss: lekman med åsikt. Alldeles för ofta misstas ren åsiktsbaserad spekulation som expertis. Ibland på design, ibland av misstag. Att vara expert på ett område innebär inte automatiskt expertis på alla områden. Det här vet alla, men det är ändå en luring mellan varven.

En strategi som använts förr och även kommer att användas framöver. Det är något man helt enkelt måste stå ut med, det är skitlarvigt och onödigt av mig att bli ilsken på det även om det helt klart förtjänar synas i sömmarna lite oftare. Det är en såndär “på gott och ont”-grej. Om möjligheten inte fanns för en lobbyist skulle den inte finnas för mig.

Då menar jag inte att jag tänker slänga på mig etiketter designade att luras — utan möjligheten att föra fram en åsikt någorlunda smärtfritt. Kanske lika bra att vara tydlig där. ;)

********

GÄSTINLÄGG: Det finns antagligen inget annat ord som är så överanvänt i mediaresonemanget som “generation”. Jag försökte en gång att räkna de “generationer” som har blivit utnämnda de senaste tio åren, sen den välkända artikeln om den så kallade “Generation Ingenting”; Jag tror att det var så många som tolv. De hade alla en sak gemensamt: de existerade endast på papper. Verkligheten försåg oss aldrig med en enda påtaglig, meningsfull, oförglömlig impuls; den gemensamma erfarenheten som för alltid skulle särskilja oss från generationen innan. Vi hade letat efter det, men istället kom en banbrytande förändring omärkligt, tillsammans med kabel-tv, mobiltelefoner och – mest av allt – internettillgång. Det är först idag som vi till fullo kan förstå hur mycket som har förändrats de senaste femton åren.

Vi, nätbarnen; vi, som har växt upp med och på internet, är en generation som lever upp till kriteriet för termen på en smått omstörtande sätt. Vi upplevde aldrig en impuls från verkligheten utan snarare en metamorfos av verkligheten i sig. Vad som förenar oss är inte ett gemensamt, begränsat kulturellt sammanhang, utan tron att sammanhanget i sig är självdefinierande och påverkar det fria valet.

När jag skriver detta är jag medveten om att jag misshandlar pronomet “vi”, eftersom “vi” är föränderligt, osammanhängande, otydligt – enligt gamla kategorier: temporär. När jag säger “vi” betyder det “många av oss” eller “några av oss”. När jag säger “vi är”, betyder det “vi är ofta”. Jag säger “vi” för att kunna tala om oss över huvud taget.

1. Vi växte upp med och på internet. Detta är vad som gör oss annorlunda; detta är vad som skapar den avgörande, om än ur vår synvinkel överraskande, skillnaden: Vi “surfar” inte och internet är inte en “plats” eller “virtuell”. Internet är inte något externt till verkligheten för oss, utan en del av det: ett osynligt, men konstant lager som är sammanflätad med den fysiska omgivningen. Vi använder inte internet, vi lever på och med internet. Om vi skulle berätta vår bildningsroman för er, de analoga, skulle vi säga att det fanns en naturlig internetaspekt på varje enskild erfarenhet som format oss. Vi hittade vänner och fiender online, vi förälskade oss och gjorde slut online. Webben är för oss inte en teknologi med vilken vi lärde oss och klarade av att bemästra. Webben är en process, händer kontinuerligt och förändras kontinuerligt inför våra ögon; med oss och genom oss. Teknologier dyker upp och löses sedan upp i utkanterna, webbsidor byggs, de blomstrar och försvinner, men webben fortsätter, för att vi är webben; vi kommunicerar med varandra på ett sätt som faller sig naturligt för oss, mer intensiv och mer effektiv än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Uppväxta på nätet så tänker vi annorlunda. Förmågan att finna information är för oss något grundläggande, precis som förmågan att hitta en järnvägsstation eller ett postkontor är för er. När vi vill veta något – de första symptomen för vattkoppor, anledningen till att Estonia sjönk eller om vattenräkningen är konstigt hög – genomför vi åtgärder med samma visshet som föraren i en bil utrustad med GPS. Vi vet att vi kommer att finna informationen vi behöver på en massa platser, vi vet hur vi tar oss till de platserna och vi vet hur vi utvärderar deras trovärdighet. Vi har lärt oss att aceptera att istället för ett svar så hittar vi många olika, och från dessa svar kan vi sammanfatta den mest sannolika versionen och bortse ifrån de som inte verkar trovärdiga. Vi väljer, vi filtrerar, vi minns och vi är redo att byta ut den inlärda informationen mot ny, bättre, när den dyker upp.

För oss är nätet ett sorts delat externt minne. Vi behöver inte komma ihåg onödiga detaljer: datum, summor, klausuler, gatunamn, detaljerade definitioner. Det är tillräckligt för oss att ha något abstrakt, den innersta naturen av vad som behövs för att processa informationen och relatera den till annan information. Skulle vi behöva detaljer så kan vi leta upp den inom några sekunder. Likaså behöver vi inte vara experter på allt, för vi vet var vi kan finna människor som specialiserar sig på det som vi själva inte vet, vilka vi kan lita på. Människor som delar sin expertis med oss, inte för profit utan på grund av vår gemensamma tro att information existerar i ett stadie av rörelse, att den vill vara fri, att vi alla gynnas av ett utbyte av information. Varje dag: när vi studerar, arbetar, löser vardagliga problem och bedriver intressen. Vi vet hur man konkurrerar och vi gillar att göra det, men vår konkurrens, och vår strävan att vara annorlunda, byggs på kunskap och på förmågan att tolka och bearbeta information och inte på att monopolisera den.

2. Att vara delaktig i ett kulturellt liv är inte något extraordinärt för oss: global kultur är en fundamental byggsten till vår identitet, mer viktig i definitionen av oss själva än traditioner, historiska berättelser, social status, ursprung, eller till och med språket vi använder. Från en ocean av kulturella händelser väljer vi de som passar oss bäst; vi interagerar med dem, vi recenserar dem, vi sparar våra recensioner på websidor skapade för ändamålet, som också ger oss nya förslag till andra album, filmer eller spel som vi kanske gillar. Några filmer, serier, eller videor vi tittar på tillsammans med kollegor eller vänner från runt om i världen; vår uppskattning av något som endast delas av en liten grupp människor som vi kanske aldrig kommer att möta ansikte mot ansikte. Detta är varför vi upplever att kultur blir global och indiviuell samtidigt. Detta är varför vi behöver fri tillgång till det.

Det här betyder inte att vi kräver att få all kultur gratis – fast när vi själva skapar något, så sätter vi det oftast tillbaka i cirkulation. Vi förstår – trots ökad tillgänglighet av tekniker för allmänheten som höjer kvaliten på film eller musik till en nivå som tidigare var reserverat för de professionella – att kreativiteten kräver investering och hårt arbete. Vi är villiga att betala, men de avgifter som distributörer kräver ter sig för oss tydligt överdrivna. Varför ska vi betala för en distribution av information som enkelt och korrekt kan kopieras utan försämring av kvalitet? Om vi enbart får informationen vill vi att priset ska vara i proportion till det. Vi är villiga att betala mer, men då förväntar vi oss mervärde: en speciell paketering, en samlarpryl, högre kvalitet, möjligheten att börja titta direkt utan att behöva vänta på att en fil ska laddas ner. Vi är kapabla att visa uppskattning och vi vill belöna artisten (sen pengar har slutat att vara papperslappar och istället blivit en sifferserie på skärmen, har betalning blivit ett mer symboliskt utbyte som förmodas gagna båda parter), men vi är helt ointresserade av företagens försäljningsmål. Det är inte vårt fel att deras affärsrörelse har slutat ha mening i dess traditionella form, och att de istället för att acceptera utmaningen och försöka nå oss med något mer än vad vi kan få gratis, väljer att försvara sitt ålderdomliga beteende.

En sak till: vi vill inte betala för våra minnen. Filmerna som påminner oss om vår barndom, musiken som gjorde oss sällskap för tio år sedan: i det externa minnesnätverket är det helt enkelt minnen. Att minnas, utbyta minnen och utveckla dem är något så naturligt som minnet av “Casablanca” är för dig. Vi hittar filmerna online som vi såg som barn och vi visar dem för våra barn, precis som du berättade historien om Rödluvan eller Guldlock och de tre björnarna. Kan du föreställa dig att någon skulle anklaga dig för att bryta mot lagen när du gör det? Det kan inte vi heller.

3. Vi är vana vid att våra räkningar betalas automatiskt, så länge som vårt konto innehåller tillräckligt; vi vet att starta ett bankkonto eller byta telefonnätverk är bara en fråga om att fylla i ett formulär online och signera en överenskommelse skickat med ett bud; att till och med en resa till andra sidan av Europa med en kort sightseeing av en annan stad på vägen kan organiseras på ett par timmar. Följaktligen, för användare i staten skapar ålderdomliga användargränssnitt ökad irritation. Vi förstår inte varför skattehantering kräver flera formulär att fylla i, där den huvudsakliga innehåller fler än hundra frågor. Vi förstår inte varför det krävs formell bekräftelse när vi flyttar från en fast adress till en annan (som om inte nödvändigheten att ha en fast adress över huvud taget är absurd nog.)

I oss finns inte ett spår av den ödmjuka acceptans som våra föräldrar visar, som var övertygade om att administration var viktigast och som firade varje kontakt med staten. Vi känner inte den respekt, som grundades i avståndet mellan den enskilda medborgaren och de majestätiska höjderna, där den härskande klassen befinner sig knappt synligt genom molnen. Vi ser på samhället på ett annat sätt: samhället är ett nätverk och inte en hierarki. Vi är vana vid att kunna prata med vem som helst, oavsett om det är en professor eller en popstjärna, och vi behöver inte ha några särskilda kvalifikationer i förhållande till social status. Framgången i samspelet är avhängigt av om innehållet i vårt budskap blir sett som viktigt och värt ett svar. Och om, tack vare samarbete, kontinuerligt ifrågasättande samt försvarande av våra argument inför kritiker, vi känner att vår åsikt i många ämnen helt enkelt är bättre, varför skulle vi inte kunna förvänta oss en seriös dialog med regeringen?

Vi känner ingen samvetsgrann respekt för “demokratiska institutioner” i sin nuvarande form, vi tror inte att de har en självklar roll, som de som ser “demokratiska institutioner” som ett monument av och för dem själva. Vi behöver inga monument. Vi behöver ett system som lever upp till våra förväntningar, ett system som är transparent och kunnigt. Och vi har lärt oss att förändring är möjligt: att alla obekväma system kan bytas ut och bytas till ett nytt, ett som är mer effektivt, bättre anpassat till våra behov, och ger mer möjligheter.

Vad vi värderar högst är frihet: yttrandefrihet, tillgång till information och kultur. Vi känner att det är tack vare friheten som webben är vad det är, och att det är vår skyldighet att beskydda den. Vi har ett ansvar för det för kommande generationer, precis som vi har en skyldighet att vårda miljön.

Kanske har vi ännu inte gett det ett namn, kanske är vi inte ännu helt medvetna om det, men jag gissar att det vi vill ha är en verklig, genuin demokrati. Demokrati som, kanske, överträffar drömmen i din journalism.

~Piotr Czerski

___

Piotr Czerski (Peter Czerski) är en polsk poet och författare, samt grundare av bandet Towary Zastępcze (Replacement Goods), som han skriver texter till. Han är filosofistudent och har en examen i datorvetenskap.

Texten är publicerad under CC-BY-SA 3.0. Originalet publicerades den 11 februari 2012 i “The Baltic Daily” (Dziennik Baltycki), en lokal polsk tidning.

Texten har även återpublicerats på tyska på Zeitonline och här hittar du ännu fler språkversioner. Vi som översatte till svenska från den engelska versionen var Emma Marie Andersson, Jan Lindgren, Christer Jansson, Emil Isberg och Rick Falkvinge.

Jens Holm (V) och Rikard Allvin (V) skriver: “Inte ens ett påstått behov av hårdare tag mot piratverksamhet kan rättfärdiga Acta-avtalet.” Det är en välskriven debattartikel, läs den, men jag spinner vidare på det citatet. Nyckelordet, som jag ser det, är “påstått”. Det är så jäkla viktigt att det inte ramlar bort när folk läser om den här frågeställningen.

För det är ett påstått behov utan reell backning, konsekvensanalys eller siffror på att det stämmer. Tvärtom, ett antal forskningsrapporter har gång på gång pekat på att fildelare gillar att köpa grejer. De ger entydigt precis motsatt besked mot vad upphovsrättslobbyn ger sken av. Nu senast en rapport från ekonomiforskare på Wellesley College, där kan man läsa att det inte är fildelningen som orsakar problem, utan bolagens egna affärsbeslut.

Här hemma tycks inte regeringen vara lika känslig för den allmänna opinionen och har generellt inställningen att upphovsrättslobbyn är trovärdiga. Det senaste är till och med att kunna åtala för en (1) nedladdad film, tycker regeringen. Inget att oroa sig för, säger Johan Linander (C):

“Man ska kunna bevisa vem som har suttit bakom datorn också. Man kan inte döma en dator, utan måste ha bevis på vem som har använt den datorn. Det är inte så enkelt som att bara för att vi nu ändrar den här lagen så kan man sätta dit alla fildelare.”

Jag har ingen aning om vad en sådan kommentar kan betyda. Är det “vi avser att jobba än lite hårdare för att uppnå det” eller betyder det “bryt mot lagen ni, vi har bara gjort en ögontjänare för att slippa den amerikanska lobbyn”, eller vad? Citatet framstår mig som ohederligt hur man än vänder och vrider på det, antagligen ryckt ur ett sammanhang som nog är lite viktigt att veta för att förstå det finstilta bakom.

Men det grundläggande landar ändå på att detta juridiska stöd tilldelas alltså en industri som utmålar det som sin rättighet att ta betalt flera gånger om för samma produkt, beroende på var du tänkt dig titta på din film. Ungefär; “hemma? En avgift för det, thank you very much. På datorn? Ja, då gäller denna extra avgift. I telefonen? Här hittar du prislistan för den uppspelningen.”

När man tänker efter är det ju nästan lite logiskt — vem minns inte Tommy Lee Jones kommentar i Men in Black “Now I have to get the Beatles’ white album all over again”, pga en ny teknologi som väntade runt det futuristiska hörnet. Teoretiskt kan man ju tänka sig att när vi går från vinyl, till cd, till mp3-filer så är det så det “ska vara”, man betalar en gång till.

Men då det känns naturligt mellan att gå på bio och se en film hemma, så märks ingen skillnad i form av ny teknik och utrustning hemma. Det är precis tvärtom. Den digitala filen förväntas fungera på alla våra digitala uppspelningsmaskiner. Det känns inte alls lika logiskt från ett användarperspektiv som det (kanske) gör ur ett säljperspektiv. Som exempel, när vi använder oss av google ska det fungera på dator, telefon och läsplatta, inte bara en plattform.

Det kan säkert ses som “rätt” eller “fel” att det är så. Men det förändrar inte problemet att Hollywood planerar utifrån ett perspektiv som inte existerar i nån större utsträckning för konsumenter och användare idag. Det är inte konstigt att det blir fel då, att de tar fel affärsbeslut mellan varven. Det är emellertid tämligen anmärkningsvärt att de försöker förändra marknad, verklighet och lagstiftning så att deras modell fungerar. Jag kommer nog aldrig begripa riktigt, varför just de, av alla branscher, kommer undan med detta.

Men jag oroar mig i onödan säkert, nu när Johan Linander försäkrar att det inte är så farligt. Jag får helt enkelt försöka bortse från den växande hög av eu-lagförslag, handelsavtal, och svenska lagändringar som dyker upp med jämna mellanrum och vars syfte är att stävja fildelning. Lagar som baseras på ett påstående som aldrig bevisats.

Men Google+ är i ett nätverksbyggande skede, och varför det just nu är särskilt kul att vara där för vanliga användare. Jag ställde frågan i mitt flöde om vad som är det som gör att de hänger på G+. Det övervägande svaret är att det är “så himla trevligt”.

Diskussionerna på G+ är ännu så länge vänskapliga, även då åsikter går isär, och möjligheterna för att utveckla sin ståndpunkt är stora. Dessutom håller trådarna ihop, så att man kan dyka in och följa hela diskussionen.

G+ har skapat en nisch som plockar upp den eventuella frustration man kan känna av att missa helheten på diskussioner på Twitter, eller det emellanåt begränsande familjära i Facebook. Signalen jag plockar upp är att diskussioner oftast är av en mer icke-fördjupande karaktär på dessa båda plattformar.

En annan grej som många upplever som en fördel är de s.k. cirklar som G+ bygger på. Genom cirklarna håller du isär olika intressegrupper, och kan exempelvis växla mellan olika språk beroende på vilka du sorterat in i olika grupper.

En funktion kallad “Sidor” har även lanserats — en möjlighet flera tagit vara på. Själv följer (och deltar) jag bland andra sidan “Hack this photo” som drivs av Stephanie Feicik, som varje vecka lägger upp ett fotografi som alla som vill kan hacka, manipulera, på sitt lilla vis. De lyfter sedan alla olika deltagares foton på sin sida.

En annan kul sida är Lou Lavendells Svenska Google Plus Whiskey-sida. Denna kombineras med funktionen Hangouts, en video-chat, där de provar förbestämda sorter och diskuterar märket. Hangouts kan användas för allt från vanlig videochat, till att se youtubefilmer tillsammans eller hålla föredrag i.

Piratpartiet har såklart en sida också, hur vi ska använda den kanske du har idéer om?

Jag borde väl nämna att G+ även har en spelsektion där man både själv och tillsammans med andra kan tävla. Generellt slipper du dessutom i praktiken helt reklam och kommersiella insatser på G+, såvida du inte letar upp företag och varumärken på plats, men då sker det på dina villkor.

Det är inte helt friktionsfritt att hänga i sociala media, detsamma gäller naturligtvis Google+. En tröskel som de fick ge med sig i, var bland annat att man inte kunde använda sig av pseudonym eller vara anonym på nätverket i början. Men stora proteststormar gjorde att G+ ändrade på den policyn så nu går det bra.

Kort sagt, jag gillar Google+ ur det sociala perspektivet och just nu är G+ den sociala-medie-ö som inte gått sönder av all turism ännu.

Här i alla fall mitt första inlägg på ajour, som jag hoppas ni tycker är läsvärt. Det handlar om Sven-Erland Västros, satirbloggaren, som hamnat i upphovsrättstrångmål med Dagens Nyheter.

För de som nämns är nämligen den amerikanska filmindustrin och Monique Wadstedt, i den ordningen. Ingen av dessa är ju poliser, menar jag. Men symboliskt som tusan att såna grejer slinker igenom, även om rubriken nu är justerad.

Humor, absolut. Men riktigt jäkla obehagligt. Den amerikanska filmindustrin har global makt, och packar seriös tyngd bakom sina hot. De kan väldigt enkelt förstöra människors liv — och det säger jag utan att överdriva, exemplen är alldeles för många för att nån skulle kunna påstå annat.

Piratpartiet drivs av ideella medel till största delen, och är inte något rikt parti med oändliga resurser. Wadstedt skulle, om den amerikanska filmindustrin så vill, kunna sänka partiet. Rikta in sig på några nyckelpersoner, dra undan mattan på ett privatekonomiskt plan och sen skicka pressmeddelande om hur fantastiska de är som lyckats undanröja ytterligare ett hot mot upphovsrätten.

Arrogansen att via media gå ut och hota på det här viset säger ju det mesta. De behöver inte bry sig, de behöver inte hålla stilen, de verkar inte ha några som helst etiska betänkligheter. Och det är såklart inte bara lobbyn, även om man undrar så smått vilken typ av motivation den här kanadensiske ministern drivs av. Experter är inte experter, såvida man inte tycker rätt, är ungefär vad han säger och syftar då på Michael Geist, en jurist i just upphovsrättsfrågor.

Jag har många gånger funderat över hur det blir den dag jag söker ett nytt jobb. Hur pass “bränd” jag kommer att vara som offentligt haft åsikter i en fråga som under en lång tid var missrepresenterad i media. Redan där är det svårt, hur svårt skulle det inte vara att bli dragen inför rätta för (vilket det skulle bli i det här specifika fallet) medhjälp, till medhjälp, till upphovsrättsbrott (som inte bevisats).

För killarna bakom The Pirate Bay blev just fällda för “medhjälp till upphovsrättsintrång”, och hotet mot Piratpartiet skulle då i så fall vara “medhjälp till medhjälp”. Nya tider, nya tillägg i lagparagraferna…

Nåja. Nån måste ju säga ifrån.

Nu på lördag så tänkte jag göra det tillsammans med (förhoppningvis) tusentals människor på Sergels Torg, klockan 12. Kolla om det finns några demonstrationer planerade i närheten av dig. Då protesterar vi mot Acta, som bara är en av flera andra olika sätt att försöka äga våra kommunikationsbanor och styra vad vi läser och vad vi tycker, i upphovsrättens namn.

Missa för allt i världen inte heller att läsa vad personen som skrev under Acta i Slovenien har att säga till alla. Unikt, är bara förnamnet.

Uppdatering: En lite längre version av TT-artikeln går att hitta bland andra på bt. Där ligger ursprungsrubriken kvar, i skrivande stund.

”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna

Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill.

Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet.

Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridgas, napalm och vit fosfor mot kurderna.

Denna terror har inte upphört än idag.

Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack.

Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser.

Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för.

Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omdelbart.

Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade.

Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs.

Torbjörn Jerlerup
Svarten.se
Cherin
Björn Nilsson (beelzebjörn)
Soran Ismail
Alveolarplosive
Absolute Banana
Marcin de Kaminski
Niklas Starow (niklasstarow.wordpress.com)
Signe Rocklin (yamipanda)
Louise P
Patrick Baltatzis (baltatzis.se)
Bawar Ismail (bawarsworld.blogspot.com)
Amanda Brihed (kissmecalm.blogspot.com, newrenaissancenetwork.blogspot.com, brihed.blogspot.com)
Jens Odsvall (oansvarigt.blogspot.com)
Nima Dervish
Per Pettersson
emma marie andersson (opassande.se)
Johan E Johansson
Johnny Olsson (enligt min humla)

Lite länkar med samlad info AMNESTY och HUMAN RIGHTS WATCH

Här är en del länkar; Compiled list – Many of the murdered Kurdish children (in Turkey) | End Unfair prosecutions of Children under Anti-Terrorism legislation in Turkey | Chronicle of a massacre foretold | Petition to release Kurdish children on hunger strike in Turkey’s jails | Se gärna Barnkonventionen, artikel 40.

Taggar att följa: #twitterkurds #kurdistan #Mersin17

Twittrare att följa för mer information: på engelska – @kurdishblogger, @ruwaydamustafah, @hevallo, @shileramini på svenska – @xoshink, @kurdnytt

Föreställ dig att du ska flyga till ett annat land. För att beställa biljetten gör du ett telefonsamtal till en resebyrå. Även om det absolut inte finns något fog för misstanke om något fel, kommer följande övervakning att ske för precis alla:

Datalagringsdirektivet (Direktiv 2006/24/EC) sparar detaljerna om telefonsamtalet, inklusive den geografiska platsen samtalet gjorts från, och sparas upp till två år.

När du köper biljetten, kommer det föreslagna bilaterala avtalet Passenger Name Record (PNR) samla upp data från ditt kreditkort. Det kan handla om allt från kreditkortsdetaljer till vad du valt att äta till lunch, som kommuniceras vidare nationellt och internationellt i syfte att hitta terrorister eller människohandlare.

Om en bank istället används för betalningen, sparas datat om den transaktionen i fem år, under direktivet för pengatvätt. Datat kan överföras till USA under direktivet kallat Terrorist Financing Tracking Programme (TFTP), eller bilateralt, genom den informella Egmontgruppen som består av 116 Finans-underättelsetjänster spridda över hela världen.

Sen, för resan till flygplatsen, utvecklas en uppsjö av olika övervakningsteknologier i EUs forskning om säkerhet, ett program som fått 1,4 miljarder euro för ändamålet att analysera rörelser, beteenden, profilera, fysiska karaktärsdrag eller tillhörigheter till den resande.

När du äntligen kommit fram till flygplatsen, kan din kropp bli skannad, som ett femte inkräktande på din integritet, bara genom att köpa en biljett och ta ett flyg.

Ovanpå detta har vi såklart även regionala saker att fundera på. Som FRA, t.ex. Det är väldigt besvärligt att det dras igång lagar och direktiv lite här och där, och sällan syns i en lite mer överskådlig omfattning. Konsekvenser och proportionalitet hoppas nästan alltid över nu för tiden, så vi behöver försöka titta på det här själva.

Hjälp mig översätta hela texten, där varje lag nämnt i ovanstående citat finns förklarat grundligt. Här finns det en padda här som du kan hoppa in i.

•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

GÄSTINLÄGG Melodifestivalen är ett ämne som ibland är lite svårt att diskutera på ett allvarligt sätt och det är egentligen inte konstigt med tanke på ämnets natur. Programmet är lättsamt och det är kul. Det finns däremot en sak Melodifestivalen borde vara men inte är: En rättvis tävling.

Melodifestivalen är sedan länge ett av Sveriges mest sedda TV-program och har, sedan ett par år tillbaka, en mycket stor påverkan på försäljningen av svensk musik. En vecka i mars 2009 låg 25 av det årets 32 bidrag på singellistan och de 13 högsta positionerna var melodifestivalbidrag. Endast 4 bidrag nådde aldrig top 60. Att vara med i Melodifestivalen kan betyda mycket för karriären, både för låtskrivaren och för artisten som framför låten.

Samtidigt pratar SVT ogenerat om hur man egenmäktigt bestämmer startordningen för att “maximera dramatiken och underhållningen“. Därmed manipulerar man medvetet utgången av den viktigaste årligen återkommande musiktävlingen i Sverige. Det är ett tilltag som påverkar framtiden för alla tävlingens inblandade låtskrivare och artister på ett sätt som inte anstår någon som vill göra anspråk på att vara opartisk.

Tittar man på hur tittarrösterna har fördelat sig mellan startpositionerna 1–8 mellan 2002 och 2011 i första röstningsomgången i deltävlingarna, där bidragen framförs, bedöms och gallras av allmänheten för första gången, och på vilka bildrag som gick vidare från deltävlingen till final eller Andra chansen, framträder följande mönster:(*)

• nr 8, med i genomsnitt 22,0% av rösterna. Hela 85% av bidragen på denna startposition gick vidare till final eller Andra chansen.
• nr 6, med i genomsnitt 14,9% av rösterna. 75% vidare till F eller AC.
• nr 1, med i genomsnitt 12,2% av rösterna. 63% vidare till F eller AC.
• nr 7, med i genomsnitt 11,0% av rösterna. 43% vidare till F eller AC.
• nr 4, med i genomsnitt 10,7% av rösterna. 40% vidare till F eller AC.
• nr 5, med i genomsnitt 12,2% av rösterna. 38% vidare till F eller AC.
• nr 3, med i genomsnitt 10,2% av rösterna. 38% vidare till F eller AC.
• nr 2, med i genomsnitt 6,8% av rösterna. Endast 20% av bidragen på denna startposition gick vidare till final eller Andra chansen.

Ligger Melodifestivalens artistansvarige Christer Björkman fortfarande på Bobby Ljunggrens skivbolag Lionheart? Ljunggren står som upphovsman på 32 bidrag 2002–2011. Inget av dessa startade som nr 2. Inte ett enda! Maria Molin Ljunggren, som äger Lionheart ihop med Bobby Ljunggren, ansåg 2008 inte att det var ett problem att Christer Björkman är knuten till dem. Det är inte svårt att förstå varför. Att SVT inte anser det vara ett problem är betydligt svårare att förstå.

2010 gjorde sig låtskrivarna Mårten Eriksson, Lina Eriksson och Susie Päivärinta rejält osams med SVT då de gjorde klart och tydligt för alla inblandade vem de helst ville skulle framföra deras(!) låt “Åt helvete för sent”, ett tilltag som ledde till att SVT diskvalificerade bidraget. Gissa vilken startposition låtskrivartrions bidrag har fått 2012. Dödskallesloten nr 2.

Att viss seedning förekommer inför finalen är det lättare att ha förståelse för (även om man med rätta kan önska sig öppenhet och förutsägbarhet kring förfarandet) men i deltävlingarna påverkar alltså SVT i hög grad utgången genom att egenmäktigt sätta startordningen. Man skulle kunna invända med att fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget (utfallet kanske skulle bli likvärdigt även om startordningen lottades), men jag vill poängtera att jag inte kritiserar att startpositionerna inte är jämlika.

Jag kritiserar att SVT med vetskap om detta ändå väljer att prioritera dramatik på bekostnad av att det blir en så rättvis tävling som möjligt. Det visar tydligt att man inte förhåller sig opartisk, något som borde vara en självklarhet för alla som arrangerar en tävling. Det är allvarligt och det är respektlöst mot deltagarna.

Det öppnar för frågor om redaktionen ordnar startordningen efter hur man själv bedömer bidragens kvalitet, bidragens chanser i Eurovision Song Contest eller kanske helt andra kriterier som tittarna varken känner till eller sympatiserar med. Är vinnarsloten nr 8 något man som potentiell artistjoker kan förhandla sig fram till och ställa krav på att få för att gå med på att delta?

Radio- och tv-lagen (2010:696) 5 kap. 5 § om otillbörligt kommersiellt gynnande säger att ett program inte får “framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt”, men är det inte precis det SVT gör? Man kan ifrågasätta om Melodifestivalen är en tävling som SVT överhuvudtaget bör arrangera, men om så är fallet är det då inte rimligt att kräva att man åtminstone förhåller sig opartisk till bidragen och lottar startordningen under översyn av en kontrollant? För låtskrivarnas och artisternas skull, för tittarnas skull men minst lika mycket för sin egen trovärdighets skull.

(*) Källa: Wikipedia.

~Figaro

Mellan 4 januari och 27 januari har jag kontaktat SVT fem gånger per e-post för att få officiella röstningssiffror men i de svar jag fått har de upprepade gånger hänvisat till “Wikipedias Melodifestivalsidor”. Jag svarade att Wikipedia är ett jättebra verktyg för research men att jag ogärna ville använda sidan som förstahandskälla och att SVT:s egna reportrar knappast hade accepterat detta. Jag har trots detta inte delgivits siffrorna jag efterfrågade.

Under hela den tid jag läst och följt turerna kring ACTA så hade jag (och andra) aldrig förstått det. Lite pinsamt tänkte jag sen, jösses vad dåligt av mig, ungefär. Det är kanske rent sakligt inte en jättestor detalj, avtalet suger på längden och tvären, visst, men kändes ändå helt bisarrt att jag hade kunnat missa det.

Allt jag hade läst hade ju gått ut på att dokumenten hemlighölls, tänkte jag, och det står till och med i informationsmaterialet (om man läser fel) som EDRi gett ut. Jag drog helt enkelt iväg ett mail till dem för att höra efter vad det betydde och fick en förklaring.

I de fall tvetydigheter, oklarheter eller vaga formuleringar finns i ett dokument, så brukar man använda sig av tidigare versioner av förhandlingsdokumenten för att få en grundläggande tanke bakom.

Nu råkar ACTA-avtalet vara nedlusat med vaga formuleringar, så flera organisationer har bett om att få tillgång till tidigare förhandlingsdokument för att kunna reda ut dessa. Det har alltså de som förhandlat fram ACTA förvägrat alla. Dessa kommer antagligen inte att finnas tillgängliga förrän avtalet ev. ratificerats.

När vi som följt svårigheterna som exempelvis EFF och KEI haft för att få tillgång till dokumenten har det alltså handlat om bakgrundsdokument för att förklara oklarheter i den version som finns ute redan.

Jag lärde mig nått nytt idag, i alla fall, alltid nåt. Samtidigt som jag blir lite trött i mössan av alla juridiska och byråkratiska loopar. Det finns massvis med saker om den här processen som vi behöver “veta”. Information som inte alltid förmedlas frivilligt, och dessutom är ganska svår att förstå mellan varven.

På sätt och vis är det inte rättvist att jag sitter här och känner mig generad för att ha missat en grej, när hela processen är designad för att man ska missa det som medborgare. Men, nu är det så, jag känner mig generad och ber alla om ursäkt för att ha missat den detaljen.

Det vi med säkerhet vet emellertid, är att Kader Arif, fransk EU-parlamentariker och EUs observatör i ACTA-frågan, avgått från att överse förhandlingarna. Han skräder inte på orden när han skriver “…tvinga igenom en hastig tidsplan innan den allmänna opinionen hunnit reagera, vilket berövade Parlamentet dess yttranderätt och de verktyg det förfogar över för att utföra dess medborgares legitima krav.”.

Bara den enskilda detaljen, att demokratiskt förfarande och öppenhet inte är en viktig del av framtagande av avtal som påverkar oss alla, borde vara tillräcklig motivation att ta avstånd från ACTA.

I detta ingår dessutom en slags psykologisk krigföring mot demokratisk process genom att annonsera att handelsavtalet är påskrivet, klappat och klart. Intryck ges att det därmed inte finns något mer att göra. Men det stämmer inte riktigt, alla medlemsländers förhandlare ska lägga fram texten som så småningom ska ratificeras av EU-parlamentet. Där har de folkvalda politikerna möjlighet att votera “ja” eller “nej”.

Inför denna viktiga votering finns det några saker som du kan göra, för att låta EU-parlamentet veta att det är viktigt att de röstar emot.

1. Skriv under namnlistan på AVAAZ.org. Där kan alla, oavsett nationalitet, visa sitt missnöje. Kom ihåg att det här avtalet är en global historia, så sprid gärna länken vitt och brett.

2. Skriv till dina representanter i EU-parlamentet. (Mailadresser) Parlamentariker är människor, och de blir påverkade av att bli kontaktade av sina väljare. Var artig, kom ihåg att parlamentarikerna i EU är precis lika överkörda som du och jag, i den här processen. Här en länk som kan vara användbar för politikerna att läsa in sig på, om de inte är insatta i frågeställningen.

3. Prata om detta med dina vänner. Jag har förstått att detta kan kännas småkrångligt att kommunicera, men du kan hitta lite information i det här inlägget, jag skrev härom dagen. Att tilläggas till det är det som jag nämnde ovanför — det oroväckande i att EU framstår vilja undvika demokratiska processer, genom att gömma hela avtalet och processen för medborgarna.

Vi har möjlighet att sänka ACTA, helt enkelt, om vi ger oss fanken på det. Sprid det budskapet så mycket du kan och orkar.

Uppdatering: Stort tack till jwalck som i kommentarsfältet fixade fram en länk till avtalet som helhet. På något sätt har jag lyckats missa att själva texten funnits ute, mea culpa. Jag får också frågor om vem som skrivit under från Sverige, vilket jag tyvärr inte vet. //Uppdat2: Så då vet vi vem som skrivit under också.

Två timmar, så gå och hämta kaffe! Tusentals har crowdsourcat ihop denna remake av Star Wars – A New Hope, med femton sekunder var.

In 2009, Casey Pugh asked thousands of Internet users to remake “Star Wars: A New Hope” into a fan film, 15 seconds at a time. Contributors were allowed to recreate scenes from Star Wars however they wanted. Within just a few months SWU grew into a wild success. The creativity that poured into the project was unimaginable.

SWU has been featured in documentaries, news features and conferences around the world for its unique appeal. In 2010 we won a Primetime Emmy for Outstanding Creative Achievement In Interactive Media.

Finally, the crowd-sourced project has been stitched together and put online for your streaming pleasure. The “Director’s Cut” is a feature-length film that contains hand-picked scenes from the entire StarWarsUncut.com collection.

När jag tipsade om den här filmen till några kompisar, sa en att “det är nog svårt för den som inte är insatt att förstå det där”. Det ligger kanske något i det — många gånger tar jag och andra saker för självklart, att det är så himla lätt att förstå. Flera av oss glömmer bort att vårt mångåriga engagemang och ältande i de här frågorna ger oss ett försprång som ibland är svårt att överbrygga.

.

Jag skulle ur den synvinkeln vilja att de av er som tycker det här är allvarligt och behöver belysas, att tipsa era mindre insatta vänner om nån av dessa filmer, exempelvis. Var gärna noggrann med att säga att om de inte förstår allvaret, eller på annat sätt inte riktigt greppar själva konceptet, att de får fråga dig så kommer du att förklara efter bästa förmåga.

.

Jag tror att det enda sättet som funkar är tålmodiga vänner som vill att man ska förstå — inte bara “tycka rätt” som det är lätt att fokus låter som ibland. Kanske ligger det även lite svårighet att peka på kopplingen mellan demokratiska frågeställningar och fildelning, eftersom de flesta upplever det sistnämnda vara en skitfråga. Kanske gör det att kringproblemen också framstår som oviktiga då? Jag vet inte.

Men EU har trots löften om öppen process fortsatt förhandla bakom lyckta dörrar. ACTA är ett handelsavtal som tar vid, där SOPA och PIPA misslyckats drivas igenom. Det är en spärreld som bedrivs mot internet, där helgardering gäller från en penningstark lobby, som inte ens drar sig för att offentligt bli irriterade när de inte får igenom den lagstiftning de upplever sig ha köpt.

.

Jag gillar inte att överdramatisera saker. Tvärtom egentligen — jag gillar att hitta nån slags balans mellan egen tydlighet och frihet för andra att fortsätta tycka det de vill. Men jag inser att det inte riktigt går att hålla den balansen när det handlar om de här frågorna. “Den här lagen kommer att sänka nätet!” Ett utrop som antagligen liknar vargen kommer, men som tyvärr är lika sann varje gång det hörs.

Det genomförs konsekvent olika försök att göra om internet till ett slags kabel-tv, där några få stora konglomerat får pax på problemformuleringarna i samhället: Det de tycker, kommer framstå vara det alla tycker, får de igenom bara ett eller två av sina förslag. Kontakta gärna dina representanter i EU-parlamentet och tala om för dem vad du tycker om detta.

(Uppdatering: Här en artikel med tillhörande video, som är mkt läsvärt också, angående hur det inte finns utrymme att slappna av efter SOPA och PIPA.)

I’ve asked people what democracy means to them, like what kind of terms has to be met in order for it to be a “democracy”. It’s a difficult question, as it is a state of mind more than a checklist. When considering the subject, it’s probably a good thing that democracy can’t be determined down to the last detail, in the long run. But there is a drawback with this, that needs to be addressed.

I’ve come to realize that the meaning of democracy as an idea has diminished in our collective consiousness, and I’ve noticed that the word has turned into more of a brand, of sorts. A signal for trust without any real, meaningful content true to the original spirit.

For instance, here in Sweden we’ve read statements from elected ministers explaining why diminished rights for citizens, protects democracy. As I gasp at this notion, few seem to consider it problematic.

Many of us try to shed light on this problem. However, when we do, I’ve noticed a disturbing trend. People seem fine with someone holding all the power, even among those that object to our current governments, as long as it’s the “right person”.

It’s semantics in a way, few wants a “benevolent dictator” when asked, but in practice this is what is happening with the westerner democracies around the world — with USA in the lead. Democracy has come to mean the state, not a state of mind. Somehow, along the way, people do not necessarily connect democracy with the quality of their civil rights anymore.

You can see this reflex online. People generally tend to give power and autonomity to someone, in the hopes that it’s going to be a better “representative”.

Which brings me to you, Anonymous. I realize I can’t speak to you as if you are one entity. I know you are all different individuals, who sometimes band together in matters that you care about. But I would like each and everyone of you to know that what you do affects me.

You both scare me and give me hope.

You have shown that you are almost as powerful as any given government. Let’s be honest, between you and the government, I’m equally screwed from a democratic stand point. The methods are chillingly similar — no transparancy, no apparant way to influence the decisions and I better not annoy the wrong guy, or there will be hell to pay.

However, lack of (functioning) democracy in governments have historically not been fought by democratic means, so to speak. You do what you have to do, with the means available for you. Just like any other historical protest movement. It would be incredibly sad if nothing was said or done, in order to fight what is going on.

I still haven’t given up on the parlamentary approach, doing the marathon of public opinionbuilding, hoping for educated decisions that nurture the idea of people having rights, to support and help build governments to represent, not rule. I work very hard at this, and will continue to do so, however small my voice is in practicality.

But right now, I am sad to say, it’s almost always a matter of who to trust; we somehow have to choose one ruler over another. As authorities to date have stretched my trust pretty thin, it’s difficult to say this.

You speak in my name when you object to matters that are important. Both me and society in general. You probably didn’t ask for it, but there you have it. I’m as affected by your doings, as I am by any government’s. Take real good care of this trust, it is very dear to me.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur det kan komma sig. Att bli utlämnad till ett annat land och få fångelse, för upphovsrättsintrång. Brottet som i debatten jämfördes med att “palla äpplen” för bara några år sedan, har kommit långt.

Lobbyn för upphovsrättsindustrin har lyckats få till en väldigt fin position i lagstiftningarna runt om i världen. Och räcker inte den regionala lagstiftningen till, så kan de importera brottslingarna.

Detta fick vi ett ytterligare exempel på igår, när fyra personer i Nya Zeeland, samt tre från Estland, Tyskland och Slovakien arresterades av FBI. Det sägs att siten Megaupload, skadat upphovsrättsinnehavare till ett värde av 500 miljoner dollar.

Trekommafyramiljarder i svenska pengar. Som vanligt undrar jag varför rättighetsinnehavare inte själva dragit igång likartad business om det finns så mycket pengar att hämta.

Lite speciellt är det såklart också med tanke på att razzian mot Megaupload (som enligt rapporteringen kan ge upp till 55 års fängelse till varje anhållen) genomfördes dagen efter flera stora hemsidor online protesterat mot den förestående lagstiftningen i USA – SOPA och PIPA. Om inte annat lär ju behovet av att kunna få stänga ner siter överdriven, när det uppenbarligen går alldeles utmärkt ändå?

Lagstiftningsförslag, förresten, som trots att EU officiellt gått ut och sagt sig vara emot SOPA är på gång som en egen variant här. Lagstiftning om oss och rättigheter står som spön i backen. Ibland känns det som att vi står på ett torg där rättigheter saluförs till högstbjudande. Det är väl det som kallas marknadsekonomi, kanske.

Saker är sällan vad de utges för att vara och eftersom vi alla har en röv så är den till för att… ptjaa, ni kan ju “fylla i” resten själva. Vilket påminner mig om FRA. Härom dagen gjorde jag en bild för att illustrera det där med att det snackas så mycket, men i praktiken så blir det annorlunda.

Kontrollstation 2011. Året gick och ingen kontrollstation dök upp. Jag twittrade bilden till Staffan Danielsson (C) — som ofta lutade sig mot kontrollstationen som en slags empatisk försäkring. Typ, “nu när ni ombeds ha sämre rättigheter som medborgare, så ska i alla fall staten försöka tackla de problem som uppstår och blir det riktigt illa så får vi omvärdera beslutet”. Ungefär.

Han kände sig hedrad över bilden, skrev han. Och jag tänker att det är väl så — nu är lagarna, trots stora protester genomförda, och försäkringar som gjordes då har egentligen ingen bäring nu. För det reglerades egentligen inte, det sas bara.

De “vann” och förlorarna har egentligen inget att komma med. Verkar ju mest bara magsurt att gnälla i efterhand om att spelet var riggat, när vem som helst vet att det är spelets regler. Matchen är över och det är god sportsmanna-anda att inte sura efteråt.

Av samma anledning är det antagligen okej att FRA inte uppfyller de krav som faktiskt finns uppsatta. Och fortsätter göra det trots att de fått tillsägelse av Siun. FRA vann ju. Vad mer kan Siun göra än att säga “ajabaja”?

– Har vi ett påpekande förväntar vi oss att de följer det påpekandet. Tanken med kontrollverksamheten att de kontrollerade verksamheterna ska fungera så effektivt som möjligt, men också att de följer regelverket, säger Hans Jörgen Andersson som är ordförande i Siuns kontrollnämnd.

Det enda man kan hoppas på är att FRA av PR-skäl svarar upp till kritiken och åtgärdar det. Jag skriver “av PR-skäl”. För jag antar att FRA inte stängs ner medan oegentligheter undersöks av nån rättslig instans eller så? En kontrollstation, rentav? Nä, tänkte väl det.

Carl Bildt är nämligen utrikesminister för Sverige och ska föreställa vara en representant för svenska väljare. När han uttryckligen dissar befolkningen är det klart att han ska kritiseras för det. Men föralldel, en politiker som inte är direkt tillgängligt, eller verkar uppfatta att det handlar om representation är väl en sak.

Det är riktigt besvärligt att fundera på att vi har en utrikesminister som figurerar som representant i ett helt annat, fruktansvärt sammanhang: folkmord. En situation som skulle undersökas av två svenska journalister och som nu sitter fängslade i Etiopen. Och där utrikesministern är den som ska hjälpa dem bli frisläppta.

Detta borde det inte finnas några möjligheter att kunna raljera bort, men intrycket jag får är att “det går inget att göra, för att han svarar inte på frågorna”.

Förlåt en lekman, men det låter helt galet att det skulle kunna fungera så? Men, okej, fine. Då får vi vanliga svenssons hjälpa till — vad sägs om att vi som en historisk första gång nånsin, går ut på gator och torg och protesterar mot en enskild politiker? Då borde media få material för att kunna ligga på honom. Här är bollen, spring med den vettja!

Döm om min förvåning att det då inte kryllade av journalister på exempelvis Sergelplattan, när vi demonstrerade mot utrikesministern. Att de inte mjölkade denna händelse på alla möjligheter att kunna sätta lite press på honom.

Som att t.ex. ställa frågor till de som dök upp, om vad de bekymrar sig om och varför de är på plats. Eller diskutera i morgonsoffan om hur unikt det är att en enskild politiker protesteras mot på det här viset.

Enskilda kritiska kommentarer skulle kunna bearbetas och lyftas, ett bra tillfälle att skriva ihop en bakgrund till frågeställningen. Här kom det stöd och hjälp journalisterna uppenbarligen behöver för att sätta tryck på den de själva kallar “teflonpolitiker” och de tar inte chansen.

Jo, det var rätt kallt. Nu var vi visserligen fler än 250 personer, en siffra som dyker upp i rapporteringen. Själv fick jag veta av en polis att det var fler än 300 pers på Sergelplattan, och det blev ännu fler efterhand. Några tusental är det svårt att få ihop så här års, men det torde väl vara en bedrift ändå?

Det pågår nån slags horribel spiral av “det är ändå ingen idé” i samhället överlag, och i det här fallet verkar det vara media som gett upp. Det är knappast så att utrikesministern besitter nån slags superhjälteskraft som gör honom osårbar, så jag förstår faktiskt inte de oerhört mixade signaler som journalistkåren skickar ut. Nån får gärna förklara.

Problemet med den här sortens debatter är att vi diskuterar olika saker. När det handlar om brottslighet så är det självklart att man ska sätta in resurser och klara upp det. Gärna lite förebyggande verksamhet också, det kan ju inte skada. Min oro för den här sortens lagstiftning handlar alltså inte om nån slags önskan om att låta kriminella få göra som de vill.

Vi börjar med det grundläggande argumentet för registrering av samtliga medborgare — att kriminella inte ska kunna gömma sig. Det innebär då att vanliga medborgare, som inte är kriminella, inte heller kan gömma sig.

Likartade behov av personlig trygghet ställs emot varandra argumentatoriskt här, och det blir riktigt klurigt att försöka rodda i frågeställningen. För man skulle lika gärna kunna vända på steken här — det finns de som kanske behöver dölja sig för att de är just trakasserade. Eller varför inte behov av att kontakta press anonymt om myndighetsproblem. Det finns flera, helt legala såväl som trygghetsrelaterade anledningar att använda sig av anonyma kontantkort.

Behov av att gömma sig för stat och omgivning är inte samma sak som att personen som har behovet är kriminell. Det är jätteviktigt att försöka komma ihåg den viktiga detaljen. Och då pratar jag enbart om kriminalitet som vi vanliga medborgare känner i vårt rättsmedvetande. Frågeställningen blir ännu snårigare när det handlar om förhållandet mellan privatperson och stat.

Om staten, mot det allmänna rättsmedvetande beslutar sig för att kriminalisera olika grupper i samhället är fullständig genomskinlighet ett fruktansvärt verktyg att svinga.

Jag är överlag djupt oroad över vad som händer i ett samhälle där samtliga medborgare behandlas som om de vore kriminella. Jag har flera gånger återkommit till detta. För det är inte kriminella man tacklar med den här sortens “lösningar”, det är vanliga laglydiga medborgare.

De som rånar med hjälp av helikopter, som användes som argument i artikeln med Sven-Erik Bucht, hittar andra vägar. För deras avsikt är att begå brott så de hittar sätt att kunna genomföra det. Vanligt hederligt polisarbete krävs för att tackla den typen av brottslighet.

För vanliga svenssons existerar inte den sortens tankar i normalfallet. Däremot så knuffas vi allt närmare det ”psyket”. Där en så prosaisk anledning som att vilja hålla ett läkarbesök hemligt snart kräver vad som upplevs vara kriminella metoder.

Nu är jag glad att saker löste sig för HM, så som jag tolkar hennes tweet, och tänker att det i det här fallet inte krävdes starkare regleringar. Därmed inte sagt att jag inte har förståelse för problematiken och obehaget att känna sig utsatt på ett eller annat vis från någon som är kriminellt betingad. Problem finns och behöver lösas, men helst inte genom att skapa andra — kanske rent av större — problem helt enkelt.

Fördelar behöver ställas mot nackdelar — proportionerna behöver avvägas. Det är överlag ett problem i sig, att politiker upplever att medborgare behöver övervakas in i minsta detalj. Utan fog för påståendena att kriminalitet minskar eller löses. Eller utan öppenhet om vilket pris det är vi betalar för det i slutändan.

En annan sak som påminner om att saker inte är som förr, är att filmer och länktips jag själv pushat för i nån kanal, hamnar i tidningarna. Eller det där med att sitta och blogga om funderingar och sen hitta krönikor och dylikt som “spinner vidare” på det jag skrivit om. Inte för att de läst mig, utan för att det som antagligen påverkat mig till funderingarna, påverkar andra.

Ibland känner jag mig som en slags redaktör, som hjälpt till att sålla i informationsflödet och underlättat för både för media och vanliga svenssons. Jag både är flödet, bidrar till  det, och tar del av det. En märklig och mäktig känsla.

Ett exempel på informationsflödet och behovet att att få hjälp med att sålla i det är den här tidningen som skapats av användare på Reddit. Det är en underbar produkt, helt gjord av frivilliga krafter och kan laddas ner gratis. Där har de plockat russin ur Reddits enorma kaka, bilder, historier, intervjuer, tips och råd.

Samtidigt som vi har debatten med hur vi räddar papperstidningar, uppstår det i andra kanaler behov av att få hjälp att tratta ner information i ett mer koncentrerat format. Och folk tar initiativ och gör det med egna förutsättningar.

En nyhet är inte en nyhet längre, kan jag känna rätt ofta. Det finns så mycket av den varan att det är uttolkaren och kommentatören av den som skapar mervärde och gör det intressant. Och det handlar inte om en person — nej, helst vill jag kunna se och läsa vad flera av mina favoriter har att säga om samma ämne, och de får gärna vara oense. På det viset täcker jag mer mark i en fråga och känner mig berikad.

Jag både uppmuntras och förskräcks av det där med att “alla pratar om samma sak” mellan varven. Och ett nutida problem är att hitta nyhetskanaler där jag samtidigt får bredd på en specifik nyhet som jag får tillgång till smalare saker. Som jag kanske kan hjälpa till att lyfta till ett bredare skikt.

Mina föräldrar köpte både Aftonbladet och Expressen när jag var barn. För breddens skull, sa de. Själv funderar jag på hur jag ska hitta bästa mixen — för det smalas skull.

När prinsessan Viktoria gifte sig förra året så satt jag helt otippat och följde stora delar av händelsen online, mycket tack vare att Kungen kommenterade live på twitter. Ja, alltså, inte riktiga kungen då, utan någon hade skapat kontot och slängde ur sig den ena roligheten efter den andra.

Kungahuset som helhet blev dessutom förärade med ett twitterkonto häromsistens, där riktiga pressmeddelanden från hovet publicerades, vid sidan om efterlysning på tips efter tv-serietorrents med svenska undertexter. Kontona har, vad jag kan se, avslutats. Antagligen för att kungahuset inte blev så förtjusta i tilltaget. Jan Guillous fejkade twitterkonto lever och frodas fortfarande dock.

Flera falska konton är tydliga med att de är skämtkonton när man går in och tittar på profilerna. Andra är inte lika tydliga men litar på att man som läsare förstår ändå. Jag går ibland på såna här grejer. Tror att det är den riktiga personen, alltså, innan nån vänlig själ upplyser mig om motsatsen. Känslan av att bli lurad är inte särskilt kul.

Trots att alla vet att ska ta det som står skrivet online med en nypa salt så bor det ändå en stark tradition av att kunna känna förtroende för de man träffar på. En motsättning som finns på gott och ont. (Mest på gott tror jag faktiskt, rätt trevligt ändå att folk vill känna förtroende.) I slutändan så upplever jag fejkkonton oftast följa en gammal hederlig tradition av satir, emellertid, och är inte något personligt i det stora hela.

Spännande effekter kan dessutom uppstå som inte är helt av ondo. Det kan exempelvis leda till uppmärksamhet, en hårdvaluta för kändis-skråt. En uppsjö av uppenbart fejkade konton med tvserie- eller filmkaraktärer är inte minst ett exempel på det. Men det förutsätter ju nånstans att det är lite klass på kontot, kan man tycka, något som den som ser sitt namn eller varumärke användas inte har nån kontroll över alls.

Alla är inte duktiga på det där med satir, humor eller vad det nu kan röra sig om. Svårigheten att tillämpa nån slags “reglering på grundval av kvalitet” är uppenbar. Och här grenar dessutom problematiken ut sig lite mer — för bortsett från försök till kvalitativa insatser, så kan det vara en värdemätning i och på samhället, på ett helt nytt sätt.

På sistone har t.ex. Rick Santorium fått en massa uppmärksamhet och delar av nätet har inte varit nådigt, som reaktion på hans val av sakfrågor. En användare på Reddit har (såklart) registrerat ett konto med det namnet har fått ett litet kärleksbrev från presidentkandidaten. Ett fejkat konto blir i det här fallet en politisk styrka — en presidentkandidat brukar inte kontakta simpla användare online, om man säger.

Det kan också handla om offentliga personer som man på olika sätt upplever påverkar ens vardag och som man på det här viset vill poängtera att det allt vore en god idé att finnas “på riktigt” och inte enbart via media. Ett slags tvång nästan, som antagligen inte känns sådär skitmysigt för den som utsätts för det. (Om man inte är William Shattner, som gärna tog över det fejkade kontot och fortsatte att twittra.) Därmed inte sagt att personen i fråga inte förtjänar det, så att säga, det beror helt på person och anledning.

I andra fall kan det handla om att göra sig lustig över medias misstag. Som när en tidning på nittiotalet dödförklarade Abe Vigoda i förtid, så nu finns ett konto med hans namn som mer eller mindre dagligen uppdaterar om att han är vid liv. Eller så är det av helt andra anledningar, som den italienska journalisten som genom att registrera ett fejk-konto för Tomas Tranströmer (ni vet, han som vann Nobelpriset i litteratur) på det viset ville synliggöra problematiken med… fejkade konton. Nåja, ibland blir det meta.

Och det är väl just det, att det inte finns ett format 1A på fejkade konton att förhålla sig till, som gör att det blir besvärligt att avgöra om det är saker som förtjänar starka regleringar eller inte. Gråzonen mellan att påverka makt, tillföra världen något tänkvärt eller roligt, eller vara taskig mot någon bara för att den som fejkar är en översittare i största allmänhet, är ganska stor. Att låta plattformarna hantera sådana situationer fungerar väl rätt bra oftast, utan polisiära insatser i det stora hela kan jag tycka, även om gränserna tänjs riktigt illa mellan varven.

Mindre problematiskt att se det som ett jäkla oskick, rent ut sagt, är när det handlar om helt vanliga svennar som får se sig förekomma i såna här sammanhang, vill jag poängtera. Men det är oftast inte dessa som det skrivs om när ämnet är på tapeten, så vet inte ens hur pass omfattande det är.

Kluven som sagt, och så mycket som jag har förståelse för de som upplever obehag, känner jag också viss tvekan för att oresonligt sätta ner foten och anse att det är fel att så sker, alla gånger och alltid.

Jag vill inte att någon lurar mig eller känner nån slags rättighet till “få lura andra”. Men vad behöver regleras, till vilket pris och vilken typ av straff i så fall, pratar vi om här? Jag har en känsla av att det förtjänar att funderas på, i denna tid av kontroll och onödig rädsla som exploateras hårt.

Det låter nämligen ganska allvarligt med en “identitetsstöld”, men eftersom det i praktiken kan röra sig om allt från en president till en fisk som bor i ett akvarium och kommenterar sin människa så känns det inte helt självklart vad som behöver göras och när.

Personlighet och karaktär är bra, bara det inte sticker ut allt för mycket. Det mesta här i världen går ut på att passa in på ett eller annat sätt.

Dessa två meningar inledde en bloggpost som uppföljning på min fråga om demokrati. Men jag behövde inte skriva klart det inlägget, för Lena Andersson har formulerat det mycket bättre på DNs ledarsida. Det klack till i mig när jag läste nedanstående:

I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian.

Precis det där har skavt i mig många gånger. Det handlar inte bara om Sverigedemokraterna. Jag har upplevt att det är samma reflexer i genusdebatter exempelvis, där jag måste försäkra att jag inte hatar män alt. kvinnor om jag dristar mig att verbalisera en frågeställning i ämnet. Oavsett gruppering behöver man alltid förhålla sig till det som anses vara på ytterkanterna.

Det är jätteviktigt att lägga med försäkringar om ens icke-fundamentalism när man försöker nyansera eller problematisera. Fokus ligger på hur pass väl jag passar in i någons världsbild, inte på dennes förmåga att hantera informationen.

Eller som att jag måste gång på gång påpeka att, nej, jag vill inte sätta kompositörer på fattighuset. En del tolkar det till och med som en slags svårighet att diskutera “nåt annat än fildelning”, när det handlar om så stora saker som att försvara det öppna samhället.

Av detta får jag intryck av att de flesta av oss är överens om att fildelning är en skitsak — men lagstiftningen som sker i bl.a. fildelningens namn är inte några skitsaker. Om nu de flesta upplever det vara en skitsak men lagstiftningen går åt ett annat håll, så behöver vi tänka till om vad det beror på.

För mig leder frågeställningen hit. Jag ifrågasatte “fildelningsproblematiken” för snart tio år sedan, frågeställningar som ledde till ifrågasättande av övervakningssamhället och nu behöver jag till slut inse att det i grunden handlar om att vårda vår demokratiska ohälsa.

Jag må möjligen vara före en del att se de här sambanden, men jag är inte först på något vis i världen. Det är så frustrerande nära allmän förståelse, men ändå så långt bort. För de flesta säger sig vilja ha demokrati, men alldeles för många undergräver den genom att lägga all makt där den inte kan påverkas i slutändan.

Det är till och med en underliggande tävling, nån ska stå som segrare. Jag vill såklart vara med i rejset med mina synpunkter om det nu måste vara en tävling — men hur tusan gör man det om tävlingen i sig känns riggad att vara på väg in i något (om vi inte redan är där) som jag upplever som fundamentalt fel? För att tävla är för mig motsatsen till demokrati.

Det går inte att stå utanför, som Lena Andersson beskriver det, “de påbjudna värderingarnas värme” om man vill kunna vara med. Samtidigt bränner man många möjligheter genom att vara där. Det går att få tillgång till makt, men inte nödvändigtvis demokratisk utveckling.

Jag hoppas att fler tankar om detta dyker upp framöver. Vi är i stort behov av det. Jag hoppas att du, som läser det här, funderar på det här på riktigt. Vi behöver vara medvetna om den avgrund som sedan en tid tillbaka grävts upp mellan vad vi säger och tror, och hur saker faktiskt fungerar i praktiken.

Fascism syns inte när den kommer, hur mycket vi än vill att det ska vara så. Den växer fram gradvis och finns där för att vi tillåtit det, medvetet eller omedvetet. Även om vi fortsätter att kalla det för demokrati.

Vi är inte mer än människor, vi utsätter varandra för reflexmässig utanförskap av precis samma typ som driver de som innehar nån slags makt. Vi beter oss ofta som om demokrati är “herren på täppan” när vi argumenterar, och glömmer bort att det är samma verktyg som får fascism att froda.

Jag tror att vi skulle ta ett rejält kliv framåt, in i en mer demokratiskt utvecklande framtid om vi var medvetna om denna motsättning som vi alla bär inom oss. Det är vi, det vi tänker och det vi gör, är vad som skapar förutsättningarna.

Jag skulle vilja få lite information från dig, du som emellanåt använder dig av ordet “demokrati” i olika sammanhang. Vad innebär demokrati för dig? Varför ställer jag nu den här frågan, undrar du. Tror att det kan bero på nån slags kommunikativ miss i grund och botten, men väldigt ofta upplever jag demokratiintresserade vill… ptjaa… hoppa över demokratiska processer, förvånande nog?

“Ni snackar ju bara”, läser jag både som kritik av mig och mitt politiska engagemang såväl som till andra partier, mellan varven. Hmmm, ja..? Det är ju det som är grejen? Hur ska det över huvud taget gå att utveckla demokratiska metoder utan (föralldel emellanåt ap-tråkiga) diskussioner? Vad missar jag?

Jag har kallat det att vara fascism-enabler, en slags omedveten möjliggörande av odemokratiska metoder, oftast kantat av goda viljor. (Krångelmening, men jag hoppas ni fattar.) Ibland låter det mer som man vill rösta fram en godhjärtat diktator än satsa på demokrati. Och det får man väl tycka om man vill, men om nu grundargumentationen är att demokrati i sig är viktigt?

Nu är du kanske inte en sån som efterlyser starka ledare som vi ska stötta utan att ifrågasätta, i ett sånt fall är problematiken jag försöker föra fram någorlunda tydlig. Mindre tydlig, men inte ett dugg mindre bekymmersamt, är det när folk upplever det som jobbigt att saker ska pratas om.

Demokrati, för mig, kräver prat. En hel jävla massa prat. Och frågor. Och sen lite mer prat. Lite ledsen att behöva säga det, jag tycker dessutom att det är vår förbannade skyldighet att delta i samtalen mellan varven till och med, om vi anser att demokrati viktigt.

Sen kan det vara ett ytterligare symptom av “nånannanismen”, “livspusslet” och varför inte en släng av lagmentalitet nånstans där i skrymslena. Många bäckar små, antagligen. Men oavsett förklaring så är det inte en bra grogrund för demokratisk utveckling, som jag ser det, när det landar i att ta politiska genvägar.

Jag vill i alla fall inte bli eller vara en fascist-enabler. Frågan är hur jag undviker det när tålamodet tryter. Jag tänker att jag behöver definiera vad demokrati är och vilket slags arbete och engagemang det kräver. Jag vill därför be dig att du sätter dig ner och funderar ordentligt på vad det betyder och sen berätta för mig och andra. Om det är svårt att formulera det själv, peka på nån som redan sagt något bra som du ställer dig bakom. Om demokrati, alltså, demokratiska värderingar, vad som samhället behöver.

Tack för hjälpen!

Detta för att om vi inte gör det, innebär det att vi riskerar signalera att vi håller med om att SOPA är en bra lag. Det kan man läsa hos arstechnica – som även rapporterar om en aktion som dragits igång på Reddit.

GoDaddy seems unimpressed by the boycott so far. They made the following statement to Ars Technica: “Go Daddy has received some emails that appear to stem from the boycott prompt, but we have not seen any impact to our business. We understand there are many differing opinions on the SOPA regulations.”

Jag fick ett svar från Godaddy där de noterade de att har över 50 miljoner domäner registrerade hos sig, och länkade sedan till ett långt förklarande inlägg där de inledningsvis säger ungefär samma sak. Att de har över 50 miljoner domäner registrerade, alltså. (Samt betalda lobbyister i Washington, no less.) Eftersom jag bara lyfte bort mesiga fyra domäner från dem, kan det ju tyckas vara en larvig sak av mig att göra, ungefär, förstår jag det som. Så här avslutar de inlägget:

The purpose of this legislation is to target foreign sites that are stealing U.S. property. No one is arguing that the purpose is invalid or unjust. If the mechanisms by which we get there need to be tweaked, then let’s have that discussion. Let’s stop with the hyperbole and get down to the brass tacks. We need to find a way to preserve American ingenuity. Starting from a place of common ground will allow us to have the conversation about how best to achieve those goals. SOPA is a needed tool to get the ball moving. As President Clinton has said, there’s nothing wrong with America that can’t be cured by what’s right about America. So, let’s get to it – together.

Det är inte utan att jag slås av ironin att ett företag i sina förklaringar till varför de gillar SOPA anger “stöld” som anledning, när de agerar i mitt namn för domäner som jag köpt och väl äger..? Nu får mina domäner bo hos Loopia ett tag framöver.

Jag är inte ensam, det finns de som kan tänka sig att flytta tusentals domäner på en och samma  gång. Många bäckar små, är relevant i det här fallet, så har du nån domän där så fundera gärna på att göra samma sak. Låt dem dessutom gärna veta, i så fall, varför du gör det. Eftersom de viftar bort det som sagts hittills, är det nog säkrast att vara tydlig. (Har du inte domäner där, hjälp till att sprida budskapet ändå.) Den 29 december har blivit utnämnd till stora bojkottdagen av Godaddy.

Hela argumentationen bakom lagar och regleringar som SOPA baseras på falsk retorik. Det skulle vara humor om det inte var så tragiskt, att se hur ett inlägg på SVT Debatt av Anna Troberg rubricerades, som ett exempel på resultat som mytspridningen kring fildelning skapar. Allt hon tipsar om är fullständigt lagligt, men SVT rubricerar det som piratkopiering.

Upphovsrättslobbyn ljuger och de skiter i det. Det finns inget snyggare sätt att säga det på. Varje missförstånd de skapar med hjälp av massiva pr-kampanjer som är till nackdel för samhället, är en vinst för den lobbyn.

Uppdatering; Godaddy har nu reagerat på bojkotten, och säger sig ta tillbaka sitt stöd till SOPA-lagen, men vidhåller att de kommer att fortsätta stötta arbetet för att hitta vägar för ett “bättre fungerande internet”, ungefär. De har tagit bort inlägget där de stöttar förslaget.

Ibland har jag undrat om det är det amerikanska filmarvet som gjort att det inte riktigt gått att ta in alla gånger. Nån hjälte borde väl ha tagit tag i saker, enligt den invanda dramaturgin? President Obama var sådant hopp med sin valrörelse. Men han visade sig istället vara det verktyg som slår in de sista spikarna i kistan.

NDAA drogs igenom — där amerikanska medborgare helt enkelt kan fängslas på misstanke endast och på ospecificerad tid. SOPA är på gång att dras igenom — där internet kommer att ägas av en handfull konglomerat och innovation (och affärsmässig konkurrens) stryps effektivt. En skakning har nu känts i akterdäck och kvar finns snart inga av de värderingar det stora landet i väst så hårt försvarat.

Så medan vi sitter och ser denna långsamma, men oåterkalleliga katastrof för ett västlands demokrati utspelas framför våra ögon, är det relevant att fundera över hur det påverkar oss.

Den politik som förs idag är på god väg att ta oss till den där punkten. Ökad övervakning, ökad kriminalisering av vardaglig beteende, ökad brutalitet även gentemot laglydiga medborgare – och en tilltagande stigmatisering av de som av vilken anledning som helst inte lever upp till den inte helt solklara definitionen av normalitet. Och, än mer, otryggare förhållanden för de som faktiskt uppfyller densamma. Vardagen blir objektivt svårare för alla, men samtidigt så är det alltid individens fel om hen drabbas av sjukdomens, kriminalitetens eller (för den delen) polisens godtyckliga ingripanden i deras liv.

Av sådana här anledningar har jag engagerar mig i något så tråkigt som ett politiskt parti. Jag skriver tråkigt, för handen på hjärtat — de flesta associerar nog politiskt arbete till mer förvaltande aspekter än de utvecklande och visionära.

Om man nu upplever sig vara okej med “välvilliga despoter” är det väl ursäktligt nånstans om demokrati inte upplevs sådär jätteviktigt att beskydda. Om inte, lär hoppet till nån enstaka hjälte inte vara något att räkna med, vi behöver göra detta gemensamt. Det ligger i demokratins natur.

Det börjar dra lite kallt om fötterna, vi behöver fundera på de här sakerna och vi behöver hitta fram till den balans som bevarar och utvecklar demokratin.

Livet är inte en film, tack och lov. Jag ägnar mig helt enkelt mycket hellre åt något som mellan varven uppfattas som tråkigt (även om det nödvändigtvis inte är så), än gå runt i en godtycklig vardag utan rättigheter. Där även om jag skulle vara säker, är inte min granne det. Jag tror på demokrati och hoppas att fler gör det.

För vem vill bli en statist en USA-producerad katastrof?

Jag är personligen varken för eller emot kameror generellt sett — jag vet egentligen inte tillräckligt — men brukar ofta reagera på vad kamerorna föreslås lösa för slags problem. Brottsförebyggande effekter av kameraövervakning tycks vara mindre än folk tror generellt sett. Som hjälp för att klara upp brott har jag själv tänkt att kameror kan vara till hjälp, men poliser i Storbritannien har anmärkt på att det är mycket sämre utfall än man skulle kunna tro.

I går handlade Debatt om att någon överföll en elev på en skola med kniv, fruktansvärt och såklart värt att fundera på. Men jag förutsätter nånstans att våldsverkaren inte startade sin bana med att göra det? Utan att hans liv kulminerat i den attacken, snarare? Spontant känns det då som att vettiga vuxenrelationer i tidigare läge skulle haft större chans att påverka, snarare än kameraövervakning. Så jag har ganska lite förståelse för knäreflexen “övervakning” ur det perspektivet.

Det är helt enkelt lite jobbigt att diskussioner om kameraövervakning så ofta slutar i nån slags betydelse av att samhället ska slippa bry sig i praktiken. Tror det är det, som stör mig mest faktiskt.

Psykologin i övervakningsdebatten är talande. Hur det pendlar mellan argument om att man ska känna sig tryggare och argument om människors ondska, vilka i praktiken tar ut varandra. För hur ska man nånsin kunna känna sig trygg i ett samhälle fullt av ondska? Det finns inte en kamera i världen som kan råda bot på otrygghet i längden, vi behöver tänka lite bredare än att hänga upp förhoppningar på teknologi. Teknologi är verktyg, inte ställföreträdande människo- och samhällsansvar.

Varför känner vi oss otrygga? Vad är det som leder fram till händelser som påverkar tryggheten i vardagen? Det är med största sannolikhet så att vi som samhälle påverkar till att problemen uppstår över huvud taget och det ger mest bara ett intryck av att inte vilja ta det ansvaret.

Tryggare blir vi såklart inte heller av politiker som inte går att lita på. Igår fick vi ju exempel på det i och med Socialdemokraternas slutliga uppgörelse med Alliansen om FRA. Besvikelse blandas med cynism; det är ju inte som att flera av oss inte konstaterat att det är hit vi är på väg.

Frågorna behöver ställas — vilka är problemen som är tänkta att lösas, fungerar den föreslagna lösningen för det, och kanske framför allt: är det proportionellt i förhållande till fysisk och psykisk samhällskostnad? Men av någon anledning fortsätter vi tvångsmatas med skrämselpropaganda och, som jag ser det, falska trygghetsfixar. Det är dessutom relevant att fundera på detta ur en demokrati-aspekt, vad händer med ett land när politiker envisas med att gå emot folk- och medlemsvilja?

Jag hoppas att människor nogsamt noterar vad som pågår och minns när de gå till valurnorna. Vi kan inte fortsätta att belöna auktoritet, vi behöver och förtjänar bättre än så. Vi behöver visioner, tanke och kunskap. Vi behöver hederlig representation, inte chefer som håller reda på oss ständigt och jämnt. Vi behöver människor som ser varandra och framtiden an, inte övervakning.

Björn Söders, (SD), syrliga kommentar efter Uppdrag Gransknings genomgång av organisationer som drivs av hat mot muslimer och Kenth Ekeroths prominenta placering bland dessa, säger ju inte emot grundanklagelsen som förs fram i reportaget. Att de upplever att det pågår ett krig som är viktigt att vinna. För att försvara demokratin, sägs det. Som vanligt blir det mesta bara luddigt när jag försöker reda ut SDs begrepp och vad de står för. Är det okej för partiet eller inte med counter jihad-kopplingen via Kenth Ekeroth? Vem vet.

Väldigt ofta när jag läser vad som sägs från SD-håll får jag anledning att fundera över ordbetydelse. Rasism, exempelvis, betyder inte samma sak längre i debatten efter SDs politiska frammarch. Det mesta jag hör och läser går ut på vem som ska bestämma vilken världsbild det är som råder. Ingenstans ser jag nån större passion för riktiga demokratiska värderingar i de här diskussionerna, annat än att själva ordet används.

Jag vill veta vad SD lägger för betydelse i ordet demokrati — inte vad slumpartade användare online anser. Just nu så försvarar flera Kenth Ekeroths engagemang i counter jihad-rörelsen, som inte agerar med demokratiska förtecken, med saker som att det är vänstermedia som lyft frågan, eller att det finns andra organisationer som agerar våldsamt. Mycket sägs om andra av andra, men lite ägnas åt egen, tydlig framtoning. Är det inte viktigt att ett riksdagsparti har det?

Om demokrati är viktigt, är det en åsikt vi alla borde kunna dela, teoretiskt. Men som filosofi betraktat betyder det ingenting om vi inte har nån slags gemensam grundläggande kännedom om betydelsen. För mig ingår t.ex. människors lika värde och rätt att få göra sig hörda. Eller varför inte rätt att få åka kommunalt utan att riskera bli nedsparkad pga sexualitet eller hudfärg. För att bara nämna några få, viktiga värden.

Kenth Ekeroth får i yttrandefrihetens namn tycka precis vad han vill — och jag får i samma anda säga emot honom. Vad jag däremot upplever som anmärkningsvärt är att han framstår vara invald i riksdagen under falska premisser. Att han inte varit och är ärlig mot sina väljare — men försvaras ändå?

Det är här nånstans förvirringen uppstår för mig som mottagare av budskapet, menar jag. Det kanske är så att Sverigedemokraterna inte alls lurat människor medvetet, men ingen tydlighet råder så jag kan veta säkert. Counter jihad-rörelsens budskap sägs vara dum, samtidigt som den sägs vara förståelig, samtidigt som det sägs vara viktigt med demokratiska värderingar, samtidigt som det sägs att det pågår ett krig, samtidigt som det sägs att Breivik är galen.

Är det något jag lärt mig när det handlar om det här partiet så är det att ord har en förmåga att ändra betydelse. Bara för att nån säger att de värnar om demokrati betyder det inte att vi värnar om samma saker. Jag vill därför gärna se vad Sverigedemokraterna lägger för värden i en fungerande demokrati helt enkelt, och då följdaktligen vad som händer med riksdagsledamöter som inte lever som de lär, om det råkar finnas en motsättning där.

Det är såklart helt och hållet upp till SD att försöka vara så tydliga som möjligt, jag kan inte ställa några krav på dem är signalen jag plockar upp. Ironiskt nog, med tanke på att de är folkvalda representanter i en demokrati. Men jag upplever nåt slags ansvar att åtminstone ställa frågan.

Slutligen hade jag en fundering igår när jag såg twitterflödet från arga SD-anhängare kring reportaget UG sände. Jag är väldigt trött på hatretorik och blir lite förvånad över att flera upplever det som udda att nån påverkas av den såpass att han tog till vapen. Andra passar på att hata tillbaka – men få är opåverkade. Fasiken, det är väl själva poängen med retoriken från början, att få folk att känna saker och inte minst reagera?

Jag tycker själv att det är en jäkla balans och försöker vara så tydlig som jag bara kan även om ibland känslorna tar överhanden. Det är inte ett dugg konstigt att folk påverkas — det går väl inte att undvika att folk påverkas när man har som syfte att, ptjaa, påverka dem? Bara ytterligare en sån där grej som bidrar till luddigheten och som känns frustrerande mellan varven.

Lite mer kring ämnet: Inga hinder att Ganna utvisas anser vår regering och en annan familj har trots byns samfällda protester utvisats till Armenien. Det sägs att vi ska skämmas för vårt land, och ibland gör jag faktiskt det. Men av helt andra anledningar, misstänker jag.

***

Ni missade väl inte Reportrar utan gränsers inlägg, om att Alliansen med Beatrice Ask i spetsen öppnar för total övervakning? Att få rätt i saker brukar generellt sett vara förenat med viss belåtenhet, men det här är inte ett sånt tillfälle.

***

Christer Jansson – Om jag får försöka muntra upp dig lite så tycker jag att det börjar röra sig lite i leden igen. Folk (inom partiet) börjar prata, träffas, röra runt, och det känns öppet och konstruktivt. Om du är riktigt snäll kan du få vinna i wordfeud. :P (G+)

***

Sen är det det där med finanserna. Det krackelerar över hela Europa och samtidigt som vi mentalt förbereder oss för att saker och ting kommer att bli värre — mycket värre, ska vi hantera närmast ohemul girighet.

***

***

I USA — det stora landet i väst som alltid försvarat det fria ordet ser vi oroväckande tecken på en fundamental förändring som skett nånstans på vägen. I flera stater vill man inte att polisiära övergrepp ska dokumenteras och det försöks förbjudas varstans. En federal domstol har till och med fått bedöma att det visst är lagligt att filma, en grundläggande rättighet bland så många andra som plötsligt ifrågasätts.

***

***

Kultur drivs mot en fålla där några få vill äga i princip allt. Och skapande används som en hävstång för att få till censur och bromsa utveckling och kunskap. I alla fall för den breda massan, inte nödvändigtvis för sig själva.

***

Myrigt.

***

Det ökande antalet rasistiska strömningar i samhället, så sorgligt och samtidigt fint beskrivet av Orrenius i dagens DN. Allt är “utlänningars fel” och tongångarna är väldigt snarlika de vi hört tidigare historiskt. Jag är så trött på allt hat, särskilt när vi har så många förutsättningar för att inte behöva ta till det.

***

***

Vårt västerländska samhälle är i gungning och jag vet inte riktigt hur man agerar motvikt innan det slår över. Jag skänker emellanåt en och annan tanke åt de som ber oss om hjälp och stöd i sin kamp om att få till demokrati och upprätthållande av mänskliga rättigheter.

***

***

Allt du och jag kan göra som individer är att försöka leva som vi lär, undvika att vara hatiska, hur illa berörd jag än blir av utspel från såna som Katrin Zytomierska. Ni vet, hon som känner sig äga en människa för att hon upplevt sig vara en “snäll arbetsgivare”.

***

Tack alla som twittrade och kommenterade. Från hjärtat.

På sin köp-sida skriver han att han inser att folk antagligen lätt kan ladda ner det som torrent, men ser gärna att hans affärsidé fungerar på det här viset istället, där i princip alla mellanhänder är bortkopplade. Ett test, får jag känslan av, som jag gärna vill stötta.

-

Bara ett problem för mig personligen, han använder sig av Paypal. Så mkt som jag älskar Louis så har jag svårt för Paypal – så jag drog faktiskt iväg ett mail till supporten där jag efterlyste alternativa betalningsvägar. Känner mig lite larvig på sätt och vis, herregud liksom, jag som inte ens ringde “Upp till 13″ när jag var unge.

Att dra igång Paypal igen finns liksom inte på kartan riktigt, och om jag på något (förhoppningsvis positivt) sätt kan medverka till att bredda möjligheterna för betalning så gör jag gärna det. För mig blir det lite som att “maktmellanhänder” byts ut lite, om det bara är en tjänst som liksom kan tillhandahålla den här sortens service.

Till min förvåning fick jag svar nästan omgående, såhär på en söndag och allt. Ser ljust ut: teamet säger att de jobbar för fullt på alternativa betalningsvägar, även om man vill pynta precis nu måste nöja sig med Paypal. Jag väntar så gärna, så sitter på händerna så länge.

Jag passade förresten även på att tipsa om Flattr. Louis C.K. lägger ofta upp filmer på tuben gratis och en flattr-knapp kan inte skada då, typ.

Det allra värsta som kan hända är om de inte ses och hörs. Att deras mod går spårlöst förbi kanske rentav för att vi andra, som har möjlighet, inte har sagt något. Vi måste våga se och berätta att vi inte accepterar illa-behandling av människor för något som till synes borde vara självklart — rätten att ha en åsikt och få yttra den.

Jag kanske inte kan ställa några krav i ordets rätta bemärkelse, men jag kan tydligt visa att jag upplever nedanstående som oacceptabelt. Jag vill helt enkelt inte riskera att min tystnad tolkas som samtycke eller att jag inte bryr mig om vad som händer. Läs mer här om du också vill vara med.

Frige dem som fängslats för sin åsikt!

När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.

Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.

Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim. Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil.

Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig.

Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet. Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor.

Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan “Militären och folket är en enad hand”. Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken “Militären och folket är aldrig en enad hand”. Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi.

Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges!

Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!

Marcin de Kaminski
Emma Marie Andersson
Nikke Lindqvist (Hos Nikke hittar du även en engelsk version att sprida.)
Joakim Jardenberg
Sofia Miriamsdotter
Johan Norberg
Unni Drougge
Brit Stakston
Erik Laakso
Christina Vilhelmsson (Annarkia)
Mark Comerford
Kent Persson
Björn Nilsson (Beelzebjörn)
Anna Johansson
Torbjörn Jerlerup
Stefan Geens
Anna Troberg
Mattias Svensson
Vilhelm Konnander
Signe Rocklin
Mary X Jensen
Niklas Starow
Walid Al-Saqaf
Hussain H Kabani
Javeria Rizvi Kabani

Fullständig namnlista på undertecknande. #FreeAlaa #freeMaikel

•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

GÄSTINLÄGG: Jag har i kommentarsfältet på en av Sveriges Radios artiklar upprepade gånger påpekat att en bild de använder är licensierad under en Creative Commons-licens och att de inte följer licensvillkoren för att använda bilden. Sveriges Radio har svarat med att plocka bort inläggen utan motivering och har fortsatt att strunta i licensvillkoren. Det är visserligen gratis att återanvända sådant material, men då måste man följa licensvillkoren och det gör inte Sveriges Radio.

"500" av Michelle Tribe (CC-by 2.0)

Bilden i fråga på paracetamol på Sveriges Radios webbplats har bildtexten “Nu förstår forskarna hur paracetamol fungerar Foto: Wikimedia Commons” Bilden är tagen av den kanadensiska fotografen Michelle Tribe och kommer (via Wikimedia Commons) ursprungligen från Michelle Tribes Flickrkonto. Det framgår både på Flickrkontot och på bildens sida på Wikimedia Commons att bilden är licensierad under “CC-by 2.0″ och i båda fallen länkas tydligt till licensvillkoren som gäller för verket.

Michelle Tribe känner troligen inte ens till att Sveriges Radio, ett av Sveriges största medieföretag, använder hennes bild utan att betala en krona för det. Och det är helt okej! Det kostar som sagt inget att använda bilden och man behöver inte be fotografen om lov, men man måste uppfylla de villkor som licensen stipulerar. Licensen “CC-by 2.0″ betyder, bland annat, att fotografen vill bli erkänd som upphovsman till sitt verk.

Om nu Sveriges Radio inte förstår vad licensvillkoren betyder bör de inte använda materialet. Villkoren är dock sammanfattade så begripligt att en femtonåring utan problem kan förstå dem. Vill de, oförmågan till trots, ändå använda materialet kan de väl åtminstone bemöda sig att läsa FAQn hos Creative Commons i Sverige. Under stycket “Hur skall jag på ett korrekt sätt ge erkännande till ett Creative Commons-licensierat verk?” förklaras att det är fem villkor som måste uppfyllas:

1. bevara alla upphovsrättsliga symboler och meddelanden
Nej. Något sådant finns inte i SRs artikel eller bildtext

2. erkänna författaren och licensgivaren (alternativt andra parter i fallet wiki eller tidskrift) på det sätt de själva meddelar,
Nej. Något sådant finns inte i SRs artikel eller bildtext, endast “Foto: Wikimedia Commons”. (Det framgår visserligen inte av Michelle Tribes Flickrsida exakt hur hon vill bli erkänd, men det är väl inte orimligt att i så fall anta att hon vill stå med namn eller sitt alias “Greencolander” i bylinen?)

3. Verkets titel
Nej. Ingen titel anges alls. Verkets titel är “500″ enligt Flickrsidan

4. Webbadressen (Uniform resource identifier URI) för verket om någon sådan specificeras av upphovsmannen och/eller licensgivaren.
Nej. Varken länk till verkets sida på Wikimedia Commons eller Flickr

samt: Du måste även uppge webadressen (Uniform resource locator URL) för den Creative Commons-licens som gäller för verket tillsammans med varje kopia av verket som du tillgängliggör.
Nej. Det framgår inte ens vilken licens som gäller för bilden. Det ska det göra.

Det är roligt att Sveriges Radio vill nyttja den stora skatt som Creative Commons-licensierade verk utgör. Men eftersom Sveriges Radio är ett stort företag, och en mycket tongivande aktör på den svenska mediemarknaden, är det extra viktigt att de föregår med gott exempel och verkligen respekterar villkoren i licenserna. Vill man inte göra det får man istället besvära sig att kontakta upphovsrättsinnehavaren och helt enkelt be om lov för att använda materialet. Att strunta i licensen och sen vifta bort kritiken är bara stöddigt.

Dessvärre är det inte första gången Sveriges Radio visar att man inte riktigt har koll på det här med att använda andras material. De som inte känner till den prekära historien om företagets textstölder från Sydsvenska Dagbladet kan läsa om det här. I tillhörande radioprogram framgår att de som fått sin upphovsrätt kränkt helt enkelt kan skicka en faktura till Sveriges Radio. Så…

Is the copyright owner and Canadian photographer Michelle Tribe reading this? You may send Sveriges Radio an invoice for illicit use of your work “500″. In fact, Sveriges Radio explicitly asks that anyone who has had their copyright violated by them send an invoice to “Sveriges Radio AB, Leverantörsfakturor, 105 10 Stockholm, Sweden” I would, however, recommend calling Sveriges Radio Förvaltnings AB +46 (0)8 784 54 00 first, asking for the Administrative Centre. Tell them you want to send an invoice for copyright violation as called for in the Sveriges Radio series “Medierna” broadcast 19 July 2008. Any trouble whatsoever with this, ask to speak with the head of information department at Sveriges Radio and refer to the 2008 episode of “Medierna” dealing with the copyright violation of “Sydsvenska Dagbladets” texts. And please ask that they comply with the Creative Commons licenses in the future.

Utbildningsradions VD Erik Fichtelius uttryckte på en av public service-dagarna en önskan om att licensiera delar av deras material under någon av Creative Commons-licenserna, men jag känner inte till att Sveriges Radio har uttryckt någon sådan önskan. Det påminner mig om något Timbuktu sjöng: “Man vill kamma in vinningen men sår inga frön…”

Till Sveriges Radio vill jag bara säga: Skärpning med att följa licenserna!

Avslutningsvis vill jag säga några ord om stora medieföretag (Dagens Nyheter och Sveriges Radio i synnerhet) som, utan motivering, plockar bort kommentarer till sina artiklar trots att de har god ton och är relaterade till artikeln. Mina kommentarer har, då inte varit relaterade direkt till artikelns ÄMNE, åtminstone varit direkt relaterade till artikeln I SIG. Är det verkligen så jobbigt med kritik för stora medieföretag att man måste kväva röster som granskar artiklarna och påpekar fel i materialet? Ni borde verkligen läsa Anna Trobergs debattartikel “Bjud in människor till samtal”. Den är bra och finns att läsa här.

~Figaro

Konst och litteratur vimlar av dårar som jag egentligen egentligen inte känner mig helt bekväm med att skänka kredibilitet åt. SCUM-manifestet är inte minst ett sådant. Människan som skrev det sköt ju ihjäl en annan människa. Men inget av det nämnda är saker som jag med gott samvete kan förbjuda finnas. Sånt här finns på gott och ont.

“Hur hade folk reagerat om nån hade gjort en film där män skjuter en kvinna i huvudet och dansar och firar?” är en fråga som dykt upp i olika versioner i debatten kring SCUM-manifestet, till exempel. Nästan så jag önskar att frågan var så hypotetisk som den är menad — för det finns dylik skit i olika format, riktat åt alla möjliga håll och kanter. Ibland har jag reagerat när jag sett sånt, oftast har jag mest bara låtit det passera, man måste välja sina strider eller nåt.

Men lattjo nog har jag inte möjlighet att bli upprörd när det gäller SCUM-manifestet — såvida jag inte vill välja sida med folk som lägger ut skottpengar på teaterarbetare. Cirkeln sluts och frågan ovanför upphör vara hypotetisk en gång för alla.

Det är det våldsförhärligande tonfallet som jag i grunden har problem med personligen, om det så handlar om SCUM-manifest eller skottpengar. Helst ska jag välja vem eller vilkas våld det är som är berättigat, vad det verkar, de flesta har fantastiskt rättfärdig motivation till varför just deras hatiska sinnelag är okej.

SCUM-manifestet är antagligen lika viktig text och kultur att sätta sig in i som all annan konst, inte minst rondellhundar och fejkad psykakutintagning vi som samhälle försvarat existensen för, om än ofta motvilligt. Jag har lärt mig att man måste ta det onda med det goda.

För att folk ska kunna skapa fritt, så behöver vi stå ut med att det dyker upp saker som vi inte håller med om eller får oss att må illa. Kanske är rentav skottpengarna ett konstnärligt utspel för att peka på hur dumt det är med en hotfull attityd och sälja våld som lösning av problem? Yttrandefrihet har ju dessutom aldrig handlat om att skydda rätt åsikter, utan rätten att få ha dem, hur dum i huvudet man än är.

Om nu nån känner sig bekväm med att lyssna på Gary Glitter eller använda sig av Gill Sans när de skriver saker, så är det upp till dem. Det är bra att vi kan ta informerade beslut och jag tänker inte sätta mig till doms över de som inte känner samma som jag.

Men det för med sig ytterligare en tanke. Frågan kokar nånstans ner på hur mycket överseende vi som samhälle gemensamt ska ha, kanske framför allt frågan; när riskerar vi gå över gränser och blir apologeter? Inte sällan patchas detta genom att vara tillrättaläggande, lite vid sidan om, för att balansera upp saker. Ett fenomen som inte minst kritiseras obönhörligt som fegt, överdrivet försiktigt eller otillbörligt påverkande av någons fria ord.

Nåja, kampen för vad vi måste leva med — eller inte — går väl vidare. Vår svart-vita attitydvärld suger som fan mellan varven. Samtidigt som det är lite tragisk humor att vi ständigt utsätter oss själva för det, när vi nånstans i hjärtat antagligen vet att vi i praktiken inte klarar av den sortens benhårda konsekvens våra argument efterlyser.

Varför ska vi bråka om SOPA? Jag försökte mig på en genomgång härom dagen. Men ska man bara läsa en enda inlaga är det Kjell Häglunds välskrivna artikel som gäller.

Nu är det hög tid att försjunka lite extra i alla musiknostalgiska Youtubelänkar i ditt Facebookflöde eller på Twitter, alla dessa gamla klipp från konserter och suddigt videobandade tv-shower från forna decennier med klassiska eller bortglömda artister. Ty de kommer att försvinna.

Tyvärr är det bara att konstatera att det finns ganska lite skrivet i ämnet — min blogg och andra har tagit upp problemet, men det räcker inte. De som som hade behövt läsa in och förstå ämnet ordentligt har tappat bollen nånstans på vägen, om de nånsin hade den. Jack Werner skriver:

[..]men tydligt är att genom dumhet, lathet och girighet förstör människan just nu sina möjligheter att fritt betrakta sin värld. Överallt i allmänhet, i copyright- och miljöförstöringssammanhang i synnerhet. På detta sätt skär vi ner våra möjligheter att uppskatta världens små gömda skatter i en tid då de kunde vara tydligare än någonsin. Vi förblindar oss själva från den stora bilden. Och den största ironin ligger i att vi inte ens ser det.

Ta ett foto, skriv en trudelutt, sprid länkarna om detta. Dra i ett aldrig så litet strå för att skapa möjligheterna till en stack. För det hjälper att prata om detta, det får vi inte minst exempel på när vi läser om EU-kommissionären Neelie Kroes, som är ansvarig för IT-frågor i EU, upplevelse av upphovsrättslagstiftningen som slagit fel:

“And for this we need flexibility in the system, not the straitjacket of a single model. The platforms, channels and business models by which content is produced, distributed and used can be as varied and innovative as the content itself.”

Samtidigt som det är bedrövande att människor utsätts för den här stressen, så är det hoppfullt att det ändå finns engagemang nog för att orka bråka när det händer. För en av vår samtids svåraste frågeställningar tycks vara vad vi “ska göra” med flyktingar. Eller hur vi ska slippa göra något för flyktingar, till och med. Vi har emellertid ganska starkt formulerade regler för hur vi ska agera som land principiellt och det allra minsta skulle kunna vara att vi håller oss till dessa, åtminstone.

Som land bryter vi just nu mot våra egna moraliska kompass och den till svensk lag tagna Europakonventionen. Därför har jag idag valt att bråka om och för en hel grupp av människor, som inte är lika lätt att identifiera sig med. Detta gör att jag tillsammans med en rad olika människor, som till vardags representerar många andra åsikter än mina egna politiskt, har skrivit under följande:

“Sverige avvisar flyktingar till Syrien, trots det mycket allvarliga läget i landet. Detta är helt oacceptabelt. Europakonventionen förbjuder uttryckligen länder som undertecknat att avvisa människor som riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling. Detta har dessutom understrukits i flera domslut i Europadomstolen. Europakonventionen är inskriven i svensk lag.

Därför ska vi inte utvisa oppositionella, eller andra flyktingar, tillbaka till länder i krig eller intern konflikt. Ändå gör vi det ganska ofta av orsaker som mer har med internationell maktpolitik att göra, mindre med humanitära omsorger och respekt för svensk lag.

Arabvåren nådde Syrien mars i år och människor tog till gatorna i fredliga demonstrationer för att protestera mot Assad-regimen. Sedan dess uppskattar FN att över 3500 människor har dödats, däribland hundratals barn. Rapporter om fler dödsoffer tillkommer varje dag. Till regimens facit kan dessutom otaliga sårade och tiotusentals fängslade, hotade och torterade människor läggas. Regimen har bland annat särskilt riktat in sig på läkare som ger vård till skadade demonstranter.

Men antalet döda är troligen större. Det finns inget sätt att veta hur stort mörkertalet är, då oberoende journalister inte kan arbeta i Syrien. Men via internet kan vi se utsmugglade bilder på demonstrationståg som urskiljningslöst beskjuts av militären. Det framstår alltmer som att landet riskerar att kastas in i ett blodigt inbördeskrig.

Därför kräver vi att Sverige ska följa svensk och internationell lagstiftning enligt de åtaganden vi har gjort och har att rätta oss efter, och stoppar alla avvisningar till Syrien tills läget förbättrats.

Detta är inte först och främst en fråga om svensk invandringspolitik eller ett krav på att någon specifik form av uppehållstillstånd måste utfärdas för alla som kommer hit från Syrien. Det är en enkel uppmaning till regering och myndigheter att se till att rådande lagstiftning efterlevs.”

Björn “Beelzebjörn” Nilsson
Emma Marie Andersson, opassande.se
Annarkia blog
Absolute Banana blog
Torbjörn Jerlerup Ligator
Liberaldemokraterna blog
Camilla Rågfors blog
Per Pettersson
Frihetssmedjan
Signe “Yamiko” Rocklin blog
Jens Odsvall
Nima Dervish Nordic Dervish
Anne Kekki blog
Markus Kylberg blog

Vill du också säga ifrån? Läs mer på Google+ och Facebook. Nyheter från Syrien på svenska (twitter).

(pingat som Syrienupprop på intressant)

Martin satte ihop en väldigt bra genomgång till Sofia Hård om vad piratfrågor handlar om egentligen. Jag reagerade lite på hans ordval, att Sofia Hård är “ute och cyklar” — för faktum är ju att just det där hon syftar till, tror sig så många veta om pirater.

Samtidigt som piratfrågor ständigt förvisas till “ni vill bara ha saker gratis” har lobbyorganisationerna arbetat flitigt direkt mot politiker och fått igenom lagstiftning som är ämnad att hjälpa dem. Eftersom alla de där piraterna stjäl så mycket från dem. Det går lite hand i hand det där, “pirater stjäl, ge oss den här lagstiftningen”.

Det har varit ett hård och medveten kampanj genom åren för att få den föreställningen att fastna och det funkar inte riktigt att klandra enskilda för det. Alla är så att säga offer för detta.

Massor av forskning om hur det står till med de där tjuvaktiga fildelarna har genomförts genom åren (KTH, Harvard, Holland, norska Handelshögskolan, Storbritannien.) Nu senast .SE som även de konstaterar att fildelare köper mest. I den amerikanska branschens egna redovisning nämns inte ens fildelare längre, för det går anmärkningsvärt bra för dem.

Och det är här nånstans vi behöver förstå att det aldrig egentligen handlat om fildelning per se, och att det är det exempelvis Piratpartiet bland andra, försökt säga hela tiden. För varför fortsätta driva fram den här typen av lagstiftning, om det

• dels inte var det problem man tidigare påstått och
• dels verkar i en affärssektor som visar oerhört stora vinster?

Det går inte att bortse från mycket längre: det handlar om att totalt dominera en marknad. Det handlar om att få igenom lagliga monopolsituationer.

Flera som arbetar med att investera i start-upp-företag har i en studie uttalat sig om problematiken om upphovsrättsindustrin får styra obehindrat. Det skulle vilken affärsdrivande rörelse som helst bli jätteglad över, nånstans. Att ha möjlighet att totalt styra en marknad, så att inga nya affärsverksamheter kan få fotfäste, där man själv sätter upp reglerna för vad folk ska köpa.

Det är inte som att det inte funnits och finns olika sätt att motverka fildelning — såvida det är det man vill. Sedan tidigare har företag tillgång till DMCA-lagen för att anmäla upphovsrättsintrång av olika slag. Men intressant nog används denna reglering för att förhindra laglig konkurrens i stor utsträckning, rapporterade Google för några år sedan.

DMCA ger alltså möjlighet, en möjlighet som utnyttjas, att förhindra ny affärsverksamhet att etableras online en viss tid. SOPA-lagen tar den förmånen till extrema höjder eftersom den etablerade branschen via den lagen i praktiken kan förhindra nystarter helt.

Och det finns även andra saker som ger samma effekt: ACTA-avtalet, t.ex. har kritiserats (ja, alltså, det material som har läckt, eftersom hela processen sker i hemlighet) för att påverka innovation och småföretagares möjligheter att slå sig in på den digitala marknaden. Där använder man sig av handelsavtal för att tvinga fram lagstiftning i andra länder.

Det är bara business, inget personligt och har väldigt lite med fildelning att göra egentligen. Dessutom är affärsvinkeln bara en sida av den myriad av mer eller mindre allvarliga samhällsproblem som den här lobbyn skapar idag, utan att det ifrågasätts.

Allt via framgångsrik marknadsföring och smarta, om än lögnaktiga, kampanjer i tidningar. I kampen om att kunna äga internets affärsmöjligheter har en rad saker offrats. Yttrandefrihet inte minst. Innovation och utveckling. Demokratibygge. Generationer av skapande människor har lurats att tro det finns en fiende i fildelaren – i deras fans och möjlighet till framtida försörjning.

Det handlar om internet, om våra liv och rättigheter, om demokrati, om utveckling och det låter så förbannat svulstigt att säga att det känns nästan pinsamt. Ett gott betyg till upphovsrättsindustrierna som till och med lyckats få mig själv att tona ner min känsla för stundens allvar. Men problematiken blir inte mindre sann för det.

Upphovsrättsindustrin har via lagstiftning köpt internet, av politiker som upplevt det räcka med motiveringen att “nån tonåring laddar ner en låt gratis”.

Skulle jag säga samma sak till mina härliga brorsbarn idag inser jag att jag skulle känna mig bedrövad under ytan. Eftersom ett barn av vår tid har inte riktigt samma förutsättningar för frihet som jag hade.

Mycket av den känslan beror på det där med att vi måste ljuga så ofta nu för tiden. Om nästan allt, känns det som. Och det värsta är att vi vet om att det är lögner, men har blivit ett slags socialt klister som vi accepterar. Lögnen har blivit det nav vi alla förhåller oss till som samhälle, samtidigt som vi är rädda för att bli bedragna.

Att ljuga har blivit nån slags motsvarighet till kärnvapenspsykologin på 80-talet; inga vill ha det så, men inga vet riktigt hur vi ska leva utan det heller. Rädslan för vad som skulle komma istället är större än rädslan för faktiska problem som lögner är tänkta att lösa.

Om jag inte lever under förutsättning att jag omges av en väv av lögner är jag dum i huvudet och riskerar låta mig luras, rentav. Samtidigt som det beklagas över lögnerna, utan att nåt görs åt det. Denna moment 22 av cirkelresonemang genomsyrar vår vardag på både stora och små sätt upplever jag det som.

För att försöka illustrera: I den stund vi börjar punktmarkera varandra så hittar vi vägar ur det för att slippa. Man lär sig inte att man är trygg, utan övervakad och hur man bäst kommer runt problemet. När skolor i England rfid-märker skolkläderna så har de ju bara att byta kläder med varandra, t.ex. De växer upp med en känsla av att behöva lura systemet.

Varför vill då så många uppfostra våra barn till lögnare? Svaret är (antar jag) att det vill de väl inte alls, men när det handlar om ungar är vi så vana vid tanken att de lever i en farlig värld, så att övervakningsåtgärder som är motiverade med att beskydda dem verkar vara en bra idé. (Och det är ju såklart inte en dålig idé att vilja beskydda barn i största allmänhet.)

Men lösningar som skapar konsekvenser där lögnen premieras i längden, är ju egentligen ingen lösning utan bara ytterligare ett problem. Ett problem barn behöver skyddas från, kan jag till och med tycka.

När jag tänker på att “du är allt ett barn av din tid, du” var det sista morfar sa till mig, innan han dog för lite över tio år sedan, gråter jag av saknad till honom. Men också för mina brorsbarns skull. Jag får lov att anstränga mig lite till, så jag också kan få känna mig stolt över att ha bidragit till en bättre värld för dem.

Via boing-boing.

Nu är det väl ingen större risk att han skulle besvara den — det är inte riktigt Carl Bildts melodi. Inte ens svaret “jag kan som minister inte uttala mig i enskilda ärenden” — som vad jag nu förstår antagligen är det enda svaret jag skulle kunna få på den frågan, enligt reglerna kring ministerstyre.

Argumentet att Assange kommer att bli utlämnad till USA är nämligen ganska vanligt förekommande i diskussionerna. Rätt många påstår sig veta med säkerhet om vad som ska hända och flera relaterar till våra bestämmelser kring utlämning.

Det sägs av den ene att det är packat och klart i princip, att vi som land utlämnar hur som haver utan några egentliga etiska eller moraliska betänkligheter. Den andre påstår motsatsen med samma självsäkra tonfall.

Jag har personligen svårt att se vad som stämmer och det är ganska svårt att förstå informationen som finns att tillgå, eftersom jag inte är juridik-kunnig för fem öre. När jag läser igenom sammanfattningen på regeringens hemsida, står det:

Utlämning får ske under förutsättning att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott på vilket enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller mer. Har en dom meddelats i den ansökande staten, måste påföljden utgöra ett frihetsstraff i minst fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Det krävs alltså s.k. dubbel straffbarhet för utlämning och i princip att brotten är av en viss svårhetsgrad.

Utlämning får inte beviljas för militära eller politiska brott.

Så det är det principiella som vi har att förhålla oss till här i Sverige. Men specifikt för Assanges utlämning, så påverkar det faktum att Storbritannien lämnar ut honom till Sverige. Så här skriver Mark Klamberg:

På vanlig svenska, om Sverige ska utlämna Assange till USA krävs det ett godkännande från behörig myndighet i Storbritannien. Om USA vill ha Assange utlämnad skulle det kanske vara lättare att vända sig direkt till Storbritannien istället för att gå via Sverige.

Nu skadar det såklart inte att vara på sin vakt, men det verkar uppenbarligen som att ett eventuellt utlämnande till USA från Sverige inte är särskilt troligt. Alldeles oavsett har det inte skadat att ställa frågan. Jag har lärt mig lite om utlämningsförfaranden i och med alla de här diskussionerna och det är inte helt fel, även om tongångarna emellanåt varit rätt infekterade.

För den som är intresserad, t.ex., kan det kanske vara värdefullt att veta hur utlämningsprocesser funkar rent allmänt. Under förutsättning att jag fattat det hela rätt så ska det gå till ungefär så här:

• En stat lämnar en skrivelse till Centralmyndigheten, med bifogad utredning.
• Centralmyndigheten kontrollerar om den är okej, om den inte är det, så säger regeringen omedelbart nej.
• Om den är i sin ordning, tar riksåklagaren över som kontrollerar att förutsättningarna som står i lagen är mötta.
• Om den som begärts utlämnad motsätter sig beslutet ska Högsta Domstolen avgöra om utlämningen, som sen överlämnar sitt yttrande till regeringen.
• Om Högsta Domstolen anser att det finns hinder får inte regeringen utlämna personen.
• Regeringen kan emellertid neka utlämning, även om Högsta Domstolen bifallit. Lagen säger “må” inte “ska”, nämligen.

Jag har inte lyckats klura ut hur transparent den här processen är, men det vet kanske nån annan?

Lite intressant allmän läsning om turerna kring Assange hittar du hos HAX, Jack Werner och Kjellberg. Du kanske även vill veta lite mer om hur det går för Bradley Manning, vilket du kan följa här, missa inte rapporten från FNs kontrollant som inte fick träffa Manning ens en gång.

• Det lönar sig bättre än de flesta amerikanska arbeten
• De har överträffat den amerikanska ekonomin, under en skräckinjagande finanskris
• De har slagit rekord i försäljning av exportprodukter, tjänat mer i utländsk valuta än hela den amerikanska matsektorn eller läkemedelssektorn

Detta enligt branschens egna rapport. Såklart, trots att fildelning inte ens ses som ett problem längre, och siffrorna visar på en oerhört stark och framgångsrik utveckling — så används rapporten ändå som avstamp för att införa starkare regleringar, och internetcensur bl.a. är föreslagen. Hur man än vänder och vrider på sig har man arslet bak, som en äldre släkting brukade säga.

Vem hade föreställt sig att förvaltarna av Musse Pigg skulle sträva efter värdsherravälde, tänker jag ibland. Magnihasa beskriver min frustration över den här utvecklingen så fint med en clown-på-vingen-liknelse. Folk tror som regel inte på en när man säger att det här är större än att bråka om att ladda ner en låt gratis. Det går såklart inte att klandra folk för att inte direkt se kopplingen mellan en romantisk komedi från Hollywood och övervakningslagstiftning som sker både regionalt och globalt. Det låter ju praktiskt taget hittepå-konspiratoriskt.

Att veta eller förstå saker… hur ska jag uttrycka det… “före” de flesta andra, är riktigt frustrerande helt klart. Att behöva vänta in misstroende, skrattsalvor, avfärdanden — tills nån liten pollett ramlar ner nånstans, är inte världens roligaste sysselsättning. Okej, det är en avskyvärd sysselsättning till och med, som dessutom är oavlönad.

Samtidigt känner jag att vi har kommit en bit på vägen. Vi är inte på samma plats som för sex-sju år sedan, det är viktigt att komma ihåg det när frustrationen sätter in. Internationellt sker nu diskussioner om det problem som patent skapar, till exempel, en ganska ny företeelse.

Hela organisationer har dragits igång som problematiserar och försöker ge handfast hjälp när folk blir illa behandlade i rättighetsindustrins namn. Idag sprider dessutom en ny politisk rörelse en, visserligen emellanåt överdriven, skräck i maktkorridorerna runt om i världen.

Varje gång de av oss som engagerat oss i dessa frågor pratat om detta med någon eller ställt frågor, har var och en av oss tagit tagit frågeställningarna ända hit. Kom ihåg det.

Små steg kan tyckas — men det har varit tillräckligt många av oss för att skapa den förändring vi kan se idag. Tanken svindlar ibland när jag tänker på det. Bara genom att tjöta om det i en ganska lågprofilerad tillvaro har vi som engagerat oss, om än aldrig så lite, gemensamt lyckats skapa opinion. Trots att massiva lobbygrupper spenderat miljarder på att försöka förhindra att sånt sker.

Känns som en rätt fin livscheck att casha in mellan varven, trots allt. Även om det nu inte går att jämföra med de massiva vinster som underhållningsindustrin cashar in så känns det värt mer, på nåt vis. Men jag har aldrig varit missunsam till deras vinster, i och för sig, jag har ju till och med vidhållit att det inte är så att branschen går på knäna. Så jag kan till och med lyxa till med ett fredagsfett vad var det jag sa.

Nåväl, alla indikationer pekar mot att de tänker sig skita i det där med att deras största argument (att de förlorar pengar) fallit i deras egna rapportering och ändå driva mot kontrollåtgärder och allt vad det nu är de vill ta till för att kunna kontrollera världsmarknaden in i minsta detalj.

Det låter sannerligen som en dålig film; de säger det själva, men kommer nån att tro på det?

Vi bokade monter först efter ett par tre månaders säljtjat från mässan. Vi betalade montern. Vi lovades föreläsningstid. Vi erbjöds att köpa dyr reklam och billiga hotellrum och annat som hör mässor till. Vi står listade som deltagare på Gamex tunnelbanereklam. Men, vi är inte längre välkomna. [Anna Troberg]

Jag upplevde det inte som en tankevurpa att förstå det som att Björn Wengse fått påtryckningar nånstans ifrån. Vi lever ju i en sån tid, och nu får ni ursäkta om jag låter lite populistisk, men det är ett faktum att det finns stora pengar bland lobbyorganisationerna som läggs för att motverka den samhällsutveckling som allt fler börjar inse är den mest positiva och verklighetsförankrade.

Såklart har han fått påtryckningar utifrån och det är lika självklart att det är därför som ursäkterna och anledningarna är så lama att jag nästan sitter här och skrattar med skräckblandad förtjusning när jag läser det. Förutom när jag läser kommentarer från honom som indikerar att han vill låta personalen falla på svärdet. Det är riktigt sinistert, och tillåt mig säga det, fegt, att välja att göra så.

Att Gamex använde Piratpartiet i sin annonskampanj tidigare i tunnelbanan indikerar dessutom för mig att det inte var en överraskning för Wengse att PP skulle finnas på plats. Jag kan inte tänka mig att något företag nånsin skulle publicera kampanjer ledningen inte godkänt. Sånt händer inte. Och särskilt inte ett ansvar som läggs över på nyanställda.

Visst, vi skulle kunna bortse från det faktum att de själva stött på Piratpartiet och försökt få dit dom. Vi kan väl för sakens skull också acceptera att, hur idiotiskt eller inkonsekvent det än är, låta andra organisationer med politiska agendor får vara kvar på plats — hej liksom, det är Gamex fest och de får väl gråta om de vill. (Jag noterar t.ex. att organisationen “Dataspelsbranchen” ligger med, vars vara är politiska budskap och opinionsbildning sist jag kollade. Gamex är inte opolitiskt, de har mest bara valt en politik att representera.)

Men Wengses senaste uttalande till SVT tar nog kakan av alla konstiga saker som jag hört sägas om Piratpartiet genom åren:

Syftet med mässan att att stimulera till gaming, spel, och vi befarar att Piratpartiet skulle kunna motverka detta syfte, säger Björn Wengse som fattade beslutet om att utesluta Piratpartiet.

Det känns stort på nåt vis att bli anklagad för att motverka stimulans till gaming och spel. Med tanke på all mytbildning som sker för att utmåla oss till demoner är det kanske inte nåt jag borde bli överraskad av. Men det blev jag.

Ung Pirat bjussar i alla fall på inträde för de tjugo första som kommer med en PP-t-shirt på sig. För vad än Björn Wengse fått för sig i sin kallfotade panik de här senaste dagarna så finns det en hel del spelfans och tillika pirater som skulle älska att strosa runt på mässan, så ta chansen vettja.

Så skriver Kristian Lundberg på HD som avslutning på ett inlägg om hur han behandlats av folk efter att ha lyft problemet med mäns våld mot kvinnor. I kommentarsfältet under artikeln så diskuteras patriarkat osv och ett antal frågeställningar dyker upp, kan rekommendera en genomläsning.

[det är] oerhört provocerande att bli utpekad som en kvinnomisshandlare. Uttrycket “Mäns våld mot kvinnor” klumpar ihop alla män i grupp, ett kollektiv, så att reaktionerna och att män blir arga förstår jag mycket väl även om vissa verkar ha blivit överdrivet provocerade. Alla kvinnor jag har mött och pratat med gör det samma med att klumpa ihop alla män i ett kollektiv och så länge man för debatten på den nivån kommer man inte att komma något vart.

Ovanstående citat ur en av kommentarerna upplever jag är hela debatten i ett nötskal. Samtidigt som killen förståeligt nog upplever det som obehagligt att klumpas ihop med våld på det där semantiska viset så klumpar han ihop kvinnor på samma sätt. Trots att hans avsikt med kommentaren är att försöka höja ribban på debatten.

Simsalabim liksom. Man märker det inte ens, att den satta tonen, det som vi lärt oss att säga och tycka i de här sammanhangen är mest bara likadant, bara olika objekt. Det som kritiseras kommer aldrig att försvinna såvida vi inte lär oss att sluta med det själva.

Eller så får vi lära oss att leva med det. Det går helt enkelt inte att fortsätta anklaga varandra för att använda samma verktyg som man själv använder, nånting måste antagligen ge med sig.

Ihopklumpning på det här viset är en form av dehumanisering, jag tänker på det rätt ofta. Det är enklare att se på en grupp som nåt som inte riktigt ingår i mänskligheten. Blir det lite mer mytiskt, främmande, är det lättare — naturligt till och med — att ta avstånd, och slippa försöka förstå. “Vem vet vad katter tänker, de är ju katter liksom.”

Att lära sig att leva med generaliseringar som tar bort dig som individ ur ekvationen är dock ganska mycket begärt. Jag har all förståelse för hur vidrigt det känns. Jag slås t.ex. ofta av hur kvinnor blir dehumaniserade online — tjejer blir konsumtionsartiklar på nåt vänster och inte sällan kallas det humor.

Ett utmärkt exempel på dehumanisering/humor är den här tråden på Reddit (absolut inte nåt man kollar på på jobbet). En gravid kvinna som har sex (tror jag) och skriker på ett sätt som kan påminna om hur Formel1-bilar låter. Du kanske garvar eller tycker det är obehagligt. Att jag lyfter den är inte för att jag är upprörd men jag är inte oberörd heller. Det är mängder av såna här grejer som påminner mig medvetet eller omedvetet om min plats — roll — som kvinna.

Internet är porr sägs det, och i kommentarsfält på stora siter är det heteronorm som gäller, att runka till filmer som har minsta lilla tillstymmelse till bröst (påklätt såväl som avklätt). Vet inte om ni kollat i kommentarsfältet under youtube-filmer t.ex? Det är oförargligt nånstans, det är ju inte riktat mot mig som person men samtidigt är det oundvikligt att påverkas av det.

Så ja, när killar uttrycker sitt obehag över att objektifieras som våldsamma, icke-tänkande individer eller rent av onda så har jag faktiskt all förståelse. Shit liksom, jag förstår så jävla väl. Det är inte sällan vidrigt, riktigt frustrerande och jag vet fan inte hur man kommer runt det.

Ibland så tänker jag att det kokar ner på våra reproduktiva system som vi belagt med så mycket stigmatisk skit att det är svårt att ta sig framåt. Jag upplever det som att själva dehumaniseringen uppstår den stund vi försöker leva upp till påklistrade roller som varken kropp eller själ är anpassad för och sen rullar det mest bara på.

Det sägs att om kvinnor styrde skulle världen vara en bättre plats. Inte under rådande vanor för hur makt framställs behöva se ut och implementeras, skulle jag vilja påstå. Finns inget som säger att inte kvinnor kan förtrycka — snarare tror jag att det är svårt att hitta nån över huvud taget idag som kan leda utan att hemfalla åt de underförstådda regler rollen “kräver”. (Nåt som vi som grupp upplever som okvinnliga egenskaper av nån anledning.)

Det är svårt att inte vara förtryckare för vi vet inte hur man gör för att undvika det, ungefär. Vi tror nog nånstans till och med att det behöver finnas starka ledare annars går vi under. Det är rollen inbillar jag mig, inte könet, som avgör vad som behövs i samhällets ögon, på nåt vis. Könet kommer som en eftertanke, vad vi som samhälle upplever en grupp kunna klara av.

Nånstans mitt i de här funderingarna surrar en grej runt i huvudet som jag hörde på Stephen Frys nya tv-serie “Planet of words”. Han reser runt i olika länder och tar upp olika saker som har med språk att göra. Nu minns jag inte vilka länder det handlade om specifikt för den här anekdoten, men det är två länder som använder femininum och maskulinum i språket.

Ett ord — bro — har råkat bli maskulinum i ena språket och femininum i det andra. Följaktligen så beskrivs broar annorlunda: Starka, stora i det ena och typ kurviga, vackra i det andra. Ungefär. Jag undrar hur mycket i våra språk det är som styr oss tillbaka in i samma problem — rollerna, vi alla failar att leva upp till i olika grad och straffar varandra för.

“Frågan återstår. Vad skall vi göra?”

De här rundgångarna snurrar vidare medan frågan kvarstår obesvarad. Jag har ingen jävla aning om vad vi ska göra. Som individ plockar jag upp så många signaler om vad jag bör och inte bör göra, tänka och säga, att det mest bara är enklast att skita i att fundera på problematiken och tänka att det är nån annans fel, för jag försöker i alla fall vara schysst mot människor runtomkring… joråsåatteeee….

Kristian Lundbergs fråga handlar inte om hur vi ska slippa göra något, emellertid, det gör däremot alltid kringdiskussionerna som frågeställningen skapar.

Ajour är en nyhetssajt, en blogg och en plats där vi skapar berättelser och gör journalistik tillsammans. Sajten är under ständig uppbyggnad, men vi vill sträva efter att vara en plats där kommentarsfältet är lika viktigt som de redaktionella texterna. Sajten är grundad och ägd av Emanuel Karlsten, Sofia Mirjamsdotter, Jack Werner, Johan Hedberg, Thord Daniel Hedengren, Damon Rasti och Malin Crona. Fast videokrönikör är Sonja Abrahamsson.

Rätt ofta brukar jag efterlysa lösningar till problemen med våra medier, eller åtminstone nya sätt att tillgodogöra sig information på förhoppningsvis samma storskaliga vis som tidningar klarar för att fixa till lite konkurrens, och blev ganska glad när jag förstod att ett gäng satte ihop något utanför sfären, så att säga. Sen blev jag lite fundersam över det smått bombastiska tonfallet. Sen blev jag lite ledsen på allt negativt som strömmade i mina flöden kring projektet. Sen blev jag glad över att få veta vilka deltagarna i gruppen var. Sen blev jag ledsen för att jag kände mig smått lurad av en av deltagarna…

…summa summarum, magen har varit ganska involverad under avtäckningen av det här projektet, som många nogsamt påpekar inte har en affärsmodell eller någon tydlig profil om vad som gör de så himla speciella. Det är ju “bara” en överhajpad blogg, liksom, säger flera på olika sätt.

Själva gruppen, som består av åtta rätt så olika personlighetstyper, varav två väl kan sägas tillhör traditionella medier och resten nischat in sig på “eget bevåg”, som jag uppfattat det. Just den grejen är riktigt annorlunda. Gruppdynamiken; vad som de här personerna ansåg vara viktiga egenskaper i ett försök att ta nyhetsrapportering lite längre än hittills. Och just det där, är det väl som uppfattats som irriterande av vissa — att “vem som helst kan vara journalist”.

När jag följer taggen på twitter och läser den ena kommentaren efter den andra som ifrågasätter vad ajour handlar om, eller vad det borde handla om (förväntningar är ju luriga på det viset) så slår det mig gång på gång: De argument som lyfts för att peka på möjlig fail i ambitionsnivån för projektet, kan lika gärna vara argument för något som kan bli bra.

Som det där med att många upplever sig inte riktigt se eller veta vad ajour är. Eller att det är ett pågående arbete människor kan påverka och därför inte ordentligt genomfört, eller genomtänkt rentav. För jag vet såklart inte riktigt vad det kan få för påverkan i min vardag, hur eller om det kommer att påverka medieutbudet.

När man drar igång projekt brukar det ofta vara tydligt att det finns ett problem som behöver en slags lösning. Ett behov som skapar efterfrågan. Såklart, ibland — eller rätt ofta när det handlar om internet — så har de flesta av oss inte haft en aning om att vi haft behov av olika saker. (Inte visste jag att mitt liv skulle kännas tomt utan min blogg, eller att en sökmotor skulle förändra min vardag.)

Framför allt måste ett gäng människor våga göra misstag om vi ska komma ur den mediala fläck vi stampat i ett tag. Det värsta som kan hända är inte att göra ett misstag, det tycker jag nog att sitta fast är.

Sen är det ju jätteintressant att fundera över vad som får kallas lyckat. Är det när man tjänar pengar? Påverkar mediavärlden åt nåt håll? Blir läst? Pratas om…?

Nåväl — jag har ingen aning om vad ajour kan tänkas åstadkomma i längden och det är helt okej. Jag är rätt glad att de är här, att saker rör på sig. Kanske dags att damma av lite gamla idéer och göra nåt själv också, för en gångs skull, istället för att sitta och ha åsikter om andras insatser. Ska bara… ;)

Redan för ett år sedan blev Isabella Lövins svikliga agerande känt när hon röstade för Gallorapporten, som förordar hårdare tag mot privat fildelning – vilket går stick i stäv med den plattform Miljöpartiet gick till val på i Sverige både 2009 och 2010. Att hon nu dessutom varit en av de parlamentariker i den gröna gruppen som hårdast stretat emot Piratpartiets ledamot Christan Engström är följdriktigt, men ett svek.

Jag har ofta funderat på det där med att det verkar vara svårt att bevaka EU-parlamentet och det är ju inte utan att tanken slår mig att det här är ett av många pris vi betalar för den granskningsbristen. Nu misstänker jag att detta, precis som det där med Carl Bildts eventuella inblandning i ett folkmord, antagligen inte riktigt får samma slags dignitet som Juholt. Men det vore på sin plats att dylikt uppmärksammades också faktiskt. Vi och våra politiker existerar i ett större sammanhang som ger avtryck på världen, vilket är ganska viktigt.

Nu är det inte så att jag anser att Juholt är ett oskyldigt lamm, men vibbarna av att han leds till slakt av media finns där. Det är inte ens som att jag tror att nåt fel inte kan ha begåtts av honom. (Hur graverande felet är, emellertid, är svårt att se på riktigt.) Som människa är man per definition inte felfri.

Juholt kanske är en synnerligt dålig ledare, rent av slarvig, eller till och med en lurendrejare. Tidningarnas ansvar är möjligen att rapportera om detta, sanningsenligt och helst utan överdrifter, gärna från flera källor.

Men spaltmeter efter spaltmeter har ägnats åt hur han borde kliva av. Timeout har det pratats om också, herregud vilket skitord det har blivit i såna här sammanhang. En svaghet var blottad, är min upplevelse, och pressen högg — för att de kunde.

Sen förbättras inte läget av att jag, ungefär samtidigt som jag uppmärksammade stormen kring Juholt läste en artikel om en annan, mycket profilerad politiker, som figurerar i en utredning kring folkmord. Vilket helt ignorerats i rapporteringen kring våra folkvalda och deras vandel, bisarrt nog.

Det jag skriver ska inte tas som ett försvar av Juholt, det handlar om det verkligen är tidningsvärlden som ska bestämma när politiskt tillsatta representanter ska avsättas. Ska vi prata om ansvar här, så är det relevant nånstans ändå att snegla åt andra hållet också. Det jag försöker försvara är vår demokrati.

För nånstans tvingas ett parti, hur skyldig eller oskyldig Juholt än är, av självbevarande skäl skrida till den handling som tidningarna lobbat för. Det handlar antagligen inte längre om vad Juholt gjort eller inte gjort, utan om vad tidningarna kan tänkas göra.

Mycket obehagligt.

Gudarna ska veta att jag kritiserat politiker både på längden och tvären. Men att vara vald politiker i vårt land ska inte innebära att man genom godtycklig press kan hängas ut och avsättas, för att efteråt konstatera att det kanske inte var så farligt när allt kom omkring. Respekten för väljarna måste finnas med i denna ekvation nånstans.

Det är inte pressen som ska bestämma vilka som ska representera svenska folket, hur naivt det än kan låta. Det är en viktig princip här nånstans som behöver funderas över. Jag kan inte rösta på journalister, jag har ingen insyn i deras verksamhet, jag vet inte vad som motiverar deras beslut och jag har ingen aning om vilkas intressen de verkar i.

Hur i hela friden kommer vi bort från detta?