För de som nämns är nämligen den amerikanska filmindustrin och Monique Wadstedt, i den ordningen. Ingen av dessa är ju poliser, menar jag. Men symboliskt som tusan att såna grejer slinker igenom, även om rubriken nu är justerad.

Humor, absolut. Men riktigt jäkla obehagligt. Den amerikanska filmindustrin har global makt, och packar seriös tyngd bakom sina hot. De kan väldigt enkelt förstöra människors liv — och det säger jag utan att överdriva, exemplen är alldeles för många för att nån skulle kunna påstå annat.

Piratpartiet drivs av ideella medel till största delen, och är inte något rikt parti med oändliga resurser. Wadstedt skulle, om den amerikanska filmindustrin så vill, kunna sänka partiet. Rikta in sig på några nyckelpersoner, dra undan mattan på ett privatekonomiskt plan och sen skicka pressmeddelande om hur fantastiska de är som lyckats undanröja ytterligare ett hot mot upphovsrätten.

Arrogansen att via media gå ut och hota på det här viset säger ju det mesta. De behöver inte bry sig, de behöver inte hålla stilen, de verkar inte ha några som helst etiska betänkligheter. Och det är såklart inte bara lobbyn, även om man undrar så smått vilken typ av motivation den här kanadensiske ministern drivs av. Experter är inte experter, såvida man inte tycker rätt, är ungefär vad han säger och syftar då på Michael Geist, en jurist i just upphovsrättsfrågor.

Jag har många gånger funderat över hur det blir den dag jag söker ett nytt jobb. Hur pass “bränd” jag kommer att vara som offentligt haft åsikter i en fråga som under en lång tid var missrepresenterad i media. Redan där är det svårt, hur svårt skulle det inte vara att bli dragen inför rätta för (vilket det skulle bli i det här specifika fallet) medhjälp, till medhjälp, till upphovsrättsbrott (som inte bevisats).

För killarna bakom The Pirate Bay blev just fällda för “medhjälp till upphovsrättsintrång”, och hotet mot Piratpartiet skulle då i så fall vara “medhjälp till medhjälp”. Nya tider, nya tillägg i lagparagraferna…

Nåja. Nån måste ju säga ifrån.

Nu på lördag så tänkte jag göra det tillsammans med (förhoppningvis) tusentals människor på Sergels Torg, klockan 12. Kolla om det finns några demonstrationer planerade i närheten av dig. Då protesterar vi mot Acta, som bara är en av flera andra olika sätt att försöka äga våra kommunikationsbanor och styra vad vi läser och vad vi tycker, i upphovsrättens namn.

Missa för allt i världen inte heller att läsa vad personen som skrev under Acta i Slovenien har att säga till alla. Unikt, är bara förnamnet.

Uppdatering: En lite längre version av TT-artikeln går att hitta bland andra på bt. Där ligger ursprungsrubriken kvar, i skrivande stund.

”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna

Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill.

Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet.

Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridgas, napalm och vit fosfor mot kurderna.

Denna terror har inte upphört än idag.

Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack.

Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser.

Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för.

Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omdelbart.

Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade.

Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs.

Torbjörn Jerlerup
Svarten.se
Cherin
Björn Nilsson (beelzebjörn)
Soran Ismail
Alveolarplosive
Absolute Banana
Marcin de Kaminski
Niklas Starow (niklasstarow.wordpress.com)
Signe Rocklin (yamipanda)
Louise P
Patrick Baltatzis (baltatzis.se)
Bawar Ismail (bawarsworld.blogspot.com)
Amanda Brihed (kissmecalm.blogspot.com, newrenaissancenetwork.blogspot.com, brihed.blogspot.com)
Jens Odsvall (oansvarigt.blogspot.com)
Nima Dervish
Per Pettersson
emma marie andersson (opassande.se)
Johan E Johansson
Johnny Olsson (enligt min humla)

Lite länkar med samlad info AMNESTY och HUMAN RIGHTS WATCH

Här är en del länkar; Compiled list – Many of the murdered Kurdish children (in Turkey) | End Unfair prosecutions of Children under Anti-Terrorism legislation in Turkey | Chronicle of a massacre foretold | Petition to release Kurdish children on hunger strike in Turkey’s jails | Se gärna Barnkonventionen, artikel 40.

Taggar att följa: #twitterkurds #kurdistan #Mersin17

Twittrare att följa för mer information: på engelska – @kurdishblogger, @ruwaydamustafah, @hevallo, @shileramini på svenska – @xoshink, @kurdnytt

Föreställ dig att du ska flyga till ett annat land. För att beställa biljetten gör du ett telefonsamtal till en resebyrå. Även om det absolut inte finns något fog för misstanke om något fel, kommer följande övervakning att ske för precis alla:

Datalagringsdirektivet (Direktiv 2006/24/EC) sparar detaljerna om telefonsamtalet, inklusive den geografiska platsen samtalet gjorts från, och sparas upp till två år.

När du köper biljetten, kommer det föreslagna bilaterala avtalet Passenger Name Record (PNR) samla upp data från ditt kreditkort. Det kan handla om allt från kreditkortsdetaljer till vad du valt att äta till lunch, som kommuniceras vidare nationellt och internationellt i syfte att hitta terrorister eller människohandlare.

Om en bank istället används för betalningen, sparas datat om den transaktionen i fem år, under direktivet för pengatvätt. Datat kan överföras till USA under direktivet kallat Terrorist Financing Tracking Programme (TFTP), eller bilateralt, genom den informella Egmontgruppen som består av 116 Finans-underättelsetjänster spridda över hela världen.

Sen, för resan till flygplatsen, utvecklas en uppsjö av olika övervakningsteknologier i EUs forskning om säkerhet, ett program som fått 1,4 miljarder euro för ändamålet att analysera rörelser, beteenden, profilera, fysiska karaktärsdrag eller tillhörigheter till den resande.

När du äntligen kommit fram till flygplatsen, kan din kropp bli skannad, som ett femte inkräktande på din integritet, bara genom att köpa en biljett och ta ett flyg.

Ovanpå detta har vi såklart även regionala saker att fundera på. Som FRA, t.ex. Det är väldigt besvärligt att det dras igång lagar och direktiv lite här och där, och sällan syns i en lite mer överskådlig omfattning. Konsekvenser och proportionalitet hoppas nästan alltid över nu för tiden, så vi behöver försöka titta på det här själva.

Hjälp mig översätta hela texten, där varje lag nämnt i ovanstående citat finns förklarat grundligt. Här finns det en padda här som du kan hoppa in i.

•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

GÄSTINLÄGG Melodifestivalen är ett ämne som ibland är lite svårt att diskutera på ett allvarligt sätt och det är egentligen inte konstigt med tanke på ämnets natur. Programmet är lättsamt och det är kul. Det finns däremot en sak Melodifestivalen borde vara men inte är: En rättvis tävling.

Melodifestivalen är sedan länge ett av Sveriges mest sedda TV-program och har, sedan ett par år tillbaka, en mycket stor påverkan på försäljningen av svensk musik. En vecka i mars 2009 låg 25 av det årets 32 bidrag på singellistan och de 13 högsta positionerna var melodifestivalbidrag. Endast 4 bidrag nådde aldrig top 60. Att vara med i Melodifestivalen kan betyda mycket för karriären, både för låtskrivaren och för artisten som framför låten.

Samtidigt pratar SVT ogenerat om hur man egenmäktigt bestämmer startordningen för att “maximera dramatiken och underhållningen“. Därmed manipulerar man medvetet utgången av den viktigaste årligen återkommande musiktävlingen i Sverige. Det är ett tilltag som påverkar framtiden för alla tävlingens inblandade låtskrivare och artister på ett sätt som inte anstår någon som vill göra anspråk på att vara opartisk.

Tittar man på hur tittarrösterna har fördelat sig mellan startpositionerna 1–8 mellan 2002 och 2011 i första röstningsomgången i deltävlingarna, där bidragen framförs, bedöms och gallras av allmänheten för första gången, och på vilka bildrag som gick vidare från deltävlingen till final eller Andra chansen, framträder följande mönster:(*)

• nr 8, med i genomsnitt 22,0% av rösterna. Hela 85% av bidragen på denna startposition gick vidare till final eller Andra chansen.
• nr 6, med i genomsnitt 14,9% av rösterna. 75% vidare till F eller AC.
• nr 1, med i genomsnitt 12,2% av rösterna. 63% vidare till F eller AC.
• nr 7, med i genomsnitt 11,0% av rösterna. 43% vidare till F eller AC.
• nr 4, med i genomsnitt 10,7% av rösterna. 40% vidare till F eller AC.
• nr 5, med i genomsnitt 12,2% av rösterna. 38% vidare till F eller AC.
• nr 3, med i genomsnitt 10,2% av rösterna. 38% vidare till F eller AC.
• nr 2, med i genomsnitt 6,8% av rösterna. Endast 20% av bidragen på denna startposition gick vidare till final eller Andra chansen.

Ligger Melodifestivalens artistansvarige Christer Björkman fortfarande på Bobby Ljunggrens skivbolag Lionheart? Ljunggren står som upphovsman på 32 bidrag 2002–2011. Inget av dessa startade som nr 2. Inte ett enda! Maria Molin Ljunggren, som äger Lionheart ihop med Bobby Ljunggren, ansåg 2008 inte att det var ett problem att Christer Björkman är knuten till dem. Det är inte svårt att förstå varför. Att SVT inte anser det vara ett problem är betydligt svårare att förstå.

2010 gjorde sig låtskrivarna Mårten Eriksson, Lina Eriksson och Susie Päivärinta rejält osams med SVT då de gjorde klart och tydligt för alla inblandade vem de helst ville skulle framföra deras(!) låt “Åt helvete för sent”, ett tilltag som ledde till att SVT diskvalificerade bidraget. Gissa vilken startposition låtskrivartrions bidrag har fått 2012. Dödskallesloten nr 2.

Att viss seedning förekommer inför finalen är det lättare att ha förståelse för (även om man med rätta kan önska sig öppenhet och förutsägbarhet kring förfarandet) men i deltävlingarna påverkar alltså SVT i hög grad utgången genom att egenmäktigt sätta startordningen. Man skulle kunna invända med att fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget (utfallet kanske skulle bli likvärdigt även om startordningen lottades), men jag vill poängtera att jag inte kritiserar att startpositionerna inte är jämlika.

Jag kritiserar att SVT med vetskap om detta ändå väljer att prioritera dramatik på bekostnad av att det blir en så rättvis tävling som möjligt. Det visar tydligt att man inte förhåller sig opartisk, något som borde vara en självklarhet för alla som arrangerar en tävling. Det är allvarligt och det är respektlöst mot deltagarna.

Det öppnar för frågor om redaktionen ordnar startordningen efter hur man själv bedömer bidragens kvalitet, bidragens chanser i Eurovision Song Contest eller kanske helt andra kriterier som tittarna varken känner till eller sympatiserar med. Är vinnarsloten nr 8 något man som potentiell artistjoker kan förhandla sig fram till och ställa krav på att få för att gå med på att delta?

Radio- och tv-lagen (2010:696) 5 kap. 5 § om otillbörligt kommersiellt gynnande säger att ett program inte får “framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt”, men är det inte precis det SVT gör? Man kan ifrågasätta om Melodifestivalen är en tävling som SVT överhuvudtaget bör arrangera, men om så är fallet är det då inte rimligt att kräva att man åtminstone förhåller sig opartisk till bidragen och lottar startordningen under översyn av en kontrollant? För låtskrivarnas och artisternas skull, för tittarnas skull men minst lika mycket för sin egen trovärdighets skull.

(*) Källa: Wikipedia.

~Figaro

Mellan 4 januari och 27 januari har jag kontaktat SVT fem gånger per e-post för att få officiella röstningssiffror men i de svar jag fått har de upprepade gånger hänvisat till “Wikipedias Melodifestivalsidor”. Jag svarade att Wikipedia är ett jättebra verktyg för research men att jag ogärna ville använda sidan som förstahandskälla och att SVT:s egna reportrar knappast hade accepterat detta. Jag har trots detta inte delgivits siffrorna jag efterfrågade.

Under hela den tid jag läst och följt turerna kring ACTA så hade jag (och andra) aldrig förstått det. Lite pinsamt tänkte jag sen, jösses vad dåligt av mig, ungefär. Det är kanske rent sakligt inte en jättestor detalj, avtalet suger på längden och tvären, visst, men kändes ändå helt bisarrt att jag hade kunnat missa det.

Allt jag hade läst hade ju gått ut på att dokumenten hemlighölls, tänkte jag, och det står till och med i informationsmaterialet (om man läser fel) som EDRi gett ut. Jag drog helt enkelt iväg ett mail till dem för att höra efter vad det betydde och fick en förklaring.

I de fall tvetydigheter, oklarheter eller vaga formuleringar finns i ett dokument, så brukar man använda sig av tidigare versioner av förhandlingsdokumenten för att få en grundläggande tanke bakom.

Nu råkar ACTA-avtalet vara nedlusat med vaga formuleringar, så flera organisationer har bett om att få tillgång till tidigare förhandlingsdokument för att kunna reda ut dessa. Det har alltså de som förhandlat fram ACTA förvägrat alla. Dessa kommer antagligen inte att finnas tillgängliga förrän avtalet ev. ratificerats.

När vi som följt svårigheterna som exempelvis EFF och KEI haft för att få tillgång till dokumenten har det alltså handlat om bakgrundsdokument för att förklara oklarheter i den version som finns ute redan.

Jag lärde mig nått nytt idag, i alla fall, alltid nåt. Samtidigt som jag blir lite trött i mössan av alla juridiska och byråkratiska loopar. Det finns massvis med saker om den här processen som vi behöver “veta”. Information som inte alltid förmedlas frivilligt, och dessutom är ganska svår att förstå mellan varven.

På sätt och vis är det inte rättvist att jag sitter här och känner mig generad för att ha missat en grej, när hela processen är designad för att man ska missa det som medborgare. Men, nu är det så, jag känner mig generad och ber alla om ursäkt för att ha missat den detaljen.

Det vi med säkerhet vet emellertid, är att Kader Arif, fransk EU-parlamentariker och EUs observatör i ACTA-frågan, avgått från att överse förhandlingarna. Han skräder inte på orden när han skriver “…tvinga igenom en hastig tidsplan innan den allmänna opinionen hunnit reagera, vilket berövade Parlamentet dess yttranderätt och de verktyg det förfogar över för att utföra dess medborgares legitima krav.”.

Bara den enskilda detaljen, att demokratiskt förfarande och öppenhet inte är en viktig del av framtagande av avtal som påverkar oss alla, borde vara tillräcklig motivation att ta avstånd från ACTA.

I detta ingår dessutom en slags psykologisk krigföring mot demokratisk process genom att annonsera att handelsavtalet är påskrivet, klappat och klart. Intryck ges att det därmed inte finns något mer att göra. Men det stämmer inte riktigt, alla medlemsländers förhandlare ska lägga fram texten som så småningom ska ratificeras av EU-parlamentet. Där har de folkvalda politikerna möjlighet att votera “ja” eller “nej”.

Inför denna viktiga votering finns det några saker som du kan göra, för att låta EU-parlamentet veta att det är viktigt att de röstar emot.

1. Skriv under namnlistan på AVAAZ.org. Där kan alla, oavsett nationalitet, visa sitt missnöje. Kom ihåg att det här avtalet är en global historia, så sprid gärna länken vitt och brett.

2. Skriv till dina representanter i EU-parlamentet. (Mailadresser) Parlamentariker är människor, och de blir påverkade av att bli kontaktade av sina väljare. Var artig, kom ihåg att parlamentarikerna i EU är precis lika överkörda som du och jag, i den här processen. Här en länk som kan vara användbar för politikerna att läsa in sig på, om de inte är insatta i frågeställningen.

3. Prata om detta med dina vänner. Jag har förstått att detta kan kännas småkrångligt att kommunicera, men du kan hitta lite information i det här inlägget, jag skrev härom dagen. Att tilläggas till det är det som jag nämnde ovanför — det oroväckande i att EU framstår vilja undvika demokratiska processer, genom att gömma hela avtalet och processen för medborgarna.

Vi har möjlighet att sänka ACTA, helt enkelt, om vi ger oss fanken på det. Sprid det budskapet så mycket du kan och orkar.

Uppdatering: Stort tack till jwalck som i kommentarsfältet fixade fram en länk till avtalet som helhet. På något sätt har jag lyckats missa att själva texten funnits ute, mea culpa. Jag får också frågor om vem som skrivit under från Sverige, vilket jag tyvärr inte vet. //Uppdat2: Så då vet vi vem som skrivit under också.

Två timmar, så gå och hämta kaffe! Tusentals har crowdsourcat ihop denna remake av Star Wars – A New Hope, med femton sekunder var.

In 2009, Casey Pugh asked thousands of Internet users to remake “Star Wars: A New Hope” into a fan film, 15 seconds at a time. Contributors were allowed to recreate scenes from Star Wars however they wanted. Within just a few months SWU grew into a wild success. The creativity that poured into the project was unimaginable.

SWU has been featured in documentaries, news features and conferences around the world for its unique appeal. In 2010 we won a Primetime Emmy for Outstanding Creative Achievement In Interactive Media.

Finally, the crowd-sourced project has been stitched together and put online for your streaming pleasure. The “Director’s Cut” is a feature-length film that contains hand-picked scenes from the entire StarWarsUncut.com collection.

När jag tipsade om den här filmen till några kompisar, sa en att “det är nog svårt för den som inte är insatt att förstå det där”. Det ligger kanske något i det — många gånger tar jag och andra saker för självklart, att det är så himla lätt att förstå. Flera av oss glömmer bort att vårt mångåriga engagemang och ältande i de här frågorna ger oss ett försprång som ibland är svårt att överbrygga.

.

Jag skulle ur den synvinkeln vilja att de av er som tycker det här är allvarligt och behöver belysas, att tipsa era mindre insatta vänner om nån av dessa filmer, exempelvis. Var gärna noggrann med att säga att om de inte förstår allvaret, eller på annat sätt inte riktigt greppar själva konceptet, att de får fråga dig så kommer du att förklara efter bästa förmåga.

.

Jag tror att det enda sättet som funkar är tålmodiga vänner som vill att man ska förstå — inte bara “tycka rätt” som det är lätt att fokus låter som ibland. Kanske ligger det även lite svårighet att peka på kopplingen mellan demokratiska frågeställningar och fildelning, eftersom de flesta upplever det sistnämnda vara en skitfråga. Kanske gör det att kringproblemen också framstår som oviktiga då? Jag vet inte.

Men EU har trots löften om öppen process fortsatt förhandla bakom lyckta dörrar. ACTA är ett handelsavtal som tar vid, där SOPA och PIPA misslyckats drivas igenom. Det är en spärreld som bedrivs mot internet, där helgardering gäller från en penningstark lobby, som inte ens drar sig för att offentligt bli irriterade när de inte får igenom den lagstiftning de upplever sig ha köpt.

.

Jag gillar inte att överdramatisera saker. Tvärtom egentligen — jag gillar att hitta nån slags balans mellan egen tydlighet och frihet för andra att fortsätta tycka det de vill. Men jag inser att det inte riktigt går att hålla den balansen när det handlar om de här frågorna. “Den här lagen kommer att sänka nätet!” Ett utrop som antagligen liknar vargen kommer, men som tyvärr är lika sann varje gång det hörs.

Det genomförs konsekvent olika försök att göra om internet till ett slags kabel-tv, där några få stora konglomerat får pax på problemformuleringarna i samhället: Det de tycker, kommer framstå vara det alla tycker, får de igenom bara ett eller två av sina förslag. Kontakta gärna dina representanter i EU-parlamentet och tala om för dem vad du tycker om detta.

(Uppdatering: Här en artikel med tillhörande video, som är mkt läsvärt också, angående hur det inte finns utrymme att slappna av efter SOPA och PIPA.)

I’ve asked people what democracy means to them, like what kind of terms has to be met in order for it to be a “democracy”. It’s a difficult question, as it is a state of mind more than a checklist. When considering the subject, it’s probably a good thing that democracy can’t be determined down to the last detail, in the long run. But there is a drawback with this, that needs to be addressed.

I’ve come to realize that the meaning of democracy as an idea has diminished in our collective consiousness, and I’ve noticed that the word has turned into more of a brand, of sorts. A signal for trust without any real, meaningful content true to the original spirit.

For instance, here in Sweden we’ve read statements from elected ministers explaining why diminished rights for citizens, protects democracy. As I gasp at this notion, few seem to consider it problematic.

Many of us try to shed light on this problem. However, when we do, I’ve noticed a disturbing trend. People seem fine with someone holding all the power, even among those that object to our current governments, as long as it’s the “right person”.

It’s semantics in a way, few wants a “benevolent dictator” when asked, but in practice this is what is happening with the westerner democracies around the world — with USA in the lead. Democracy has come to mean the state, not a state of mind. Somehow, along the way, people do not necessarily connect democracy with the quality of their civil rights anymore.

You can see this reflex online. People generally tend to give power and autonomity to someone, in the hopes that it’s going to be a better “representative”.

Which brings me to you, Anonymous. I realize I can’t speak to you as if you are one entity. I know you are all different individuals, who sometimes band together in matters that you care about. But I would like each and everyone of you to know that what you do affects me.

You both scare me and give me hope.

You have shown that you are almost as powerful as any given government. Let’s be honest, between you and the government, I’m equally screwed from a democratic stand point. The methods are chillingly similar — no transparancy, no apparant way to influence the decisions and I better not annoy the wrong guy, or there will be hell to pay.

However, lack of (functioning) democracy in governments have historically not been fought by democratic means, so to speak. You do what you have to do, with the means available for you. Just like any other historical protest movement. It would be incredibly sad if nothing was said or done, in order to fight what is going on.

I still haven’t given up on the parlamentary approach, doing the marathon of public opinionbuilding, hoping for educated decisions that nurture the idea of people having rights, to support and help build governments to represent, not rule. I work very hard at this, and will continue to do so, however small my voice is in practicality.

But right now, I am sad to say, it’s almost always a matter of who to trust; we somehow have to choose one ruler over another. As authorities to date have stretched my trust pretty thin, it’s difficult to say this.

You speak in my name when you object to matters that are important. Both me and society in general. You probably didn’t ask for it, but there you have it. I’m as affected by your doings, as I am by any government’s. Take real good care of this trust, it is very dear to me.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur det kan komma sig. Att bli utlämnad till ett annat land och få fångelse, för upphovsrättsintrång. Brottet som i debatten jämfördes med att “palla äpplen” för bara några år sedan, har kommit långt.

Lobbyn för upphovsrättsindustrin har lyckats få till en väldigt fin position i lagstiftningarna runt om i världen. Och räcker inte den regionala lagstiftningen till, så kan de importera brottslingarna.

Detta fick vi ett ytterligare exempel på igår, när fyra personer i Nya Zeeland, samt tre från Estland, Tyskland och Slovakien arresterades av FBI. Det sägs att siten Megaupload, skadat upphovsrättsinnehavare till ett värde av 500 miljoner dollar.

Trekommafyramiljarder i svenska pengar. Som vanligt undrar jag varför rättighetsinnehavare inte själva dragit igång likartad business om det finns så mycket pengar att hämta.

Lite speciellt är det såklart också med tanke på att razzian mot Megaupload (som enligt rapporteringen kan ge upp till 55 års fängelse till varje anhållen) genomfördes dagen efter flera stora hemsidor online protesterat mot den förestående lagstiftningen i USA – SOPA och PIPA. Om inte annat lär ju behovet av att kunna få stänga ner siter överdriven, när det uppenbarligen går alldeles utmärkt ändå?

Lagstiftningsförslag, förresten, som trots att EU officiellt gått ut och sagt sig vara emot SOPA är på gång som en egen variant här. Lagstiftning om oss och rättigheter står som spön i backen. Ibland känns det som att vi står på ett torg där rättigheter saluförs till högstbjudande. Det är väl det som kallas marknadsekonomi, kanske.

Saker är sällan vad de utges för att vara och eftersom vi alla har en röv så är den till för att… ptjaa, ni kan ju “fylla i” resten själva. Vilket påminner mig om FRA. Härom dagen gjorde jag en bild för att illustrera det där med att det snackas så mycket, men i praktiken så blir det annorlunda.

Kontrollstation 2011. Året gick och ingen kontrollstation dök upp. Jag twittrade bilden till Staffan Danielsson (C) — som ofta lutade sig mot kontrollstationen som en slags empatisk försäkring. Typ, “nu när ni ombeds ha sämre rättigheter som medborgare, så ska i alla fall staten försöka tackla de problem som uppstår och blir det riktigt illa så får vi omvärdera beslutet”. Ungefär.

Han kände sig hedrad över bilden, skrev han. Och jag tänker att det är väl så — nu är lagarna, trots stora protester genomförda, och försäkringar som gjordes då har egentligen ingen bäring nu. För det reglerades egentligen inte, det sas bara.

De “vann” och förlorarna har egentligen inget att komma med. Verkar ju mest bara magsurt att gnälla i efterhand om att spelet var riggat, när vem som helst vet att det är spelets regler. Matchen är över och det är god sportsmanna-anda att inte sura efteråt.

Av samma anledning är det antagligen okej att FRA inte uppfyller de krav som faktiskt finns uppsatta. Och fortsätter göra det trots att de fått tillsägelse av Siun. FRA vann ju. Vad mer kan Siun göra än att säga “ajabaja”?

– Har vi ett påpekande förväntar vi oss att de följer det påpekandet. Tanken med kontrollverksamheten att de kontrollerade verksamheterna ska fungera så effektivt som möjligt, men också att de följer regelverket, säger Hans Jörgen Andersson som är ordförande i Siuns kontrollnämnd.

Det enda man kan hoppas på är att FRA av PR-skäl svarar upp till kritiken och åtgärdar det. Jag skriver “av PR-skäl”. För jag antar att FRA inte stängs ner medan oegentligheter undersöks av nån rättslig instans eller så? En kontrollstation, rentav? Nä, tänkte väl det.

Carl Bildt är nämligen utrikesminister för Sverige och ska föreställa vara en representant för svenska väljare. När han uttryckligen dissar befolkningen är det klart att han ska kritiseras för det. Men föralldel, en politiker som inte är direkt tillgängligt, eller verkar uppfatta att det handlar om representation är väl en sak.

Det är riktigt besvärligt att fundera på att vi har en utrikesminister som figurerar som representant i ett helt annat, fruktansvärt sammanhang: folkmord. En situation som skulle undersökas av två svenska journalister och som nu sitter fängslade i Etiopen. Och där utrikesministern är den som ska hjälpa dem bli frisläppta.

Detta borde det inte finnas några möjligheter att kunna raljera bort, men intrycket jag får är att “det går inget att göra, för att han svarar inte på frågorna”.

Förlåt en lekman, men det låter helt galet att det skulle kunna fungera så? Men, okej, fine. Då får vi vanliga svenssons hjälpa till — vad sägs om att vi som en historisk första gång nånsin, går ut på gator och torg och protesterar mot en enskild politiker? Då borde media få material för att kunna ligga på honom. Här är bollen, spring med den vettja!

Döm om min förvåning att det då inte kryllade av journalister på exempelvis Sergelplattan, när vi demonstrerade mot utrikesministern. Att de inte mjölkade denna händelse på alla möjligheter att kunna sätta lite press på honom.

Som att t.ex. ställa frågor till de som dök upp, om vad de bekymrar sig om och varför de är på plats. Eller diskutera i morgonsoffan om hur unikt det är att en enskild politiker protesteras mot på det här viset.

Enskilda kritiska kommentarer skulle kunna bearbetas och lyftas, ett bra tillfälle att skriva ihop en bakgrund till frågeställningen. Här kom det stöd och hjälp journalisterna uppenbarligen behöver för att sätta tryck på den de själva kallar “teflonpolitiker” och de tar inte chansen.

Jo, det var rätt kallt. Nu var vi visserligen fler än 250 personer, en siffra som dyker upp i rapporteringen. Själv fick jag veta av en polis att det var fler än 300 pers på Sergelplattan, och det blev ännu fler efterhand. Några tusental är det svårt att få ihop så här års, men det torde väl vara en bedrift ändå?

Det pågår nån slags horribel spiral av “det är ändå ingen idé” i samhället överlag, och i det här fallet verkar det vara media som gett upp. Det är knappast så att utrikesministern besitter nån slags superhjälteskraft som gör honom osårbar, så jag förstår faktiskt inte de oerhört mixade signaler som journalistkåren skickar ut. Nån får gärna förklara.

Problemet med den här sortens debatter är att vi diskuterar olika saker. När det handlar om brottslighet så är det självklart att man ska sätta in resurser och klara upp det. Gärna lite förebyggande verksamhet också, det kan ju inte skada. Min oro för den här sortens lagstiftning handlar alltså inte om nån slags önskan om att låta kriminella få göra som de vill.

Vi börjar med det grundläggande argumentet för registrering av samtliga medborgare — att kriminella inte ska kunna gömma sig. Det innebär då att vanliga medborgare, som inte är kriminella, inte heller kan gömma sig.

Likartade behov av personlig trygghet ställs emot varandra argumentatoriskt här, och det blir riktigt klurigt att försöka rodda i frågeställningen. För man skulle lika gärna kunna vända på steken här — det finns de som kanske behöver dölja sig för att de är just trakasserade. Eller varför inte behov av att kontakta press anonymt om myndighetsproblem. Det finns flera, helt legala såväl som trygghetsrelaterade anledningar att använda sig av anonyma kontantkort.

Behov av att gömma sig för stat och omgivning är inte samma sak som att personen som har behovet är kriminell. Det är jätteviktigt att försöka komma ihåg den viktiga detaljen. Och då pratar jag enbart om kriminalitet som vi vanliga medborgare känner i vårt rättsmedvetande. Frågeställningen blir ännu snårigare när det handlar om förhållandet mellan privatperson och stat.

Om staten, mot det allmänna rättsmedvetande beslutar sig för att kriminalisera olika grupper i samhället är fullständig genomskinlighet ett fruktansvärt verktyg att svinga.

Jag är överlag djupt oroad över vad som händer i ett samhälle där samtliga medborgare behandlas som om de vore kriminella. Jag har flera gånger återkommit till detta. För det är inte kriminella man tacklar med den här sortens “lösningar”, det är vanliga laglydiga medborgare.

De som rånar med hjälp av helikopter, som användes som argument i artikeln med Sven-Erik Bucht, hittar andra vägar. För deras avsikt är att begå brott så de hittar sätt att kunna genomföra det. Vanligt hederligt polisarbete krävs för att tackla den typen av brottslighet.

För vanliga svenssons existerar inte den sortens tankar i normalfallet. Däremot så knuffas vi allt närmare det ”psyket”. Där en så prosaisk anledning som att vilja hålla ett läkarbesök hemligt snart kräver vad som upplevs vara kriminella metoder.

Nu är jag glad att saker löste sig för HM, så som jag tolkar hennes tweet, och tänker att det i det här fallet inte krävdes starkare regleringar. Därmed inte sagt att jag inte har förståelse för problematiken och obehaget att känna sig utsatt på ett eller annat vis från någon som är kriminellt betingad. Problem finns och behöver lösas, men helst inte genom att skapa andra — kanske rent av större — problem helt enkelt.

Fördelar behöver ställas mot nackdelar — proportionerna behöver avvägas. Det är överlag ett problem i sig, att politiker upplever att medborgare behöver övervakas in i minsta detalj. Utan fog för påståendena att kriminalitet minskar eller löses. Eller utan öppenhet om vilket pris det är vi betalar för det i slutändan.

En annan sak som påminner om att saker inte är som förr, är att filmer och länktips jag själv pushat för i nån kanal, hamnar i tidningarna. Eller det där med att sitta och blogga om funderingar och sen hitta krönikor och dylikt som “spinner vidare” på det jag skrivit om. Inte för att de läst mig, utan för att det som antagligen påverkat mig till funderingarna, påverkar andra.

Ibland känner jag mig som en slags redaktör, som hjälpt till att sålla i informationsflödet och underlättat för både för media och vanliga svenssons. Jag både är flödet, bidrar till  det, och tar del av det. En märklig och mäktig känsla.

Ett exempel på informationsflödet och behovet att att få hjälp med att sålla i det är den här tidningen som skapats av användare på Reddit. Det är en underbar produkt, helt gjord av frivilliga krafter och kan laddas ner gratis. Där har de plockat russin ur Reddits enorma kaka, bilder, historier, intervjuer, tips och råd.

Samtidigt som vi har debatten med hur vi räddar papperstidningar, uppstår det i andra kanaler behov av att få hjälp att tratta ner information i ett mer koncentrerat format. Och folk tar initiativ och gör det med egna förutsättningar.

En nyhet är inte en nyhet längre, kan jag känna rätt ofta. Det finns så mycket av den varan att det är uttolkaren och kommentatören av den som skapar mervärde och gör det intressant. Och det handlar inte om en person — nej, helst vill jag kunna se och läsa vad flera av mina favoriter har att säga om samma ämne, och de får gärna vara oense. På det viset täcker jag mer mark i en fråga och känner mig berikad.

Jag både uppmuntras och förskräcks av det där med att “alla pratar om samma sak” mellan varven. Och ett nutida problem är att hitta nyhetskanaler där jag samtidigt får bredd på en specifik nyhet som jag får tillgång till smalare saker. Som jag kanske kan hjälpa till att lyfta till ett bredare skikt.

Mina föräldrar köpte både Aftonbladet och Expressen när jag var barn. För breddens skull, sa de. Själv funderar jag på hur jag ska hitta bästa mixen — för det smalas skull.

När prinsessan Viktoria gifte sig förra året så satt jag helt otippat och följde stora delar av händelsen online, mycket tack vare att Kungen kommenterade live på twitter. Ja, alltså, inte riktiga kungen då, utan någon hade skapat kontot och slängde ur sig den ena roligheten efter den andra.

Kungahuset som helhet blev dessutom förärade med ett twitterkonto häromsistens, där riktiga pressmeddelanden från hovet publicerades, vid sidan om efterlysning på tips efter tv-serietorrents med svenska undertexter. Kontona har, vad jag kan se, avslutats. Antagligen för att kungahuset inte blev så förtjusta i tilltaget. Jan Guillous fejkade twitterkonto lever och frodas fortfarande dock.

Flera falska konton är tydliga med att de är skämtkonton när man går in och tittar på profilerna. Andra är inte lika tydliga men litar på att man som läsare förstår ändå. Jag går ibland på såna här grejer. Tror att det är den riktiga personen, alltså, innan nån vänlig själ upplyser mig om motsatsen. Känslan av att bli lurad är inte särskilt kul.

Trots att alla vet att ska ta det som står skrivet online med en nypa salt så bor det ändå en stark tradition av att kunna känna förtroende för de man träffar på. En motsättning som finns på gott och ont. (Mest på gott tror jag faktiskt, rätt trevligt ändå att folk vill känna förtroende.) I slutändan så upplever jag fejkkonton oftast följa en gammal hederlig tradition av satir, emellertid, och är inte något personligt i det stora hela.

Spännande effekter kan dessutom uppstå som inte är helt av ondo. Det kan exempelvis leda till uppmärksamhet, en hårdvaluta för kändis-skråt. En uppsjö av uppenbart fejkade konton med tvserie- eller filmkaraktärer är inte minst ett exempel på det. Men det förutsätter ju nånstans att det är lite klass på kontot, kan man tycka, något som den som ser sitt namn eller varumärke användas inte har nån kontroll över alls.

Alla är inte duktiga på det där med satir, humor eller vad det nu kan röra sig om. Svårigheten att tillämpa nån slags “reglering på grundval av kvalitet” är uppenbar. Och här grenar dessutom problematiken ut sig lite mer — för bortsett från försök till kvalitativa insatser, så kan det vara en värdemätning i och på samhället, på ett helt nytt sätt.

På sistone har t.ex. Rick Santorium fått en massa uppmärksamhet och delar av nätet har inte varit nådigt, som reaktion på hans val av sakfrågor. En användare på Reddit har (såklart) registrerat ett konto med det namnet har fått ett litet kärleksbrev från presidentkandidaten. Ett fejkat konto blir i det här fallet en politisk styrka — en presidentkandidat brukar inte kontakta simpla användare online, om man säger.

Det kan också handla om offentliga personer som man på olika sätt upplever påverkar ens vardag och som man på det här viset vill poängtera att det allt vore en god idé att finnas “på riktigt” och inte enbart via media. Ett slags tvång nästan, som antagligen inte känns sådär skitmysigt för den som utsätts för det. (Om man inte är William Shattner, som gärna tog över det fejkade kontot och fortsatte att twittra.) Därmed inte sagt att personen i fråga inte förtjänar det, så att säga, det beror helt på person och anledning.

I andra fall kan det handla om att göra sig lustig över medias misstag. Som när en tidning på nittiotalet dödförklarade Abe Vigoda i förtid, så nu finns ett konto med hans namn som mer eller mindre dagligen uppdaterar om att han är vid liv. Eller så är det av helt andra anledningar, som den italienska journalisten som genom att registrera ett fejk-konto för Tomas Tranströmer (ni vet, han som vann Nobelpriset i litteratur) på det viset ville synliggöra problematiken med… fejkade konton. Nåja, ibland blir det meta.

Och det är väl just det, att det inte finns ett format 1A på fejkade konton att förhålla sig till, som gör att det blir besvärligt att avgöra om det är saker som förtjänar starka regleringar eller inte. Gråzonen mellan att påverka makt, tillföra världen något tänkvärt eller roligt, eller vara taskig mot någon bara för att den som fejkar är en översittare i största allmänhet, är ganska stor. Att låta plattformarna hantera sådana situationer fungerar väl rätt bra oftast, utan polisiära insatser i det stora hela kan jag tycka, även om gränserna tänjs riktigt illa mellan varven.

Mindre problematiskt att se det som ett jäkla oskick, rent ut sagt, är när det handlar om helt vanliga svennar som får se sig förekomma i såna här sammanhang, vill jag poängtera. Men det är oftast inte dessa som det skrivs om när ämnet är på tapeten, så vet inte ens hur pass omfattande det är.

Kluven som sagt, och så mycket som jag har förståelse för de som upplever obehag, känner jag också viss tvekan för att oresonligt sätta ner foten och anse att det är fel att så sker, alla gånger och alltid.

Jag vill inte att någon lurar mig eller känner nån slags rättighet till “få lura andra”. Men vad behöver regleras, till vilket pris och vilken typ av straff i så fall, pratar vi om här? Jag har en känsla av att det förtjänar att funderas på, i denna tid av kontroll och onödig rädsla som exploateras hårt.

Det låter nämligen ganska allvarligt med en “identitetsstöld”, men eftersom det i praktiken kan röra sig om allt från en president till en fisk som bor i ett akvarium och kommenterar sin människa så känns det inte helt självklart vad som behöver göras och när.

Personlighet och karaktär är bra, bara det inte sticker ut allt för mycket. Det mesta här i världen går ut på att passa in på ett eller annat sätt.

Dessa två meningar inledde en bloggpost som uppföljning på min fråga om demokrati. Men jag behövde inte skriva klart det inlägget, för Lena Andersson har formulerat det mycket bättre på DNs ledarsida. Det klack till i mig när jag läste nedanstående:

I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian.

Precis det där har skavt i mig många gånger. Det handlar inte bara om Sverigedemokraterna. Jag har upplevt att det är samma reflexer i genusdebatter exempelvis, där jag måste försäkra att jag inte hatar män alt. kvinnor om jag dristar mig att verbalisera en frågeställning i ämnet. Oavsett gruppering behöver man alltid förhålla sig till det som anses vara på ytterkanterna.

Det är jätteviktigt att lägga med försäkringar om ens icke-fundamentalism när man försöker nyansera eller problematisera. Fokus ligger på hur pass väl jag passar in i någons världsbild, inte på dennes förmåga att hantera informationen.

Eller som att jag måste gång på gång påpeka att, nej, jag vill inte sätta kompositörer på fattighuset. En del tolkar det till och med som en slags svårighet att diskutera “nåt annat än fildelning”, när det handlar om så stora saker som att försvara det öppna samhället.

Av detta får jag intryck av att de flesta av oss är överens om att fildelning är en skitsak — men lagstiftningen som sker i bl.a. fildelningens namn är inte några skitsaker. Om nu de flesta upplever det vara en skitsak men lagstiftningen går åt ett annat håll, så behöver vi tänka till om vad det beror på.

För mig leder frågeställningen hit. Jag ifrågasatte “fildelningsproblematiken” för snart tio år sedan, frågeställningar som ledde till ifrågasättande av övervakningssamhället och nu behöver jag till slut inse att det i grunden handlar om att vårda vår demokratiska ohälsa.

Jag må möjligen vara före en del att se de här sambanden, men jag är inte först på något vis i världen. Det är så frustrerande nära allmän förståelse, men ändå så långt bort. För de flesta säger sig vilja ha demokrati, men alldeles för många undergräver den genom att lägga all makt där den inte kan påverkas i slutändan.

Det är till och med en underliggande tävling, nån ska stå som segrare. Jag vill såklart vara med i rejset med mina synpunkter om det nu måste vara en tävling — men hur tusan gör man det om tävlingen i sig känns riggad att vara på väg in i något (om vi inte redan är där) som jag upplever som fundamentalt fel? För att tävla är för mig motsatsen till demokrati.

Det går inte att stå utanför, som Lena Andersson beskriver det, “de påbjudna värderingarnas värme” om man vill kunna vara med. Samtidigt bränner man många möjligheter genom att vara där. Det går att få tillgång till makt, men inte nödvändigtvis demokratisk utveckling.

Jag hoppas att fler tankar om detta dyker upp framöver. Vi är i stort behov av det. Jag hoppas att du, som läser det här, funderar på det här på riktigt. Vi behöver vara medvetna om den avgrund som sedan en tid tillbaka grävts upp mellan vad vi säger och tror, och hur saker faktiskt fungerar i praktiken.

Fascism syns inte när den kommer, hur mycket vi än vill att det ska vara så. Den växer fram gradvis och finns där för att vi tillåtit det, medvetet eller omedvetet. Även om vi fortsätter att kalla det för demokrati.

Vi är inte mer än människor, vi utsätter varandra för reflexmässig utanförskap av precis samma typ som driver de som innehar nån slags makt. Vi beter oss ofta som om demokrati är “herren på täppan” när vi argumenterar, och glömmer bort att det är samma verktyg som får fascism att froda.

Jag tror att vi skulle ta ett rejält kliv framåt, in i en mer demokratiskt utvecklande framtid om vi var medvetna om denna motsättning som vi alla bär inom oss. Det är vi, det vi tänker och det vi gör, är vad som skapar förutsättningarna.

Jag skulle vilja få lite information från dig, du som emellanåt använder dig av ordet “demokrati” i olika sammanhang. Vad innebär demokrati för dig? Varför ställer jag nu den här frågan, undrar du. Tror att det kan bero på nån slags kommunikativ miss i grund och botten, men väldigt ofta upplever jag demokratiintresserade vill… ptjaa… hoppa över demokratiska processer, förvånande nog?

“Ni snackar ju bara”, läser jag både som kritik av mig och mitt politiska engagemang såväl som till andra partier, mellan varven. Hmmm, ja..? Det är ju det som är grejen? Hur ska det över huvud taget gå att utveckla demokratiska metoder utan (föralldel emellanåt ap-tråkiga) diskussioner? Vad missar jag?

Jag har kallat det att vara fascism-enabler, en slags omedveten möjliggörande av odemokratiska metoder, oftast kantat av goda viljor. (Krångelmening, men jag hoppas ni fattar.) Ibland låter det mer som man vill rösta fram en godhjärtat diktator än satsa på demokrati. Och det får man väl tycka om man vill, men om nu grundargumentationen är att demokrati i sig är viktigt?

Nu är du kanske inte en sån som efterlyser starka ledare som vi ska stötta utan att ifrågasätta, i ett sånt fall är problematiken jag försöker föra fram någorlunda tydlig. Mindre tydlig, men inte ett dugg mindre bekymmersamt, är det när folk upplever det som jobbigt att saker ska pratas om.

Demokrati, för mig, kräver prat. En hel jävla massa prat. Och frågor. Och sen lite mer prat. Lite ledsen att behöva säga det, jag tycker dessutom att det är vår förbannade skyldighet att delta i samtalen mellan varven till och med, om vi anser att demokrati viktigt.

Sen kan det vara ett ytterligare symptom av “nånannanismen”, “livspusslet” och varför inte en släng av lagmentalitet nånstans där i skrymslena. Många bäckar små, antagligen. Men oavsett förklaring så är det inte en bra grogrund för demokratisk utveckling, som jag ser det, när det landar i att ta politiska genvägar.

Jag vill i alla fall inte bli eller vara en fascist-enabler. Frågan är hur jag undviker det när tålamodet tryter. Jag tänker att jag behöver definiera vad demokrati är och vilket slags arbete och engagemang det kräver. Jag vill därför be dig att du sätter dig ner och funderar ordentligt på vad det betyder och sen berätta för mig och andra. Om det är svårt att formulera det själv, peka på nån som redan sagt något bra som du ställer dig bakom. Om demokrati, alltså, demokratiska värderingar, vad som samhället behöver.

Tack för hjälpen!

Detta för att om vi inte gör det, innebär det att vi riskerar signalera att vi håller med om att SOPA är en bra lag. Det kan man läsa hos arstechnica – som även rapporterar om en aktion som dragits igång på Reddit.

GoDaddy seems unimpressed by the boycott so far. They made the following statement to Ars Technica: “Go Daddy has received some emails that appear to stem from the boycott prompt, but we have not seen any impact to our business. We understand there are many differing opinions on the SOPA regulations.”

Jag fick ett svar från Godaddy där de noterade de att har över 50 miljoner domäner registrerade hos sig, och länkade sedan till ett långt förklarande inlägg där de inledningsvis säger ungefär samma sak. Att de har över 50 miljoner domäner registrerade, alltså. (Samt betalda lobbyister i Washington, no less.) Eftersom jag bara lyfte bort mesiga fyra domäner från dem, kan det ju tyckas vara en larvig sak av mig att göra, ungefär, förstår jag det som. Så här avslutar de inlägget:

The purpose of this legislation is to target foreign sites that are stealing U.S. property. No one is arguing that the purpose is invalid or unjust. If the mechanisms by which we get there need to be tweaked, then let’s have that discussion. Let’s stop with the hyperbole and get down to the brass tacks. We need to find a way to preserve American ingenuity. Starting from a place of common ground will allow us to have the conversation about how best to achieve those goals. SOPA is a needed tool to get the ball moving. As President Clinton has said, there’s nothing wrong with America that can’t be cured by what’s right about America. So, let’s get to it – together.

Det är inte utan att jag slås av ironin att ett företag i sina förklaringar till varför de gillar SOPA anger “stöld” som anledning, när de agerar i mitt namn för domäner som jag köpt och väl äger..? Nu får mina domäner bo hos Loopia ett tag framöver.

Jag är inte ensam, det finns de som kan tänka sig att flytta tusentals domäner på en och samma  gång. Många bäckar små, är relevant i det här fallet, så har du nån domän där så fundera gärna på att göra samma sak. Låt dem dessutom gärna veta, i så fall, varför du gör det. Eftersom de viftar bort det som sagts hittills, är det nog säkrast att vara tydlig. (Har du inte domäner där, hjälp till att sprida budskapet ändå.) Den 29 december har blivit utnämnd till stora bojkottdagen av Godaddy.

Hela argumentationen bakom lagar och regleringar som SOPA baseras på falsk retorik. Det skulle vara humor om det inte var så tragiskt, att se hur ett inlägg på SVT Debatt av Anna Troberg rubricerades, som ett exempel på resultat som mytspridningen kring fildelning skapar. Allt hon tipsar om är fullständigt lagligt, men SVT rubricerar det som piratkopiering.

Upphovsrättslobbyn ljuger och de skiter i det. Det finns inget snyggare sätt att säga det på. Varje missförstånd de skapar med hjälp av massiva pr-kampanjer som är till nackdel för samhället, är en vinst för den lobbyn.

Uppdatering; Godaddy har nu reagerat på bojkotten, och säger sig ta tillbaka sitt stöd till SOPA-lagen, men vidhåller att de kommer att fortsätta stötta arbetet för att hitta vägar för ett “bättre fungerande internet”, ungefär. De har tagit bort inlägget där de stöttar förslaget.

Ibland har jag undrat om det är det amerikanska filmarvet som gjort att det inte riktigt gått att ta in alla gånger. Nån hjälte borde väl ha tagit tag i saker, enligt den invanda dramaturgin? President Obama var sådant hopp med sin valrörelse. Men han visade sig istället vara det verktyg som slår in de sista spikarna i kistan.

NDAA drogs igenom — där amerikanska medborgare helt enkelt kan fängslas på misstanke endast och på ospecificerad tid. SOPA är på gång att dras igenom — där internet kommer att ägas av en handfull konglomerat och innovation (och affärsmässig konkurrens) stryps effektivt. En skakning har nu känts i akterdäck och kvar finns snart inga av de värderingar det stora landet i väst så hårt försvarat.

Så medan vi sitter och ser denna långsamma, men oåterkalleliga katastrof för ett västlands demokrati utspelas framför våra ögon, är det relevant att fundera över hur det påverkar oss.

Den politik som förs idag är på god väg att ta oss till den där punkten. Ökad övervakning, ökad kriminalisering av vardaglig beteende, ökad brutalitet även gentemot laglydiga medborgare – och en tilltagande stigmatisering av de som av vilken anledning som helst inte lever upp till den inte helt solklara definitionen av normalitet. Och, än mer, otryggare förhållanden för de som faktiskt uppfyller densamma. Vardagen blir objektivt svårare för alla, men samtidigt så är det alltid individens fel om hen drabbas av sjukdomens, kriminalitetens eller (för den delen) polisens godtyckliga ingripanden i deras liv.

Av sådana här anledningar har jag engagerar mig i något så tråkigt som ett politiskt parti. Jag skriver tråkigt, för handen på hjärtat — de flesta associerar nog politiskt arbete till mer förvaltande aspekter än de utvecklande och visionära.

Om man nu upplever sig vara okej med “välvilliga despoter” är det väl ursäktligt nånstans om demokrati inte upplevs sådär jätteviktigt att beskydda. Om inte, lär hoppet till nån enstaka hjälte inte vara något att räkna med, vi behöver göra detta gemensamt. Det ligger i demokratins natur.

Det börjar dra lite kallt om fötterna, vi behöver fundera på de här sakerna och vi behöver hitta fram till den balans som bevarar och utvecklar demokratin.

Livet är inte en film, tack och lov. Jag ägnar mig helt enkelt mycket hellre åt något som mellan varven uppfattas som tråkigt (även om det nödvändigtvis inte är så), än gå runt i en godtycklig vardag utan rättigheter. Där även om jag skulle vara säker, är inte min granne det. Jag tror på demokrati och hoppas att fler gör det.

För vem vill bli en statist en USA-producerad katastrof?

Jag är personligen varken för eller emot kameror generellt sett — jag vet egentligen inte tillräckligt — men brukar ofta reagera på vad kamerorna föreslås lösa för slags problem. Brottsförebyggande effekter av kameraövervakning tycks vara mindre än folk tror generellt sett. Som hjälp för att klara upp brott har jag själv tänkt att kameror kan vara till hjälp, men poliser i Storbritannien har anmärkt på att det är mycket sämre utfall än man skulle kunna tro.

I går handlade Debatt om att någon överföll en elev på en skola med kniv, fruktansvärt och såklart värt att fundera på. Men jag förutsätter nånstans att våldsverkaren inte startade sin bana med att göra det? Utan att hans liv kulminerat i den attacken, snarare? Spontant känns det då som att vettiga vuxenrelationer i tidigare läge skulle haft större chans att påverka, snarare än kameraövervakning. Så jag har ganska lite förståelse för knäreflexen “övervakning” ur det perspektivet.

Det är helt enkelt lite jobbigt att diskussioner om kameraövervakning så ofta slutar i nån slags betydelse av att samhället ska slippa bry sig i praktiken. Tror det är det, som stör mig mest faktiskt.

Psykologin i övervakningsdebatten är talande. Hur det pendlar mellan argument om att man ska känna sig tryggare och argument om människors ondska, vilka i praktiken tar ut varandra. För hur ska man nånsin kunna känna sig trygg i ett samhälle fullt av ondska? Det finns inte en kamera i världen som kan råda bot på otrygghet i längden, vi behöver tänka lite bredare än att hänga upp förhoppningar på teknologi. Teknologi är verktyg, inte ställföreträdande människo- och samhällsansvar.

Varför känner vi oss otrygga? Vad är det som leder fram till händelser som påverkar tryggheten i vardagen? Det är med största sannolikhet så att vi som samhälle påverkar till att problemen uppstår över huvud taget och det ger mest bara ett intryck av att inte vilja ta det ansvaret.

Tryggare blir vi såklart inte heller av politiker som inte går att lita på. Igår fick vi ju exempel på det i och med Socialdemokraternas slutliga uppgörelse med Alliansen om FRA. Besvikelse blandas med cynism; det är ju inte som att flera av oss inte konstaterat att det är hit vi är på väg.

Frågorna behöver ställas — vilka är problemen som är tänkta att lösas, fungerar den föreslagna lösningen för det, och kanske framför allt: är det proportionellt i förhållande till fysisk och psykisk samhällskostnad? Men av någon anledning fortsätter vi tvångsmatas med skrämselpropaganda och, som jag ser det, falska trygghetsfixar. Det är dessutom relevant att fundera på detta ur en demokrati-aspekt, vad händer med ett land när politiker envisas med att gå emot folk- och medlemsvilja?

Jag hoppas att människor nogsamt noterar vad som pågår och minns när de gå till valurnorna. Vi kan inte fortsätta att belöna auktoritet, vi behöver och förtjänar bättre än så. Vi behöver visioner, tanke och kunskap. Vi behöver hederlig representation, inte chefer som håller reda på oss ständigt och jämnt. Vi behöver människor som ser varandra och framtiden an, inte övervakning.

Björn Söders, (SD), syrliga kommentar efter Uppdrag Gransknings genomgång av organisationer som drivs av hat mot muslimer och Kenth Ekeroths prominenta placering bland dessa, säger ju inte emot grundanklagelsen som förs fram i reportaget. Att de upplever att det pågår ett krig som är viktigt att vinna. För att försvara demokratin, sägs det. Som vanligt blir det mesta bara luddigt när jag försöker reda ut SDs begrepp och vad de står för. Är det okej för partiet eller inte med counter jihad-kopplingen via Kenth Ekeroth? Vem vet.

Väldigt ofta när jag läser vad som sägs från SD-håll får jag anledning att fundera över ordbetydelse. Rasism, exempelvis, betyder inte samma sak längre i debatten efter SDs politiska frammarch. Det mesta jag hör och läser går ut på vem som ska bestämma vilken världsbild det är som råder. Ingenstans ser jag nån större passion för riktiga demokratiska värderingar i de här diskussionerna, annat än att själva ordet används.

Jag vill veta vad SD lägger för betydelse i ordet demokrati — inte vad slumpartade användare online anser. Just nu så försvarar flera Kenth Ekeroths engagemang i counter jihad-rörelsen, som inte agerar med demokratiska förtecken, med saker som att det är vänstermedia som lyft frågan, eller att det finns andra organisationer som agerar våldsamt. Mycket sägs om andra av andra, men lite ägnas åt egen, tydlig framtoning. Är det inte viktigt att ett riksdagsparti har det?

Om demokrati är viktigt, är det en åsikt vi alla borde kunna dela, teoretiskt. Men som filosofi betraktat betyder det ingenting om vi inte har nån slags gemensam grundläggande kännedom om betydelsen. För mig ingår t.ex. människors lika värde och rätt att få göra sig hörda. Eller varför inte rätt att få åka kommunalt utan att riskera bli nedsparkad pga sexualitet eller hudfärg. För att bara nämna några få, viktiga värden.

Kenth Ekeroth får i yttrandefrihetens namn tycka precis vad han vill — och jag får i samma anda säga emot honom. Vad jag däremot upplever som anmärkningsvärt är att han framstår vara invald i riksdagen under falska premisser. Att han inte varit och är ärlig mot sina väljare — men försvaras ändå?

Det är här nånstans förvirringen uppstår för mig som mottagare av budskapet, menar jag. Det kanske är så att Sverigedemokraterna inte alls lurat människor medvetet, men ingen tydlighet råder så jag kan veta säkert. Counter jihad-rörelsens budskap sägs vara dum, samtidigt som den sägs vara förståelig, samtidigt som det sägs vara viktigt med demokratiska värderingar, samtidigt som det sägs att det pågår ett krig, samtidigt som det sägs att Breivik är galen.

Är det något jag lärt mig när det handlar om det här partiet så är det att ord har en förmåga att ändra betydelse. Bara för att nån säger att de värnar om demokrati betyder det inte att vi värnar om samma saker. Jag vill därför gärna se vad Sverigedemokraterna lägger för värden i en fungerande demokrati helt enkelt, och då följdaktligen vad som händer med riksdagsledamöter som inte lever som de lär, om det råkar finnas en motsättning där.

Det är såklart helt och hållet upp till SD att försöka vara så tydliga som möjligt, jag kan inte ställa några krav på dem är signalen jag plockar upp. Ironiskt nog, med tanke på att de är folkvalda representanter i en demokrati. Men jag upplever nåt slags ansvar att åtminstone ställa frågan.

Slutligen hade jag en fundering igår när jag såg twitterflödet från arga SD-anhängare kring reportaget UG sände. Jag är väldigt trött på hatretorik och blir lite förvånad över att flera upplever det som udda att nån påverkas av den såpass att han tog till vapen. Andra passar på att hata tillbaka – men få är opåverkade. Fasiken, det är väl själva poängen med retoriken från början, att få folk att känna saker och inte minst reagera?

Jag tycker själv att det är en jäkla balans och försöker vara så tydlig som jag bara kan även om ibland känslorna tar överhanden. Det är inte ett dugg konstigt att folk påverkas — det går väl inte att undvika att folk påverkas när man har som syfte att, ptjaa, påverka dem? Bara ytterligare en sån där grej som bidrar till luddigheten och som känns frustrerande mellan varven.

Lite mer kring ämnet: Inga hinder att Ganna utvisas anser vår regering och en annan familj har trots byns samfällda protester utvisats till Armenien. Det sägs att vi ska skämmas för vårt land, och ibland gör jag faktiskt det. Men av helt andra anledningar, misstänker jag.

***

Ni missade väl inte Reportrar utan gränsers inlägg, om att Alliansen med Beatrice Ask i spetsen öppnar för total övervakning? Att få rätt i saker brukar generellt sett vara förenat med viss belåtenhet, men det här är inte ett sånt tillfälle.

***

Christer Jansson – Om jag får försöka muntra upp dig lite så tycker jag att det börjar röra sig lite i leden igen. Folk (inom partiet) börjar prata, träffas, röra runt, och det känns öppet och konstruktivt. Om du är riktigt snäll kan du få vinna i wordfeud. :P (G+)

***

Sen är det det där med finanserna. Det krackelerar över hela Europa och samtidigt som vi mentalt förbereder oss för att saker och ting kommer att bli värre — mycket värre, ska vi hantera närmast ohemul girighet.

***

***

I USA — det stora landet i väst som alltid försvarat det fria ordet ser vi oroväckande tecken på en fundamental förändring som skett nånstans på vägen. I flera stater vill man inte att polisiära övergrepp ska dokumenteras och det försöks förbjudas varstans. En federal domstol har till och med fått bedöma att det visst är lagligt att filma, en grundläggande rättighet bland så många andra som plötsligt ifrågasätts.

***

***

Kultur drivs mot en fålla där några få vill äga i princip allt. Och skapande används som en hävstång för att få till censur och bromsa utveckling och kunskap. I alla fall för den breda massan, inte nödvändigtvis för sig själva.

***

Myrigt.

***

Det ökande antalet rasistiska strömningar i samhället, så sorgligt och samtidigt fint beskrivet av Orrenius i dagens DN. Allt är “utlänningars fel” och tongångarna är väldigt snarlika de vi hört tidigare historiskt. Jag är så trött på allt hat, särskilt när vi har så många förutsättningar för att inte behöva ta till det.

***

***

Vårt västerländska samhälle är i gungning och jag vet inte riktigt hur man agerar motvikt innan det slår över. Jag skänker emellanåt en och annan tanke åt de som ber oss om hjälp och stöd i sin kamp om att få till demokrati och upprätthållande av mänskliga rättigheter.

***

***

Allt du och jag kan göra som individer är att försöka leva som vi lär, undvika att vara hatiska, hur illa berörd jag än blir av utspel från såna som Katrin Zytomierska. Ni vet, hon som känner sig äga en människa för att hon upplevt sig vara en “snäll arbetsgivare”.

***

Tack alla som twittrade och kommenterade. Från hjärtat.

På sin köp-sida skriver han att han inser att folk antagligen lätt kan ladda ner det som torrent, men ser gärna att hans affärsidé fungerar på det här viset istället, där i princip alla mellanhänder är bortkopplade. Ett test, får jag känslan av, som jag gärna vill stötta.

-

Bara ett problem för mig personligen, han använder sig av Paypal. Så mkt som jag älskar Louis så har jag svårt för Paypal – så jag drog faktiskt iväg ett mail till supporten där jag efterlyste alternativa betalningsvägar. Känner mig lite larvig på sätt och vis, herregud liksom, jag som inte ens ringde “Upp till 13″ när jag var unge.

Att dra igång Paypal igen finns liksom inte på kartan riktigt, och om jag på något (förhoppningsvis positivt) sätt kan medverka till att bredda möjligheterna för betalning så gör jag gärna det. För mig blir det lite som att “maktmellanhänder” byts ut lite, om det bara är en tjänst som liksom kan tillhandahålla den här sortens service.

Till min förvåning fick jag svar nästan omgående, såhär på en söndag och allt. Ser ljust ut: teamet säger att de jobbar för fullt på alternativa betalningsvägar, även om man vill pynta precis nu måste nöja sig med Paypal. Jag väntar så gärna, så sitter på händerna så länge.

Jag passade förresten även på att tipsa om Flattr. Louis C.K. lägger ofta upp filmer på tuben gratis och en flattr-knapp kan inte skada då, typ.

Det allra värsta som kan hända är om de inte ses och hörs. Att deras mod går spårlöst förbi kanske rentav för att vi andra, som har möjlighet, inte har sagt något. Vi måste våga se och berätta att vi inte accepterar illa-behandling av människor för något som till synes borde vara självklart — rätten att ha en åsikt och få yttra den.

Jag kanske inte kan ställa några krav i ordets rätta bemärkelse, men jag kan tydligt visa att jag upplever nedanstående som oacceptabelt. Jag vill helt enkelt inte riskera att min tystnad tolkas som samtycke eller att jag inte bryr mig om vad som händer. Läs mer här om du också vill vara med.

Frige dem som fängslats för sin åsikt!

När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.

Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.

Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim. Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil.

Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig.

Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet. Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor.

Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan “Militären och folket är en enad hand”. Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken “Militären och folket är aldrig en enad hand”. Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi.

Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges!

Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!

Marcin de Kaminski
Emma Marie Andersson
Nikke Lindqvist (Hos Nikke hittar du även en engelsk version att sprida.)
Joakim Jardenberg
Sofia Miriamsdotter
Johan Norberg
Unni Drougge
Brit Stakston
Erik Laakso
Christina Vilhelmsson (Annarkia)
Mark Comerford
Kent Persson
Björn Nilsson (Beelzebjörn)
Anna Johansson
Torbjörn Jerlerup
Stefan Geens
Anna Troberg
Mattias Svensson
Vilhelm Konnander
Signe Rocklin
Mary X Jensen
Niklas Starow
Walid Al-Saqaf
Hussain H Kabani
Javeria Rizvi Kabani

Fullständig namnlista på undertecknande. #FreeAlaa #freeMaikel

•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

GÄSTINLÄGG: Jag har i kommentarsfältet på en av Sveriges Radios artiklar upprepade gånger påpekat att en bild de använder är licensierad under en Creative Commons-licens och att de inte följer licensvillkoren för att använda bilden. Sveriges Radio har svarat med att plocka bort inläggen utan motivering och har fortsatt att strunta i licensvillkoren. Det är visserligen gratis att återanvända sådant material, men då måste man följa licensvillkoren och det gör inte Sveriges Radio.

"500" av Michelle Tribe (CC-by 2.0)

Bilden i fråga på paracetamol på Sveriges Radios webbplats har bildtexten “Nu förstår forskarna hur paracetamol fungerar Foto: Wikimedia Commons” Bilden är tagen av den kanadensiska fotografen Michelle Tribe och kommer (via Wikimedia Commons) ursprungligen från Michelle Tribes Flickrkonto. Det framgår både på Flickrkontot och på bildens sida på Wikimedia Commons att bilden är licensierad under “CC-by 2.0″ och i båda fallen länkas tydligt till licensvillkoren som gäller för verket.

Michelle Tribe känner troligen inte ens till att Sveriges Radio, ett av Sveriges största medieföretag, använder hennes bild utan att betala en krona för det. Och det är helt okej! Det kostar som sagt inget att använda bilden och man behöver inte be fotografen om lov, men man måste uppfylla de villkor som licensen stipulerar. Licensen “CC-by 2.0″ betyder, bland annat, att fotografen vill bli erkänd som upphovsman till sitt verk.

Om nu Sveriges Radio inte förstår vad licensvillkoren betyder bör de inte använda materialet. Villkoren är dock sammanfattade så begripligt att en femtonåring utan problem kan förstå dem. Vill de, oförmågan till trots, ändå använda materialet kan de väl åtminstone bemöda sig att läsa FAQn hos Creative Commons i Sverige. Under stycket “Hur skall jag på ett korrekt sätt ge erkännande till ett Creative Commons-licensierat verk?” förklaras att det är fem villkor som måste uppfyllas:

1. bevara alla upphovsrättsliga symboler och meddelanden
Nej. Något sådant finns inte i SRs artikel eller bildtext

2. erkänna författaren och licensgivaren (alternativt andra parter i fallet wiki eller tidskrift) på det sätt de själva meddelar,
Nej. Något sådant finns inte i SRs artikel eller bildtext, endast “Foto: Wikimedia Commons”. (Det framgår visserligen inte av Michelle Tribes Flickrsida exakt hur hon vill bli erkänd, men det är väl inte orimligt att i så fall anta att hon vill stå med namn eller sitt alias “Greencolander” i bylinen?)

3. Verkets titel
Nej. Ingen titel anges alls. Verkets titel är “500″ enligt Flickrsidan

4. Webbadressen (Uniform resource identifier URI) för verket om någon sådan specificeras av upphovsmannen och/eller licensgivaren.
Nej. Varken länk till verkets sida på Wikimedia Commons eller Flickr

samt: Du måste även uppge webadressen (Uniform resource locator URL) för den Creative Commons-licens som gäller för verket tillsammans med varje kopia av verket som du tillgängliggör.
Nej. Det framgår inte ens vilken licens som gäller för bilden. Det ska det göra.

Det är roligt att Sveriges Radio vill nyttja den stora skatt som Creative Commons-licensierade verk utgör. Men eftersom Sveriges Radio är ett stort företag, och en mycket tongivande aktör på den svenska mediemarknaden, är det extra viktigt att de föregår med gott exempel och verkligen respekterar villkoren i licenserna. Vill man inte göra det får man istället besvära sig att kontakta upphovsrättsinnehavaren och helt enkelt be om lov för att använda materialet. Att strunta i licensen och sen vifta bort kritiken är bara stöddigt.

Dessvärre är det inte första gången Sveriges Radio visar att man inte riktigt har koll på det här med att använda andras material. De som inte känner till den prekära historien om företagets textstölder från Sydsvenska Dagbladet kan läsa om det här. I tillhörande radioprogram framgår att de som fått sin upphovsrätt kränkt helt enkelt kan skicka en faktura till Sveriges Radio. Så…

Is the copyright owner and Canadian photographer Michelle Tribe reading this? You may send Sveriges Radio an invoice for illicit use of your work “500″. In fact, Sveriges Radio explicitly asks that anyone who has had their copyright violated by them send an invoice to “Sveriges Radio AB, Leverantörsfakturor, 105 10 Stockholm, Sweden” I would, however, recommend calling Sveriges Radio Förvaltnings AB +46 (0)8 784 54 00 first, asking for the Administrative Centre. Tell them you want to send an invoice for copyright violation as called for in the Sveriges Radio series “Medierna” broadcast 19 July 2008. Any trouble whatsoever with this, ask to speak with the head of information department at Sveriges Radio and refer to the 2008 episode of “Medierna” dealing with the copyright violation of “Sydsvenska Dagbladets” texts. And please ask that they comply with the Creative Commons licenses in the future.

Utbildningsradions VD Erik Fichtelius uttryckte på en av public service-dagarna en önskan om att licensiera delar av deras material under någon av Creative Commons-licenserna, men jag känner inte till att Sveriges Radio har uttryckt någon sådan önskan. Det påminner mig om något Timbuktu sjöng: “Man vill kamma in vinningen men sår inga frön…”

Till Sveriges Radio vill jag bara säga: Skärpning med att följa licenserna!

Avslutningsvis vill jag säga några ord om stora medieföretag (Dagens Nyheter och Sveriges Radio i synnerhet) som, utan motivering, plockar bort kommentarer till sina artiklar trots att de har god ton och är relaterade till artikeln. Mina kommentarer har, då inte varit relaterade direkt till artikelns ÄMNE, åtminstone varit direkt relaterade till artikeln I SIG. Är det verkligen så jobbigt med kritik för stora medieföretag att man måste kväva röster som granskar artiklarna och påpekar fel i materialet? Ni borde verkligen läsa Anna Trobergs debattartikel “Bjud in människor till samtal”. Den är bra och finns att läsa här.

~Figaro

Konst och litteratur vimlar av dårar som jag egentligen egentligen inte känner mig helt bekväm med att skänka kredibilitet åt. SCUM-manifestet är inte minst ett sådant. Människan som skrev det sköt ju ihjäl en annan människa. Men inget av det nämnda är saker som jag med gott samvete kan förbjuda finnas. Sånt här finns på gott och ont.

“Hur hade folk reagerat om nån hade gjort en film där män skjuter en kvinna i huvudet och dansar och firar?” är en fråga som dykt upp i olika versioner i debatten kring SCUM-manifestet, till exempel. Nästan så jag önskar att frågan var så hypotetisk som den är menad — för det finns dylik skit i olika format, riktat åt alla möjliga håll och kanter. Ibland har jag reagerat när jag sett sånt, oftast har jag mest bara låtit det passera, man måste välja sina strider eller nåt.

Men lattjo nog har jag inte möjlighet att bli upprörd när det gäller SCUM-manifestet — såvida jag inte vill välja sida med folk som lägger ut skottpengar på teaterarbetare. Cirkeln sluts och frågan ovanför upphör vara hypotetisk en gång för alla.

Det är det våldsförhärligande tonfallet som jag i grunden har problem med personligen, om det så handlar om SCUM-manifest eller skottpengar. Helst ska jag välja vem eller vilkas våld det är som är berättigat, vad det verkar, de flesta har fantastiskt rättfärdig motivation till varför just deras hatiska sinnelag är okej.

SCUM-manifestet är antagligen lika viktig text och kultur att sätta sig in i som all annan konst, inte minst rondellhundar och fejkad psykakutintagning vi som samhälle försvarat existensen för, om än ofta motvilligt. Jag har lärt mig att man måste ta det onda med det goda.

För att folk ska kunna skapa fritt, så behöver vi stå ut med att det dyker upp saker som vi inte håller med om eller får oss att må illa. Kanske är rentav skottpengarna ett konstnärligt utspel för att peka på hur dumt det är med en hotfull attityd och sälja våld som lösning av problem? Yttrandefrihet har ju dessutom aldrig handlat om att skydda rätt åsikter, utan rätten att få ha dem, hur dum i huvudet man än är.

Om nu nån känner sig bekväm med att lyssna på Gary Glitter eller använda sig av Gill Sans när de skriver saker, så är det upp till dem. Det är bra att vi kan ta informerade beslut och jag tänker inte sätta mig till doms över de som inte känner samma som jag.

Men det för med sig ytterligare en tanke. Frågan kokar nånstans ner på hur mycket överseende vi som samhälle gemensamt ska ha, kanske framför allt frågan; när riskerar vi gå över gränser och blir apologeter? Inte sällan patchas detta genom att vara tillrättaläggande, lite vid sidan om, för att balansera upp saker. Ett fenomen som inte minst kritiseras obönhörligt som fegt, överdrivet försiktigt eller otillbörligt påverkande av någons fria ord.

Nåja, kampen för vad vi måste leva med — eller inte — går väl vidare. Vår svart-vita attitydvärld suger som fan mellan varven. Samtidigt som det är lite tragisk humor att vi ständigt utsätter oss själva för det, när vi nånstans i hjärtat antagligen vet att vi i praktiken inte klarar av den sortens benhårda konsekvens våra argument efterlyser.

Varför ska vi bråka om SOPA? Jag försökte mig på en genomgång härom dagen. Men ska man bara läsa en enda inlaga är det Kjell Häglunds välskrivna artikel som gäller.

Nu är det hög tid att försjunka lite extra i alla musiknostalgiska Youtubelänkar i ditt Facebookflöde eller på Twitter, alla dessa gamla klipp från konserter och suddigt videobandade tv-shower från forna decennier med klassiska eller bortglömda artister. Ty de kommer att försvinna.

Tyvärr är det bara att konstatera att det finns ganska lite skrivet i ämnet — min blogg och andra har tagit upp problemet, men det räcker inte. De som som hade behövt läsa in och förstå ämnet ordentligt har tappat bollen nånstans på vägen, om de nånsin hade den. Jack Werner skriver:

[..]men tydligt är att genom dumhet, lathet och girighet förstör människan just nu sina möjligheter att fritt betrakta sin värld. Överallt i allmänhet, i copyright- och miljöförstöringssammanhang i synnerhet. På detta sätt skär vi ner våra möjligheter att uppskatta världens små gömda skatter i en tid då de kunde vara tydligare än någonsin. Vi förblindar oss själva från den stora bilden. Och den största ironin ligger i att vi inte ens ser det.

Ta ett foto, skriv en trudelutt, sprid länkarna om detta. Dra i ett aldrig så litet strå för att skapa möjligheterna till en stack. För det hjälper att prata om detta, det får vi inte minst exempel på när vi läser om EU-kommissionären Neelie Kroes, som är ansvarig för IT-frågor i EU, upplevelse av upphovsrättslagstiftningen som slagit fel:

“And for this we need flexibility in the system, not the straitjacket of a single model. The platforms, channels and business models by which content is produced, distributed and used can be as varied and innovative as the content itself.”

Samtidigt som det är bedrövande att människor utsätts för den här stressen, så är det hoppfullt att det ändå finns engagemang nog för att orka bråka när det händer. För en av vår samtids svåraste frågeställningar tycks vara vad vi “ska göra” med flyktingar. Eller hur vi ska slippa göra något för flyktingar, till och med. Vi har emellertid ganska starkt formulerade regler för hur vi ska agera som land principiellt och det allra minsta skulle kunna vara att vi håller oss till dessa, åtminstone.

Som land bryter vi just nu mot våra egna moraliska kompass och den till svensk lag tagna Europakonventionen. Därför har jag idag valt att bråka om och för en hel grupp av människor, som inte är lika lätt att identifiera sig med. Detta gör att jag tillsammans med en rad olika människor, som till vardags representerar många andra åsikter än mina egna politiskt, har skrivit under följande:

“Sverige avvisar flyktingar till Syrien, trots det mycket allvarliga läget i landet. Detta är helt oacceptabelt. Europakonventionen förbjuder uttryckligen länder som undertecknat att avvisa människor som riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling. Detta har dessutom understrukits i flera domslut i Europadomstolen. Europakonventionen är inskriven i svensk lag.

Därför ska vi inte utvisa oppositionella, eller andra flyktingar, tillbaka till länder i krig eller intern konflikt. Ändå gör vi det ganska ofta av orsaker som mer har med internationell maktpolitik att göra, mindre med humanitära omsorger och respekt för svensk lag.

Arabvåren nådde Syrien mars i år och människor tog till gatorna i fredliga demonstrationer för att protestera mot Assad-regimen. Sedan dess uppskattar FN att över 3500 människor har dödats, däribland hundratals barn. Rapporter om fler dödsoffer tillkommer varje dag. Till regimens facit kan dessutom otaliga sårade och tiotusentals fängslade, hotade och torterade människor läggas. Regimen har bland annat särskilt riktat in sig på läkare som ger vård till skadade demonstranter.

Men antalet döda är troligen större. Det finns inget sätt att veta hur stort mörkertalet är, då oberoende journalister inte kan arbeta i Syrien. Men via internet kan vi se utsmugglade bilder på demonstrationståg som urskiljningslöst beskjuts av militären. Det framstår alltmer som att landet riskerar att kastas in i ett blodigt inbördeskrig.

Därför kräver vi att Sverige ska följa svensk och internationell lagstiftning enligt de åtaganden vi har gjort och har att rätta oss efter, och stoppar alla avvisningar till Syrien tills läget förbättrats.

Detta är inte först och främst en fråga om svensk invandringspolitik eller ett krav på att någon specifik form av uppehållstillstånd måste utfärdas för alla som kommer hit från Syrien. Det är en enkel uppmaning till regering och myndigheter att se till att rådande lagstiftning efterlevs.”

Björn “Beelzebjörn” Nilsson
Emma Marie Andersson, opassande.se
Annarkia blog
Absolute Banana blog
Torbjörn Jerlerup Ligator
Liberaldemokraterna blog
Camilla Rågfors blog
Per Pettersson
Frihetssmedjan
Signe “Yamiko” Rocklin blog
Jens Odsvall
Nima Dervish Nordic Dervish
Anne Kekki blog
Markus Kylberg blog

Vill du också säga ifrån? Läs mer på Google+ och Facebook. Nyheter från Syrien på svenska (twitter).

(pingat som Syrienupprop på intressant)

Martin satte ihop en väldigt bra genomgång till Sofia Hård om vad piratfrågor handlar om egentligen. Jag reagerade lite på hans ordval, att Sofia Hård är “ute och cyklar” — för faktum är ju att just det där hon syftar till, tror sig så många veta om pirater.

Samtidigt som piratfrågor ständigt förvisas till “ni vill bara ha saker gratis” har lobbyorganisationerna arbetat flitigt direkt mot politiker och fått igenom lagstiftning som är ämnad att hjälpa dem. Eftersom alla de där piraterna stjäl så mycket från dem. Det går lite hand i hand det där, “pirater stjäl, ge oss den här lagstiftningen”.

Det har varit ett hård och medveten kampanj genom åren för att få den föreställningen att fastna och det funkar inte riktigt att klandra enskilda för det. Alla är så att säga offer för detta.

Massor av forskning om hur det står till med de där tjuvaktiga fildelarna har genomförts genom åren (KTH, Harvard, Holland, norska Handelshögskolan, Storbritannien.) Nu senast .SE som även de konstaterar att fildelare köper mest. I den amerikanska branschens egna redovisning nämns inte ens fildelare längre, för det går anmärkningsvärt bra för dem.

Och det är här nånstans vi behöver förstå att det aldrig egentligen handlat om fildelning per se, och att det är det exempelvis Piratpartiet bland andra, försökt säga hela tiden. För varför fortsätta driva fram den här typen av lagstiftning, om det

• dels inte var det problem man tidigare påstått och
• dels verkar i en affärssektor som visar oerhört stora vinster?

Det går inte att bortse från mycket längre: det handlar om att totalt dominera en marknad. Det handlar om att få igenom lagliga monopolsituationer.

Flera som arbetar med att investera i start-upp-företag har i en studie uttalat sig om problematiken om upphovsrättsindustrin får styra obehindrat. Det skulle vilken affärsdrivande rörelse som helst bli jätteglad över, nånstans. Att ha möjlighet att totalt styra en marknad, så att inga nya affärsverksamheter kan få fotfäste, där man själv sätter upp reglerna för vad folk ska köpa.

Det är inte som att det inte funnits och finns olika sätt att motverka fildelning — såvida det är det man vill. Sedan tidigare har företag tillgång till DMCA-lagen för att anmäla upphovsrättsintrång av olika slag. Men intressant nog används denna reglering för att förhindra laglig konkurrens i stor utsträckning, rapporterade Google för några år sedan.

DMCA ger alltså möjlighet, en möjlighet som utnyttjas, att förhindra ny affärsverksamhet att etableras online en viss tid. SOPA-lagen tar den förmånen till extrema höjder eftersom den etablerade branschen via den lagen i praktiken kan förhindra nystarter helt.

Och det finns även andra saker som ger samma effekt: ACTA-avtalet, t.ex. har kritiserats (ja, alltså, det material som har läckt, eftersom hela processen sker i hemlighet) för att påverka innovation och småföretagares möjligheter att slå sig in på den digitala marknaden. Där använder man sig av handelsavtal för att tvinga fram lagstiftning i andra länder.

Det är bara business, inget personligt och har väldigt lite med fildelning att göra egentligen. Dessutom är affärsvinkeln bara en sida av den myriad av mer eller mindre allvarliga samhällsproblem som den här lobbyn skapar idag, utan att det ifrågasätts.

Allt via framgångsrik marknadsföring och smarta, om än lögnaktiga, kampanjer i tidningar. I kampen om att kunna äga internets affärsmöjligheter har en rad saker offrats. Yttrandefrihet inte minst. Innovation och utveckling. Demokratibygge. Generationer av skapande människor har lurats att tro det finns en fiende i fildelaren – i deras fans och möjlighet till framtida försörjning.

Det handlar om internet, om våra liv och rättigheter, om demokrati, om utveckling och det låter så förbannat svulstigt att säga att det känns nästan pinsamt. Ett gott betyg till upphovsrättsindustrierna som till och med lyckats få mig själv att tona ner min känsla för stundens allvar. Men problematiken blir inte mindre sann för det.

Upphovsrättsindustrin har via lagstiftning köpt internet, av politiker som upplevt det räcka med motiveringen att “nån tonåring laddar ner en låt gratis”.

Skulle jag säga samma sak till mina härliga brorsbarn idag inser jag att jag skulle känna mig bedrövad under ytan. Eftersom ett barn av vår tid har inte riktigt samma förutsättningar för frihet som jag hade.

Mycket av den känslan beror på det där med att vi måste ljuga så ofta nu för tiden. Om nästan allt, känns det som. Och det värsta är att vi vet om att det är lögner, men har blivit ett slags socialt klister som vi accepterar. Lögnen har blivit det nav vi alla förhåller oss till som samhälle, samtidigt som vi är rädda för att bli bedragna.

Att ljuga har blivit nån slags motsvarighet till kärnvapenspsykologin på 80-talet; inga vill ha det så, men inga vet riktigt hur vi ska leva utan det heller. Rädslan för vad som skulle komma istället är större än rädslan för faktiska problem som lögner är tänkta att lösa.

Om jag inte lever under förutsättning att jag omges av en väv av lögner är jag dum i huvudet och riskerar låta mig luras, rentav. Samtidigt som det beklagas över lögnerna, utan att nåt görs åt det. Denna moment 22 av cirkelresonemang genomsyrar vår vardag på både stora och små sätt upplever jag det som.

För att försöka illustrera: I den stund vi börjar punktmarkera varandra så hittar vi vägar ur det för att slippa. Man lär sig inte att man är trygg, utan övervakad och hur man bäst kommer runt problemet. När skolor i England rfid-märker skolkläderna så har de ju bara att byta kläder med varandra, t.ex. De växer upp med en känsla av att behöva lura systemet.

Varför vill då så många uppfostra våra barn till lögnare? Svaret är (antar jag) att det vill de väl inte alls, men när det handlar om ungar är vi så vana vid tanken att de lever i en farlig värld, så att övervakningsåtgärder som är motiverade med att beskydda dem verkar vara en bra idé. (Och det är ju såklart inte en dålig idé att vilja beskydda barn i största allmänhet.)

Men lösningar som skapar konsekvenser där lögnen premieras i längden, är ju egentligen ingen lösning utan bara ytterligare ett problem. Ett problem barn behöver skyddas från, kan jag till och med tycka.

När jag tänker på att “du är allt ett barn av din tid, du” var det sista morfar sa till mig, innan han dog för lite över tio år sedan, gråter jag av saknad till honom. Men också för mina brorsbarns skull. Jag får lov att anstränga mig lite till, så jag också kan få känna mig stolt över att ha bidragit till en bättre värld för dem.

Via boing-boing.

Nu är det väl ingen större risk att han skulle besvara den — det är inte riktigt Carl Bildts melodi. Inte ens svaret “jag kan som minister inte uttala mig i enskilda ärenden” — som vad jag nu förstår antagligen är det enda svaret jag skulle kunna få på den frågan, enligt reglerna kring ministerstyre.

Argumentet att Assange kommer att bli utlämnad till USA är nämligen ganska vanligt förekommande i diskussionerna. Rätt många påstår sig veta med säkerhet om vad som ska hända och flera relaterar till våra bestämmelser kring utlämning.

Det sägs av den ene att det är packat och klart i princip, att vi som land utlämnar hur som haver utan några egentliga etiska eller moraliska betänkligheter. Den andre påstår motsatsen med samma självsäkra tonfall.

Jag har personligen svårt att se vad som stämmer och det är ganska svårt att förstå informationen som finns att tillgå, eftersom jag inte är juridik-kunnig för fem öre. När jag läser igenom sammanfattningen på regeringens hemsida, står det:

Utlämning får ske under förutsättning att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott på vilket enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller mer. Har en dom meddelats i den ansökande staten, måste påföljden utgöra ett frihetsstraff i minst fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Det krävs alltså s.k. dubbel straffbarhet för utlämning och i princip att brotten är av en viss svårhetsgrad.

Utlämning får inte beviljas för militära eller politiska brott.

Så det är det principiella som vi har att förhålla oss till här i Sverige. Men specifikt för Assanges utlämning, så påverkar det faktum att Storbritannien lämnar ut honom till Sverige. Så här skriver Mark Klamberg:

På vanlig svenska, om Sverige ska utlämna Assange till USA krävs det ett godkännande från behörig myndighet i Storbritannien. Om USA vill ha Assange utlämnad skulle det kanske vara lättare att vända sig direkt till Storbritannien istället för att gå via Sverige.

Nu skadar det såklart inte att vara på sin vakt, men det verkar uppenbarligen som att ett eventuellt utlämnande till USA från Sverige inte är särskilt troligt. Alldeles oavsett har det inte skadat att ställa frågan. Jag har lärt mig lite om utlämningsförfaranden i och med alla de här diskussionerna och det är inte helt fel, även om tongångarna emellanåt varit rätt infekterade.

För den som är intresserad, t.ex., kan det kanske vara värdefullt att veta hur utlämningsprocesser funkar rent allmänt. Under förutsättning att jag fattat det hela rätt så ska det gå till ungefär så här:

• En stat lämnar en skrivelse till Centralmyndigheten, med bifogad utredning.
• Centralmyndigheten kontrollerar om den är okej, om den inte är det, så säger regeringen omedelbart nej.
• Om den är i sin ordning, tar riksåklagaren över som kontrollerar att förutsättningarna som står i lagen är mötta.
• Om den som begärts utlämnad motsätter sig beslutet ska Högsta Domstolen avgöra om utlämningen, som sen överlämnar sitt yttrande till regeringen.
• Om Högsta Domstolen anser att det finns hinder får inte regeringen utlämna personen.
• Regeringen kan emellertid neka utlämning, även om Högsta Domstolen bifallit. Lagen säger “må” inte “ska”, nämligen.

Jag har inte lyckats klura ut hur transparent den här processen är, men det vet kanske nån annan?

Lite intressant allmän läsning om turerna kring Assange hittar du hos HAX, Jack Werner och Kjellberg. Du kanske även vill veta lite mer om hur det går för Bradley Manning, vilket du kan följa här, missa inte rapporten från FNs kontrollant som inte fick träffa Manning ens en gång.

• Det lönar sig bättre än de flesta amerikanska arbeten
• De har överträffat den amerikanska ekonomin, under en skräckinjagande finanskris
• De har slagit rekord i försäljning av exportprodukter, tjänat mer i utländsk valuta än hela den amerikanska matsektorn eller läkemedelssektorn

Detta enligt branschens egna rapport. Såklart, trots att fildelning inte ens ses som ett problem längre, och siffrorna visar på en oerhört stark och framgångsrik utveckling — så används rapporten ändå som avstamp för att införa starkare regleringar, och internetcensur bl.a. är föreslagen. Hur man än vänder och vrider på sig har man arslet bak, som en äldre släkting brukade säga.

Vem hade föreställt sig att förvaltarna av Musse Pigg skulle sträva efter värdsherravälde, tänker jag ibland. Magnihasa beskriver min frustration över den här utvecklingen så fint med en clown-på-vingen-liknelse. Folk tror som regel inte på en när man säger att det här är större än att bråka om att ladda ner en låt gratis. Det går såklart inte att klandra folk för att inte direkt se kopplingen mellan en romantisk komedi från Hollywood och övervakningslagstiftning som sker både regionalt och globalt. Det låter ju praktiskt taget hittepå-konspiratoriskt.

Att veta eller förstå saker… hur ska jag uttrycka det… “före” de flesta andra, är riktigt frustrerande helt klart. Att behöva vänta in misstroende, skrattsalvor, avfärdanden — tills nån liten pollett ramlar ner nånstans, är inte världens roligaste sysselsättning. Okej, det är en avskyvärd sysselsättning till och med, som dessutom är oavlönad.

Samtidigt känner jag att vi har kommit en bit på vägen. Vi är inte på samma plats som för sex-sju år sedan, det är viktigt att komma ihåg det när frustrationen sätter in. Internationellt sker nu diskussioner om det problem som patent skapar, till exempel, en ganska ny företeelse.

Hela organisationer har dragits igång som problematiserar och försöker ge handfast hjälp när folk blir illa behandlade i rättighetsindustrins namn. Idag sprider dessutom en ny politisk rörelse en, visserligen emellanåt överdriven, skräck i maktkorridorerna runt om i världen.

Varje gång de av oss som engagerat oss i dessa frågor pratat om detta med någon eller ställt frågor, har var och en av oss tagit tagit frågeställningarna ända hit. Kom ihåg det.

Små steg kan tyckas — men det har varit tillräckligt många av oss för att skapa den förändring vi kan se idag. Tanken svindlar ibland när jag tänker på det. Bara genom att tjöta om det i en ganska lågprofilerad tillvaro har vi som engagerat oss, om än aldrig så lite, gemensamt lyckats skapa opinion. Trots att massiva lobbygrupper spenderat miljarder på att försöka förhindra att sånt sker.

Känns som en rätt fin livscheck att casha in mellan varven, trots allt. Även om det nu inte går att jämföra med de massiva vinster som underhållningsindustrin cashar in så känns det värt mer, på nåt vis. Men jag har aldrig varit missunsam till deras vinster, i och för sig, jag har ju till och med vidhållit att det inte är så att branschen går på knäna. Så jag kan till och med lyxa till med ett fredagsfett vad var det jag sa.

Nåväl, alla indikationer pekar mot att de tänker sig skita i det där med att deras största argument (att de förlorar pengar) fallit i deras egna rapportering och ändå driva mot kontrollåtgärder och allt vad det nu är de vill ta till för att kunna kontrollera världsmarknaden in i minsta detalj.

Det låter sannerligen som en dålig film; de säger det själva, men kommer nån att tro på det?

Vi bokade monter först efter ett par tre månaders säljtjat från mässan. Vi betalade montern. Vi lovades föreläsningstid. Vi erbjöds att köpa dyr reklam och billiga hotellrum och annat som hör mässor till. Vi står listade som deltagare på Gamex tunnelbanereklam. Men, vi är inte längre välkomna. [Anna Troberg]

Jag upplevde det inte som en tankevurpa att förstå det som att Björn Wengse fått påtryckningar nånstans ifrån. Vi lever ju i en sån tid, och nu får ni ursäkta om jag låter lite populistisk, men det är ett faktum att det finns stora pengar bland lobbyorganisationerna som läggs för att motverka den samhällsutveckling som allt fler börjar inse är den mest positiva och verklighetsförankrade.

Såklart har han fått påtryckningar utifrån och det är lika självklart att det är därför som ursäkterna och anledningarna är så lama att jag nästan sitter här och skrattar med skräckblandad förtjusning när jag läser det. Förutom när jag läser kommentarer från honom som indikerar att han vill låta personalen falla på svärdet. Det är riktigt sinistert, och tillåt mig säga det, fegt, att välja att göra så.

Att Gamex använde Piratpartiet i sin annonskampanj tidigare i tunnelbanan indikerar dessutom för mig att det inte var en överraskning för Wengse att PP skulle finnas på plats. Jag kan inte tänka mig att något företag nånsin skulle publicera kampanjer ledningen inte godkänt. Sånt händer inte. Och särskilt inte ett ansvar som läggs över på nyanställda.

Visst, vi skulle kunna bortse från det faktum att de själva stött på Piratpartiet och försökt få dit dom. Vi kan väl för sakens skull också acceptera att, hur idiotiskt eller inkonsekvent det än är, låta andra organisationer med politiska agendor får vara kvar på plats — hej liksom, det är Gamex fest och de får väl gråta om de vill. (Jag noterar t.ex. att organisationen “Dataspelsbranchen” ligger med, vars vara är politiska budskap och opinionsbildning sist jag kollade. Gamex är inte opolitiskt, de har mest bara valt en politik att representera.)

Men Wengses senaste uttalande till SVT tar nog kakan av alla konstiga saker som jag hört sägas om Piratpartiet genom åren:

Syftet med mässan att att stimulera till gaming, spel, och vi befarar att Piratpartiet skulle kunna motverka detta syfte, säger Björn Wengse som fattade beslutet om att utesluta Piratpartiet.

Det känns stort på nåt vis att bli anklagad för att motverka stimulans till gaming och spel. Med tanke på all mytbildning som sker för att utmåla oss till demoner är det kanske inte nåt jag borde bli överraskad av. Men det blev jag.

Ung Pirat bjussar i alla fall på inträde för de tjugo första som kommer med en PP-t-shirt på sig. För vad än Björn Wengse fått för sig i sin kallfotade panik de här senaste dagarna så finns det en hel del spelfans och tillika pirater som skulle älska att strosa runt på mässan, så ta chansen vettja.

Så skriver Kristian Lundberg på HD som avslutning på ett inlägg om hur han behandlats av folk efter att ha lyft problemet med mäns våld mot kvinnor. I kommentarsfältet under artikeln så diskuteras patriarkat osv och ett antal frågeställningar dyker upp, kan rekommendera en genomläsning.

[det är] oerhört provocerande att bli utpekad som en kvinnomisshandlare. Uttrycket “Mäns våld mot kvinnor” klumpar ihop alla män i grupp, ett kollektiv, så att reaktionerna och att män blir arga förstår jag mycket väl även om vissa verkar ha blivit överdrivet provocerade. Alla kvinnor jag har mött och pratat med gör det samma med att klumpa ihop alla män i ett kollektiv och så länge man för debatten på den nivån kommer man inte att komma något vart.

Ovanstående citat ur en av kommentarerna upplever jag är hela debatten i ett nötskal. Samtidigt som killen förståeligt nog upplever det som obehagligt att klumpas ihop med våld på det där semantiska viset så klumpar han ihop kvinnor på samma sätt. Trots att hans avsikt med kommentaren är att försöka höja ribban på debatten.

Simsalabim liksom. Man märker det inte ens, att den satta tonen, det som vi lärt oss att säga och tycka i de här sammanhangen är mest bara likadant, bara olika objekt. Det som kritiseras kommer aldrig att försvinna såvida vi inte lär oss att sluta med det själva.

Eller så får vi lära oss att leva med det. Det går helt enkelt inte att fortsätta anklaga varandra för att använda samma verktyg som man själv använder, nånting måste antagligen ge med sig.

Ihopklumpning på det här viset är en form av dehumanisering, jag tänker på det rätt ofta. Det är enklare att se på en grupp som nåt som inte riktigt ingår i mänskligheten. Blir det lite mer mytiskt, främmande, är det lättare — naturligt till och med — att ta avstånd, och slippa försöka förstå. “Vem vet vad katter tänker, de är ju katter liksom.”

Att lära sig att leva med generaliseringar som tar bort dig som individ ur ekvationen är dock ganska mycket begärt. Jag har all förståelse för hur vidrigt det känns. Jag slås t.ex. ofta av hur kvinnor blir dehumaniserade online — tjejer blir konsumtionsartiklar på nåt vänster och inte sällan kallas det humor.

Ett utmärkt exempel på dehumanisering/humor är den här tråden på Reddit (absolut inte nåt man kollar på på jobbet). En gravid kvinna som har sex (tror jag) och skriker på ett sätt som kan påminna om hur Formel1-bilar låter. Du kanske garvar eller tycker det är obehagligt. Att jag lyfter den är inte för att jag är upprörd men jag är inte oberörd heller. Det är mängder av såna här grejer som påminner mig medvetet eller omedvetet om min plats — roll — som kvinna.

Internet är porr sägs det, och i kommentarsfält på stora siter är det heteronorm som gäller, att runka till filmer som har minsta lilla tillstymmelse till bröst (påklätt såväl som avklätt). Vet inte om ni kollat i kommentarsfältet under youtube-filmer t.ex? Det är oförargligt nånstans, det är ju inte riktat mot mig som person men samtidigt är det oundvikligt att påverkas av det.

Så ja, när killar uttrycker sitt obehag över att objektifieras som våldsamma, icke-tänkande individer eller rent av onda så har jag faktiskt all förståelse. Shit liksom, jag förstår så jävla väl. Det är inte sällan vidrigt, riktigt frustrerande och jag vet fan inte hur man kommer runt det.

Ibland så tänker jag att det kokar ner på våra reproduktiva system som vi belagt med så mycket stigmatisk skit att det är svårt att ta sig framåt. Jag upplever det som att själva dehumaniseringen uppstår den stund vi försöker leva upp till påklistrade roller som varken kropp eller själ är anpassad för och sen rullar det mest bara på.

Det sägs att om kvinnor styrde skulle världen vara en bättre plats. Inte under rådande vanor för hur makt framställs behöva se ut och implementeras, skulle jag vilja påstå. Finns inget som säger att inte kvinnor kan förtrycka — snarare tror jag att det är svårt att hitta nån över huvud taget idag som kan leda utan att hemfalla åt de underförstådda regler rollen “kräver”. (Nåt som vi som grupp upplever som okvinnliga egenskaper av nån anledning.)

Det är svårt att inte vara förtryckare för vi vet inte hur man gör för att undvika det, ungefär. Vi tror nog nånstans till och med att det behöver finnas starka ledare annars går vi under. Det är rollen inbillar jag mig, inte könet, som avgör vad som behövs i samhällets ögon, på nåt vis. Könet kommer som en eftertanke, vad vi som samhälle upplever en grupp kunna klara av.

Nånstans mitt i de här funderingarna surrar en grej runt i huvudet som jag hörde på Stephen Frys nya tv-serie “Planet of words”. Han reser runt i olika länder och tar upp olika saker som har med språk att göra. Nu minns jag inte vilka länder det handlade om specifikt för den här anekdoten, men det är två länder som använder femininum och maskulinum i språket.

Ett ord — bro — har råkat bli maskulinum i ena språket och femininum i det andra. Följaktligen så beskrivs broar annorlunda: Starka, stora i det ena och typ kurviga, vackra i det andra. Ungefär. Jag undrar hur mycket i våra språk det är som styr oss tillbaka in i samma problem — rollerna, vi alla failar att leva upp till i olika grad och straffar varandra för.

“Frågan återstår. Vad skall vi göra?”

De här rundgångarna snurrar vidare medan frågan kvarstår obesvarad. Jag har ingen jävla aning om vad vi ska göra. Som individ plockar jag upp så många signaler om vad jag bör och inte bör göra, tänka och säga, att det mest bara är enklast att skita i att fundera på problematiken och tänka att det är nån annans fel, för jag försöker i alla fall vara schysst mot människor runtomkring… joråsåatteeee….

Kristian Lundbergs fråga handlar inte om hur vi ska slippa göra något, emellertid, det gör däremot alltid kringdiskussionerna som frågeställningen skapar.

Ajour är en nyhetssajt, en blogg och en plats där vi skapar berättelser och gör journalistik tillsammans. Sajten är under ständig uppbyggnad, men vi vill sträva efter att vara en plats där kommentarsfältet är lika viktigt som de redaktionella texterna. Sajten är grundad och ägd av Emanuel Karlsten, Sofia Mirjamsdotter, Jack Werner, Johan Hedberg, Thord Daniel Hedengren, Damon Rasti och Malin Crona. Fast videokrönikör är Sonja Abrahamsson.

Rätt ofta brukar jag efterlysa lösningar till problemen med våra medier, eller åtminstone nya sätt att tillgodogöra sig information på förhoppningsvis samma storskaliga vis som tidningar klarar för att fixa till lite konkurrens, och blev ganska glad när jag förstod att ett gäng satte ihop något utanför sfären, så att säga. Sen blev jag lite fundersam över det smått bombastiska tonfallet. Sen blev jag lite ledsen på allt negativt som strömmade i mina flöden kring projektet. Sen blev jag glad över att få veta vilka deltagarna i gruppen var. Sen blev jag ledsen för att jag kände mig smått lurad av en av deltagarna…

…summa summarum, magen har varit ganska involverad under avtäckningen av det här projektet, som många nogsamt påpekar inte har en affärsmodell eller någon tydlig profil om vad som gör de så himla speciella. Det är ju “bara” en överhajpad blogg, liksom, säger flera på olika sätt.

Själva gruppen, som består av åtta rätt så olika personlighetstyper, varav två väl kan sägas tillhör traditionella medier och resten nischat in sig på “eget bevåg”, som jag uppfattat det. Just den grejen är riktigt annorlunda. Gruppdynamiken; vad som de här personerna ansåg vara viktiga egenskaper i ett försök att ta nyhetsrapportering lite längre än hittills. Och just det där, är det väl som uppfattats som irriterande av vissa — att “vem som helst kan vara journalist”.

När jag följer taggen på twitter och läser den ena kommentaren efter den andra som ifrågasätter vad ajour handlar om, eller vad det borde handla om (förväntningar är ju luriga på det viset) så slår det mig gång på gång: De argument som lyfts för att peka på möjlig fail i ambitionsnivån för projektet, kan lika gärna vara argument för något som kan bli bra.

Som det där med att många upplever sig inte riktigt se eller veta vad ajour är. Eller att det är ett pågående arbete människor kan påverka och därför inte ordentligt genomfört, eller genomtänkt rentav. För jag vet såklart inte riktigt vad det kan få för påverkan i min vardag, hur eller om det kommer att påverka medieutbudet.

När man drar igång projekt brukar det ofta vara tydligt att det finns ett problem som behöver en slags lösning. Ett behov som skapar efterfrågan. Såklart, ibland — eller rätt ofta när det handlar om internet — så har de flesta av oss inte haft en aning om att vi haft behov av olika saker. (Inte visste jag att mitt liv skulle kännas tomt utan min blogg, eller att en sökmotor skulle förändra min vardag.)

Framför allt måste ett gäng människor våga göra misstag om vi ska komma ur den mediala fläck vi stampat i ett tag. Det värsta som kan hända är inte att göra ett misstag, det tycker jag nog att sitta fast är.

Sen är det ju jätteintressant att fundera över vad som får kallas lyckat. Är det när man tjänar pengar? Påverkar mediavärlden åt nåt håll? Blir läst? Pratas om…?

Nåväl — jag har ingen aning om vad ajour kan tänkas åstadkomma i längden och det är helt okej. Jag är rätt glad att de är här, att saker rör på sig. Kanske dags att damma av lite gamla idéer och göra nåt själv också, för en gångs skull, istället för att sitta och ha åsikter om andras insatser. Ska bara… ;)

Redan för ett år sedan blev Isabella Lövins svikliga agerande känt när hon röstade för Gallorapporten, som förordar hårdare tag mot privat fildelning – vilket går stick i stäv med den plattform Miljöpartiet gick till val på i Sverige både 2009 och 2010. Att hon nu dessutom varit en av de parlamentariker i den gröna gruppen som hårdast stretat emot Piratpartiets ledamot Christan Engström är följdriktigt, men ett svek.

Jag har ofta funderat på det där med att det verkar vara svårt att bevaka EU-parlamentet och det är ju inte utan att tanken slår mig att det här är ett av många pris vi betalar för den granskningsbristen. Nu misstänker jag att detta, precis som det där med Carl Bildts eventuella inblandning i ett folkmord, antagligen inte riktigt får samma slags dignitet som Juholt. Men det vore på sin plats att dylikt uppmärksammades också faktiskt. Vi och våra politiker existerar i ett större sammanhang som ger avtryck på världen, vilket är ganska viktigt.

Nu är det inte så att jag anser att Juholt är ett oskyldigt lamm, men vibbarna av att han leds till slakt av media finns där. Det är inte ens som att jag tror att nåt fel inte kan ha begåtts av honom. (Hur graverande felet är, emellertid, är svårt att se på riktigt.) Som människa är man per definition inte felfri.

Juholt kanske är en synnerligt dålig ledare, rent av slarvig, eller till och med en lurendrejare. Tidningarnas ansvar är möjligen att rapportera om detta, sanningsenligt och helst utan överdrifter, gärna från flera källor.

Men spaltmeter efter spaltmeter har ägnats åt hur han borde kliva av. Timeout har det pratats om också, herregud vilket skitord det har blivit i såna här sammanhang. En svaghet var blottad, är min upplevelse, och pressen högg — för att de kunde.

Sen förbättras inte läget av att jag, ungefär samtidigt som jag uppmärksammade stormen kring Juholt läste en artikel om en annan, mycket profilerad politiker, som figurerar i en utredning kring folkmord. Vilket helt ignorerats i rapporteringen kring våra folkvalda och deras vandel, bisarrt nog.

Det jag skriver ska inte tas som ett försvar av Juholt, det handlar om det verkligen är tidningsvärlden som ska bestämma när politiskt tillsatta representanter ska avsättas. Ska vi prata om ansvar här, så är det relevant nånstans ändå att snegla åt andra hållet också. Det jag försöker försvara är vår demokrati.

För nånstans tvingas ett parti, hur skyldig eller oskyldig Juholt än är, av självbevarande skäl skrida till den handling som tidningarna lobbat för. Det handlar antagligen inte längre om vad Juholt gjort eller inte gjort, utan om vad tidningarna kan tänkas göra.

Mycket obehagligt.

Gudarna ska veta att jag kritiserat politiker både på längden och tvären. Men att vara vald politiker i vårt land ska inte innebära att man genom godtycklig press kan hängas ut och avsättas, för att efteråt konstatera att det kanske inte var så farligt när allt kom omkring. Respekten för väljarna måste finnas med i denna ekvation nånstans.

Det är inte pressen som ska bestämma vilka som ska representera svenska folket, hur naivt det än kan låta. Det är en viktig princip här nånstans som behöver funderas över. Jag kan inte rösta på journalister, jag har ingen insyn i deras verksamhet, jag vet inte vad som motiverar deras beslut och jag har ingen aning om vilkas intressen de verkar i.

Hur i hela friden kommer vi bort från detta?

I förra veckan, till exempel, beslutade Gröna Gruppen i EU-parlamentet att anta Piratpartiets politik. Jag ska ärligt erkänna att jag hade förväntat mig att svensk press skulle rapportera kring detta. Det är en aktuell fråga, det är en ganska stor förändring och nånstans är det ju dessutom spännande när svensk politik gör genomslag internationellt.

Överlag är just EU ett ämne som svensk media har väldigt svårt att rapportera kring. Jag gissar att det i grund och botten handlar om att den genomsnittlige läsaren anses alldeles för okunnig om hur EU fungerar att enstaka händelser kräver alldeles för stor pedagogisk insats.

Det blir särskilt intressant när språket vrids upp för att skapa lite mer nyhetsvärde. “Jätterazzia” mot fildelare, t.ex. Under hösten har ett antal rättegångar genomförts där enskilda fått försvara sig rättsligt, för att de fildelat.

Vi har här alltså en dramaturgi där det politiskt händer saker kring lagstiftningen, om än indirekt, som det inte rapporteras om. Men “insatser” mot brott mot lagstiftningen lyfts i ganska smaskiga rubriker som om det inte finns något annat i frågeställningen.

De enkla historiebeskrivningarna premieras, så mycket är klart, men just i det här fallet kändes det inte sådär jättesvårt att lyfta detta. Potentialen för arga reaktioner från kändisar exempelvis (för att vara riktigt krass här) hade kunnat generera läsning, diskussion och uppmärksamhet.

Men nånstans är det väl vi läsare som är problemet egentligen. Vi ställer inga krav, signalerar inte vad vi vill ha tydligt. Eller rättare sagt, vi signalerar helt andra saker än vad vi behöver, inbillar jag mig.

Numera används exempelvis sociala media för att se vilka snackisarna är. Därför har vi en allt större anledning att lyfta saker, pusha för dem. Är vi intresserade av gräv, analys, rapportering i olika ämnen behöver vi vara ganska tydliga med det. Det måste löna sig, helt enkelt, för media att ta tag i saker.

96-åringen som flyttade till Thailand (en underbar historia) lyftes om och om igen — inte för att Aftonbladet var särdeles intresserade, utan för att det engagerade folk i största allmänhet. Det retweetades och lades upp på facebook, skapade en synlig effekt som Aftonbladet bara hade att följa upp på.

I våra sociala cirklar vill vi inte riktigt sticka ut som “politiska varelser”. Men symbios har uppstått mellan media och läsare och vi påverkar det mediala utbudet ganska mycket — oftast genom att inte säga något alls. I nån slags sund försiktighet, fördummar och fördummas vi.

Nyhetsvärdet kommer väl egentligen alltid att bestämmas av oss som läser och köper i slutändan, så det är kanske dags att fundera över vad vi gör, både medvetet och omedvetet.

I längden behöver  vi höja ribban för oss själva, vi behöver veta mer om saker, inte mindre. EU som sitter med makten behöver granskas och rapporteras kring. Men vem ska göra det? Och, en kanske lite läskig fråga, vem är intresserad av att nån gör det?

Alla dessa och fler därtill finns där när ordet artist dyker upp även om de inte alltid räknas in. En artist är inte nödvändigtvis “en som redan slagit igenom”.

När artister används som term och internet diskuteras är det i praktiken egentligen helt olika kategorier av människor som det angår, även om samma ord används. Jag kan tycka att det är lite symptomatiskt. När det handlar om eventuella problem som digitalisering medför, så handlar det om massvis med olika lösningar, beroende på vad för specifik grupp vi diskuterar, i praktiken.

Olika lösningar för olika grupper går lite emot en tidigare övergripande affärslösning där mediet det distribuerades via var det gemensamma och sätter lite fingret på det infekterade i de här debatterna kan jag tycka. Egentligen har såklart de olika uttrycken i kulturvärlden haft ganska lite med varandra att göra traditionellt, så det borde antagligen inte vara ett jättesteg att fundera i sådana banor igen.

Ta bara det här med “film och tv”. Man skulle kanske kunna tänka sig att det är något ändå som är gemensamt, sammalikadant eller nåt. Men, det går inte riktigt att dra alla över samma digitala kam.

Utan att ha nåt offentligt eller empiriskt att luta mig mot har jag länge haft känslan av att tv-industrin varit rätt nöjda med att tv-serier fildelas. Nya serier “läcks” konstant, det handlar om serier som inte ens visats på tv, men som letar sig ut i fildelningsnätverk och i princip aldrig (vad jag vet?) slås ner på via antipiratorganisationer. De kallas för “Preair” och är ett etablerat uttryck som alla liksom bara accepterar. Det verkar inte finnas några uppdragsgivare från just den sfären i antipiratlobbyn, men räknas in i de ändå på nåt sätt, i debatten.

Det är också den genre av underhållning som fildelas mest av allt, har jag förstått. Mer än spelfilm och musik tillsammans.

Nu är pajen här ovanför urgammal med internetmått mätt (fyra-fem år), men å andra sidan illustrativ för hur ojämn debatten varit den senaste dekaden, där “artisten” har varit symbolen i diskussioner om fildelning.

Idag är det nog ännu mer tv-orienterat i fildelningsnätverken, misstänker jag. Skådespelare ur serier sitter i sociala medier och uppmuntrar sina fans att diskutera senaste avsnitten. Ett nytt avsnitt är en social happening i nuet, och för att maximera intresse ses det mellan fingrarna, antar jag, att europeiska fans ger sig in i och gör PR för en amerikansk serie vi formellt inte har tillåtelse att se och därmed prata om.

Filmindustrin har tydligen inte sett något positivt samband mellan populärt i fildelningsnätverk = populärt på andra plattformar, och stretar emot ganska envist. Även om jag misstänker att även det är en generalisering. Långt ifrån alla filmmakare ger sig på fildelningsnätverk, en del inser till och med att det blir en väg in för att profilera sig bland fansen. (Själv har jag ibland funderat över varför framför allt storfilmare inte satsar på att köra premiärer online, apropå att utnyttja det sociala? En live-event av guds nåde, eller nåt? Nåväl.)

Sen har vi dokumentärfilmare, som, om inte jag är helt ute och seglar, fått en ganska stor uppsving den senaste dekaden. Det är inte en genre man blir rik på, har väl aldrig varit, men internet har å andra sidan skapat intresse för olika dokumentärfilmare. I de nätverk jag sitter byts det länkar hej vilt till än den ena än den andra dokumentären. Som kan hittas på såväl svtplay, som på egenhändigt uppsatta sidor och inte minst youtube. Får man nedladdningslänk får man ofta även en länk till siten där man kan donera pengar till framtida projekt — om filmaren varit förutseende nog att lägga upp en sådan.

De här tre exemplen är inte de enda variationerna heller, där våra vanor, där de artistiska, där popularitet och tillgänglighet inte alltid har ett likhetstecken mellan sig, alla olika saker helt enkelt kräver helt olika problemformuleringar och i slutändan olika lösningar. Gemensamt är möjligen förvirringen för en potentiell tittare att hålla isär vad som är olagligt och vad som inte är det, när man är nyttig och tillför något eller en vandal rent av.

Här nånstans tror jag att alla hänger med ändå, även om det sällan syns i debatterna: Japp, okej, vi har förenklat jättemycket i fråga om ordval, “artister” är rentav så flummigt det kan bli och lutar sig mot en känsla snarare än något praktiskt tillämpligt. Fildelning är ett annat sånt ord. Där fildelning rent tekniskt är något alla gör den stund de öppnar en webbläsare, sen laddar ner och donar helt lagligt och sen det där med att ladda ner saker olovligt.

Lite krångligare blir det när vi börjar prata om lite större principiella saker, som rättssäkerhet och yttrandefrihet — som är ganska betydande offer i kriget mot fildelning. Eftersom det här är en fråga som i allt förtjänar nyansering så har förenklingarna skapat onödiga problem, även om jag inser att det är svårt att gå ner på saker i djupet i allmän debatt, alltid.

När jag säger att artisterna inte har förtur i problemställningarna så är det inte för att jag skiter i artisterna. Utan för att jag faktiskt tycker att ett epitet “artister” har fått styra en i stort ganska ohederlig diskussion.

I dagarna skrevs ett handelsavtal under — ACTA — inte av alla nationer man hade hoppats skulle göra det, Brasilien kände sig till och med föranledda att starta ett motavtal. När det i stort debatteras om artister ska få betalt, så leder det till sådana här världsomspännande saker som är designade för ett särintresse som inte alls har något slags samhällsintresse för ögonen, inte ens behöver ha det.

EU tuffar framåt och planerar insatser som påverkar våra rättigheter, i längden i stor skala. Belgien har förbjudit tillträde till The Pirate Bay, trots t.ex. att nya generationer “artister” har det som plattform för att nå ut till sin publik och trängs på hemsidan med tv-serieläckor. Italien snackar om livstids avstängning från internet på endast anklagelse för upphovsrättsintrång. Saker som detta får enorma konsekvenser vilka dränks i “hur ska nån få betalt”-körer.

Som kuriosa; kanske artister hade kunnat utnyttja den nya uppfinningen crowdfunding, vore det inte för att någon tagit patent på det. I syfte att hålla affärsmetoden gisslan alltså, inte för att någon ville bygga system själv. Vår samtid vimlar av oetiska exempel som detta, ett system som premierar omoral bland företagen, men sällan granskas av nån anledning.

Jättestora saker. Det utesluter inte att de förhållandevis små sakerna diskuteras också, men sanningen är att det är något av ett ankare varje gång någon undrar “hur artister ska få betalt”.

Hur ska nya generationer över huvud taget få plats på egna villkor när några handfull företag bestämmer vad som är vad här i världen? Och varför antas “hur någon ska få betalt” vara en relevant nog och såpass stor frågeställning att förhindra diskussionen om framtida, vågar jag säga det; demokratisk utveckling?

Det blev långt och lite pratigt, idag. Kanske långt nog för att ge en vink om att frågan är komplex, även om jag inte på långa vägar fått med allt. Jag vet bara att ordet “artister” har liksom vilket ord som helst som upprepas utan förankrande sammanhang gång på gång, tappat innebörd.

Och ändå är det det jag uppfattas ha synpunkter kring, när jag försöker ta upp informationspolitik. Artisten är den som står som nån slags målvakt för att informationspolitiska och viktiga diskussioner ska kunna tas på allvar. Är inte det en märkvärdig utveckling?

“The World is Watching” ropar demonstranterna, men ser vi verkligen?

Det var definitivt svårt att se exakt vad människorna som ockuperar Wall Street protesterade mot. I början — för tre veckor sedan nu — så framställdes de som deltog som förvirrade. De ville det ena och det andra, såg mest ut att vara nån slags partygrej, aktivister som behövde nåt att göra.

Men attityden att inget behövs göras för folk har det bra möter nya grupper av desperata människor som förlorat allt de senaste åren.

Som jag ser det handlar det om protester mot girighet. I ett land som USA, som har haft dekader av rädsla för kommunism, är väl detta oerhört känsligt och svårt. Hur positionerar man sig utan att framstå vara emot individuellt ägande, men ändå efterlysa nån form av solidaritet i samhället? De som behöver protestera mot konglomeratens grepp om deras land, gissar jag har ganska stora problem att hitta rätt tonläge.

The United Steelworkers (USW) union stands in solidarity with and strongly supports Occupy Wall Street. The brave men and women, many of them young people without jobs, who have been demonstrating around-the-clock for nearly two weeks in New York City are speaking out for the many in our world. We are fed up with the corporate greed, corruption and arrogance that have inflicted pain on far too many for far too long. [sacbee.com]

Jag tycker mig även se att det handlar om att system behöver pensioneras och förändras, och då vanliga dödliga inte riktigt vet vad som skulle kunna ersätta det gamla, kan protesterna framstå som förvirrade.

Den sista veckan verkar dock en gemensam nämnare ha hittats i polisens hantering av manifestationen. Den allmänna opinionen är ändå att folk ska få protestera, att det är en viktig rättighet. Viktigare än att Wall Street ska ha “arbetsro”, oavsett om man nu tycker att de arbetar för ett system som förvärrar saken eller inte.

Bland annat har en amerikansk soldat gått ut på Facebook och uppmanar soldater att stötta demonstrationen, för som han skriver: I didn’t fight for Wall St. I fought for America. Now it’s Congress’ turn. Han uppmanar veteraner att stå i första ledet för manifestationen så att polisen ska spraya tårgas i ansiktet på dessa istället.

Den här protesten skiljer sig lite från den typer av protester vi är vana vid att se i västvärlden och har inspirerats av den arabiska våren, som det kallats. De länder där man gick ut på gator och torg och i princip stannade kvar tills förändring var uppnådd.

En del har ansett att jämförelsen är stötande, att amerikanernas insats förringar den arabiska. Att det går lugnt och städat till, “mest liknar en camping”, används som argument för att nedgradera protesterna. (Samtidigt som jag misstänker att våldsamma upplopp antagligen inte hade setts som särskilt ärorika heller.)

Undrar om det inte hänger ihop med den där kontrasten i tanke och praktik som jag nämnde överst. Jag menar, att många fortfarande tror — trots massor av braskande rapporter om både pågående och förestående ekonomiska katastrofer — antar att saker är rätt bra ändå. Det kunde vara värre, eller nåt?

Jag undrar också så smått hur pass mycket värre en sak ska behöva vara för att tas på allvar nu för tiden. Eller är det så simpelt som att folk bara inte ser att det finns nog så allvarliga anledningar?

Fick bli en uppdatering här på slutet; JP Morgan Chase har skänkt närmare fem miljoner dollar till polisen i New York.

Så har man tyckt nånting, hur jäkla konstigt ställd frågan än är. Jag tänker på webbomröstningar av typen man hittar under tidningsartiklar. Jag reagerade nu senast på frågeställningen vid artikeln om den förestående domen kring Tintin i Kongo.

De båda valen har förutsättningar kopplade till svaren. Men nu råkar Tintinalbumet både vara rasistiskt och ett historiskt dokument som jag ser det. Dessa saker är rimligtvis inte i motsatsförhållande, vilket ja-nej indikerar, men nån på Aftonbladet la till de där texterna ändå. Okej, nån gjorde det på redaktionen, fine, men hur i jösse namn kommer det sig att över 21000 (i skrivande stund) upplever att det ens går att svara på frågan?

Klick.

Många kan inte låta bli att klicka på såna där pollar. Jag är inget undantag. Jag har “tyckt till” massor av gånger på det viset. Det är åsiktsvärldens MTV-format, där allt är uppstyckat, färdigtuggat och så-lite-tänk-som-möjligt för att göra det lättsmält. Det är pinsamt enkelt. Med betoning på pinsamt, så här när jag tänker efter.

Vad är det som gör att — särskilt när frågorna ofta är helt uppåt väggarna — folk klickar på ett svarsalternativ?

“Omröstningen ger en bild av vad Aftonbladets nätläsare tycker. Resultatet ska inte ses om representativt för allmänheten i sin helhet”. Så står det under röstpelarna. Det är helt meningslösa omröstningar, det är vi alla med på. Kanske är det därför det klickas utan eftertanke.

Men jag kan inte låta bli ändå att undra vad det skapar för slags psykologi hos oss människor. Min kulturreferens till snuttifieringen som inleddes på 80-talet går kanske några förbi, men MTV spelar inte musik längre. Det har evolverat in i något annat. Hur man pimpar en bil, eller hur rika barn firar sina sextonårsdagar.

Vad kommer att hända med åsiktsunderhållningen, månntro?

Så har jag personligen inte tolkat det, för mig känns det lite småviktigt att vi som samhälle ska kunna hjälpa barn. Det är inte ursäkter för mamman tänker jag, utan hur pass bra vi är gemensamt på att hjälpa utsatta ungar. Vi hade kanske inte kunnat göra något, men det skadar inte att fundera på om det skulle kunna gå att göra något.

Igår satt jag och läste en lång tråd på Reddit om en elvaåring i Storbritannien som tog livet av sig, för att han var mobbad. Inte nog med det, han hade ett år tidigare förlorat sin mamma i cancer och dessutom drabbats av en sjukdom själv, som försvagade honom. De som kommenterar i tråden är naturligtvis upprörda och frågar vad skola och samhälle kunde ha gjort för att förhindra detta.

Jag tror det är en naturlig reaktion, att undra vad tusan man kan göra för att förhindra såna här tragedier. Vi vill nog nånstans att våra samhällen ska kunna klara av att motverka det. Vi vill kunna ställa upp särskilt när det handlar om barn.

Problemet som jag ser det är att vi liksom inte riktigt lever sådär som vi vill att samhället ska lära. Vi är ganska hårda mot varandra (för att ta mobbingen som exempel) och nån fungerande balans mellan vad “folk ska klara av” och “vad mitt ansvar är” finns inte riktigt.

Överlag tenderar vi dessutom att verka vilja att andra ska lösa våra problem, att det är nån annans ansvar. Men när vi själva är problemet handlar det ofta om vad man borde få vara fri att göra. Jag kan själv tycka att det är oerhört jobbigt att fundera i dessa banor, och det märks kanske, eftersom jag återkommer till ämnet i olika format här på bloggen.

Det går såklart inte att uppnå nåt slags problemfritt Nirvana, vi måste kunna faila och få hjälp och det är kanon att det finns serviceinrättningar som räddar våra skinn då och då, om det så handlar om en taxi när vi är sena, eller sociala myndigheter.

Men överlag innebär det inte att vi aldrig behöver fundera över våra egna ansvar, det är fortfarande relevant att fundera över sina egna fotavtryck i tillvaron. Även om det är viktigt att få känna sig trygg att ta sina egna beslut.

Jag fastnar alldeles för ofta i funderingar kring var ansvar slutar och frihet börjar. Det känns som ett tidstypiskt problem på nåt vis — vems ansvar är saker och ting.

Jag har tänkt en hel del på det där på sistone.

Ibland säger jag att byråkrati är underskattat; när det används för det som det är till för är det oslagbart. Förvaltning och snitslade banor för information t.ex. Ibland blir själva byråkratin ett självändamål bara, och då går det hur fel som helst.

En variant av det fenomenet är det där med att regler ska följas eftersom regeln finns. När väl en regel finns på plats kan vi ju såklart inte avvika från den för då tar vi inte våra egna regelverk på allvar. Å andra sidan drar vi igenom lagar och regleringar som haft en undermålig analys för proportionalitet och konsekvens.

Tanken att regler inte kan brytas mot kan väl inte vara viktigare än att förändra felaktiga regleringar?

Det stora landet i väst har i dagarna tagit livet av en man efter en minst sagt tvivelaktig resa av byråkrati och regler, vilket föranleder en del viktiga funderingar:

För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter.

Sen har vi här hemma tjänstemannen som citeras prata om rättssäkerhet i fallet där en 91-åring senildement mormor ska utvisas till ett land hon inte har några kvar som kan ta hand om henne. Kanske är det så att han på det här viset försöker säga att han har följt reglerna. Slutsatsen jag drar att det självklart är fel på reglerna och lite Nürnbergskt sådär, så måste jag ifrågasätta de som uppenbarligen kan se galenskaperna från första parkett.

Den här listan går naturligtvis att göra väldigt lång och det finns de som upplever att det är smått anarkistiskt att ha såna här funderingar. Men historien har visat att vi måste vara flexibla — av den enkla anledningen att vi gör fel, även när vi är lagstiftare.

Jag skrev om den rad människor som gjorde “sina jobb” när det handlade om femtonåringen som ställdes inför rätta för fildelning. Killen blev frikänd och nånstans känns det som att systemet tillät sig ett viss mått av civilkurage för en gång skull. Åklagaren å andra sidan, har som uppgift att inte ta hänsyn till annat än reglerna och anser naturligtvis att det är absurt att det kan gå till så, så ska överklaga till hovrätten.

Vanligt rättsmedvetande behöver få en plats i våra annars blinda system, på nåt sätt. För att inte utsätta människor för oproportionella helveten så behöver vi ha civilkurage nog att bryta mot våra egna regler. Det borde till och med vara inbyggt. Lite som ett “död mans grepp”.

(Tråd på G+)

Men jag garvar, för jag kan bli lite trött på hur saker jag gillar och engagerar mig i blir dödförklarade ibland, pottan kallar kastrullen svart eller hur det där uttrycket går. Piratpartiet, till exempel, lever och har hälsan, trots regelbundna uttalanden om motsatsen och internationellt sett har det börjat ta fart ordentligt.

Vänster-höger lever fortfarande kvar som begrepp och vad det egentligen innebär är en riktig luring, emellertid. Som Steelneck skriver under Rasmus Fleischers inlägg (läs gärna både inlägg och diskussion):

Vänster och höger är något som hör industrisamhället till, starkt förknippat med internationalen och alla de politiska strömningar med roten i den industriella revolutionen. Det här är en ny samhällsrevolution, nya problem som kräver nya lösningar, de gamla kartorna duger inte längre att navigera efter. Det blir bara fel så fort höger/vänster skalan (kartan) plockas fram. Just nu ser det snarare ut som att en tvådimensionell skala bör gå mellan liberal och auktoritär, men det är nog bara som det ser ut just nu, på djupet handlar det om saker vi inte riktigt har namn på ännu, eller att betydelsen av gamla namn ännu inte förändrats nog för att kunna appliceras på de nya problemställningarna och skiljelinjerna.

Jag tycker det ligger mycket i det. Själv har jag genomgått en resa för vad jag associerat till ordet “liberalism”, till exempel. Vi som har åsikter dessa dagar om huruvida något är vänster eller höger, sitter på sätt och vis kvar i något gammalt som vi i praktiken är på väg bort ifrån. Om begreppen överlever och blir något annat, eller om det blir helt nya begrepp, får den som lever se.

Det är i alla fall vad jag tänker, hur tänker du?

Och inte nog med det, samma storlekar är olika i passform — tajtare för tjejer och bylsigare för killar. Till och med leksaker separeras. Samtidigt som jag kan tycka synd om grabbar som aldrig får ta ut svängarna i färg och form, tycker jag synd om tjejer som ses som en konsumentgrupp för bikini eller stringtrosor. Det blir allt tuffare skohorn för ungar som ska pressas ner i, vad som mest kan liknas vid, modellera-formar.

Det sexualiseras friskt så långt ner i åldrarna att det inte finns några gränser längre, samtidigt som föräldrar är räddare än någonsin för predatorer. Ibland undrar jag om det inte finns ett samband där nånstans, som är svårt att sätta fingret på.

Kidsen i videon är jätteduktiga. Riktigt duktiga. Sju år är de. Samtidigt… är det något väldigt obehagligt med videon, jag behöver antagligen inte gå in i detalj på varför. Över fyra miljoner har sett dessa tjejer på youtube och inte helt oväntat har det dykt upp en och annan fundering.

Jag stör mig på sexualisering av barn. Vuxensexualiseringen, alltså. Det är antagligen precis sådär oskyldigt som det är när man är barn, även om jag ser en rätt obehaglig överton. När jag väljer att beskriva tjejerna i videon som duktiga snarare än sexiga så är det nånstans ett medvetet ordval.

Som exempel; paniken då en kvinna ses beundra sin sons målade tånaglar i en annons, har ni väl inte missat? Är det mamman det är fel på eller samhället som oroar sig för att killen på något vis skulle skadas och inte växa upp att bli manlig nog? Vad som är skadligt och vem som skadar går faktiskt att resonera om några varv.

Barn har sexualitet såklart, och den ska vi vuxna ge fan i, i stort, som jag ser det. Barn härmar efter vad vi vuxna har för oss och frågan är om vi kan eller ens ska förhindra det.

Vad som behöver funderas på är att det finns en nivå av exploatering som inte har ett dugg med relativt harmlösa vuxenlekar som ungar har för sig. Klädkedjor som hårdrar skillnader mellan killar och tjejer som sagt. Skönhetstävlingar för barn. (Uppdatering: eller vad sägs om poledancing för barn?)

Det är inte barnen som är problemet självklart, det är vi vuxna och hur vi ser och tacklar det här grejerna. Jag vet då inte var gränserna går mellan vad som är farligt eller vad det är vi gör som blir farligt för barnen.

Under tiden jag och säkert andra känner visst obehag och funderar över problemformulering, så tickar pengarna in i industrierna som exploaterar och enskilda föräldrar får springa gatlopp som “förstör” sina barn.